Min senaste kolumn i Metro Teknik diskuterar olika försök att skapa mjukvara som kan komponera eller musicera. “En dator vet inte när den borde hålla tyst” sattes som rubrik, och mycket riktigt ställer jag mig skeptisk inför de entusiastiska prognoserna om maskiners musikaliska förmåga. Därmed inte sagt att jag vill ställa Människan mot Maskinen på 1930-talsmanér. Experiment av dessa slag är ytterst fascinerande men tvingar oss snarast att omvärdera vad vi menar med att “skapa musik.
Här följer hela kolumnen med länkar. Därefter ytterligare en liten kommentar.
/ / /
Redan under krigsåren hade Alan Turing och Claude Shannon suttit på Manhattan och funderat på om framtidens datorer möjligtvis kunde användas till att göra musik.
Efter att Turing återvänt till England inriktades hans forskning i stället mot artificiell intelligens och år 1950 presenterade han sitt Turingtest som en utmaning för vetenskapen. Det bygger på att låta en maskin ge intryck av att vara en människa i en textbaserad konversation. Turingtestet har däremot ingenting att göra med musik.
Under de 60 år som förflutit sedan dess har otaliga andra forskare försökt att programmera datorer till att på egen hand komponera musik. Nyligen uppmärksammades åter David Cope, vars programvara “Emmy” nu inte bara kan generera noter som är svåra att skilja från verk av mästare som Bach och Mozart, utan även frambringar musik som uppfattas som nyskapande.
Själv menar David Cope att mjukvaran demonstrerar att originalitet är en myt – all musik består av lån från tidigare musik, i nya kombinationer. Det ska bli intressant att se hur sådan fortsatt forskning i förlängningen kommer att förändra vår syn på upphovsmannaskap.
Nyhetsartiklarna om Emmy tar fasta på att det är svårt att höra att musiken har komponerats av ett program. Slutsatsen som basuneras ut är att Emmy har “klarat Turingtestet“, vilket är felaktigt.
Det finns inget musikaliskt Turingtest, för musik handlar inte om att ge intryck av intelligens utan om att bli känslomässigt berörd. Och komposition är inte konversation.
Andra forskare har utvecklat robotar som kan improvisera och samspela med andra musiker. Då går det möjligtvis att likna med den tvåvägskommunikation som Turingtestet förutsätter.
Men räcker det att kunna spela snygga grejer? Nej, en musiker måste först och främst veta när det är läge att hålla tyst. Börja i rätt tid, sluta i rätt tid. Vad som är rätt kräver en bedömning av hela den omgivande situationen, inklusive människors förväntningar. Vilka gränssnitt krävs inte för att ett datorprogram skulle kunna göra sådana bedömningar?
/ / /
En kolumn av detta slag har ett mycket begränsat utrymme, vilket ofta gör dem ganska givande att skriva, samtidigt som vissa saker måste lämnas halvsagda. Vad jag försökte säga om situationer och gränssnitt i de två sista meningarna kanske inte gick fram helt. En kommentator på Metro Teknik tycker att jag underskattar tekniken:
Ha! ge det några år till så kan ett program veta när det ska hålla tyst och när det ska sluta göra musik. Ett program skulle utan några problem kunna generera mainstream-musik.
Låt mig då förtydliga vad jag menar:
- Förmågan att avgöra när det är läge att hålla tyst är en fundamental del av all musikalitet.
- Denna förmåga, eller sensibilitet, är minst lika viktig som t.ex. förmågan att välja rätt ton.
- “Ibland är tystnad det mest musikaliska.” (§ 42)
- Med andra ord: det finns situationer och sammanhang där det inte alls är musikaliskt att spela musik bara för att någon ber en spela musik.
- Med andra ord: “att bara lyda order” är inte musikaliskt.
- Med andra ord: musikalitet inbegriper ett visst mått av suveränitet, en förmåga att säga nej till att spela. Musik inbegriper etik – där den uppstår har det skett en utvärdering av en situation utifrån dess tid, dess plats och dess former för samvaro.
- Med andra ord: det finns situationer och sammanhang där det inte alls är musikaliskt att spela musik bara för att någon ber en spela musik.
