Peripatetik och automobilitet

Peripatetik är gammalgrekiska för “kringvandrande”. Oftast används orddet för att beteckna Aristoteles’ filosofiska skola, vars karakteristiska metod var att de traskade runt medan de filosoferade.
Ordet står som rubrik på en bloggpost av John Swedenmark, redaktör för LO-tidingens utmärkta kultursida. Han välkomnar den nyuppståndna Brand och spinner vidare på artikeln “Att göra gemensamma rum”.
Samira Ariadad och jag skriver där om förutsättningarna för de nödvändiga länkarna mellan Nätet och Staden, som knappast är idealiska när allt större delar av stadsrummet inte tillåter några andra mötet än de som underordnas en styrd konsumtion, exempelvis i köpgalleriorna.

Visserligen skriver vi inte om vare sig kringgåendet i sig eller om olika färdmedels plats i rummet, men sådant skulle passa bra i en uppföljning. Visst råder en uppenbar motsättning mellan peripatetik och automobilitet, där det senare kan beteckna en rådande trafikmaktordning som prioriterar bilfärd och bilparkering.
Fast här gäller det att akta sig för en viss till-fots-romantik, menar Nigel Thrift i artikeln “Driving in the city“. Han tar spjärn mot Michel de Certeaus inflytelserika idé om att ta stadsrummet i anspråk för en “poetisk geografi”, där just gåendet tilldelas en central roll. Då är det lätt att slinka in i tankeklyschor där en mänsklig “livsvärld” står mot tekniska “system”. Dessutom, menar Thrift, är det alls inte självklart att gåendet kan förstås som ett ursprungligt färdmedel:

it is possible to argue not only that much walking, both historically and contemporarily, is derived from car travel (and is not therefore a separate and, by implication, more authentic sphere) but also that the very notion of walking as a deliberately selected mode of travel and its accompanying peripatetic aesthetic of being somehow closer to nature – or the city – has itself been carefully culturally constructed in representation itself in concert with the evolution of automobility

Någon sådant till-fots-romantik står dock inte att finna i Planka.nu-serien om trafikmaktordningen, som alla verkligen måste läsa. Senaste inlägget nämner bland annat initiativet Park(ing) Day, där parkeringsplatser för en dag görs om till parker – gemensamma rum, befriade från aluminiumcontainrar, där möten kan ske. Allt måste inte handla om att ständigt vara till fots. Att halvsitta i en solstol är heller inte så dumt, särskilt inte i jämförelse med parkeringsplatser.