Läser ånyo i Anti-Œdipus (pdf här) och tänkte dela med mig av en handfull spridda reflexioner i hopp om någon slags respons. Det rör sig kring bokens tre första kapitel där de två centrala begreppen begärsmaskin och kroppen utan organ introduceras. Uppgörelsen med psykoanalysen smälter samman med ett försök att komma bortom föreställningen om produktion, distribution och konsumtion som skilda ekonomiska “sfärer”.
Något referat av resonemangen kan jag dock inte erbjuda, så för den som inte tidigare befattat sig med Deleuze & Guattari så kan nog detta framstå som ganska esoteriskt (råd: sluta då läsa här).
Från ett referat av ett seminarium förra våren:
Kraften och dess utövande kan inte skiljas åt, lika lite som blixten och blixtrandet – eller (hos Deleuze/Guattari) begäret och maskinen. Begrepp som “kraftutövande” och “begärsmaskin” är alltså, som Spindler var inne på, tautologier.
Användandet av tautologin “begärsmaskin” syftar till att komma bort från vanan att på förhand skilja mellan subjektivt och objektivt, oavsett om det handlar om psykologi eller ekonomi. Vi ska aldrig behöva ställa frågan om någonting är en mänsklig konstruktion eller natur, utan i stället rikta om uppmärksamheten på hur saker kopplas samman.
De högsta nivåerna av psykologisk intensitet är inte de som höjer sig i någon slags moln långt ovanför den materiella världen, utan är tvärtom allra närmast den punkt där tänkandet inte kan skiljas från materien. En ytterligare premiss är att produktionen och produkten inte definitivt kan skiljas åt.
Every “object” presupposes the continuity of a flow; every flow, the
fragmentation of an object.
Begärsmaskiner är maskiner i bokstavlig mening. De följer en binär logik, alltid kopplade i par, på ett sätt som bildar långa kedjor av flöden som upprättas, avbryts, omriktas. Deleuze & Guattari tar som sitt första exempel kopplingen mun/bröst, men den kopplingen är på inget som helst vis mer ursprunglig än kopplingen mun/nappflaska.
Begärsproduktion är produktion av produktion. Men mitt i produktionen uppträder någonting tredje, ett tillfälligt uppehåll, ett odifferentierat objekt: kroppen utan organ – som är synonym med vad Freud benämnde som dödsdriften. (Detta likställande görs explicit.)
Producing, product: a producing/product identity. It is this identity that constitutes a third term in the linear series: an enormous undifferentiated object. Everything stops dead for a moment, everything freezes in place – and then the whole process will begin all over again. /…/
Desiring-machines make us an organism; but at the very heart of this production, with the very production of this production, the body suffers from being organized in this way, from not having some other sort of organization, or no organization at all. “An incomprehensible, absolutely rigid stasis” in the very midst of process, as a third stage: “No mouth. No tongue. No teeth. No larynx. No esophagus. No belly. No anus. The automata stop dead and set free the unorganized mass they once served to articulate. The full body without organs is the unproductive, the sterile, the unengendered, the unconsumable. Antonin Artaud discovered this one day, finding himself with no shape or form whatsoevr, right there where he was at that moment. The death instinct: that is its name, /…/
Desiring-machines work only when they break down, and by continually breaking down. /…/ The body without organs is nonproductive; nonetheless it is produced, at a certain place and a certain time in the connective synthesis, as the identity of producing and the product; /…/ This imageless, organless body, the nonproductive, exists right there where it is produced, in the third stage of the binary-linear series. It is perpetually reinserted into the process of production.
2, 1, 2, 1, 2, 1, 2, 1, 2, 1, 2, 1, 2, 1, 2… Så ser begärsproduktionens linjära serie ut efter att de odifferentierade kroppen skrivits in. Eller snarare: efter att den skrivit in sig på den släta ytan hos kroppen utan organ – som i detta sammanhang kan betyda jorden, kapitalet, eller något annat.
