Försöker utröna exakt när som “levande musik” uppfanns. Det lär vara ett tag kvar till hundraårsjubiléet. Allt tyder på att “levande musik” blev ett begrepp först under andra hälften av 1920-talet. Philip Auslander skriver i sin bok Liveness:
historically, the live is actually an effect of mediatization, not the other way around. It was the development of recording technologies that made it possible to perceive existing representations as “live”. /…/ The ancient Greek theatre, for example, was not live because there was no possibility of recording it. In a special case of Baudrillard’s well-known dictum that “the very definition of the real is that of which it is possible to give an equivalent reproduction“, the “live” can be defined only as “that which can be recorded“.
Auslander resonerar lite slarvigt. Skulle det räcka med att något kan spelas in för att det ska kunna räknas som levande? Varför började man då inte tala om “levande musik” redan på 1890-talet? Nej, jag tror att det därtill krävs en tanke om att inspelningen kan ersätta originalet. “Levande musik” är inte så mycket en respons på grammofonen, utan mer på den elektriska högtalaren, som började spela en praktisk roll just under andra hälften av 1920-talet.
Så, exakt när (och hur) uppstod då begreppet på svenska? År 1929 används det i Musikern där “levande musik” på biograferna ställs mot “mekanisk musik”, det vill säga ljudfilm (som slog igenom just det året). Några exempel på “levande musik” före år 1929 har jag inte hittat, men om någon har exempel så vill jag höra!
Ytterligare en ledtråd kan ges av den danska kompositören Carl Nielsen. År 1925 utgav han en bok med titeln Levende musik. Där resonerar han om musik utifrån en rad aspekter, men ingen som har att göra med bruket av högtalare eller som på annat sätt kan relateras till vad vi idag menar med “levande musik”. Han använde uttrycket i en mycket lösligare bemärkelse (ungefär “livfull musikkultur”), vilket tyder på att det ännu inte var etablerat som begrepp på danska.
Sex år senare, 1931, fördes i Politiken en intressant debatt om människa kontra maskin i musiken. Samma år utgavs den i bokform under titeln Levande musik. Mekanisk musik, med förord just av Carl Nielsen. Någonstans mellan 1925 och 1931 tycks “levande musik” på danskan ha blivit ett begrepp som inte bara står för någonting allmänt livfullt, utan betecknar all musik som inte är “mekanisk”.
För övrigt börjar jag inse att “levande musik” på svenska har en betydligt snävare betydelse än engelskans “live music“. På engelska kan man tala om att teve sänder ett “live news program”, vilket på svenska skulle heta “ett direktsänt nyhetsprogram”. Vi skulle knappast tala om “levande nyhetsprogram”, annat än om det möjligen skedde på en scen inför närvarande publik.
“Levande” på svenska förutsätter publikens närvaro, medan engelskans “live” omfattar allt som är i realtid, även radio- och tevesändningar. Detta bekräftas av Cambridge Advanced Learner’s Dictionary som anger att detta bruk av adjektivet ska uttydas “as it happens”, oavsett om det gäller en performance eller en broadcast. Samma sak säger Oxford English Dictionary om begreppet, som de först noterade år 1934:
Of a performance, event, etc.: heard or watched at the time of its occurrence; esp. (of a radio or television broadcast, etc.) not pre-recorded.
Alla med specialkunskaper i språk och kulturhistoria – ni är många som ibland kommenterar här – inbjudes att bygga vidare. Det kommer till användning i mitt avhandlingsskrivande!
28 kommentarer ↓
En sak jag tänkte på här om dagen är självspelande pianon (http://en.wikipedia.org/wiki/Player_piano), det finns “inspelningar” på pianorullar med t ex. Grieg (-*1907) och Stenhammar (-*1927) som – på grund utav det faktum att ljudet produceras när rullen spelas upp och inte när det spelas in – har maximal “upplösning”.
Kan inte termen “levande musik” också ha varit en reaktion mot detta? Enligt wikipediaartikeln så peakade försäljningen kring 1927, vilket passar in i ditt resonemang.
