Efter förra inläggets recension av punkfanzinet Stinky har jag fortfarande inte smält färdigt frasen om “att få utlopp för sin kreativitet”. Så ofta som den används borde den ge skäl att fundera på vad som ligger i metaforen.
Någonting tycks hota att svämma över inom individen och måste finna ett utlopp – ett finare ord för avlopp – annars kommer saker gå sönder, vilket förutsätts vara dåligt. Allting utgår från den isolerade individen. Först uppstår denna mystiska egenskap inne i henne, sedan löper den ut ur henne och når andra.
Jag gjorde en simpel kvantitativ studie via Google, väl medveten om dess indexala såväl som grammatiska begränsningar. Jag sökte på frasen “få utlopp för min” och kategoriserade de 40 första träffarna. Något förenklat säger sig folk vilja ha utlopp för följande.
- kreativitet: 50 %
- ilska, irritation o.dyl: 20 %
- energi: 10 %
- övrigt: 20 %
Värt att notera är att frasen “utlopp för min sexualitet” bara förekommer en enda gång. Ändå undrar jag om inte hela utloppstänket till betydande del kan spåras tillbaka till hur Sigmund Freud tänkte sig driftslivet.
Vad menar då folk med kreativitet, när de talar om att de har en sådan som måste finna utlopp? Allra vanligast är att syfta på sitt intresse för mode, heminredning och design. Näst vanligast är att personer som drömmer om att jobba med reklam och marknadsföring lyfter fram sin kreativitet som nyckelförmåga. Någorlunda vanligt är också att ordet betecknar en fallenhet för visuella uttryck: fotografi, scrapbooking, teckning, tatuering.
Däremot är det bara en av de fyrtio som talar om skrivande som kreativitetens utlopp. Ingen ägnar sig åt musik. Även om det statistiska underlaget är löjligt litet så kanske det säger något – den så kallade kreativiteten ligger nog närmare Apollon än Dionysos.
Utloppstanken – att någonting, t.ex. kreativitet, först uppstår i enskilda individer och sedan söker sitt utlopp – är missriktad, för att inte säga vidskeplig. Det är lite som att säga att hönan måste få utlopp för sina ägg och tycka att man därmed har klarlagt hönsens reproduktion, när det i lika grad handlar om att ägget måste få utlopp för kycklingar. Om nu den liknelsen höll, jag är inte helt säker.
Ni fattar vart jag vill komma – individen är ingenting som föregår sin uttryck, utlopp och avlopp. Tvärtom är sådana en förutsättning för att vi alls ska kunna tala om individer. Varje gång som vi upplever att någonting behöver finna ett utlopp – det må vara kreativitet, ilska eller energi – så har affekten redan uppståt mellan individer. Vi vaknar inte på morgonen med en sång i huvudet som “bara måste ut”, utan tanken på en adressat (en person eller en folkmassa) finns redan med i sången. Varje utlopp, varje avlopp, varje gatlopp har en riktning.
44 kommentarer ↓
Just det. Du nämnde Freuds sexualdrift, och jag tror visst det finns ett samanband. Libido ansågs ju genomsyra alla sådanna expansiva ‘utlopp’ av kreativitet. Att vara kreativ är inte bara sexigt, det är sex(ualdrift) i denna förståelse. Ilska är sex. Glädje är sex. Energi är sex. Och så vidare.
Silvan Tomkins’ affektteori vänder ju upp och ner på Freuds driftteori iom. att han placerar affekterna som primära motivatorer, som har förmåga att överstyra, hämma eller intensivera drifterna. Affekterne är dessutom “altid där” som en färgning av en aktivitet mellan människor. Affekterna både initierar, modulerar, intensiverar och hämmar aktivitetet. Aktiviteten finns inte där “innan”, som om personligheten var en container av aktivitet som bara ska “ut”. Detta är samma grund att vi inte uttrycker affekt i samma intensitet, när vi är ensamma – kanske intresse, njutning och ilska för i viss mån ‘utlopp’ i den atomistiska förståelse, dvs. utan närvarande objekt (men dock ett indre objekt som personen föreställer sig vara mottagaren).
