Dagens fanzine: Stinky #2, “Kreativitet”

Stockholmarna Koffe Berger och Ludde Nordenskjöld har fått fram ett andra nummer av Stinky: ett fanzine på 108 sidor i A5-format, stadigt stående i traditionen av punk och anarki.

Vad jag helt uppriktigt gillar mest med Stinky är att merparten av materialet är långtråkigt. En kavalkad av dokumenterande tillbakablickar på fanzinemakarnas yngre dagar. Skolbasket på mitten av 1980-talet, farmödrar på Västkusten och på Östgötaslätten, nedskurna skolluncher i början av 1990-talet, kaffevaka som ung punktare, öronbarn i serieform. Sammanhäftade blir dessa minnen till någonting mer än bara träiga dokument.

Långtråkighet är mycket svår att aktivt iscensätta via internet. Inget digitalt flöde kan på egen hand tråka ut någon. Nätets långtråkighet består snarare i det cirkulära slentrianuppdaterandet av en handfull flöden, väntandes på nya länkar som tillfälligt ska leda ut ur ledan.
Ett fanzine är däremot en materiell artefakt med tydlig avgränsning, vilket ger vissa specifika möjligheter – bland annat möjligheten att iscensätta långtråkighet. Stinky gör det gång på gång, genom träigt dokumenterande tillbakablickar.

Långtråkigheten kulminerar med “Anteckningar från ett taxifik” – en lika fin som händelselös text. Likt flera andra texter i Stinky har tillbringar åratal i byrålådan innan fanzinering kom till skott. Ludde skriver om sensommaren 1998, i en fas av nihilism förorsakad av intensivt supande, då han med sin vän Mika bestämde sig för att sitta kväll efter kväll på taxifiket Söderbönan i Hornstull för att skriva ner alla intryck och göra ett fanzine. De sitter där i två veckor, blaserat antecknande, tills fiket oväntat bommar igen för gott. Sen ligger texten orörd i tolv år, innan Stinky publicerar den helt oredigerat. Det är en hiskligt fin typ av Stockholmsdokumentation.

Vid sidan av minnesbilderna rymmer fanzinet finns även ett antal inslag som triangulerar dess uttalade tema: “Kreativitet“. Jag har läst dem och grubblat på dem och jag kan bara inte svälja den okritiska hållningen till begreppet.
“Kreativitet är något alldeles för viktigt för att lämnas till en elit”, läser vi i förordet. Så testa att byta ut ordet “kreativitet” mot “entreprenörskap”! Parallellen är alls inte långsökt. Om vi ser till kulturpolitikens jargong, så är det först med den sittande borgerliga regeringen som “kreativitet” har blivit ett stående ord. Delvis används det bara för att slippa nyttja ordet “konstnärlig”, som för vissa bär elitistiska associationer, men också för att betona de gemensamma nämnarna med näringslivet. När samma ord omfamnas helt okritiskt av ett punkanarkistiskt fanzine blir jag ändå lite betänksam.

Koffe ställer en uppsättning intervjufrågor om kreativitet till ett antal “kreativa personer”. Svaren går i två olika riktningar. Ena riktningen är sant kulturanarkistisk i det att den vänder sig bort från estetiken. Alla människor är kreativa hela tiden, fast på olika sätt, svarar den Bay Area-baserade publicisten Ramsey Kanaan:

Jag anser att någon som kan fixa elektronik är lika mycket kreativt geni som någon som kan uttrycka sig genom att måla eller skriva. Någon som kan tillreda ett gott och nyttigt mål mat från torftiga ingredienser är ett kreativt geni. Liksom modern som klarar att föda och ta hand om sina barn, trots att hon endast får socialbidrag.

Kulturanarkismen verkar främst representeras av utländska respondenter. Svenskarnas svar pekar åt annat håll. För dem handlar “kreativitet” om symbolproduktion. Existensen av en estetisk sfär är underförstådd. Alla människor har en kreativitet, som kan liknas vid en inre källa, men alla är inte kreativa. “Att inte få utlopp för sin kreativitet kan vara skadligt för människan”, skriver Kajsa Ekis Ekman i sitt långa svar till Stinky.
Tanken på att kreativitet måste finna “utlopp” är allmängods i samtidsjargongen, men det är ändå intressant att se hur den återkommer i ett fanzine som detta. Koffe skriver i en lång artikel om paralleller mellan dada och postpunken i New York och Berlin: “Dadaisterna ville även upphäva den konstnärliga elitismen, till förmån för ett vardagsliv där alla människor skulle få utlopp för sin kreativitet.”

Resonemangen klarnar när kreativitetstugget lämnas därhän. Ett begrepp som “alternativ kultur” passar betydligt bättre för de syften som Stinky vill uppnå. Det blir intressant när Koffe jämför urbankulturella ekosystem:

Den alternativa kultur som trots allt existerar i Stockholm, kommer delvis till uttryck genom att aktörer väljer att arrangera klubbar på ställen som enbart har en kommersiell agenda. det resulterar i olika trista kompromisser. I vissa kretsar är det vanligt att man i hemlighet ordnar interna fester och konserter, men när aktiviteterna blir informella så stängs många potentiella deltagare ute. Ur slutna grupper växer inga spännande rörelser – frånvaron av kommunikation med människor från andra fält skapar snarare låsta föreställningar om hur saker ska vara. /…/
Det finns en krets i Stockholm som jag starkt tror kan bidra till att ändra de befintliga villkoren: den kring Kulturkampanjen – som tidigare allaktivitetshuset Cyklopen, och nu kämpar för att kunna bygga sig ett nytt.

Hur man får tag i Stinky är oklart, men jag kan tänka mig att fanzinet finns till salu på bokhandeln Info. Kolla annars deras Myspace-sida.

2 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Utlopp on 11 May 2010 at 7:15 am

[…] ← Dagens fanzine: Stinky #2, “Kreativitet” […]

#2 COPYRIOT | Dagens fanzine: Mamma & Mötley Crüe on 7 February 2011 at 11:43 pm

[…] Dagens fanzine: Stinky #2, “Kreativitet” […]

Kommentera