- Även om den etiska förmågan ter sig som utpräglat “mänsklig”, vore det rent hypotetiskt intressant med försök att skapa datorer som kan avgöra när de ska vara tysta och inte. Då räcker inte mjukvara, utan det krävs uppenbarligen en uppsjö av nya sensorer för att fånga det vi brukar kalla “stämningen” i rummet. För att veta när det är läge att förbli tyst, är det nödvändigt med gränssnitt som kan fånga förväntningarna hos övriga närvarande (publik, medmusiker eller andra). Frågan som då dyker upp är bara vad som skiljer dessa gränssnitt från musikinstrument – vilket skulle kasta hela experimentet över ända genom att definiera publiken som musiker.
53 kommentarer ↓
[…] ← Det finns inget musikaliskt Turingtest […]
“musik handlar inte om att ge intryck av intelligens utan om att bli känslomässigt berörd.”
Allvarligt?
På amigatiden fanns “AlgoMusic”, ett program som automatiskt skapade musik svår att skilja från trackermusik komponerad av människa.
http://www.youtube.com/watch?v=6x4vj9EWmvM
Thomas: Oklart vad du menar med frågan, eftersom du inte formulerar någon invändning.
Ett ord som “känslomässigt” skulle jag kanske inte ha använt i andra sammanhang – vore det inte en Metrokolumn skulle jag nog gärna använt affektbegreppet. Men att musik handlar om att beröra är inga konstigheter.
Jag blev rätt förvånad över att se en sådan primitiv musikuppfattning uttryckt av Rasmus. Christer Sturmark sa, minns jag, nästan ordagrant samma sak, på tal om hans hobbymusikdilettanteri, men Sturmark är ju en idiot. Man skulle väl, när man ser citatet jag undrade över, tro att det var Roger Pontare eller nån ditåt som reflekterat, och inte en intellektuell.
Jag har sysslat med konstmusik i hela mitt liv, och ingenting skulle vara mig mer främmande, eller motbjudande, än att reducera musikens universum till banala känslomanipulationer.
Thomas, när du själv inte vill formulera vad du tycker utan bara kastar omkring dig skällsord så blir det svårt att diskutera.
Att musik handlar om “känslomanipulationer” behöver inte vara fel, men jag värjer mig mot uttrycket, eftersom det alltför lätt kan uppfattas som att en part intentionellt manipulerar en annan part i viss riktning. (I min senaste bok finns ett Tolstoj-citat i denna riktning, som jag dock inte köper.) Manipulationerna sker i så fall på ett långt mer mångriktat, preindividuerat och affektivt stadium.
Det är värt att notera att även om eftervärlden tagit Turingtestet som ett prov på intelligens så är det faktiskt inte exakt vad Turing tänkte sig. Redan i inledningen av sin klassiska artikelavfärdar han frågan om maskiner kan tänka som alltför vag för att kunna besvaras. Det är nämligen inte bara svårt att komma överens om hur man ska definiera intelligens och tänkande, utan också ganska hopplöst att hitta en definition av ”maskin” som exkluderar människor. Därför övergår Turing ganska omgående till att istället diskutera ifall en maskin skulle kunna göras omöjlig att särskilja från en människa i ett förhör med skrivna frågor och svar (Turingtestet), och argumenterar övertygande för att den faktiskt skulle kunna det.
Så om man generaliserar Turingtest till att betyda ett test där maskinen försöker framstå som en människa, då är musikaliska Turingtest tänkbara. Men det vore inte det test som Turing utformade, nämligen just skriftlig utfrågning.
Turing skulle antagligen ha blivit förvånad och besviken om han fått veta hur lite som hittills har hänt i allmänhetens uppfattning om frågorna han funderade över på 1950-talet. Om man bortser från Turings brasklapp om ESP, ett begrepp som inte längre tas på allvar, skulle artikeln nästan lika gärna vara skriven idag. Jag reflekterade lite ytterligare om detta i ett flera år gammalt blogginlägg som jag fortfarande är ganska nöjd med.
Skjuter du inte över målet här? Man skulle lika gärna kunna hävda att konversationer handlar “inte om att ge intryck av intelligens utan om att bli känslomässigt berörd”, men att utfrågaren skall bli känslomässigt berörd är inte ett krav för att ett program skall passera Turingtestet, bara att utfrågaren inte kan skilja det från en människa.
