Försök kring Anti-Œdipus, del 2: Ännu fler maskiner

“Ett dallrande uppehåll”. De orden slank ur min mun då jag försökte beskriva kroppen utan organ vid förra veckans cirkelträff kring Anti-Œdipus. Bokens besynnerligaste begrepp, den organlösa kroppen, framställs som någonting tidsligt, för att inte säga temporärt. Får att åter citera vad Deleuze & Guattari skriver:

Everything stops dead for a moment, everything freezes in place – and then the whole process will begin all over again. /…/
The full body without organs is the unproductive, the sterile, the unengendered, the unconsumable.

Ett dallrande uppehåll? Frasen var, utan att jag själv insåg det, ett citat ur min egen bok, vilket vid cirkelträffen påpekades av Gabriel (som var redaktör för boken på Ink). Den dyker upp i § 21 och syftar då tillbaka på § 19 som handlar om No Music Day 2008 då vi verkligen nådde en punkt där en återgång till musiklyssnande var otänkbar. När den till slut skedde var det efter att en rad klick, surr och pip hade producerats av misstag någonstans i sammankopplingen av mjukvara, hårdvara och membran. Först på den vägen gick det att återgå till musik.

Desiring-machines work only when they break down, and by continually breaking down.

Att skapa en närvaro där varje inledande av musik ter sig som ett övergrepp, det måste vara att skapa en kropp utan organ. Vad som helst som är odifferentierat kan på någon nivå förstås som en kropp utan organ. Kapitalet är en kropp utan organ, påpekar Deleuze & Guattari. Detsamma bör kunna sägas om digital information, om hela tanken på fri information och obegränsad kopiering. Varken kapitalet eller informationen producerar någonting i sig, de är sterila och odifferentierade tills de kopplas samman med begärsmaskiner. Dessa sammankopplingar kan enligt Deleuze & Guattari ske på tre sätt – citerar från det tidigare inlägget:

När kroppen utan organ gör motstånd mot begärsmaskinerna uppstår en konfiguration som kan klassas som en paranoid maskin. När den attraherar begärsmaskinerna får vi en mirakelmaskin. Bortom dessa två konfigurationer kan vi även tänka oss en celibatmaskin som producerar intensiva upplevelser i rå form.

Poängen är inte att vi ska välja någon typ av maskin framför den andra, utan låta dem avlösa varandra. Som en biprodukt av dessa avlösningar produceras subjektivitet. Tanken på subjektet som biprodukt är tilltalande, framställningen av tre maskiner i en ordningsföljd – där celibatmaskinen ändå strålar starkast – är lite knepigare. Låt oss ändå göra ett försök att tillämpa maskinsuccessionen.

“Piratmaskinen”, om begreppet tillåts, är i sitt grundutförande en typisk paranoiamaskin. Den fritt flödande, odifferentierade informationen är dess kropp utan organ. Varje begärsmaskin som kopplas in innebär ett riktande av flödena, där vissa stryps och andra underlättas. Avvisandet av begärsmaskiner är piratmaskinens paranoida tendens, men i nära anslutning till detta frånstötande verkar en rad olika mirakelmaskiner tvärtom attraherar begärsmaskiner till den organlösa informationskroppen.
Mirakelmaskiner rymmer bland annat det som Marx analyserade som varufetischism, där det framstår som att det är kapitalets organlösa kropp som på egen hand trollar fram saker. Begreppet kan fungera som alternativ till idéer om “falskt medvetande”, men är bredare än så. Kopimi är en mirakelmaskin som välkomnar alla begärsmaskiner att koppla in sig på den organlösa pyramiden, bejakar sådant som händer i kopieringens glapp och får det att framstå som att det är kopieringen självt som producerar allt detta.
S23-bussen har också klar karaktär av mirakelmaskin: en skraltig stadsbuss fungerar som den yta på vilka ett oändligt antal begärsmaskiner kan fördela sig. Tack vare att ytan finns kan vi skapa ett samlat begrepp om de flöden som dessa begärsmaskiner bryter och öppnar.
Utan att ha passerat paranoiamaskinen och mirakelmaskinen är det svårt att tänka sig celibatmaskinens produktion av intensiteter. Celibatmaskinen som tycks hamna nära begreppet utgift hos Bataille. Men det verkar som att Deleuze & Guattari framför allt relaterar till Klossowskis läsning av Nietzsche, med figuren av en cirkelrörelse (den eviga återkomsten) mellan olika maskinkonfigurationer.

