Om koftor och idéhistoria

Begreppet “cyberkofta” var ju rätt skoj. Journalisten Marcus Jerräng kastade fram det som beteckning på de kvinnor och män som är verksamma kring Juliagruppen och själv blev jag rentav utsedd till cyberkoftornas “ärkekofta”. Hoppas jag får tillfälle att använda detta epitet på engelska: arch-cardigan of the cyber-cardigans.

Visserligen klär jag mig knappast i kofta. Heller inte i kaftan, även om jag hyser den största respekt för eventuella cyberkaftaner. (Bilden ovan föreställer en cyberkaftan med cyberturban.) Jag vill för övrigt påpeka att jag heller inte äter kofta (köfte).
Nu har väl varken klädesplagg eller köttbulla särskilt mycket med saken att göra. “Cyberkofta” är uppenbarligen en variant på “kulturkofta”. Språkrådet noterade år 2007 att det senare ordet blivit allt mer förekommande i massmedierna.

En kulturkofta är helt enkelt en person som är intresserad av kultur. Uttrycket tycks användas både positivt eller neutralt om belästa, konstintresserade, intellektuella och som invektiv om kulturkonservativa, opportuna kulturpersonligheter som tillhör medelklassen och etablissemanget. Ett vanligt nedsättande ord i Tage Erlanders dagböcker är för övrigt koftig. Kofta har alltså viss tradition som nedsättande benämning.

Utan tvivel nådde begreppet “kulturkofta” sin retoriska kulmen under 2007. Schampoo Rising konstaterade i december detta år att det redan blivit passé:

Vi är ledsna, men ordet kulturkofta blev aldrig mer än ett halvlyckat prov på det där sällsynta fenomenet “nyliberal humor”. Det har för länge sedan passerat sitt bäst före-datum. Och det hade passat bättre på den tiden när kulturmänniskor verkligen hade formlösa koftor, inte idag när det är vardagsmat att se medlemmar ur kultureliten bläddra febrigt bland Paul Smith-skjortorna på NK.

Ordets uppsving kring 2007 kan möjligen sättas i samband med den tillfälligt höjda självsäkerheten bland (företrädesvis) yngre manliga liberala bloggare efter Alliansens valseger. Ofta används nog “kulturkoftor” som ett synonym till “kulturtanter”, men med mindre risk för att låta kvinnoföraktande. Med tanke på koftans feminina laddningen blir det måhända extra kittlande att koppla på prefixet “cyber“. Även om jag inte tror att Marcus Jerräng är ute efter att håna, garanterar de lite löjliga konnotationerna en bekvämt ironisk distans.

Själv har jag inga problem med att finnas i sammanhang som stämplas som “koftiga”, åtminstone inte så länge det kompletteras med flera begrepp. Några förslag: cyberkaftan, cyberturban, cypherkofta.

Egentligen är det bara två saker som jag direkt vänder mig mot i Marcus Jerrängs karakteristik. Den ena är t-shirts med tryck, “näthumor” rentav. Sådant skulle aldrig hamna på min kropp och jag har svårt att erinra mig att någon jag känner brukar klä sig i tryckta tröjor. Det andra är att i musikväg lyssna på “allt som är CC-licensierat”. Hm. Själv lyssnar jag i viss mån på houseorienterad musik från främst tyska netlabels, där jag antar att olika creative commons-licenser brukar användas. Men jag skulle aldrig i livet lyssna på viss musik för att den släppts under en viss licens. Vet heller ingen annan som gör det.

Okej, en tredje sak. Idéhistoria. Nej, jag hyser ingen agg mot denna akademiska disciplin. Men jag ställer mig frågande till varför Marcus Jerräng framhåller “idéhistorisk bakgrund” som karakteristiskt för cyberkoftorna. Men en snabb rundfrågning bland medlemmarna i Juliagruppen bekräftar att bland alla dessa akademiska examina är det ingen som har fördjupat sig i just idéhistoria. Däremot har bland andra jag och Isobel bakgrund inom ekonomisk historia, och frågan är om inte denna disciplin är betydligt mer typisk, om just de historiska ämnena ska framhållas. Eller kanske sociologi, fysik, filmvetenskap, datalogi eller vetenskapsteori?