Capital is indeed the body without organs of the capitalist, or rather of the capitalist being. /…/ It makes the machine responsible for producing a relative surplus value, while embodying itself in the machine as fixed capital. Machines and agents cling so closely to capital that their very functioning appears to be miraculated by it. Everything seems objectively to be produced by capital as a quasi cause. /…/
The body without organs now falls back on desiring-production, attracts it, and appropriates it for its own.
Kroppen utan organ beskrivs som något av ett oskrivet blad där begärsmaskinerna projicerar begär, så att det kan se ut som att begären kommer därifrån. Lurigt! Fast om det är något jag har svårt för i fransk filosofijargong, är det det ymniga ordandet om “inskrivande”. Det för tankarna till textism, även när det som här just inte handlar om att förstå världen som en “text”. Nu kan jag inte franska, men det är lite kul att den engelska översättningen av Anti-Œdipus använder dock inte ordet “inscribe” utan “record”. Det inbjuder nämligen till en bokstavlig läsning i termer av ljud.
(Furnishing or realizing surplus value is what establishes recording rights.)
Jag kan inte påstå att jag förstår riktigt vad den parentesen syftar på, men det är svårt att inte tänka “recording rights” i termer av skivbolagets rättigheter till ljudinspelningar. År 1970 när Anti-Œdipus först utkom hade kassettbandet ännu inte slagit igenom på allvar. Grammofonskivan var det dominerande mediet för inspelade ljud.
På vilket sätt kan grammofonskivan förstås som en kropp utan organ? Musikaliska begärsmaskiner tycks springa ur den, men i själva verket förutsätter begärsproduktionen att begärsmaskiner kopplas i par: skiva/nål, förstärkare/högtalare, ljud/öra…
Begärsmaskiner slamrar. Kroppen utan organ tolererar inte dess oväsen – dess ljud är ett odifferentierat brus. (Drön?) När kroppen utan organ gör motstånd mot begärsmaskinerna uppstår en konfiguration som kan klassas som en paranoid maskin. När den attraherar begärsmaskinerna får vi en mirakelmaskin. Bortom dessa två konfigurationer kan vi även tänka oss en celibatmaskin som producerar intensiva upplevelser i rå form.
by means of the paranoiac machine an the miraculating machine, the proportions of attraction and repulsion on the body without organs produce, starting from zero, a series of states in the celibate machine.
Begreppet celibatmaskin har uppenbarligen associationer som jag inte är helt på det klara med – här finns ytterligare någonting att utreda vidare. Vidare känner jag mig långt ifrån säker på de tre typerna av syntes som dyker upp i texten:
- Konnektiv syntes, associerad med produktion (och libido)
- Disjunktiv syntes, associerad med det som möjligen kan kallas distribution men här snarare figurerar som inspelning, registrering eller uppteckning.
- Konjunktiv syntes, associerad med konsumtion.
Om någon stackare har läst ända hit är jag säger på att den kan bygga vidare. Fritt fram att kommentera och associera!
49 kommentarer ↓
Har precis börjat (försöka) läsa Anti-Oedipus själv utan någon vidare filosofisk bakgrund, och alla associationer kring alla dess begrepp motages tacksamt!
Jag uppfattar det som att det inte finns någon egentlig åtskillnad mellan produktion och konsumption: begärsmaskinen måste i båda fall samtidigt ta upp ett flöde och ge upphov till ett annat (då maskinens inre lagringskapacitet är begränsad). I alla fall måste entropin hos de utgående flödena bli större än hos de inkommande. Högre entropi innebär högre informationsinnehåll: större möjlighet till intressant komplexitet men kaoset blir till slut outhärdligt för de inblandade maskinerna och processen brakar ihop. En produktionsprocess kan alltså inte förbli ett slutet system, (det ideala “slutna kretsloppet” är ju falskt eftersom det förbrukar den ändliga resursen solljus) , utan ett högentropiskt flöde måste alltid riktas ut någonstans.
Men jag förstår inte alls vad författarna menar med Schizofreni i sammanhanget. Någon som har en vettig tolkning?
