Omkring mitten av 1980-talet tror jag mig minnas hur jag brukade sitta på fårskinnsfällen framför skivspelaren med stora hörlurar och lyssna på Kaninskivan. Så kallade jag den när jag ropade på mina föräldrar när det var dags att vända sida, vilket de ofta fick göra flera gånger, fram och tillbaka.
För mig var det kaninernas skiva. Inga människor hördes där, åtminstone inga människoröster. Huruvida musiken hade några mänskliga upphovsmän intresserade mig vid den tiden inte. Några gubbar med underligt stora skägg syntes på baksidan. Skäggen betraktade jag med samma ögon som jag betraktade klöverblommorna på Kaninskivans framsida. Även om jag antagligen kunde läsa namnet på skivomslagen lär jag ha konstaterat att det bara var ett typiskt vuxennamn och inget att lägga på minnet medan orgelslingorna förde min fantasi på vandring i kaninernas mystiska landskap.
Några år senare fick vår familj en cd-spelare och vinylerna började sin vandring mot vinden. Det skulle dröja ytterligare några år innan jag lärde mig namnet Bo Hansson.
Uppe till höger på Halmstads stadsbibliotek, där jag brukade tillbringa tiden i väntan på att musikskolan skulle börja, fanns ett par hyllmeter med cd-musik till utlåning. Om inte utbudet hade varit så pass begränsat är det tveksamt om jag hade lånat hem en skiva av någon med ganska intetsägande namn. Omslaget som var prytt av en ring, men ingenting jag kände igen, till skillnad från musiken som kastade mig rakt tillbaka till åren innan jag själv börjat spela instrument. Åren då jag tror mig minnas hur jag brukade sitta på fårskinnsfällen, där jag inte bara hade lyssnat på Kaninskivan, El-Ahrairah, som var det fjärde och sista av Bo Hanssons soloalbum från sjuttiotalet. Kanske via kassett hade jag också lyssnat på det första av dessa fyra album, Sagan om ringen, men utan att bry mig om den eventuella kopplingen eftersom musiken, som sagt, överskuggade personerna bakom den.
Sedan mina tidiga tonår har jag i vart fall haft ett hum om vem Bo Hansson är och hans musik har funnits med i mitt liv. Jag har lyssnat på den i hörlurar. Jag har gjort tafatta försök att sampla, det senare efter att ha upptäckt “Organ Donor” på DJ Shadows debutalbum. Jag har associerat den till dimma och byggt spellistor utifrån detta. Jag har sett Bo Hansson spela ett par gånger, på Fasching och i Vinterviken, vilket höll en svajig klass men åtminstone inte gjorde mig besviken.
Framför allt har jag flera gånger hört Bo Hansson spela genom mig själv. Gradvis har jag upptäckt att mitt eget sätt att improvisera på blockflöjt, inom andra genrer än den barockmusik som jag ursprungligen skolades till, i kusligt hög grad brukar genljuda av en typ av löpningar som bara kan ha kommit till mig från Bo Hanssons orgel.
Det blev väldigt tydligt i vissa av de medeltida melodier som vi spelade i Vox Vulgaris i nollnolltalets början. Särskilt efter att vi hade gjort vår skivinspelning blev det så uppenbart att det var självklart för oss att tacka Bo Hansson på skivomslaget.
För två och en halv månad sedan föddes min son som omedelbart fick namnet Bo. Nej, han är inte uppkallad efter någon särskild Bo. Vi gillar namnet, liksom. Men jag måste erkänna en sak: den första musik som Bo fick höra, efter Alice Coltranes Journey in Satchidananda, var “Kaninskivan”. Faktum är att Bo Fleischer just nu ligger på fårfällen – fastäb inte samma gamla fårfäll – och lyssnar på Bo Hansson. Fast den ene Bo sover, den andre Bo dog idag.