Instämmer. Precis som sexualiteten är en kraft som inte bara finns som en kraft utan kräver en riktadhet mot något eller någon, så är det väl så med det mesta.
Inter heller kärleken kan förstås som en abstraktion utan varken riktining eller objekt. “Att få avlopp för kärleken” är inte bara en titel på en fiktiv punklåt, utan kanske en av flera komponenter i vänskap, som du definitionsmässigt kräver andra personer. (att vara “vän av kärleken”)
Kom osökt att tänka på det här, som oavsett ens psykologiska eller psykoanalytiska intressen har en del intressanta trådar att dra i:
(för den late kommer poängen mot slutet)
“– Freud ansåg att den psykiska apparatens utveckling berodde på det ständiga inflödet av energi från drifterna, och i viss mån på inflytande stimuli från omvärlden. Freud såg dessa tillskott från omvärlden som betydande energimängder. Apparaten strävar efter att återgå till ett oladdat tillstånd genom att urladda denna energi. Om urladdningen kunde vara total och ögonblicklig som i en reflexbåge skulle vi inte behöva någon psykisk apparat. Ett sådant arrangemang skulle dock inte vara förenligt med livets bestånd. Urladdningen måste fördröjas och styras. Denna process ger upphov till de psykiska fenomenen, som har karaktär av dammar och strypventiler. Som jag tidigare påpekat är denna formulering förenlig med det tidevarv i vilket Freud levde, där energiöverföring var det dominerande problemet. Vid Freuds död år 1939 var problemen med energiöverföring i fysisk-teknisk mening lösta i alla väsentliga drag.
Enligt Freud är utvecklingen av den psykiska apparaten i stor utsträckning ett inre problem. I princip utvecklas de tre delerna av apparaten; det, jag och överjag, tämligen oberoende av omvärlden. Det behövs egentligen inte något hot från föräldrarna för att kastrationsångest skall uppstå och alstra ett primitivit-rudimentärt överjag. Detta är ett rent teoretiskt antagande; inget barn växer upp isolerat från omvärlden. Omvärlden har ett modifierande inflytande på de givna strukturerna. Överjaget har ett öra som uppfattar allehanda förbud och föreskrifter. Jaget måste hela tiden medla mellan detet, verkligheten och överjaget, och tar därvid genom inlärning in egenskaper från omvärlden i sig.
Vi lever nu istället i en epok där ett av de mest dominerande tekniska problemen är överföring av information i många skilda former. Det är anmärkningsvärt att detta dominerande problem inte haft något större inflytande på psykologin i allmänhet och psykoanalysen i synnerhet. Freuds gamla hydrodynamiska modell har fortfarande en förvånande aktualitet.
Enligt min uppfattning är Kohuts psykologi ett första steg i riktning mot en “informationspsykologi”. Detta var förmodligen helt oavsiktligt från hans sida. För mig framstår emellertid det just beskrivna samspelet mellan förälder och barn som ett informationsbyte. Om detta informationsutbyte förhindras eller försvåras kan inte självet utvecklas normalt. Det är möjligt att detta informationsutbyte är en central funktion hos självet. –”
(Förord av Lars B Löfgren till Heinz Kohuts “Att bygga upp självet”, NOK 1986)
Tyckte att den kändes underligt parallell med din bloggtext…
vackert.
Off-topic, sorry…
Du kan ju mycket om insamlingsmaffian, och nu är det något med Copyswede, som det vore intressant att få din analys av. Det handlar om att det kan bli svart i TV-rutan om inte Copyswede får nog mycket pengar för TV-sändningar:
http://www.expressen.se/noje/tvsajten/1.1984522/kulturministerns-krav-los-tv-braket
Slog just ihop Karin Johannissons ‘Melankoliska rum’ (en utmärkt självhjälpsbok, enligt baksidan – och jag instämmer i att så ska populärvetenskap skrivas). Där du skriver individ eller individer skriver Johannisson jag eller jaget. Annars är ni rätt överens. Varför individ och inte jag?