Kittler gör ju en poäng om det där med record och relaterar det till inristning (som i en skiva) och följande av inristningens spår.
monki: Gör han? Är det i Aufschreibesysteme? Mindes det inte, men antar att min kittlerianska indoktrinering går djupare än jag kanske rentav vill veta…
Erzx: Vad de menar med schizofreni är i vart fall inte den kliniska diagnosen, även om det är relaterat. De menar snarare att schizofrenin – som bl.a. inbegriper en upplösning av egot – kan ta sig oändligt antal olika riktningar, varav den kliniska schizofrenipatienten onekligen hör till en av de allra sämsta.
(Frågan kan utvecklas betydligt mer under den fortsatta läsningen. Att det redan har kommit två kommentarer är en signal om att det ändå inte är helt meningslöst att posta inlägg om Anti-Œdipus här, glädjande!)
Kolla även här.
Det är i Grammophone, Film, Typewriter
På vilket sätt är termen “begärsmaskin” tautologisk?
Mycket intressant. Jag lägger Sein und Zeit åt sidan ett tag och bygger vidare på anti-oedipus så snart jag kan.
AO är nämligen den totala murbräckan mot textismen.
Det finns även en hel del i fotnoterna när det gäller skrivandet och recording. Vilket hänger ihop med kodningarna som kommer senare.
Franskan är här notoriskt knepig för nån som inte kan franska som jag. Men det gör det å andra sidan mycket vänligare för att exegesen misslyckas och att man gör något annat än vad som före_skrivs_
Läser således med stort intresse!
Thomas: Följ länken till mitt lilla referat av seminariet där Fredrika Spindler hävdade detta, hitta därifrån vidare till längre referat.
Angående de olika synteserna. Så här läste jag (även om AO känns avlägsen för tillfället och inte helt fräsch för mig. Ni får avgöra om detta fungerar):
En begärsmaskin är ett dynamiskt system som upprätthålls genom att ständigt omsätta energimateriaflöden. Det sker ett input av energimateria som driver maskinen. Och det sker ett output av energimateria i andra änden. Båda är lika nödvändiga för att hålla maskinen igång.
Produktion då, kan man säga är vad som sker i sammankopplandet av begärsmaskiners output, av deras (över-)flöden: Flöden av arbetskraft + råvaror + kapital etc. Produktionen/produkten är en konnektiv syntes av olika begärsmaskiners outputflöden.
Konsumtion är också ett sammankopplande av flöden, men i andra änden av begärsmaskinen: Det är input av energimateriaflöden i maskinen. Och det är en oerhört viktig poäng för D&G att begärsmaskinen egentligen inte föregår konsumtionen – som i “Jag begär en Iphone”, underförstått: “för att jag lider brist på en sådan” – utan upprättas i och med den. Jaget, subjektet, konsumenten i abstrakt bemärkelse, uppstår alltså i en konjunktiv syntes.
Mellan dessa står, under kapitalismen, en bisarr disjunktiv syntes. Kapitalet lever enligt D&G (och Marx) på en alienering av produkten från produktionen – det sker en frånkoppling (disjunktion) eller frikoppling av flödena för att kapitalet ska kunna upprätta sig själv som mellanhand mellan produktion och konsumtion. Kapitalet suger åt sig produktionens frukter och delar upp och distribuerar dem.
Eftersom begärsmaskiner består av ett ständigt genomströmmande, determineras av det genomströmmande, så skriver kapitalet in sig begärsproduktionen: Plötsligt är det kapitalet som förser begärsmaskinerna med inputflöden. Subjektivering är ju konsumtion, i abstrakt bemärkelse. Lagar, institutioner, teknologier: Allt byggs upp genom den disjunktiva syntesen. Kapitalet skriver in sig i samhällskroppen, socius, och framstår som alltings orsak (man kan npg lite tänka sig ristningen i termer av path dependency, som du ju har varit inne på).
Samtidigt är kapitalet, socius, en kropp utan organ (precis som jorden är i en mer “naturlig” produktions-konsumtions-ordning). Vad som produceras och konsumeras spelar ingen roll, inte heller vilken typ av subjektivering som uppstår. Organ-iseringen, aktualiseringen av detta abstrakta diagram, kan anta vilka former som helst, koppla samman vad som helst med vad som helst annat. Den fria associationen, det undflyende och upplösande, det odeterminerade är också det som för D&G gör kapitalism till en form av schizofreni.
