För ett par veckor sedan tillbringade vi några dagar i ett litet rum på Danshögskolan tillsammans med Franco “Bifo” Berardi. Mycket sades som jag ännu inte hunnit sammanfatta. Ett ämne som var uppe till diskussion var huruvida unga människors ordförråd har blivit fattigare, vad det i så fall beror på och om det är ett problem. Å ena sidan verbaliserar vi kanske mer än någonsin våra inre känslor. Å andra sidan hävdar vissa att vår förmåga att finna orden har urarmats. Om vi alltid måste finna just ord för att uttrycka oss är en fråga som kan få förbli obesvarad just nu.
Just nu tänkte jag mest nämna ett exempel som kom upp då. Gabriel Widing berättade om hur han hade undervisat en klass av ungdomar – jag tror att de studerade någonting datorspelsrelaterat – vilka bara hade två sätt att fälla ett omdöme om saker. Antingen var det “epic” eller så var det “fail“. Aldrig intressant, förbluffande eller oroväckande.
Senare kom vi till frågan om “kul“. Att ha kul är väl en bra sak, men det märkliga är att just kul liksom inte går att ifrågasätta.
Not beauty, not ethics, fun! It’s a value you’re never called on to defend.
Så formulerade sig Momus när han var på väg till Malmö för att presentera sin performance “Down with fun!” Syftet var att åtminstone väcka frågan om det kan finnas andra värden än “kul”.
Isabelle Ståhl avhandlade en liknande fråga i sitt skarpsinta inlägg om ordet “pepp” och lagomentusiasmen. Nu berör hon åter komplexet i en vacker bloggpost om Nietzsche, Wagner, dansgolv och eurotrash. Klubbande handlar inte om att ha “skoj”, fastslår hon i förbifarten, vilket fick mig att bygga vidare med en kommentar:
Jag börjar mer och mer tänka på “kul” (eller “skoj”, eller för den delen “epic”) i pseudomarxistiska termer.
Likt kapitalet för Marx är dött arbete, är “kul” en ansamling av döda affekter. Den universella ekvivalenten dit allt kan reduceras.
Risken med att tänka så är en tröttsam fixering vid ordbruk. Fast då kanske just den långsökta parallellen till marxism kan erbjuda en utväg. Att vägra använda pengar är ingen framkomlig väg för att ställa sig utanför kapitalrelationen. Lika lite finns att vinna på att vägra ha “kul”, vägra ha “trevligt”, vägra “chilla” eller vägra “pepp”.
Däremot kan det finnas en poäng i att någon gång fundera på vilka andra ord vi kan använda för att uttrycka våra mer eller mindre positiva affekter. Inte för att orden i sig har så fruktansvärt stor betydelse, utan för att tvinga oss själva att mer aktivt värdera de affekter som rör sig genom oss.
En rimlig målsättning är väl ändå att kunna rymma känslor som inte kan reduceras till en universell ekvivalent. Om det sedan får oss att återupptäcka det sköna och det rätta (som Momus antydde), eller sporrar oss till nya begrepp, eller odlar en större känslighet för icke-verbala uttryck, det är en annan sak.
Uppdatering: “Allmän ekvivalent” är den översättning som brukar användas i svenska Marx-utgåvor, inser jag nu.
43 kommentarer ↓
Jag är inte så bra på språk, men jag gillar “euforiskt” eftersom det inte är odelat bra, utan också kan användas pejorativt.
Här är du inne på något vacket. Affekternas politiska ekonomi alltså. Jag undrar vad vi har för till buds stående medel för att som du säger “kunna rymma känslor som inte kan reduceras till en universell ekvivalent” (just _rymma_ känslor är så rätt). I inlägget skisseras att vi kan laborera med ord och hur vi förhåller oss till dem, även antyds en ny lyhördhet till de affekter som genomkorsar oss. Behövs det även ny musik, en ny plats, en ny fotölj (känner jag nu), en ny dator, en ny hållning, en ny tidsuppfattning? Antingen för att ytterligare förstärka eller isolera affekter som redan cirkulerar eller för att skapa helt nya.
För att uttrycka samma sak på ett annat sätt. Många ungdomar har i praktiken tappat alla adjektiv. En sorts modeadjektiv kommer och går, samtliga betyder egentligen bara bra. För några år sedan kallades saker och ting grymt eller soft, trots att det som avsågs bara var bra.
Här är det viktigt att läxa upp de små liven. Slayers musik är garanterat inte soft. Jackson Fives musik är definitivt inte grym. Det har inget att göra med huruvida musiken är bra eller inte.
För att inte nämna hur många saker som kallas för sexiga, utan att ha det minsta med sexualitet att göra.
Och, som framgår ovan, synonymer till saker mottages tacksamt.
Euforiskt (euforisk) kan kanske bytas ut mot synonymen “upprymt” (upprymd) lite då och då, för att pigga upp en text?
Mitt favoritadjektiv för att beskriva sådant som är riktigt dåligt, ont och icke önskvärt är “vederstyggligt” (avskyvärt, motbjudande).
Maria Lj: Bra ord!
