Civilisationskritik är i sig inte konstigare än samhällskritik eller konstkritik. Kritikerns uppdrag är inte att nedvärdera vare sig konsten, samhället eller civilisationen, utan hon bör vara lika öppen för att dra slutsatser åt det positiva som åt det negativa hållet, vilket i princip även inbegriper möjligheten att resonera sig fram till en förkastelsedom.
Jag köper således inte Anders Holmströms definition som säger att civilisationskritik per se måste se det industrialiserade samhället som “i huvudsak negativt”. Riktigt bra kritik går ofta inte att reducera till kvantitativa avvägningar mellan bra och dåligt utan ställer nya frågor. Samtidigt stämmer det nog som Lars Vilks har konstaterat, att civilisationskritik vanligtvis är detsamma som en generaliserad samhällskritik. Då kan man fråga sig vad som uppnås, vilket man för övrigt alltid bör fråga sig när det kommer till “kritik”.
Sven-Olov Wallenstein skriver i senaste numret av Glänta om “Heidegger, tekniken och naturen”. ChrisK har uppmärksammat den ypperliga essän, som på nyanserat vis reder ut hur det hos Heidegger å ena sidan finns inslag av längtan till en natur “före” teknologiseringen av världen, men att det å andra sidan inte stannar där.
Det handlar vare sig om att bejaka eller förkasta tekniken – Heidegger är i denna bemärkelse varken futurist eller luddit – utan om att tänka dess väsen och finna en fri relation till den.
/…/
Förvisso finns det element av romantisk teknikkritik hos Heidegger för den som vill hitta dem, men också något väsentligen annat: nihilismen – att varat i den moderna världen framträder som intet, ett nihil negativum – måste gås igenom.
/…/
Teknikens herravälde tar man sig inte ur genom att förneka det eller på ett romantiskt sätt drömma om en värld före teknikens förtingligande, utan bara genom ett historiskt reflekterande tänkande som å ena sidan leder oss tillbaka till teknikens väsen, det vill säga till det skick av öppenhet som ytterst kommer från det tidigaste grekiska tänkandet och som i den absoluta moderniteten når sitt förverkligande, å andra sidan bortom detta väsen, inte så att vi skulle lämna det bakom oss, utan så att vi vinner en fri relation till det.
När Helena Granström skrev väldigt bra om långsamhetens paradoxer i Axess för ett halvår sedan så associerade jag just till Heidegger och blev nyfiken på hennes bok Alltings mått (2008). Sen såg jag att Jonas Andersson gjorde samma association från Granström till Heidegger och kallade boken för “en strålande, tankeväckande skrift”.
Ännu mer nyfiken blev jag av att min egen bok Det postdigitala manifestet flera gånger har kopplats samman med Helena Granströms författarskap. Hon skrev en fin kommentar om manifestet i SvD och för en månad sedan kom ännu en kommentar på SvD:s kultursida av Ulf Eriksson som konstaterade: “Yngre svensk essäistik handlar nu om kroppslig närvaro”. De två exemplen han tog var just mitt manifest samt Helena Granströms senaste bok. För ett tag sedan var vi också båda inbjudna som författare till Fria seminariet i litterär kritik.
Så det var med viss förväntan som jag slog upp Alltings mått, för att ta del av Helena Granströms civilisationskritik i bokformat. En vecka senare tvingar jag mig igenom slutkapitlets upprepningar och slår igen boken med en suck. Någonting så fullständigt svartvitt hade jag inte kunnat drömma om.
Världsbilden som läggs fram är strikt dualistisk. Å ena sidan finns den äkta erfarenheten, “det direkt upplevda”. Å andra sidan finns allt det som fjärmar oss från det äkta, och här växlar texten register på ett sätt som snart blir förutsägbart: språket, vetenskapen, kapitalet, pornografin – alla är de i grunden delar av samma stora fjärmande från det autentiska.