Att man säger till exempel “skrika av sig” (eller twittra av sig) borde ju tala för “avlopp” i stället för utlopp. Bara en tanke.
Det är väl ett typiskt uttryck för individualism, som ju är sjukt inne, om man nu ska dra det till någon form av språkpolitiskt plan. Eller så är det bara ett efterblivet uttryck, vad vet jag?
Men om man nu ska tänka att språket har en bredare effekt på samhället eller åtminstone visar vilka värderingar som råder, för att sedan pränta in dem i våra medvetanden, så kan jag absolut se det negativa i synen att individen skapas först, och sedan hittar sin plats i ett kollektiv, på alla möjliga sätt.
Antar att du, för att korrigera eller byta ut metaforerna så att de implicerar din favoritontologi, skulle föredra ett genomlöpande istället för ett ut- eller av-löpande.
Men vilken aktivitet bör man tala om?
En selektion? Ett avledande?
Även om det som genomlöper har sitt ursprung i världen, som ekon och pulser från olika material, tider och platser, så har ju den regim utifrån vilken urvalet sker en även den ett ursprung i världen, antingen som övertagen modell eller som en passandande lösning på förhandenvarande omständigheter, och på så sätt är selektionsprocessen självt något förindividuellt som besätter subjektet.
Däremot verkar en inklination att omforma eller ge riktning åt ett mer eller mindre svårdefinierat flöde vara något som många ser som grunden för föreställningen om ett subjekts närvaro, oavsett utifrån vilka allmänt spridda rutiner eller förindividuella dynamiker detta riktningsgivande bestäms.
Den trancendenta rest som inte är så intressant längre är väl föreställningen att subjektet är en enhet som är densamma för, och på sätt existerar ovanför, de olika riktningsgivanden, detta istället för föreställningen att subjektet är en händelse som saknar utsträckning bortom vad som aktualiseras, och att det som kan sträcka sig längre är den aktualiserade händelsen (riktningsgivandet) i och med att det sätter i rörelse andra händelser, andra subjektifikationer, medans subjektet självt är bortblåst.
Benny, jaget är så 1900-tal! läser du inte Nöjesguiden?
Isabelle: Frågan ska inte ställas till mig.
Handlar inte den frasen ofta om att hitta eller skapa möjliga vägar för utloppet? För att kunna förkroppsliga sina idéer i någon form? Samma energi kan givetvis förbrukas på annat sätt, genom att harva på jobbet åtta timmar om dagen, och här tror jag nog att ett visst sug efter att skapa sitt eget utlopp kan dämmas upp.
[…] ← Utlopp […]
[…] men det finns tusentals nya sätt att skapa, uttrycka, vara och göra idag (kanske är det avloppstanken som […]
Tror inte jag håller med riktigt där.För mig har alltid mitt tecknande varit ett sätt att förhålla mig till livet, både det goda och det onda, och många gånger delar jag inte ens med mig av det jag ritar. Riktningen skulle alltså vara… jag själv?
Visst är det trendigt att visa för alla att man sysslar med mode, inredning etc, och visst är det jätteroligt som tecknare att kunna posta en bild någonstans online och få feedback, med det är inte ORSAKEN till skapandet – bara ett sätt att pimpa och dela med sig av ‘avfallsprodukterna’…
Du Rasmus, du är verkligen ett praktstycke för en stor sinnesundersökning. Vill man studera avvikande obegåvade ordbajsare ur ett socialrealistiskt perspektiv så är du ett förstaval. Jag vill bara veta när det gick snett för dig? JAG SKALL KONTAKTA DIN HANDLEDARE VID SÖTERTÖRNS FOLKHÖGSKOLA OCH FRÅGA VARFÖR DOM LÄGGER PENGAR PÅ EN SÅN GÖK SOM DU.
[…] Utlopp […]
[…] det man vil”, uden jantelovs-agtige hæmninger, og kreativiteten er altid en “spontan udfoldelse“, som om det var noget der kom indefra og ud, men blot har været hæmmet af ufrie miljøer. […]
Kommentera