Nytt från Stim: tidning och festivalavtal

Jag är en av sannolikt mycket få som läst, eller åtminstone skummat, nästan allt som Stim någonsin har publicerat (Auktorn 1928-30, På begäran 1958-68, Ord & Ton 1970-85, STIM-nytt 1986-2009, plus diverse jubileumsskrifter och några årsredovisningar). Därför känner jag mig manad att kommentera det allra första numret av Stim-Magasinet, “Medlemstidningen för dig som skapar musik“.
Stim har för första gången anlitat ett utomstående företag, Bonnier-ägda kundtidningsföretaget Spoon, för att producera tidningen. Formgivningen tar ett stort steg bort från den knastertorra traditionen och allting ser lite professionellare ut. Så vari består den substantiella förändringen? Först och främst noterar jag tre saker:

  • Stim har lärt sig att stava sitt eget namn. Likt flera andra jätteviktiga organisationer (SAMI, IFPI, COPYSWEDE…) har Stim insisterat på att capslockas – i strid med alla språkregler, som säger att förkortningar som uttalas endast skrivs med en initial versal. Otyget har äntligen fått ett slut, även i brödtexten, när STIM-nytt förvandlas till Stim-Magasinet.
  • Annonser som riktar sig till rockmusiker. Efter att ytterligare en byrå anlitats rymmer tidningen en del annonser, vilket möjligtvis är första gången i Stims historia. Gemensamt för annonserna är att de riktar sig till musiker, i första hand kanske rockmusiker. Det handlar om Fender-gitarrer, förstärkare, högtalare, och annan musikerelektronik, samt ett par annonser från Musikerförbundet och Sami.
    Av annonserna att döma är låtskrivarna (“musikskaparna”) även verksamma som musiker. Men retoriken från Stim fortsätter att utgå från att låtskrivare inte är musiker, vilket följer av upphovsrättens historiska framväxt.
  • År 2010 är konstmusiken definitivt osynliggjord. Stim grundades år 1923 av FST, föreningen för kompositörer av konstmusik, som med stöd av Stims stadgar har fortsatt att ha en stark ställning i styrelsen trots att de utgör en liten minoritet av medlemmarna. Av tradition har Stim också lyft fram konstmusiken som en angelägen konstform, även i sin tidning. Men efter att Spoon tagit över produktionen verkar det vara slut på den saken.

Överlag är det topplistemusiken som lyfts fram. På ett enda ställe i tidningen finns en antydan om att även “‘smala’ grejer” är viktiga – och då bara som ett retoriskt grepp, i en artikel om kampanjen “Kulturskaparna”.
Ett talande exempel är artikeln om att Stim har belönat Robyn med priset “Stimgitarren Platina”. Först görs det klart att Robyn har fått priset för att hon “ligger bakom tre av de tio mest spelade radiolåtarna under ett decennium”. Sen ges exempel på hennes listframgångar. Avslutningsvis citeras juryns motivering, som säger någonting helt annat, nämligen att Robyn fått priset “för den skapandekraft, uttrycksfulla scennärvaro och den entreprenörsanda som alltid kännetecknat henne”. Jag ifrågasätter inte att detta stämmer, men i sammanhanget framstår det onekligen mest som dekorativa krusiduller över ett pris som skulle kunna ha gått till vem som helst som hade gjort lika bra ifrån sig på listorna. Detta väcker frågor om vad Stim vill med sina pris: vill de uppmuntra musikaliska insatser eller kommersiella framgångar?

Triveltexterna i tidningen präglas av personfixering, vilket varken är nytt eller uppseendeväckande. Stim lyfter fram individuella upphovsmän till pop-, schlager- och filmmusik, snarare än att skriva om musik eller musikskapande i sig. Undantaget är artikeln “Boosta din kreativitet”, som intervjuar en “kreativitetscoach” och en psykolog – men även där handlar det helt om det isolerat individuella skapandet, trots att en mycket stor del av de musikverk som finns registrerade hos Stim lär ha tillkommit kollektivt i replokaler.
Artikeln landar i klyschiga råd om att promenader och bra mat är bra för inspirationen. Fast man uppmanas även att “låna ohämmat”, likt de upphovsmän som genom historien “gjort gamla idéer till sina egna, nya”. Här uppstår en lustig krock mot tidningens frågespalt, där Stims jurist för hundrade gången vederlägger myten om att man får låna fyra takter: “Sanningen är dock att man inte får låna något alls”.
Frågespalten är för övrigt det minst professionellt genomförda i hela tidningen. Visst, en nystartad frågespalt måste ha påhittade frågor. Men det måste åtminstone göras lite trovärdigt. Ingen går på att läsarkretsen skulle ha skickat in frågor som “Vad innebär lagen om upphovsrätt?”

