Härom veckan på KB beställde jag fram en debattbok som utkom för exakt tio år sedan. Boken väckte viss uppmärksamhet inte bara på grund av sitt innehåll, utan också för att den utgavs på rekordtid i en pågående debatt via en ny teknik: “print-on-demand“.
Tio år senare öppnar jag boken – och den faller sönder. Klistret som höll samman dess rygg har pulvriserats. Baksidan av print-on-demand är en radikalt förkortad livslängd. För exakt ett år sedan skrev Vertigomannen:
För boknördar som undertecknad är print-on-demand en styggelse. Ta Vulkans böcker: kritvitt kopieringspapper, digitalt tryck som åldras fort, dålig färg på omslaget och snabbsprickande limbindning.
Vulkan må vara ett skämt, men de är i gott sällskap av Bonniers. Okej, det var nog en överdrift. Men vissa tycker det är illa nog att Bonniers sedan några år tillbaka trycker förstaupplagor på papper med sämre hållbarhet. De hänvisar till att kunderna inte klagar. Och vem skulle klaga på förlaget tio år efter att en bok har köpts?
Hållbarhetsfrågan hänger samman med en större fråga om hur vi ser på böckers nytta. Enligt en ren marknadslogik handlar det enbart om en överenskommelse mellan säljare och köparen. Sannolikt är ytterst sällan som bokköparen är beredd att betala ens fem kronor mer för att bokens rygg ska hålla i dubbelt så många år. Förläggarens enda rimliga handling är då att sälja böckerna med en lite sämre och lite billigare rygg.
Men bokmarknaden är ingen ren marknad. Alldeles oavsett den stora betydelsen av litteraturstöd, subventionerar staten böcker genom att ge dem lägre moms. Anledningen till detta är att man erkänner ett medborgerligt intresse av en litterär offentlighet. Nyttan av en bok går bortom den enskilde bokköparen. Traditionellt har den litterära offentligheten alltid inbegripit en andrahandsmarknad i form av antikvariat, vilket förutsätter att böcker håller mer än tio år.
Subventioneringen av böcker förutsätter vissa gränser kring vad som räknas som bok. Exempelvis gäller inte den lägre momssatsen för digitala filer, inte ens om de kallas “e-böcker” – och så bör det nog förbli. Frågan inställer sig om den borde omfatta pappersböcker av riktigt usel kvalité. Är böcker som inte ens kan hålla samman materiellt i tio år ens värda att kallas böcker?
Malte Persson föreslog för ett år sedan att litteraturstödet borde villkoras till trådbundna böcker. Det är alls inte orimligt, för de enda motiv som kan rättfärdiga litteraturstöd måste grundas i tanken på att boken ska vara något mer än en behållare för text till den omedelbart intresserade köparen. Böcker ska kunna överleva sina köpare och kunna finnas där när ett nytt intresse, mot all förmodan, uppstår. Måste inte en sådan tanke även finnas med som motiv för den lägre bokmomsen?
Uppdatering: Vilket sammanträffande att Timbro, dagen efter att detta inlägg postades, utannonserar en ny bok vid namn “Släng den här boken – den är snart en äggkartong“…
38 kommentarer ↓
Det är ju som med t ex cyklar: Vissa håller mer än tio år, vissa faller sönder efter tre. Skillnaden är väl att det finns en medvetenhet om att olika cykelmärken har olika kvalitet, medan en bok bara är en bok för de allra flesta.
Personligen hatar jag dålig limbindning, i synnerhet om den limmade ryggen är försedd med fejkkapitäl, men jag kan ju se en marknad för dessa billigböcker.
Om de förlag som vill förknippas med kvalitet börjar snåla på just kvaliteten kommer det förhoppningsvis slå tillbaka på dem själva. I min idealvärld i alla fall.
Apropå kvalitet finns det inget som skär lika mycket i mitt hjärta som när en bok är felskuren. Då känns det som att jag lika gärna hade kunnat gå till en copyshop och kopiera den själv.
Just! För om böcker verkligen ska var stopp, och utgöra en kamp mot tiden och flödena, måste de vara hållbara, de måste definitivt ha en längre livslängd än människor, det är en viktig poäng.
(Pinsamt nog har Vertigo tillverkat en hel del böcker med limbindning, men den s k “Otava-bindningen” som vi använt innebär att limmet trycks in mellan arken, och påstås hålla betydligt längre än en vanlig limbindning där limmet bara stryks på snittytan.)
Ytterligare ett skäl att inte köpa Bonniers böcker. För mig är en bok någonting som jag vill ha möjlighet att gå tillbaka till. Visst, jag köper pocket på grund av priset, men då är jag medveten om hur det kan sluta …
Det var en gång en köpman som var på väg hem från staden där han hade sålt några av sina böcker på den lokala bokmarknaden. När han passerade genom en dunge hoppade en rövare fram bakom en trädstam. ”Å, inte du igen!”, stönade köpmannen och började hala fram sin skinntorra penningpung. ”Lugn i stormen”, skrattade rövaren, ”jag tänker inte ta alla dina pengar den här gången.” ”Tänker du inte?” ”Nix. Du passerar ju här förbi så ofta så jag har bestämt mig för att jag hädanefter ska subventionera dig en smula.” ”Å, ska du subventionera mig”, sade köpmannen, på en gång imponerad och konfunderad över vad det nya, fina ordet kunde tänkas betyda. ”Jäpp. I fortsättningen behöver du bara ge mig sjuttio procent av dina pengar.” Tacksam räckte köpmannen över sina pengar till rövaren och fortsatte sedan vägen fram med lätta steg och ännu lättare penningpung. ”Tänka sig att den store rövaren i sin stora nåd har bestämt sig för att subventionera en liten obetydlig köpman som mig”, sade han till sig själv, ”det blir allt något att berätta för familjen när jag kommer hem!”
