Funderade lite på detta med “blurrade” logotyper i filmproduktioner, kanske främst dokumentärer. Min allmänbildning på filmområdet är visserligen löjligt låg – egentligen borde typ Barnvagnen skriva det här inlägget – men kanske kan någon annan svara på frågan.
Handlar det om en rädsla för att bli stämd, med hänvisning till varumärkesskydd eller copyright? Eller är det en del av spelet mellan teveproducenter och sponsorer, där man vägrar visa logotyper för företag som inte har betalat för det?
Ett tredje skäl till att blurra logotyper är att det ska se ut som en dokumentärfilm där man varit tvungen att blurra logotyper. Antagligen är det vad som ligger bakom de snygga blurrningarna i Trailer Park Boys, som nyligen fick mig att tänka på saken. Ett par bilder från S05E05:
Filmscener inne i köpcentrum, med alla slags logotyper utsmetade till abstrakta färgklickar, kan bli till en slags psykedelisk konst. När jag såg på Trailer Park Boys-avsnittet i fråga gick tankarna till en helt annan film: The Subconscious Art of Graffiti Removal. Det är en kort, vacker, experimentell dokumentär som kastar fram tanken att övermålning av graffiti kan uppfattas som en egen konstriktning. Rekommenderas varmt. Här ett par typiska bilder ur filmen:
Likheten är slående mellan den övermålade graffitin och de utblurrade varumärkena, som också med fördel kan betraktas som en konstnärlig effekt.
41 kommentarer ↓
Att maska av varumärken (i USA) hänger vanligtvis ihop med att undvika dra på sig onödiga stämningar och arga brev från advokater som företräder varumärkenas ägare ifall de skulle ogilla att bli associerade med filmen och dess innehåll.
I långfilmer är det exempelvis vanligt att scenografiavdelningen hittar på egna (ibland snarlika) varumärken och produkter, bortsett från de fall det rör sig om produktplacering förstås.
Hej! Den japanska konstnären Taro Hirano har tagit bilder på grafittiövermålning i Tokyo.
http://nieves.ch/catalogue/taro.html
Just blurrningarna i TPB är helt och hållet medvetna för att väcka publikens intresse. Ibland är katters ansikten blurrade, såväl som bildäck, objekt utan några logotyper etc. Detta enbart som en hyllest till blurrandet i sig.
Peter: Jo, det var ju min teori. Stödjer helhjärtat det sättet att jobba konstnärligt med blurrning! Skulle vara spännande om det även började användas i nyhetssändningar etc.
Har noterat att blurrandet har ökat en hel del senaste åren på tv och oxå ofta funderat på det. Ofta i soffprogram och dokumentärer; blurrade loggor på kepsar och tröjor. Har svårt att tänka mig att någon skulle kunna bli fälld för något, ens i USA – yttrandefriheten är ju inte helt borttagen.
Även om det är läskigt med stämningar så är det ju inte varumärkesintrång förrän du försöker sälja något.
Så varför? För att annonsörer inte ska bråka?
Kanske är jag extra känslig, men det känns som att helt uppenbara saker blir blurrade:Gula M; äpplen på telefoner och powerbookar: De får mig att fundera en sekund extra på just de varumärkena, och tänka att det inte är vanlig reklam utan nånting otillåtet och tufft, för jag får inte titta på det.
Kostar det extra att få en blurrad men identifierbar logga uppvisad i tv?
någon med insikt: upplys mig – annars lyssnar jag på konspirationeidéerna i mitt huvud.
Jag kommer att tänka på den sortens löpsedler som t.ex. Expressen och Aftonbladet i bland trycker i samband med vålds- och våldtäktshistorier (i princip historier där något “monster” antas stå bakom). Ofta följs överskriften, t.ex. “GAMMAL KVINNA VÅLDTAGEN AV SEXGALNING”, av en stor porträtt av monsteret – fast helt blurrad (oftast är monsteret ju trots allt bara “misstänkt”, och redaktionen vill gärna vara schyssta och inte hänga ut människan). Porträttet blir en icke-porträtt, men informerar os ändå om att det finns ett monster bakom blurren. Kanske vore en icke-blurrad bild (alltså en riktig porträtt) mycket mer tråkig av just den anledning, att det inte finns något “bakom”?
Att du äns tittar på trailer park boys övergår mitt förstånd
Kul att du nämner den där filmen (The Subconscious Art of Graffiti Removal), den är så fantastisk på många plan!
Ja, det har med varumärken att göra, och är väl ännu ett område där det börjat gå över styr. Det börjar bli så illa att internationella bildbyråer inte ens accepterar bilder där en bil finns med och är såpass framträdande att bilmodellen kan kännas igen. Fotografer måste minutiöst granska sina bilder i 100% förstoring och redigera bort minsta lilla logotyp. I många fall får inte heller moderna byggnader vara framträdande i bild utan krav på “propert release”. Stora båtar i stil med kryssningsfartyg och yachter är ett annat exempel. Legobitar är också ett typiskt no-no.
Vad de gör idag, är att de i stort har applicerat samma tänk som gäller kring modellreleaser (typ. lagen om namn och bild i reklam) även för döda ting. Det är nog bara en tidsfråga innan det börjar krävas release för husdjur. Inte då för att lagen skulle kräva det, utan av ren å skär räddhågsen inställsamhet och “cover your ass”.
Det är nog för att företagen inte vill associeras med filmen, det är ju vanligast i Amerikanska produktioner och det är ju landet av stämningar. Har aldrig sett det i en svensk film.
I “sökarna” gjorde de supersnygga färgglada “övertejpningar” av mjölkpaket etc., varför vet jag inte, men det bidrog helt klart till filmens färgsättning.
Apropå tidigare inlägg – sett det här Rasmus?
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/har-du-mott-trollen-pa-natet-1.1076220
malte: den roligaste dylika löpsedeln såg jag för några år sedan när någon dog av ett nedfallande isblock i centrala stockholm. löpet: “person dödad av isblock” bild: ett isblock. bildtext: “isblock”
Kommentera