En målsättning: jag vill förhålla mig till saker helt utan kritisk distans.
Problemet är inte kritiken eller distansen är i sig, utan associationen dem emellan – den oerhört spridda fördom som säger att kritik förutsätter distans. Ska då normkritikern först ställa sig utanför alla normer, civilisationskritikern utanför civilisationen, nätkritikern utanför nätet, kulturkritikern utanför kulturen, samhällskritikern utanför samhället? Nej, från en sådan utanförposition kan ingenting sägas, det inser alla.
“Kritisk distans” fortsätter att idealiseras som ett absolut säkerhetsavstånd, men i praktiken kan kritikerns distansering aldrig vara annat än relativ. Kritikern befattar sig visserligen med det kritiserade, men internaliserar distansen som en identitet. Distansen föreställs rumsligt men praktiseras som en avhållsamhet från affekter. Även om kollektiva affekter ständigt genomströmmar en, gäller det att upprätthålla illusionen av individualitet. Att bejaka affekterna såsom kollektiva är nämligen att “sakna kritisk distans”.
För tre veckor sedan lämnade jag Facebook och gjorde ett stort spektakel av saken, helt utan kritisk distans till de sentimentala känslor som jag vältrade mig i. Skrev en liten kommuniké som jag gjorde till ett “event” (hemska ord!) dit alla mina Facebook-vänner bjöds in. Nu skulle jag ta konsekvensen av min tanke på Facebook som en händelse snarare än en plats.
En händelse har en början och ett slut. Nu när festen har mattats av en aning, känner jag att det är dags att dra vidare.
Jo, jag tänker mig gärna Facebook som en fest eller en festival. Det blir inte nödvändigtvis bättre av att stanna längst. Men att lämna är heller ingen “protest” mot någonting och ska inte uppfattas som en skymf av dem som väljer att stanna en stund till. Jag är inte “mot” Facebook (men jag ogillar den attityd som förutsätter att alla måste vara här, som exempelvis uttrycks av arrangörer som endast utannonserar arrangemang via Facebook).
Bland reaktionerna på mitt sätt att ta avsked, fanns det vissa som ifrågasatte varför jag gjorde en sådan grej av inne/ute. De hade själva gått med motvilligt och – nu generaliserar jag friskt – rättfärdigat sitt facebookande genom att hålla aktiviteten inom vissa gränser. Inte hänge sig åt excessivt statusuppdaterande eller kufiska diskussioner, utan bara logga in på Facebook för att “hänga med” och eventuellt för att marknadsföra egna projekt. Kort sagt: kritisk distans.
Om attityden återförs till sammanhanget av en fest, framträder en olustig bild av en småsint tråkmåns, för att inte säga parasit. Någon som bara är på plats för att “kolla in” vad som händer och markera sin närvaro, utan att släppa en tum på självkontrollen.
Attityden kan förbindas med en individualisering av ansvaret: “Om du tycker att alltför mycket kommunikation kretsar kring Facebook, men ändå ser vissa poänger med att delta där, varför inte bara logga in mer sällan och dra ner på ditt eget deltagande?” Ett sådant resonemang tar bort allt det utrymme för ambivalens, som en kritik utan distans möjliggör.
Paradoxalt nog tror jag att en binär hållning till närvaro – antingen är jag där helhjärtat, eller så är jag inte där – gör det möjligt att förhålla sig mer nyanserat till vad som sker i den där närvaron. Oavsett om det gäller ett nätforum, en festival, en stad eller ett föredrag. Låt distansen ha sin tid, före och efter, snarare än att internalisera den som en identitet. Tanken på att maximal distans skulle ge den bästa kritiken är absurd.
37 kommentarer ↓
Det ekar som vanligt av Nietzche och Foucault, och det är det ju inget fel med. Angående facebook som händelse snarare än rum – att vara “inne/ute” förutsätter väl ett rum? Jag kommer att tänka på Foucault igen som förstås skrivit om det där. Rum alltså. Jag tror faktiskt att fest-metaforen slår lite fel också. Med hjälp av den menar du att den som bara “hänger med” på facebook är att jämställa med en “småsint tråkmåns, för att inte säga parasit”, en som bara sitter tyst och iakttar festen. Kan det inte vara så att den som bara “hänger med” inte har lust att köra tequila-race och grupprunka?
Kanske vill snacka perspektivism istället?