Kanske är celibatmaskinen det som dallrar i uppehållet. (Vad jag hade i åtanke när jag först skrev om det där dallrande uppehållet var, förutom stekande sommardagar, Walter Benjamins idé om generalstrejken. En helt annan sak, som tills vidare bör stanna utanför det här sammanhanget. Åtminstone orkar jag inte fundera vidare på förbindelsen mellan undantagstillstånd och paranoia, strejk och celibat.)

Visst handlar det i någon mening om att avstå – det kan exempelvis handla att i en given situation avstå från en omedelbar valmöjlighet i det digitala till förmån för musik på kassettband, eller på ett mer allmänt plan att avstå från tanken på att begäret måste gå mot en uppfyllelse. Ändå är begreppet “celibatmaskin” en smula bisarrt, men såvitt jag förstår är det lånat från Duchamp och kan lika gärna översättas till “ungkarlsmaskin”. Någon skriver:

Crucial here is the difference in the language-word: whereas the “celibate” evokes constraints and denials, the “célibataire” (the bachelor) is a playful suitor, as with Duchamps, hovering on the border between the respectable and the unknown, and hence suspect, that is forever produced as a new alliance between the paranoid and the miraculating, between desiring machines and the body without organs.
In this “celibate” machine the paranoid and the miraculating reconcile, which is not to say that they cancel each other out. Both persist, but this time alongside a degree of voluptuousness, a creativity of what Deleuze and Guattari refer to as states or zones of intensity.

En sak är värd att komma ihåg: Anti-Œdipus är “ett stort skämt, närmare bestämt, vad Freud kallar ett tendentiöst skämt” (Eugene Holland). Kortslutande kopplingar mellan två tankedomäner som i “normalt” tänkande bör hållas åtskilda är grunden för begrepp som “begärsmaskin”. Om det funnes någonting sådant som en schizoanalytisk terapi, skriver Eugene Holland, skulle den leda fram till ett gapskratt, inte till psykoanalysens ynkliga suck.

3 kommentarer ↓

#1 erzx on 27 April 2010 at 7:33 pm

Kan inte askmolnet ovanför Europa ses som en Kropp utan organ som hindrar flyg-maskinens (som opererar efter ett (konstgjort?) resebegär) framfart? “Desiring-machines work only when they break down, and by continually breaking down.” Det är först vid ett sammanbrott av infrastrukturen som vi tänker på vilka flöden som är viktiga, vilka alternativa flöden som kan ersätta dessa etc

#2 Intensifier — Psykoanalys och Marxism; del 1 – Erich Fromm och borgerlighetens anala karaktärsdrag on 29 April 2010 at 4:42 pm

[…] Råkade hitta boken Psykoanalys och Marxism från 1973 (Tryckt i DDR) och kunde inte låta bli att läsa den. Den innehåller ett flertal klassiska texter för vad som senare skulle bli ett spår i socialpsykologin, som kanske aldrig fick samma fäste i Sverige som det fick på kontinenten. Boken är intressant på två sätt. Dels utgör spåret psykoanalys+marxism en av flera grundpelare för så kallade “kritiska teorier” om samhället. Sen är det kanske intressant att kontrastera detta tankekluster mot schizoanalysen som bland annat Copyriot bloggar om (här och här). […]

#3 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 8: Organlös kropp on 28 November 2011 at 7:36 am

[…] Kanske liknande Försök kring Anti-Œdipus, del 2: Ännu fler maskiner […]

Kommentera