Nu vill jag reda ut det där med idéhistoria, för det har varit på tapeten tidigare. Flera gånger har folk – utifrån den historia som presenteras här, antar jag – utgått från att jag forskar i just idéhistoria. Men min formella hemvist i akademin är tydlig: historia, utan prefix, är det ämne där jag är inskriven som doktorand vid Lunds universitet. “Samtidshistoriker” går bra som precisering, eftersom jag är verksam vid Samtidshistoriska institutet. Och jag har inget emot att kallas ekonomhistoriker eftersom jag ändå tycker mig ha minst en halv fot i den disciplinen.

Jag har idéer, samt intresserar mig för andras idéer. Jag är historiker. Men detta gör mig inte till idéhistoriker. Faktum är att jag känner att mitt sätt att bedriva forskning befinner sig på hyfsat avstånd från idéhistorikernas, även om jag ärligt talat har dålig koll på vad som utgör idéhistorisk metod (bortsett från typ Quentin Skinner).

Idéhistoria betraktas ibland som en underavdelning till litteraturvetenskap. Men även om litteraturvetare traditionellt jobbar i hermeneutisk anda och frågar sig vad texter betyder, har de åtminstone i teorin en möjlighet att rikta intresset åt andra håll. En liten fraktion jobbar exempelvis mediematerialistiskt med att försöka frilägga texternas tillkomstvillkor. Något liknande är svårare att tänka sig inom ramarna för idéhistoria.

Idéhistorikern Daniel Pipes må vara politiskt kontroversiell, men hans definition av “ordinär idéhistoria” känns ganska vedertagen. Enligt honom handlar det om att kartlägga “vem som först hade en idé, vem som spred den, vilket inflytande den hade, vilket arv den lämnade”.
Idéhistoria handlar om idéer, det tycks säga sig självt. Med detta följer en överhängande risk för idealism – tendensen att förklara alla skeenden som ett resultat av hur mänskliga idéer bryts mot varandra. Detta ska inte ses som en anklagelse mot ämnets forskarkår, utan risken finns snarare i själva framställningen.
Så nog anser jag att idéhistoria är ett problematiskt ämne. Men även historia är problematiskt och bör så vara. Vi historiker studerar någonting som inte längre finns, utlämnade åt de arkivariska urvalsmekanismer som råkar ligga mellan oss och det förflutna. Vi beter oss därtill ofta som om mer historisk kunskap alltid är en bra sak, när det bevisligen kan förhålla sig precis tvärtom. En historiker som inte ser sin verksamhet som problematisk är en dålig historiker. Sedan kan man dra olika slutsatser av problematiken – exempelvis röra sig mot en slags totalhistoria som förenar de olika historiska disciplinerna, i nära anslutning till alla möjliga slags andra vetenskaper.

12 kommentarer ↓

#1 avadeaux on 8 April 2010 at 2:26 pm

Enligt NE är en kofta ett ”långärmat plagg, öppet framtill med knäppning hela vägen” och behöver inte nödvändigtvis vara stickad. Enligt den definitionen bör munkjackan du bär på Metro-bylinen kvala in.

#2 Marcus on 8 April 2010 at 2:40 pm

Jag tycker att du är lite snäv i din beskrivning av idehistoria. I min värld är ju exempelvis Foucault en klockren och mycket stor idehistoriker. Och beroende på hur den mer eller mindre godtyckliga uppdelningen i discipliner på den lokala akademiska inrättningen kan ju teknikhistoria utan krystande göras till en idehistorisk underdisciplin. Och därför framhärdar jag i att doktorand Kullenberg nog kan kallas idehistoriker – kanske även du… men jag ska erkänna att jag inte har full koll på vad du forskar i. :-)

#3 Marcus Jerräng on 8 April 2010 at 2:58 pm

Jag rodnar över uppmärksamheten och den pedagogiska genomgången. Storartat.

Vill bara peka in några saker: Uttrycket är självklart inte hånfullt menat, eller menat att förlöjliga någon.
Distanserande, visst, men jag skulle nog inte kalla det ironiskt.

Varken kulturkofta eller kulturtant är heller några skällsord i min bok, jag upplever dem snarare tvärt om idag. Men det kanske beror på miljö, unga nyliberala bloggare hör inte till min innersta krets.

Back to cyberkofta: Jag menar egentligen inte att inskränka begreppet till enbart Piratbyrån och Juliagruppen, även om det blev ett svenskt perspektiv i P3 Kultur-intervjun. Det är för lättplockad frukt. Det finns cyberkoftor även utanför dessa grupper förstås. Och i utlandet, med olika Gov-rebuild-grupper och intellektuella hackare. Har t ex aldrig varit på CCC, men jag tänker mig att det är rätt kofttätt. (Obs fördomsprofil).