Mänskliga utfrågares tendens att bli känslomässigt berörda av osammanhängande pladder är i själva verket ett urgammalt sätt att lura Turingtestet.
(Glömde…) Problemet med att definiera maskin tar sig Turing förbi genom att bara betrakta ”digital computers” sådana som vi i princip fortfarande känner dem.
Ett sätt att bli berörd av musiken är att följa tanken i valet av toner, rytm, pauser, frasering, mm, hos t ex kompositören eller jazzsoloisten. Dessa val kan vara ytterst medvetna uttryck för intelligens.
En jazzsoloist kan exempelvis använda sig av (det blir några engelska ord nu, för annars kanske jag skriver fel) inversions, alterations, extensions, cross rhythms, anticipation, och andra tekniker, i realtid. Detta är medveten intelligens i ren form som vill kommunicera med den som kan förstå.
Ditt utryck “musik handlar inte om att ge intryck av intelligens utan om att bli känslomässigt berörd” anser jag följaktligen vara litet ogenomtänkt och platt.
Samma anser jag när det gäller din koppling till “suveränitet” och “etik”. Här kan vi exemplifiera med den traditionella konstmusiken (t ex en konsertpianist som spelar Bach för publik i en konserthall) där det verkligen inte är fråga om suveränitet eller etik.
Det kan istället närmast jämföras med en elitgymnast som går in på mattan för att genomföra sitt program. Konsertpianisten vill “sätta” verket och gör det efter bästa förmåga. Publiken sitter “statisk” vid sidan av, precis som publiken gör när en gymnast genomför sitt program.
Utan nån vettig idé om vad “berörd” ska tänkas betyda är det ingen större mening med att hänga sig fast vid just det begreppet. Att musik inte handlar om intelligens är ju bara trams, såklart. Den intelligens som krävdes av Tallis för att komponera sin 40-stämmiga motett Spem in alium är rätt betydande, och för t. ex. undertecknad så är de rent konstuktiva aspekterna av det verket, liksom mycket annan avancerad musik, minst lika intressanta som den bröring verket väcker hos mig, av vilket slag det vara månde. Vidare vill jag invända en smula mot Erik S:s ordval “sätta” ett verk. Det finns oändliga sätt att verkningsfullt, intelligent, intressant etc framföra ett verk. Det är inte som att sätta ett prov i svenska, t ex — eller, även om det kanske ligger något närmare, ett gymnastikprogram.
Rasmus’ tendens att vilja reducera musik till “gemenskap” eller affekter, eller för den delen hans ovilja att tala om det ensamma idéarbetet, komponerandet, till förmån för det upplevda “resultatet” tycker jag är olycklig och enögd, enkelspårig. Varför denna reduktiva vilja? Musik “handlar” om otaliga saker, för Arvo Pärt handlar komponerandet (om jag minns rätt) om att bygga en bro till Gud. Hur passar det in i något av Rasmus ‘ schematiska idéer?
@Erik S:
J.S. Bach skrev inte särskilt mycket konsertmusik för piano, eftersom pianot inte var uppfunnet när han levde. De vilseförda stackare som tävlar i virtuost pianospel brukar välja musik av senare kompositörer för sina teknikuppvisningar på konsertscenen.
Mari Lj: Haha, har du hört Murray Perahia eller Glenn Gould?
@Thomas: Ja. Glenn Gould är en av mina idoler. Och jag har absolut ingenting emot att man spelar Bach på moderna konsertflyglar.
Det jag reagerade på var att Erik S drog till med Bach som ett exempel på vad den typiske elitpianisten spelar för en publik som väntar sig en teknikvirtuos uppvisning och som skiter i det intellektuella, konstnärliga eller andliga innehållet.
Ja, jo – den typiska virtuosreportoaren är naturligtvis Chopin, Liszt, Bartók och Stravisky, men det hindrar ju inte att t. ex. Perahias Bachtolkningar är oerhört virtuosa. Sedan ser jag ingen motsättning mellan det speltekniska och det andliga innehållet — fastmer finner jag en sådan uppfattning banal och ointressant. Ungefär i paritet med idén att musik (eller poesi, eller måleri) skulle handla om att uttrycka känslor.