“Av marknadens krassa logik är inte bara pornografin utan även prostitutionen en fullkomligt rimlig konsekvens”, skriver Helena Granström. Vilket skulle kunna vara en vänsterklyscha, men i detta sammanhang blir det någonting annat, för enligt den här berättelsen är marknaden i sin tur bara en logisk konsekvens av språket. Människorna gjorde en gång i tiden det ödesdigra misstaget att sluta leva som jägare-samlare för att i stället odla marken. Därifrån drar Helena Granström en rak linje fram till den samtida pornografin, som likställs med den samtida naturvetenskapen. De återkommande skutten från teknologi till pornografi blir efterhand extremt tjatiga.
Pornografen, vetenskapsmannen. Förenade i sin upptagenhet av kvantifiering; av längd, volym, vikt.
Helena Granström vänder sig mot alla inslag av “teknik” i samband med barnafödslar Att kvinnor ska känna smärta är rimligtvis en del av vad hon ser som den äkta erfarenheten. När jag nyligen dissade “naturliga födslar” frågade jag mig hur någon kan få för sig att det skulle vara mer “naturligt” att föda utan smärtlindring i det egna hemmet, det vill säga i ett hus uppvärmt med modern centralvärme. “Varför då inte föda i en grotta?” Nå, att föda barn i grottor ligger helt i linje med Helena Granströms predikan, som kulminerar på sista sidorna:
Tekniken har dock aldrig rymts inom det mänskliga kännandets sfär, och den logik som är tillämplig är därmed dess egen: tekniken är sin egen måttstock. /…/
Mer än något annat är tekniken ett medel för att undkomma den direkta livserfarenheten, /…/
Genom teknologin skapas en värld dränerad på mänsklighet, /…/
Den tekniska kraften verkar i riktning mot flykt från livet, från den direkta erfarenheten.
Jag har svårt att förstå lovorden till Alltings mått som publicerats på kultursidor och en del bloggar. Inte för att jag ogillar det storslagna anslaget att skriva en allomfattande civilisationskritik på bara 120 sidor, utan för att jag finner resultatet platt. Många fenomen utpekas som paradoxala, men själva texten tillåter inga paradoxer utan varje paradox blir bara ett symptom på att vi – ännu en gång – har fjärmats från den direkta erfarenheten. Vilket – ännu en gång – kan skyllas på språket och jordbruket. Civilisationen i sin helhet bär skulden och inom civilisationens ramar är det meningslöst att urskilja nyanser eller ambivalenser, eftersom civilisationen i sin helhet är falsk.
Detta har väldigt lite att göra med Heidegger och släktskapet är ännu mindre med Heideggers nemesis Adorno, vars civilisationskritiska epos Upplysningens dialektik får ett par hänvisningar i Alltings mått, efter att dialektiken avlägsnats. Helena Granströms manikeiska världsåskådning är kliniskt befriad från tankar på en historisk dynamik som skulle kunna göra det möjligt att tänka sig en civilisation som tar en annan väg än det totala förtingligandets.
Helena Granström ansluter sig till den ideologi som brukar kallas för anarkoprimitivism. Hon använder inte ordet, men om inte annat blir det klart i fotnoterna. Hon hänvisar flitigt till primitivistiska tänkare som Derrick Jensen och framför allt John Zerzan. “It all went wrong with symbolic thinking” brukar den senare säga.
Vägen till den här ideologin har för Helena Granström gått via ett engagemang i Fältbiologerna som ledde över i miljöaktivism, plogbillsaktioner och kampanjen “En köpfri dag”. Under nollnolltalets första halva var hon också aktiv i Attac samt framträdde vid ett tillfälle som talesperson för Globalisering Underifrån (i en debattartikel i Arbetaren, där jag då var debattredaktör). Därefter verkar hon ha radikaliserats i primitivistisk riktning, samtidigt som hon utvecklat sin otvivelaktiga begåvning för skrivande.
