Att ranka rankarna

Idag uppmärksammas en rankning av Sveriges universitet och högskolor. Sådant väcker alltid vissa frågor och min omedelbara reaktion blir en kraftig skepsis. När exempelvis TT meddelar att rankningen har genomförts av “den oberoende akademikergruppen Urank ” vaknar källkritikern till liv. Oberoende från vad?
Urank presenterar sig som “en association”, en gräslig svengelska som knappast ingjuter förtroende. Ska det låta som att det är en ideell förening? Nå, en snabb sökning visar att Urank är ett handelsbolag som drivs av tre män och ska bedriva “Konsultverksamhet avseende företags organisation”. Inget konstigt med den saken, men varför inte säga det rätt ut?

Torsten Kälvemark skriver förnuftigt om problemen med att ranka universitet. Visst går det att jämföra lärosäten med varandra, precis som det går att jämföra olika äppelsorter med varandra, eller för den delen äpplen med päron. Det knepiga är att ställa upp samtliga lärosäten i en enda tabell, där specialiserade lärosäten (Karolinska institutet och Handelshögskolan) hamnar i topp medan högskolorna med bredare orientering hamnar längre ner. Hur värdefull är sådan information?

En annan fråga att ställa, utifrån Mark Fishers Capitalist Realism, är vilken slags outtalad marknadslogik som ligger till grund för utvärderingar av detta slag. Betraktas studenterna som kunder eller som produkter?

Till fördel för Urank ska sägas att själva rapporten [pdf] innehåller klart formulerade brasklappar. Bland annat konstaterar de att högskolor där yrkesverksamma vidareutbildar sig på enstaka kurser får lägre betyg, eftersom kriterierna premierar andelen studenter som avlägger examen. Och de är tydliga med att de rankar utbildningen men inte forskningen – vilket däremot inte riktigt framgår när tidningarna återberättar resultatet.
Dessutom har Urank gjort en kompletterande rankning av hur väl de olika lärosätena lyckas med en bred rekrytering av studenter. Tre kriterier finns på detta: andel studenter vars föräldrar inte är akademiker, andel studenter med utländsk bakgrund samt könsbalansering i klasserna. Södertörns högskola hamnar som tämligen överlägsen etta på den listan, medan Handelshögskolans placering i avgrundsbotten givetvis är väntad.

Expressens ledarblogg uttrycker allmänt behag kring rankandet, men ställer också en fullt rimlig fråga: Vem rankar rankarna? Antalet alternativa utvärderingar av universitetens kvalitet tycks på väg att skjuta i höjden, vilket leder till en situation liknande den med olika rekommendationssystem på internet (Det postdigitala manifestet, § 18). Även om olika rankningar utifrån på standardiserade kriterier blir ett ofrånkomligt hjälpmedel för att välja bland alla tusentals tillgängliga utbildningsvarianter, hamnar vi i ett nytt dilemma: å ena sidan finns risken att rankningen överlåts till ett enda dominerande företag, å andra sidan kan vi tänka oss en mångfald av alternativa rankningar så att urvalets problem kvarstår. Nu tar EU initiativ till “en årlig översikt över olika rankningsmodeller” – kort sagt: en rankning av rankningar.

3 kommentarer ↓

#1 Johan on 7 April 2010 at 8:54 am

Ett relaterat problem: rankningarna tenderar ju allt mer styra medelstilldelning, och blir därmed inte en utvärdering i efterhand, utan en incitamentsstruktur — och därmed instrument för att styra både institutioner och individer.

Ger utställda examina bättre rank? Då får vi se till att få fler studenter att ta ut examina (kanske inte så dumt, i och för sig). Ger artiklar i engelskspråkiga kollegiebedömda tidskrifter poäng? Då får ett yngre garde av forskare en chans att positionera sig relativt äldre forskare som byggt hela sin karriär på svenskspråkiga antologikapitel, statliga utredningar och egenpublicerade böcker.

Å andra sidan, ju fler rankningar desto fler möjligheter för varje medioker bygdehögskola och forskare att hitta någon rankning som framställer dem själva i bättre dager. Minns professorn i statsvetenskap som stolt utropade att han minsann var Sveriges främste eftersom hans böcker fanns i flest amerikanska universitetsbibliotek (hm, kom just på vad jag kan göra med alla de lådor med min doktorsavhandling jag har magasinerat i Göteborg).

Och då får man änna lust att som Patrik Sjöberg säga: Synd att det inte finns någon gren som heter hoppa högre än sin egen höjd.

#2 johan,karlskrona on 12 April 2010 at 8:20 pm

Svensktoppscountrylegenden Mats Rådhbergs kompband hette Rankarna.

#3 Mats Rådberg on 20 April 2010 at 10:59 pm

Det är märkligt att alla börjat använda uttrycket “ranka” utan att i stället använda det svenska uttrycket för det man avser – “svengelskan” har återigen tagit kommandot. “Ranka” har blivit en synonym för “utvärdering”, vilket väl är så korrek det kan bli.
Som svar till Johan, Karlskrona:
Vårt bandnamn är en “försvenskning” av begreppet och ursprungsnamnet “Rank Strangers”, ett bandnamn som i “folkmun” förkortades till “Rankarna”, ett namn vi då tyckte lät ganska bra och “exotiskt” i den dåvarande svenska musikvärlden. Och -som Sveriges största countryband genom tiderna har vi sannerligen blivit “utvärderade” titt som tätt, så “Rankarna” var/blev ganska rätt, om man ser på det i backspegeln…

Kommentera