Om ljud, del 5: Unsound

Illustrationen ovan inleder boken Sonic Warfare: Sound, affect & the ecology of fear av Steve Goodman som för många är mer känd som Kode9. Innan jag tar itu med boken tänkte jag stanna upp vid illustrationen och diskutera det ramverk som framgår därur.

Sonic Warfare är en bok som i materialistiska termer diskuterar musikaliska och militära användningar av ljud, utan att etablera någon klar gränsdragning däremellan. Redan på CCRU:s tid tycks det som att Kode9 och hans kumpaner undvek substantivet “music” och dess olika varianter, till förmån för adjektivet “sonic“.

När det kommer till adjektiv för ljud känns svenskan lite fattig. Vi kan tala om hur någonting är ljudande eller möjligen ljudsligt, men vi kan inte uttrycka nyansskillnaden mellan sonic (från latinets ord för ljud, sonus) och aural (från latinets ord för öra, auris).
Engelskans två adjektiv motsvaras av substantiven sound och audio. Det senare ordet syftar främst på ljud som har “spelats in, överförts eller reproducerats”. Audio började användas som självständigt ord först omkring 1930 och är alltså jämngammalt med “levande musik”.
Sound har två olika betydelser i engelskan, detta språkliga mischmasch av latinskt och germansk. Som substantiv härleds det till latinets ord för ljud, men som adjektiv härleds det till ett germanska ord som vi även känner i svenskan: sund.

Motsatsen till sund är osund, så även på engelska: adjektivet unsound har använts länge för att bland annat beteckna det rubbade, korrupta eller vansinniga. När däremot Steve Goodman använder unsound som ett substantiv, relaterat till ljud, får det betraktas som en neologism.
Parallellen till svenskans oljud är given, men betydelsen annan.

Oljud innebär att man överröstar andra ljud, särskilt andra människors tal. På engelska motsvaras det någorlunda av det märkliga ordet noise. Det rör sig fortfarande om ljud som är hörbara för det mänskliga örat.
Steve Goodman använder unsound i en annan bemärkelse: svängningar som vi inte kan höra, men som ändå affekterar oss.

Illustrationen ovan visar tre kategorier av unsound:

  • Infraljud: svängningar under 20 Hz, som kan kännas med inte höras.
  • Ljud inom det hörbara frekvensområdet som har alltför låg volym för att medvetet förnimmas.
  • Ultraljud: svängningar över ungefär 20KHz som medvetandet varken känner eller hör, men som ändå kan affektera oss.

Alla tre typer av unsound måste förstås i affektiva termer – de påverkar vad våra kroppar känner, men utan att symbolisera något. Steve Goodman, bekännande spinozist, låter affektteorin bli en av bokens röda trådar. Den andra röda tråden (om de nu inte är samma) består av tanken på ljud som våld.
Som vi ser i illustrationen listas även hur ljud kan skada kroppen. Och då handlar det inte om hur hörseln kan skadas av hörbara ljud, utan vad som händer med kroppar som utsätts för infra- och ultraljud. Militära vapenutvecklare har förstås redan undersökt den saken, så Steve Goodman har sluppit utföra vådliga experiment som går bortom hyperdub (a.k.a. dubstep).

Effekter av kraftfullt infraljud på människokroppen:

Effekter av kraftfullt ultraljud på människokroppen:

  • Hypersonic modulation of audible frequencies
  • Cavitation and heating of the body at high frequencies
  • Neural entrainment
  • Tissue damage if prolonged exposure

Hela detta sätt att ta sig an akustiska fenomen – musikaliska och militära – är utpräglat amodernt. Den moderna konstitutionens uppdelning mellan subjekt och objekt gjorde allting enklare: musiken fick i en subjektiv frihet att uttrycka sig med vilka ljud som helst, medan akustisk och elektroakustisk forskning fick sin frihet att utforska objektiva ljudfenomen utan att ta hänsyn till musikaliska eller moraliska aspekter. Inom akademin möjliggjordes en arbetsdelning där musikvetare inte behövde veta någonting om akustik medan akustiker inte behövde veta någonting om musik.
Att uppmärksamma the sonic, som Steve Goodman gör, är ett sätt att träda ut ur den moderna konstitutionens förenklingar. Gränsen mellan militära och musikaliska bruk av ljud, mellan det sunda och det osunda, blir oklar. Så var det även i den förmoderna världen, där det kunde diskuteras om tersen som intervall var ett hot mot Guds ordning, och där trumpeten inte i första hand var ett musikinstrument utan ett medium för militär kommunikation på slagfältet som dessutom var förbehållen adelsmännen.

2 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Om begärsmaskinerna i Anti-Œdipus on 7 April 2010 at 4:48 pm

[…] Kanske liknande Om ljud, del 5: Unsound […]

#2 COPYRIOT | Tre nya artiklar on 27 July 2010 at 10:39 pm

[…] Kanske liknande Om ljud, del 5: Unsound […]

Kommentera