En sak har inte förändrats: Stims “medlemstidning” är en kanal för monolog. Den har aldrig innehållit ett forum för debattartiklar från medlemmarna och så lär det förbli. Stim en på vissa sätt en bräcklig konstruktion, vilande på en maktbalans mellan FST, Skap och SMFF. Om de mänskliga medlemmarna skulle kritisera musikförläggarnas maktposition hotas balansen. Samma sak om schlagerkompositörerna skulle lufta sin antipati mot att konstmusiken i vissa sammanhang fortsätter att premieras. För att inte tala om tidningen skulle ta in ett medlemsupprop som kritiserade tvångsanslutningen till “Kulturskaparna”.
Nej, utöver en hårt styrd frågespalt kommer medlemmarnas egna frågor inte att släppas fram – den saken är ganska säker. Det känns lite talande att Stim har anlitat ett kundtidningsföretag för att göra sin medlemstidning.

Jag tänkte bidra till att förbättra Stim-Magasinet bättre genom att skicka in en egen fråga till frågespalten. Här kommer den:

Förra numret av Stim-Magasinet (1/2010) rapporterar om Stims nya festivalavtal, baserat på biljettintäkterna: “För festivalens bruttobiljettintäkt över 1,5 miljoner kropnor blir avgiften 2,5 procent och för delen upp till 1,5 miljoner kronor blir avgiften 5,5 procent.”
Det motsvarar vad som kallas regressiv beskattning, vilket är motsatsen till den progressiva beskattning som är grunden för t.ex. inkomstskatt. Med andra ord gynnar Stim de stora och penningstinna festivalerna, på bekostnad av de mindre. Vad är tanken med detta? Jag tycker det vore rimligare om Stim kunde gör precis tvärtom och ta mer av de festivaler som omsätter miljontals kronor. Det skulle utan tvivel gynna en större musikalisk mångfald.
Jag undrar också varför Stim enbart väljer att hädanefter basera avgifterna enbart på biljettintäkter. Många större festivaler får in enorma summor via sponsring. Gjorde inte Stim anspråk på dessa pengar i förhandlingarna om nytt avtal?

Någon borde granska förändringarna i Stims festivalavtal ordentligt. Hur stora incitament kommer det att ge för arrangörer att sänka biljettpriserna, mot att man i stället låter sponsorernas få ännu större inflytande över festivalområdena?

Uppdatering: Fick följande svar från Stim:

För de mindre festivalerna är avgiften i huvudsak oförändrad.
De större festivalerna kommer däremot att betala högre avgifter bland
annat för att ett tidigare “tak” i prislistan lyfts bort.
Diskussioner om sponsorintäkter förs löpande och vi utesluter inte
att avgiften kan komma att kopplas även till sponsorintäkter längre
fram. Vi följer hur marknaden utvecklas och förutsättningar
förändras. Den nya festivaltariffen ska utvärderas redan i höst.

11 kommentarer ↓

#1 Kakan on 24 March 2010 at 2:39 pm

Att de har lärt sig stava sitt namn är väl gulligt, men längre än så sträckte sig inte språkambitionerna eftersom de envisas med att ha versalt M i “magasinet”. Jag kan förstå att de vill ha bindestreck, det kan man väl förlåta, men det borde ju rimligtvis bli Stim-magasinet.

I övrigt har du naturligtvis rätt. Det är plågsamt att se Stim ta sig själva på så enormt stort allvar, det är som om de verkligen TROR på att de är fattiga artisters (struggling artists!) vita riddare i en stor elak mörk värld…

#2 internet2008 on 24 March 2010 at 2:39 pm

Jag föredrar det första tipset i kreativitetsboost-artikeln: “…kampsport eller mindfulness gör dig bättre på att fokusera och stänga av omvärlden”. Jag tror att juristen håller med mig. Det är ju just detta som kreativitet handlar om – att stänga av världen.

#3 Viktualiebrodern on 24 March 2010 at 4:09 pm

“insisterats på att capslockas – i strid med alla språkregler, som säger att förkortningar som uttalas endast skrivs med en initial versal.”

Med Louis-Sébastien Mercier (Neologin, 1803) opponerar jag mig mot att “små ämbetsmän” försöker slå fast vad som är rät och fel i språket. Självklart är det användarens ensak om hon vill skriva akronymer med versaler eller inte.

Som anhängare av Landskrona BoIS hävdar jag till exempel att BoIS skall skrivas så, och inte “Bois”.
Det valet är inte en skrivfråga, utan handlar om dominans.

#4 Tove on 24 March 2010 at 4:45 pm

Viktualiebrodern: Jag har ingen aning om vad det är du refererar till (Neologin) men hellre att man följer skrivregler än olika företags/organisationers egna hittepå-stavningar. Finns företag som stavar på alla möjliga konstiga sätt för att dra uppmärksamhet till sitt namn (något som ser särskilt illa ut i brödtext). Jag ser ingen anledning att ge dem den uppmärksamheten/gratisreklamen.