Det du skriver om biografpianisterna är intressant, dessa utgjorde en stor del av den svenska musikerkåren under tjugotalet och gjordes på en mycket kort tid helt arbetslös av ljudfilmen. Jag tror att det är svårt att föreställa sig vilken katastrof det måste ha varit för väldigt många människor, klart folk reagerade mot den “mekaniska” musiken.
Hm, jag tror inte att självspelande pianon hade någon större betydelse för begreppet “levande musik”. De fanns långt innan 1920-talet.
För övrigt var pianister knappast i majoritet bland biografmusikerna under 1920-talet. Biograferna hade i allmänhet små kapell med allt från 3 till 30 musiker. De spelade heller inte bara under själva filmen, utan konserterade även innan och efter.
Jo, det kan du ha rätt i. Men då kanske det kan vara intressant att man inte reagerade på dessa men på högtalarmusiken? Fast det kan ju också vara så att pianorullen inte kunde “ersätta musikern”.
En hel yrkeskår alltså? Som spelade i mörker? Jag läste i en artikel om Hilding Rosenberg att en del stora biografer hade hela intilliggande rum fulla med ljudeffektsframkallare som kunde skötas från biografpianistens plats.
Men det är ju ett sidospår…
Lite märkligt att motsatsparet är levande musik vs. mekanisk musik, finns det andra exempel på relationen “levande-mekanisk”?
När uppstod begreppet “levande ljus” i motsats till elektriskt ljus?
Det som Nielsen menar med levande musik motsvarar väl mera det icke-maskinmässiga i den mänskligt påhittade och upplevda musiken.
Man brukar väl tala om t ex “animated rhythms” eller “organic compositions”. Detta har ju inte speciellt mycket att göra med situationen när en viss musik framförs, dvs “live music”.
Men visst fanns det media för att konservera musik på långt innan fonografer och bandspelare uppfanns! Notskrift är ett sådant uråldrigt medium för att bevara det som klingar, så att det kan höras vid ett senare tillfälle någonannanstans…
jånte: Bra fråga det med.
Maria Lj: Visst är notskriften ett medium, men jag går inte med på att noter kan “bevara det som klingar”. Noterad musik är symboliska representationer, medan analoga ljudmedier registrerar reella vibrationer – som Friedrich Kittler envetet har påpekat.
Mkt intressant resonemang — när uppstod “kontrastklassen” levande/mekanisk musik… Ska fundera vidare. Detta, och kommentarerna, förde tankarna in på ett gammalt inlägg om digitaliserade pianorullar. Kanske kan vara användbart. http://infontology.typepad.com/infontology/2005/05/rachmaninov_spe.html
Javisst, man skall nog dra en gräns mellan skriftspråk och andra symboler å en a sidan, och de mer direkta medierna å andra sidan, för att diskussioner och teorier skall bli meningsfulla.
Men nog kan det vara så att man historiskt har sett skriftlig litteratur och musik som döda eller mekaniska versioner av verklighetens levande poesi, drama, berättelser och musik?
Så där kan finnas något av ursprunget till begreppet “levande musik”.
Jag tittade igår kväll också lite på vad Dalcroze har skrivit i sina essäer om rytmikpedagogik och musikalitet, t ex om “levande plastik” och organisk musik, vilket han gjorde några år före Nielsens “Levande Musik”, men böckerna kom ut ungefär samtidigt.
En ytterligare komplikation engelskans ’live’ är begreppet ”live action” för film, som betecknar att man filmat skådespelare, till skillnad från att direktgenerera ”animerad” film, trots att skådespelet vare sig är direkt närvarande eller direktsänt. Jag känner inte till någon seriös svensk översättning av live action; på Fantastisk filmfestival i Lund har jag hört att man skämtsamt kallat det ”levande handling”. (Jag har en vag aning om att det kan ha varit Michael Tapper som myntade det när frågan om svensk översättning kastades ut till publiken.)
Någonting kan mycket vål vara inspelat och ändå “live” på engelska. En liveskiva till exempel.
Det enda svenska begrepp för “live action” jag känner till är “otecknat” som barn ofta säger.
Appropå “levande” och “live action” vill jag också nämna levande tollspel (live action role playing) som är levande till skillnad från “bordsrollspel” (tabletop RPG).
[…] När uppfanns “levande musik”? […]
Kommentera