Jag förväntar mig inte att förstå detaljerna i diskussioner mellan verkliga kännare av s.k. konstmusik, men jag skulle gärna vilja veta vad den för mig till synes godtyckliga uppdelingen av kognitiva processer i ”känsla” (dåligt?) och ”intelligens” (bra?), som Thomas tycks använda sig av, är grundad i?
Vidkuns kommentar om hur Parry ”lurar Turingtestet” är intressant. Visst är det ett rimligt argument att vad Turing avsåg inte var att datorn skulle simulera en paranoid schizofreniker, men det illustrerar min tes att när datorprogram lyckas med att passera de gränser som satts upp för vad som anses vara mänskligt eller intelligent, då tillåts det aldrig vara riktigt äkta. Kriterierna modifieras och gränsen flyttas för att hålla datorerna utanför kretsen av intelligenta varelser.
Jag gör ingen värdering av dessa, rätt så godtyckligt valda begrepp. Vad jag vänder mig emot är just tankar i stil med att musik skulle “handla” om att “uttrycka känslor”, och inte intelligens. Uppdelningen syns mig rätt primitiv och ointressant. (Tilläggas kan väl att t. ex. skrivandet av en sexstämmig fuga traditionellt sett “handlar” mera om intelligens, och t. ex. banal popmusik “handlar” om känslor.)
Musiken utgör ett universum i sig, som jag förhåller mig till på mitt sätt. Ibland sätter jag på uppenbart uttrycksfull musik (av större eller mindre rent musikaliskt intresse) och förlorar mig i känslor, ibland analyserar jag strukturer. Ibland läser jag partitur i fåtöljen, ibland dricker jag och mina kompisar öl, och sätter på öldrickarmusik.
Thomas: När skulle jag ha påstått att intelligens är irrelevant i musikaliska sammanhang? Däremot hävdar jag att musik inte kan reduceras till en viss slags intelligens. Om någon vill göra det kräver jag först av allt (för att parafrasera dig) en vettig idé om vad “intelligens” ska tänkas betyda.
“Beröring” använder jag i strikt materialistisk mening: sätta kroppar i rörelse. Att ljud sätter kroppar i rörelse är ett trivialt faktum; annars vore det inte ljud. Samma sak med affektbegreppet, som jag använder i linje med Spinoza/Deleuze för vilka en affekterad kropp inte behöver vara en människokropp utan kan vara en trumhinna, ett pianosträng eller en folksamling. Alltså handlar det även om hur kroppar sätts i rörelse, vilket är vad som får mig att tänka musik i termer av etik – och etik ska då inte förstås som allmängiltiga regler, så musik kan aldrig “reduceras” till etik.
Följaktligen utesluter jag heller inte andliga förståelser av musik, som t.ex. Arvo Pärts. Tvärtom. De kan nog vara betydligt rikare än alla försök till att reducera musiken till en viss typ av intelligens.
Men när jag läser partitur i fåtöljen då?
“för musik handlar inte om att ge intryck av intelligens utan om att bli känslomässigt berörd.”
Det är ju uppenbart falskt, liksom det mesta du skriver om musik (eller, korrektare, det du inte skriver om musik, men använder ordet) som t ex att musik är gemenskap. Reduktivt nonsens. Musik är musik — gemenskap är gemenskap. För mig handlar musik ofta om att ge uttryck för intelligens, som i fallet med Tallis, för att nu återigen vara uppenbar.
“Med andra ord: det finns situationer och sammanhang där det inte alls är musikaliskt att spela musik bara för att någon ber en spela musik.”
Nu blandar du ju ihop begreppen. Man kunde lika gärna säga att det inte är ett uttryck för matematisk begåvning att alltid räkna ut någonting när någon ber en. Men ens självständighet gentemot omvärldens krav har ju uppenbart ingenting med ens matematiska begåvning att göra. Ens matematiska begåvning mäts i hur duktig man är på matematik. Det där är ju bara trams. Det förbryllar mig en smula att en så pass brajt människa som du har en så föraktfull attityd mot vanlig logik och semantik.