Skulle rent teoretiskt kunna lägga in allt från Wikileaks-gänget till Lawrence Lessig och hela Save the Internet-rörelsen i begreppet. Eller typ Lars Ilshammar!

Spännvidden är stor, därav från höften-karakteriseringen i den “lite hårdare” fördomsprofileringen. En äkta fördomsprofil innehåller visst mått av ren chansning, så den står jag för även om den träffar grovt fel på vissa punkter.
(Vilket jag förhoppningsvis visar i min uppdradning av cyberkoftans infallsvinklar, där jag uppenbart inte har en aning om vad jag pratar om.)

Där hittar du väl också förklaringen till idéhistorians intåg i resonemanget. Det lät hyfsat överensstämmande när jag myntade ordet första gången, men jag kan absolut inte motivera det.

Får förtydliga definitionen i CS ordlista, och åtminstone där försöka undvika fördomsprofilens mumbojumbo. Annars kanske jag får tidningens språkvårdare på mig, också. Input välkomnas.

/Marcus
– med sikte på Språkrådets nyordslista 2010.

#4 Henrik on 8 April 2010 at 3:28 pm

Cypherkofta: http://www.mathstat.dal.ca/~dilcher/4116/Portraits/whit.jpg

#5 Patrik on 8 April 2010 at 3:30 pm

Appropå t-shirts med tryck: http://juliaskott.wordpress.com/2010/04/08/dagens-t-shirt-19/

#6 Anders on 8 April 2010 at 4:02 pm

Varje gång jag skall för mig själv försöka beskriva idéhistoria slås jag av hur svårt det är. Men detta gäller antagligen de flesta discipliner – utifrån är det lätt att generalisera dem men om man sitter i smeten känns det alltid som om man aldrig riktigt får med allt. Nu menar jag dock inte att just du generaliserade.

Men jag tycker nog att huruvida idéhistoria är X eller Y är förhållandevis ointressant utanför rent formella göranden såsom t.ex. indelning i institutioner och skapande av någon slags kanon. Och även här är det ju pinsamt uppenbart att formaliseringarna är ganska instabila. Men det tror jag gäller de flesta ämnena, kanske i huvudsak de av mjukare typ.

I studiet av människan finns det alltid en skugga under fötterna, varför jag håller med om att man bör se dessa studier som problematiska (eller i alla fall öppna för problematisering, expandering, förändring).

Innan Foucault hade kanske inte Foucault fått vara idéhistoria, så att säga.

#7 Anders on 8 April 2010 at 4:05 pm

(Tycker förövrigt att herr Jerrängs definition av cyberkofta var ganska rolig och träffande.)

#8 Marcus on 8 April 2010 at 5:04 pm

@Anders Att definiera (och definiera om) vad ett ämne är, är oerhört viktigt just när man är inne i det. Tror jag. Det är på det viset det sker förändringar som kan spränga de institutionaliserade gränserna…

Dessutom: Idehistoria handlar om hur ideer i ganska vid bemärkelse (även innovationer, teknologi och vetenskapliga upptäckter) sprids och upptas i, påverkar, samhället (och vice versa). Som sådant är idehistoria en aspekt också i forskning som bedrivs vid andra institutioner, och i sammanhang då just den aspekten är den viktiga är det relevant att tala idehistoria.

#9 Simon on 9 April 2010 at 8:03 pm

“Egentligen är det bara två saker som jag direkt vänder mig mot i Marcus Jerrängs karakteristik. Den ena är t-shirts med tryck, “näthumor” rentav. Sådant skulle aldrig hamna på min kropp och jag har svårt att erinra mig att någon jag känner brukar klä sig i tryckta tröjor.”

Enligt the jargon files så tillhör humortryck jargongen
http://www.catb.org/jargon/html/dress.html

Bl.a. Igor har massa schyssta sånna.

#10 anonym on 10 April 2010 at 9:26 am

Du har ju inte alla fjädrar i cyberturbanen.

#11 V on 11 April 2010 at 1:51 am

“Den ena är t-shirts med tryck, “näthumor” rentav. Sådant skulle aldrig hamna på min kropp och jag har svårt att erinra mig att någon jag känner brukar klä sig i tryckta tröjor.”

Ähum; http://kma.nu/privat/piratdemonstration/img/a8.jpg

#12 rasmus on 11 April 2010 at 11:48 am

V: 2006.

Kommentera