Fimpen: Jag tänkte knappast på Foucault när jag skrev det här.
Du har förstås rätt i att “inne/ute” förutsätter ett rum, och jag förutsatte att en händelse – t.ex. en fest – i någon bemärkelse är rumslig. Därför kan man förhoppningsvis också gå därifrån om festen blir helt outhärdlig. Eller så hittar man ett gäng likasinnade och ägnar sig åt någonting bättre än vad majoriteten på festen gör.
Förstår att du måste bli less på folk som bara tittar in här och vill verka som om de också vet nåt. Var inte meningen, eller det var dumt snarare. Men Foucaults text “Andra rum” borde väl ju vara lite intressant i sammanhanget. Fin blogg för övrigt.
Nejdå, jag blev inte less. Ville bara säga att det här inlägget – till skillnad från många andra – skrevs utan att jag tänkte via några specifika filosofer, även om en hel hop förstås stor i bakgrunden. Foucault-texten du nämner har jag eventuellt läst för jättelänge sen men jag minns den inte riktigt. Kanske värt att kolla in igen.
Kul att läsa. Lite passionerat och odistansierat FB-bashande vore också kul. Jag gick med för ett antal år sedan i undervisningssammangang och vi använde den absurda kommunikationen med FB angående vilka som hade rätt till datan och hur ett egentligt avslut skulle gå till. Jag vet inte hur det är idag men då var det en cirkus att gå ur om man ville ha allt raderat. Nu finns ifs suicidemachine.org
[…] Bland annat har rsms klottrat ner oerhört läsvärda funderingar kring feministisk nätpolitik och även bidragit med mer tillfredställande analyser kring begreppet “kritisk distans”. […]
[…] Det finns flera nämnvärda texter i Brand, som just använder skrivarens egen roll som aktör i analysen. Poängen är, att en sådan “autofenomenologisk” metod, baserar sig och formger beskrivningar genom de erfarenheter som uppstår i gemenskap. Eller, att upptäcka utåt genom att se och lyssna inåt. Skrivaren använder de tankar, erfarenheter, känslor och fantasier som uppstår i gemenskapen, till att göra analysen tjockare, bättre förankrad och med större användningspotiential (de som läser, och som själva vill göra något liknande, har nu exponerats för erfarenhetens efterreflektion – mycket terapeutisk!). Om problemet i att “ställa sig utanför” fenomenen för att beskriva dem, och klyschan om att ha “kritisk distans”, har Copyriot skrivit liknande saker. […]
[…] « Commoniser on Brand är tillbakaBrand och den intellektuellas roll « Commoniser on Helt utan kritisk distans var gaJsHost = (("https:" == document.location.protocol) ? "https://ssl." : "http://www."); […]
[…] Det finns flera nämnvärda texter i Brand, som just använder skrivarens egen roll som aktör i analysen. Poängen är, att en sådan “autofenomenologisk” metod, baserar sig och formger beskrivningar genom de erfarenheter som uppstår i gemenskap. Eller, att upptäcka utåt genom att se och lyssna inåt. Skrivaren använder de tankar, erfarenheter, känslor och fantasier som uppstår i gemenskapen, till att göra analysen tjockare, bättre förankrad och med större användningspotiential (de som läser, och som själva vill göra något liknande, har nu exponerats för erfarenhetens efterreflektion – mycket terapeutisk!). Om problemet i att “ställa sig utanför” fenomenen för att beskriva dem, och klyschan om att ha “kritisk distans”, har Copyriot skrivit liknande saker. […]
[…] att alla andra hänger på facebook”. Så nu hoppar jag av det här tåget, och jag gör det helt utan kritisk distans. Facebook har varit hyperextrovert, identitetsvomiterande och överkommunikativt i sin essens sedan […]
[…] ”Samma dag, tidigare år”-fält (vilken idé!) hänvisade mig till förra årets funderingar kring kritisk distans, och det märkliga i att föreställa sig att distans skulle vara någonting bättre. Det här […]
[…] We owe critique. We do not owe pessimism or optimism, but critique. (Though we do not seem to owe critical distance.) I try to keep my critique towards technology all the time. It makes it possible for me to be a […]
[…] att alla andra hänger på facebook”. Så nu hoppar jag av det här tåget, och jag gör det helt utan kritisk distans. Facebook har varit hyperextrovert, identitetsvomiterande och överkommunikativt i sin essens sedan […]
Kommentera