Thomas: När skulle jag ha påstått att “musik är gemenskap”? Min uppfattning är att musik – allt vad vi kan tänkas inbegripa i begreppet musik – involverar gemenskaper, i ett eller annat stadium. Även när du läser ett partitur i fåtöljen så är det ingen lösryckt verksamhet, utan relaterar till den skolning du fått av och med andra, sannolikt även till tankar på hur du kan förverkliga musiken i klingande toner.
Ditt likställande av matematisk och musikalisk begåvning håller jag helt enkelt inte med om. Åtminstone inte på den simpla nivå där du tycks framställa den, där matematisk begåvning kan mätas av hur skicklig man är på att lösa matematiska problem – musik är ju inte problemlösning.
Den som tror att musik inte är problemlösning har då aldrig försökt skriva en 40-stämmig motett.
För övrigt likställer jag inte musikalisk och matematisk begåvning (det är är ett vanligt misstag) — jag visar bara på din bristande logik.
Jag ber om ursäkt — du sa inte att musik är gemenskap, du valde den litet krångligare varianten. “musik handlar i slutändan alltid om gemenskap”, vilket ju är lika dumt/banalt det. Man kan ju lika gärna säga att fisk alltid i slutändan handlar om politik. Lägg till litet göteborgskt ordvitsande och några uppenbart felaktiga slutsatser så har man ett manifest.
För övrigt hävdade Stravinsky att “to compose is to solve a problem”, och att “Musical form is the result of the ‘logical discussion’ of musical materials.”.
Om musik är problemlösning, på vilket problem är i så fall en 40-stämmig motett lösningen? (Nej, ”problemet att skriva en 40-stämmig motett” duger inte; i så fall har du bara definierat om all kreativ verksamhet till problemlösning.) Stravinskycitaten är svåra att bedöma utan sitt sammanhang, men det låter mer som att han fösöker ingjuta disciplin i sina lärljungar än beskriva musikens idé. Naturligtvis innehåller komponerandet en mängd problem som behöver lösas, och för den som klurar på att få ihop stämmorna på lämpligt sätt kan det säkert kännas som ett matematiskt problem, på samma sätt som det för en programmerare att hitta den mest uttrycksfulla formuleringen av ett algoritmiskt problem kan påminna om att strukturera upp en argumenteration, eller rentav skapa poesi. Det betyder inte att datorprogram egentligen är argumentation eller poesi.
Att säga att musik handlar om gemenskap är möjligen banalt, men inte mer fel än att t.ex. säga att sociala medier handlar om gemenskap. Det spelar ingen roll att man för att få programvaran som utgör de sociala medierna på plats har behövt lösa inte ett utan miljontals logiska problem. Det är inte de problemen som motiverar skapandet av programvaran, och det är inte upplevelsen av dem som den förmedlar, utom möjligen för den minoritet som sitter i fåtöljen och läser programkoden.
Musik är naturligtvis inte bara problemlösning, men alla som studerat musik vet att problemlösning är en stor det av hantverket. Och att skriva en 40-stämmig motett är naturligtvis inte _ett_ problem, det är otaliga, varav det första är att komma på hur man överhuvudtaget bär sig åt.
Nej, att säga att musik handlar om gemenskap är väl kanske inte fel, men det är meningslöst. På vilket sätt skulle det i så fall vara specifikt för musik? All mänsklig aktivitet kan väl förstås i termer av gemenskap, särskilt om man inte bekymrar sig om teoretisk ekonomi. Matlagning handlar om gemenskap, juridik handlar om gemenskap, bla bla bla. Musik handlar om musik — det intressanta är vad musik är, inte vad det gör, eller i vilket sammanhang musik förekommer.
För övrigt är det blixten som “ljungar”.
Den sorts problemlösning som man överlämnar till datorer (idag och, vill jag hävda, förmodligen för all framtid) är sådan som inte kräver någon känsla för gemenskap. Man förväntar sig inte att datorer ska vara bra på juridik och matlagning, och inte heller på musik – åtminstone inte framförandeaspekten. Automatiserad, eller åtminstone datorstödd, motettkomposition kanske i och för sig vore möjlig, vad vet jag.
Kommentera