“‘Upprymd’ – det är ett tillstånd som intensifierar rymden, rummet. Det är inte baserat på ‘mer rymd’, utan på ‘enbart rymd’; det betyder att tomheten tilltar. Det är inte bara det oviktiga som undanröjs, utan också nästan allt det som syntes oss viktigt.
Upprymda, glada utan orsak dansar vi på morgonen nedför trapporna – efter en djup sömn som utplånat differenserna. Man rymmer upp en sal innan dansen börjar.”
(Ernst Jünger, Psykonauterna)
Det som är fint i danskontexten är att man ofta talar om kvalitéer, t ex i en rörelse. T ex mjukhet, tydlighet, intensitet, lätthet, tonus och stillhet.
– Var det kul?
– Det var tydligt.
Jag tror att språket kan hjälpa oss utveckla en sensibilitet för olika affekter, men det kan också användas överslätande och ofarliggörande. Det händer ofta i konstnärssamtal och eftersnack.
—
En favorit i akademiska sammanhang är ju benämningen “problematiskt”, vilket kan betyda lite vadsomhelst, att det borde undersökas mer, eller tvärtom lämnas därhän pga en infekterad karaktär.
[…] 14, 2010 · Kommentera Rasmus bloggade intressant om det tröttsamma ordet kul och min aversion mot att definiera klubbande som skoj. Tanken som […]
Ordet ‘fail’ kan funka ganska bra för att beskriva att någonting misslyckats på ett skrattretande sätt, för en själv eller någon annant. Ljudets korthet och slutning kan gestalta ett äggs rörelse från handen till marken, och tystnaden efter det korta ordet den tomhet som uppstår när rörelsen slutar. Det är snopet och snöpande. Men det används väl ofta som substantiv eller interjektion, inte adjektiv. Interjektioner är unga bra på, adjektiv däremot… Att beskriva en explosion som ‘epic’ är väl kanske inte så lyckat.
Minns att en kompis beskrev Björks Homogenic som fet när den kom ut. Vilket var ganska förminskande för en så innovativ och mångsidig skiva. Träffar ganska fel. Upprymd? Refraktär?
Det är skönt att använda gamla ord i nya sammanhang. Det bryter upp på nåt sätt, och när fler använder det bildas det nya gemenskaper. Adjektivens betydelse förskjuts gradvis. Några hits just nu:
trevlig – om exempelvis en svår jazz-artist eller liknande som man gillar, men inte i sin vanliga betydelse fredagsmys-, företagsfestbetydelse…
refraktär – använd om orginella och egensinniga grejer/personer…
skabrös – keffa grejer/personer…
osv…
Lars: tror han(din kompis) använde ordet fet i brist på positiva synonymer som kanske bättre beskrev skivan, du vet när det var inne att använda ordet fet för att beskriva något man verkligen gillade^^
Københavnerslangets endimensionella nivellering:
“Nederen” / “Nedern” (något går neråt, det är negativt med andra ord)
“Optur” (en tur upp, det är positivt med andra ord)
Jag funderar på varför reduktionistiska benämningar som dessa ofta handlar om upp och ner.
Som “kul”, kan dessa användas till vad som hälst. Jag får kriller av såna här positiv/negativ bra/dåligt värderingar. Presset att alltid värdera värden har ansvar för mycket lidande och irritation och självmedvetenhet.
Jämför med uttrycket “en kul grej”. Används ofta i släng med “Äh, det var bara en kul grej” om något man gjort med en lägre ambitionsnivå. I det sammanhanget kan man tala om dålig kvalitet.
Någon skrev att man borde “läxa upp de små liven” för att de använder modeadjektiv. Var hamnar man då, om man nu drar liknelser till kapitalrelationer?
Är det inte just pga aversioner emot vuxna svenneord som “kul” och “rolig” som ungdomar använder sina modeadjektiv, som ofta är rena förvrängningar av språket? Det går ju hand i hand med vissa “cyberkoftors” tro på att remixa ekonomin som ett svar på kapitalismen.
Sen är en uppdelning i ungdomar ganska motbjudande, alla har ju varit det och alla kommer sluta vara det. Motståndet emot språket startar kanske vid en viss ålder men jag tror aldrig riktigt det slutar, men jag är ingen språkforskare.
Sen finns det en viss attityd i ett språk, epic- och fail-jargongen skulle jag säga ingår i en ganska oallvarsam filosofi, det snörpligt komiska och det bombastiska står modell för affekterna. Man får en dusch livsfilosofi med i modeadjektiven, som säkert är minst lika viktiga att leka med som språket.
Nu verkar det vara det icke-verbala språket som rasmus vill göra mindre torftigt, men annars håller jag med Malte Max om lidandet att ständigt värdera värden. Jämförligt med lidandet för en marxist att söka sakers “äkta” värde utan någon allmän ekvivalent.
[…] av kommersiella robotar som listar ut vad man är mest sugen på att läsa, vad som verkar mest kul. Du erbjuds att ladda ner boken via en app till ditt kommersiella operativsystem. Böckerna du har […]
[…] »›Kul‹ som universell ekvivalent« (Copyriot, april 2010) […]
Kommentera