Dessutom förstår jag inte varför det så självklart skulle vara var och ens ensak hur man vill stava. Det handlar inte om att någon inte “får” skriva som den behagar, det handlar om att det i olika sammanhang finns olika överenskommelser som det kan finnas en poäng i att hålla sig till.

#5 Tove on 24 March 2010 at 4:48 pm

I och för sig, “Viktualiebrodern”, du kanske menar samma sak som jag fast från andra hållet (“Det valet är inte en skrivfråga, utan handlar om dominans.”). Att det är bra med gratisreklam. Låt gå för det i så fall.

#6 Viktualiebrodern on 24 March 2010 at 5:00 pm

Nu blir det en debatt som inte handlar om inlägget – beklagar, men namngivning och hur namn skrives *är* en maktfråga som (tror jag) har bäring på sånt som både Foucault och andra filosofer (de Certeau?) har skrivit om.

Att skriva “BoIS” blir då en taktik underifrån, en *heterotopi*, mot en dominerande uppifrån-strategi att skriva “Bois”.

Jag är förstås färgad av att jag själv just skrivit om namngivning av gator och platser. Och dominans.

#7 Tove on 24 March 2010 at 5:54 pm

(Jag tycker visst att inlägget handlar om bland annat det här.)

Visst, jag går absolut med på att det är en maktfråga. Men på vilket sätt är det en uppifrån-strategi att skriva enligt skrivnormerna? Det är en uppriktigt menad fråga snarare än ett ifrågasättande. En aspekt i maktfrågan är väl det jag påpekade med företagsnamn? Och för att knyta an till inlägget så kan man ju fråga sig om det är “för att upphovsrättsorganisationerna anser sig så oerhört viktiga, som de konsekvent envisas med att skriva sina namn med enbart versaler?”

Ok, låter intressant.

#8 Viktualiebrodern on 24 March 2010 at 7:11 pm

På vilket sätt ärdet en uppifrån-strategi, ja i det specifika fallet vi här talar om, så var Landskrona-Posten, så länge den var en edition av Nordvästra Skånes Tidningar, konsekventa med att skriva “BoIS”, i strid med normen. Därför att deras läsare ville ha det så. På samma sätt skrev också LP “Hven”, trots att ön officiellt heter “Ven” sedan 75 år tillbaka.

När NST gick ihop med, eller inkorporerades i, Helsingborgs Dagblad, ändrades detta och tidningen följde nu strikt skrivnormen. Åtminstone när det gällde “Bois”, mera inkonsekvent när det gäller “Ven”.

Och ja, detta uppfattades av många BoISare som en strategi för dominans från “storebror” Helsingborg, extra känsligt.

Regel 1A för en journalist är att stava rätt på personnamn. Journalister bör också känna till att vissa skrivsätt är känsliga för dem det berör, och inte känslo- och historielöst hänvisa till “normen”.

Till exempel är “guatemalan” och “guatemaltek” likvärdiga enligt ordboken. Men “guatemalan” är gringo-lingo och bör undvikas av den journalist som bryr sig.

#9 Viktualiebrodern on 24 March 2010 at 7:14 pm

Att upphovsrättsorganisationerna vill skriva med versaler tror jag mindre har att göra med att de känner sig viktiga, och mer med att de, genom att ha så olika intressena samlade hos sig, är konservativa och livrädda för förändringar.

#10 Tove on 25 March 2010 at 6:06 pm

Ok, jag fattar poängen, det kan finnas intressekonflikter vid namngivning av t ex orter. Men jag pratar snarare om företagsnamn. Tror att man får skilja på det, eftersom det i det senare fallet finns kommersiella (och/eller politiska) intressen inblandade i högre utsträckning. Och då tycker jag att ett rimligt förhållningssätt är att hålla sig till allmänna skrivregler*. Det där med att upphovsrättsorganisationerna känner sig jätteviktiga ska nog tolkas lite skämtsamt, men liksom, det finns folk som får jävligt bra pröjs för att hitta på att man ska slänga in lite versaler någonstans i ett namn/logga. För att väcka uppmärksamhet (så tolkar jag resonemanget om “jätteviktiga organisationer”). (Därmed inte sagt att det ALLTID är en medveten pr-grej att stava på ett visst sätt.)

*Jag skriver “allmänna skrivregler” eftersom Språkrådet faktiskt menar att man ska stava företagsnamn efter företagens egen praxis. Men jag tycker att det är en konstig rekommendation.

#11 Maria Lj on 26 March 2010 at 11:37 am

I praktiska sammanhang, som i copyrightnotiser på till exempel notblad, skriver man (=upphovsman eller rättighetsinnehavare) gärna insamlingssällskapets namn med versaler för tydlighetens skull. Det kan se ut så här:
“Copyright [symbol] Namn på Upphovsman/Företag (ASCAP) [årtal].” Ibland lägger man till registernummer för verket.

Kommentera