@erzx: så här minns jag att jag tänkte om schiozofrenin då jag läste AO för en hel del år sen:
schizofrenin skall nog förstås i relation till paranoian – dessa är de två nödvändiga meningsskapande funktioner vi behöver för att kunna tänka. båda två skall dock ses som instantieringar av vidare processer av deterritorialisering (schizofreni) och territorialisering (paranoia). de utgör dessa processers fungeranden i semiotiska system; schizo är det fria assocerandet, där meningen lösgör sig från sin referent och signifikanterna får spela fritt (dvs precis vad som helst kan hittas på utifrån vilket underlag som helst). paranoia, däremot, vill styra tillbaka varje mening till en förklarande verklighet; meningar låses fast vid sina referenter, inga glidningar tillåts. mellan dessa två poler spelas hela det mänskliga tänkandet ut. (hur tänkandet relaterar till “verkligheten”, den analytiskfilosofiska frågan, är inte intressant ur begreppsparets synvinkel; således finns det ingen värdering knuten till att använda just två kliniska begrepp.)
att kapitalismen är knuten till den skizofrena polen av tänkandet har att göra med dess förmåga att alstra begär, som kan motiveras med begäret själv; detta behöver inte vara logiskt (paranoidt).
till skillnad från rasmus tror jag att det visst är de kliniska definitionerna d&g utgått från (guattari var ju sykiater), men att de abstraherats, dvs. befriats från sina kliniska kontext och således kan användas som namn på lite alla möjliga porocesser av de/re/territorialisering. det handlar dock om att vare sig fira och bära upp eller svartmåla och ytterligare stigmatisera två sjukdomstillstånd. man kan dock betänka att hela boken är full av milt galna, lyckliga små provokationer (läs första sidan!) – detta är inte d&g:s andra böcker på samma sätt. det är i AO som två små buspojkar som skriver superavancerad filosofi. på gott o ont, liksom.
Ang. de tre typerna av syntes: I Claire Colebrooks bok om Deleuze (som jag översatt) finns en ganska lång genomgång av de tre synteserna som i stort påminner om Marcus beskrivning ovan, även om hon försöker göra det enklare än det nödvändigtvis behöver vara. Den andra syntesen beskriver hon typiskt såhär:
(jag benämner här synteserna sammankopplande, åtskiljande och förenande)
“Processerna hos de sammankopplande maskinerna ristas in eller märks, och detta leder oss till nästa syntes, den åtskiljande. Medan sammankopplandets eller anslutandets logik utgörs av ”och”, är åtskiljandets logik en som utgörs av ”eller”. I åtskiljandet kontrasteras en maskin mot en annan (Deleuze & Guattari 1983, s. 12-13). Kroppens märken eller inskriptioner hänförs nu till en högre maskin: i stället för en kollektiv inskription, där smärtans intensitet är utspridd över territoriet, utgör smärtan nu ett nöje för despoten. Märkena ristar in en terror: kroppen blir föremål för en möjlig vedergällning från despotens sida. Samhällen är alltså inte stabila utbytessystem eller samlingar av kroppar, utan bygger på ett mervärde eller en bristande jämvikt. Det är bara ifall en punkt i systemet utövar mer kraft än de andra som systemet erhåller något slags organisation. När despoten iakttar och finner behag i märkningen av kroppar hänförs den sociala produktionen av energi till någon punkt utanför kedjan av kopplingar. Så medan primitiva sociala regimer fungerar genom sammankopplingar tvärs över jordens kropp, lägger barbariska regimer till en åtskillnad som ordnar jordens områden genom att despotens kropp upphöjs över de andra kropparna: ”För första gången har någonting dragits av ifrån livet och jorden, som gör det möjligt att bedöma livet och betrakta jorden från ovan: en första princip i en paranoikers vetande” (Deleuze & Guattari 1983, s. 194).”