Jag håller helt med Malte Persson om att litteraturstödet bör villkoras till att enbart utdelas till trådbundna böcker. Det vore ett effektivt sätt för politikerna att påverka utgivningens kvalitet. Och varför skulle inte staten kräva att böckerna har en framtid? Vi har Sem-Sandbergs senaste hemma och papperet har redan gulnat betydligt och om någon läser den en gång till kommer bindningen att spricka och sidorna att falla ut.
Är inte poängen med POD-förlagen att du inte ska behöva gå till KB och läsa boken utan att du med en enkel knapptryckning får ett ex hem i brevlådan i morgon. Förutsatt att förlaget finns kvar. Är det inte en mycket medveten slit-och-släng-policy från POD-förlagens sida? Vilket gör det ännu värre när de marknadsför sig som ett sätt för “författare” att ge ut “böcker” utan att gå till de stora förlagen. Sen att de “böckerna” håller i en vecka spelar mindre roll.
Vertigomannen: Några observationer av hur bra påståendet stämmer? Alltså om ottava-bindningen håller mer än marginellt längre? Vore intressant att veta.
Det gör mig hjärtligt glad att se representanter för oberoende bokförlag utbyta erfarenheter här!
intressant inlägg som alltid rasmus. det verkar vara en ständigt återkommande tanke om vikten av det permanenta i förhållande till det flyktiga. det verkar finnas en idé om att kultur och konst alltid ska förevigas – för att något en gång skapats skall vi göra allt vi kan för att för alltid bevara det.
av någon anledning får denna diskussion mig att tänka på graffiti. inom graffitin har det temporära alltid varit en del av konsten. alla inblandade känner till spelets regler och alla vet att en piece endast kommer sitta uppe en begränsad tid. eftersom graffitin alltid har varit temporär har det inom graffen utvecklats en acceptans för det temporära. nu när banksy har fått fame vill alla konstsjälar hindra att hans verk målas över eller spolas bort vilket kan sägas stå i bjärt kontrast till tidigare förhållningssätt till det temporära inom graffkulturen.
i min mening är en bok inget annat än en behållare av text som ägaren kan göra vad den vill med, om den vill elda upp den eller spara den i 100 år är upp till den personen.
för övrigt är väl projekt som vulkan det mest befriande som har skett bokvärlden sedan tryckpressen? på samma sätt som betongväggen och sprayburkarna gjorde konsten fri från galleristernas definition av konst gör vulkan texten fri från förlagens definition av en bra eller dålig text.
varför trycker vi inte böcker i sten, behöver vi slippa vara oroliga att de någonsin försvinner? varför ska alltid allting bevaras till varje pris?
Allt måste inte bevaras, men när Bonniers trycker en framtida klassiker som Sem-Sandbergs senaste roman i så usel kvalitet innebär det att förstautgåvan inte kommer att existera om några årtionden. Och det betyder faktiskt något, även om själva texten givetvis kommer att finnas kvar och bli läst. Vart tog yrkesstoltheten vägen?
Väljer man ett bra papper (Publit använder Munken Pure 90g), en riktig omslagskartong (Colotech 350g) och anlitar en duktig bokbindare, blir kvaliten på digitala böcker minst lika bra som arkoffsettryckta böcker. Fals/trådbindning är såklart en mer beständig metod men man ska ha klart för sig att en dålig fals/trådbindning håller sämre än en bra blocklimmad bok. Det handlar alltså om vilka som gör det, snarare än om offset kontra on demand.
Per Helin, Vd Publit
Vad jag förstått (ryktesvägen, har inga belägg) har flera bibliotek framfört klagomål på den dåliga kvaliteten på t.ex. Bonniers böcker. Biblioteksböcker behöver ju hålla för flera genomläsningar över tid. Bonniers lär ha svarat att biblioteken utgör en så liten del av marknaden för böcker att det inte går att ta någon särskild hänsyn till dem.
Bonniers gör sina böcker hos Lightning Source. I vårt tycke håller deras böcker inte måttet. Dåligt papper, slarvigt skuret, dålig bindning. Men det handlar ju om vem som gör boken och med vilket material. Inte om tekniken som sådan. Jämför du deras böcker med våra så kommer du förstå.
[…] Om böckers hållbarhet […]
[…] böcker dröjer sig kvar är intressant. Ett egetkopierat häfte håller längre än de flesta av dagens nytryckta böcker. Men vad händer med auran, boken och fanzinet som artefakt, när man själv kan enkelt göra en […]
Kommentera