Bo Hanssons bortgång kändes starkare i mig än jag kunde ana när jag först hörde den. Att skriva den här bloggposten har kanske hjälpt mig att förstå varför. Möjligtvis får den också upp någons öron för Kaninskivan, som ofta glöms bort och tills alldeles nyss inte fanns bland övriga album indexerade på The Pirate Bay.
- Sagan om ringen (1970) | Lord of the rings
- Ur trollkarlens hatt (1972) | Magician’s Hat
- Mellanväsen (1975) | Attic thoughts
- El-Ahrairah (1977) | Watership down
Jag kan inte riktigt fatta att Bo Hansson är död och jag kan inte riktigt fatta varför jag inte kan fatta det för jag vet inte vad det betydde för mig att han var vid liv, eftersom jag aldrig träffade honom. Men jag vet att det som Bo Hansson har gjort genom sin musik är en del av mig och av kommande generationer.
“Utvandring” är inte bara en titel som kändes bättre i rubriken än någon engelskspråkig förkortning för att vila i frid, utan också namnet på Kaninskivans första spår.
Uppdatering: Markus bloggar också om sitt förhållande till Bo Hansson. Likheterna mellan våra respektive inlägg är ett sammanträffande.
Läs även på Throw me away.
46 kommentarer ↓
[…] Läs även: Copyriot. […]
[…] klart den här texten och publicerar den, inser att Rasmus skrivit och publicerat en text nästan exakt samtidigt som tangerar samma saker på många sätt. Aningen kusligt fast egentligen […]
Jag minns att jag gick i nian när jag hittade den där skivan med det rödaktiga skivomslaget i en Secondhandbutik i Huvudsta. Jag hade ingen LP-spelare så jag fick bära med den på tåget till min tjej i Göteborg. Hennes föräldrar hade en B/O-spelare för ett antal tusen vars nål jag totaldödade med denna skrapade platta medan jag förde över den till ett kasettband.
Ingen av de mp3-or eller CD-skivor jag har med “Sagan om ringen” kan ersätta det där kasettbandet i affektion eller basdjup. Jag har aldrig lyssnat på musik så igen.
Jag försökte två gånger förra året se Bo Hansson live, men båda gångerna ställdes in. Fan att det ska vara för sent igen.
Bo Hanssons bortgång kändes starkare i dig än du kunde ana. Jag har samma känsla. Märkligt. Nu lyssnar jag på kaninskivan.
Ja, den här Hansson har på något märkligt sätt smugit sig in i sinnet och ligger där latent. Låten Tax Free bör också nämnas.
Hej då Bo! Vi syns vid Watership-Down.
Helt ofattbart att han är död. Jag hade verkligen hoppats på att han skulle rycka upp sig och att vi skulle få se mer av Dubbelorganisterna eller en eventuell H&K förening. NÅNTING bara! MIssade honom och Malmberg på Melloboat -08. Nu hatar jag mig själv mer än någonsin för detta.
Så blev luften tung att andas, rökelse begynte blandas
med den vanda kammarlukten, karet svängt av änglars här,
och jag sade “Du elända, till mitt rum av änglar sända,
ge mig anstånd, jag vill glömma, jag vill glömskebägarn tömma,
slippa lida mer och drömma om Bo Hansson som finns ej mer.
http://listen.grooveshark.com/#/search/songs/?query=bo%20hansson
http://open.spotify.com/user/gurkmagister/playlist/2pHBPcbG4Z6TjzR3dqK77x
http://www.youtube.com/watch?v=FzdjztxmDHk&
Jag är bara 25, men Bosses död smärtar enormt även hos mig. När Bosse spelade var orgeln som en portal rakt in i sagans värld, och det kändes som om Bosse bara satt och höll i tömmarna när orgeln rasade förbi vadstället vid Vattnadal, genom Tom Bombadills urgamla skog, och snirklade sig in bland kaninintrigerna på Watership Down.
Bosse var för mig en klaviaturens Hendrix. Det är väl bara Jon Lord som kan komma i närheten.
Nu har han gått ombord på skeppet till Västern i de Grå Hamnarna och lagt ut. Namárië.