Beträffande detta “recording”, eller “inscrire” som det är på franska, är det faktiskt ett av de ord som jag ändrade översättningen av flest gånger. Jag tror att det till slut blev “registrering” på de flesta ställen. “Inskrivande”, “skriva in” etc. riskerar att bli en både ful och missvisande metafor, då jag upplever att det här handlar mer om märkning eller “spår”.
Jag vill helt kort förtydliga något som uttrycks klart i Rasmus inlägg och i såväl Jakobs som Victors kommentarer:
Min beskrivning utgår från exemplet kapitalism och produktionen av varor. Alla begrepp är dock i grunden abstrakta, abstraherade – “befriade från sin kontext” (som Jakob vackert skriver), och kan appliceras på en mängd olika situationer.
Följde länken, läste texten – inte alls en tautologi, inte på något sätt.
Rasmus är så söt och rolig — huruvida någonting är en tautologi eller inte beror inte alls på en förståelse för vad ordet betyder. Nån människa som Rasmus gillar har sagt att det är en tautologi, och det räcker ju bra så.
Thomas: Orka! Låt oss då kalla det en pleonasm och strunta i svårigheten att dra en entydig skiljelinje mellan begreppen.
@thomas: maskinen finns inte före det att den gör något – då är den ännu ingen maskin, eller åtminstone inte just DEN sortens maskin som den blir då den väl gör något. det är en antiplatonism; hos platon finns det en ideell sfär med ideala former, som liksom materialiseras här i sinnevärlden. hos d&g finns det inget utanför vår värld – alltså är ingenting någonting före det har börjat fungera som det. en mun-bröstmaskin (den ammande babyn, mjölk/energiflödet som producerar mer babykropp och en viss muncentrerad kroppslig subjektivering hos barnakroppen) är ingen mun-bröstmaskin innan det att munnen sluter sig om bröstet.
att tala om begärsmaskiner är helt enkelt ett sätt att kunna tala om de sammakopplingar som finns i världen ENDAST utifrån det som finns där, men det måste med nödvändighet vara en tautologi om man inte börjar dra in en massa teleologiska bestämningar och transcendentala essenser och ideala former och annat sånt där som d&g vill undvika.
Monki: Apropå inristning så resonerar ju Bernard Stiegler i liknande (postheidgerianska) termer om tekniken som inristningen per se som bevarar/omsluter/innefattar Minnen och Ger dem till oss. Temporalitet, historia och begärsproduktion någon?
Men Deleuze (och Guattari) har väl inget problem med det transcendentala, däremot det transcendenta. Det är två olika saker.
Nä, haha, det är ju verkligen inte en pleonasm heller. Vet du vad pleonasm betyder?
Och Jakob: Väldigt många flerstaviga ord, totalt nonsens.
Jag ber alla att ignorera Thomas tills han har någonting att säga.
@rasmus: haha, det är nog lika bra… jag misstog vanligt besserwisserskap för lust att vara med och leka och att förstå saker tillsammans. men det gör inte något, för det gav mig orsak att tänka på den här grejen själv.
tack för posten om AO, det var längesen!
Mycket intressant! Tack för denna tankestimulans!
Har en del funderingar (ska nämna att jag inte är vidare insatt, men ack så intersserad):
Vad är kraften? Vad skapar den emergenta logiken? (hamnar man inte i en oändlig regress här?)
Ligger själva kraften imanent i kraften? Eller ligger det “utanför” våra empiriska verktyg? Inte nåbart våra sinnen.
Emergens är självbeskrivande. Vi kan bara beskriva summan av resultate, och hur resultaten blev till, via logiska resonemang – sammankopplandet/motverkande krafter.
Men inte varför, ty detta begrepp förutsätter ett telos, inte?. Ett “böra” konstituerar/producerar/uppställer ett telos. Således kan vi inte tala om någon objektiv/universal moral. Går det att tala om något universalt utom emergensen i sig?
Med risk för att ha missat fatalt.
/Andreas
[…] Kanske liknande Om begärsmaskinerna i Anti-Œdipus […]
[…] att kontrastera detta tankekluster mot schizoanalysen som bland annat Copyriot bloggar om (här och […]
[…] Om begärsmaskinerna i Anti-Œdipus […]
Kommentera