Även jag hittade Sagan om Ringen på Halmstads Stadsbibliotek, bara för att inse att det var samma skiva mina föräldrar hade som LP. Jag spelade över den till kassett hur som helst, och har senare jagat mp3or och lyssnat på alla de andra albumen.
Nyheten om Bo Hanssons bortgång gjorde mig mycket sorgsen, även om inte jag heller träffat honom någon gång. Farväl!
[…] (Bo Hansson, Kipling Tower, Sagan om Ringen) Det är inte bara jag som saknar Bo Hansson tydligen. Copyriot skriver mycket bra och varmt om sitt minne av Bo och skivan El-ahraira. Så även Barnvagnen som […]
Enligt diskografin på skivbolagets Bo Hansson-sida (läs gärna biografitexten där, mycket spännande!) finns det fem album utgivna i Sverige, och förutom de snarlika internationella utgåvorna av de kända fyra också ett “Best of”. http://www.silence.se/bohansson/index.htm
De två första skivorna lyssnade jag mycket på i mina yngre tonår på 70-talet, och den utökade versionen av “Sagan om ringen” har jag hittat på senare år, men resten har jag faktiskt missat, så det var bra att få läsa om musiken här i Copyriot!
Det finns säkert mycket i mitt eget musikaliska sökande som bottnar i minnen av att höra Bo Hanssons musik och uppleva att det är precis så som den rena, autentiska och akusmatiska musikermusiken måste låta.
Mardrömmen om en misslyckad musikerkarriär har lustigt nog varit att hamna i den motsatta positionen, men lika marginaliserad eller udda: i det tvivelaktigt sentimentala, patetiskt synliga och publikfriande orgelgnäll som utövades av Marias enmansorkester på Plattan. Henne har jag sett live och applåderat. Bo Hansson har jag aldrig sett.
#Maria: Det finns mycket riktigt fem Bo Hansson album, däremot inget best of såvitt jag vet.
Däremot gav han -85 ut en skiva som bar namnet “Mitt i Livet.” Den skiljer sig däremot väldigt mycket från de andra och uppskattades aldrig, därför har den fallit iglömska.
Förlåt, fel av mig. Reflections är ju en best of skiva som gavs ut -83. Inte i Sverige däremot.
[…] Blogg: Första vandringen Barnvagnen Bo Hansson: Utvandring COPYRIOT […]
R.I.P, Bo, man on the moon.
Och Sagan om ringen, så vacker. Tänk om de hade använt den i filmerna istället för den där hemska vilda-västern-musiken. Då hade det ju gått att se om dem.
Synd att ni som gottar er över Bo död inte inser att er fientliga inställning till de som inte passar in skadar just sådana som Bo. Han ville inte och kunde inte åka runt och tjäna in sitt levebröd “på vägarna” och det är just den här typen upphovsmän vi kommer att förlora.
Assar: Det där var lågt uttryckt!
Ingen har sagt att alla musiker måste “tjäna sitt levebröd på vägarna”. När det gäller musik som den Bo Hansson har gjort, kan varken “vägarna” eller “plattorna” ses som en garant. Det är bland annat därför som vi har en kulturpolitik.
Assar. Herregud ge dig. Det låter som om du bor i Narnia. Dels att det du säger är helt verklighetsfrånkopplat och absurt, men Bosse hade en väldigt liberal syn på “intellektuella rättigheter” och hade inte emot att låta sig t.ex samplas.
Assar: Vem gottar sig? Kan Du inte läsa? -vi sörjer ju.
En “fientlig inställning till de som inte passar in” hittar Du nog inte på den här bloggen.
Åh ja jag minns också den skivan från vår barndom!
Jag kände Bosse – och gissa om jag försökte få igång honom. Men han var trött – ville inget mer. Vad gör man när ett geni inte vill mer??? Älskar dig och hoppas att du har det bra i din himmel. Jag jobbar vidare – och du fortsätter att inspirera mig!
Kommentera