Litteraturkritikerna har dock varit förunderligt ovilliga att läsa Helena Granström som en politisk författare. De framhåller i stället det faktum att hon är fil.lic. i matematisk fysik. Att hon parallellt har lyckats ägna sig år forskarutbildning och poesi är förvisso imponerande. Men mest av allt älskar humanister tanken på Helena Granström som en avhoppare. De vill föreställa sig, misstänker jag, att hon naivt trodde på naturvetenskapen men en dag i labbet drabbades av en andlig omvändelse. Litteraturvetare som alltid känt mindervärdeskomplex gentemot naturvetare njuter av den pseudokristna triumfen i att ha en avhoppare på sin sida.
Jag vill inte demonisera dem som (likt Zerzan och antagligen även Granström) ser sig som kategoriska motståndare till all civilisation – de är tillräckligt bra på att själva göra sig kontroversiella. Men när kulturskribenter vill låtsas som att civilisationsmotståndet smärtfritt går att lappa ihop med deras egen lagomradikalism, då blir det löjeveckande. Så länge Helena Granström bara läses som en poetiserad fysiker behöver ingen ta ställning till det politiska program som hon lägger fram. Vilket är synd, som sagt, för civilisationskritiken förtjänar att bedrivas i fler nyanser än svart och vitt.
63 kommentarer ↓
Talar hon om den ursprungliga människans liv “i jämvikt med naturen?” och sånt. Helt fel isåfall – det första människan gjorde när hon kom till amerika och australien var sannolikt att utrota den lokala megafaunan.
Drar hon de vidare konsekvenserna av sin inställning? Dvs att vi omedelbart borde stoppa all invandring till väst samt på sikt reducera jordens befolkning med minst 90%?
Trist när det blir så svartvitt, absolut. Min kommentar blir dock en liten replik till din uppfattning om s.k naturlig födsel. Människor kan välja att föda hemma av andra orsaker än att vilja komma undan smärtlindring och behöver således kanske inte förpassas till grottor pga detta val. En naturlig förlossning för mig kan t.ex vara att slippa bli manipulerad av vårdpersonal som fokuserar på sina ramar och tidsscheman framför något annat och blir provocerade av minsta händelse som hamnar utanför det rullande programmet. Hemförlossning är mycket ovanligt i Sverige, även om det blir vanligare och vanligare, så jag förstår inte hur du fått uppfattningen om att det skulle vara något sorts ideal. Därutöver är det få saker jag upplevt så mycket ifrågasättande av som just valet av hemförlossning. Det var roligt att se att er sjukhusförlossning var så exemplariskt trevlig. Själv har jag helt andra erfarenheter av förlossning på sjukhus och vårdpersonal.
JN: So? Arter kan leda andra arter till utrotning, inget speciellt i det att människan möjligen utrotat megafaunan, då även i europa när hon kom dit.
Även då var hon inte ett mot hela ekosystemet, det bara anpassades för henne, som ekosystem brukar göra när en ny art gör intrång. Men civilisationen hotar livet på jorden idag, främst genom miljöförstöring. Inte för enskilda arter utan för alla.
Vad är det för fel med en sådan inställning om befolkningen? Varför ska vi öka exponentiellt?
JN:
Nej, hon talar inte om den ursprungliga människans liv men man kan nog anta att Gaia-moralen ligger implicit i anarkoprimitivismen. Att jordens befolkning drastiskt måste reduceras är också ett givet inslag i paketet som primitivisterna, såvitt jag förstår, ofta brukar tala lite tystare om.
Om man verkligen ska snacka konsekvenser förstår jag heller inte varför man måste utgå från att människan som art ska leva vidare, om än på något förunderligt vis befriad från språk och symboliskt tänkande. Den norska filosofen P.W. Zapffe såg själva människan som ett misstag och förespråkade dess frivilliga utplåning. (Han kom sedan att influera å ena sidan den djupekologiska filosofin, å andra sidan skräckfilosofiske författaren Thomas Ligotti som jag har lovat att återkomma till.)
Matematiknisse:
Jag tror att du missförstår JN. Utgå inte från att han enbart är sarkastisk! Jag uppfattar det som att han själv menar att jordens befolkning bör minskas radikalt. Och inte heller jag, för den delen, utgår från att exponentiell folkökning är det givna.
Allmän uppmaning till alla som ger sig in i den här diskussionen: utgå inte från att alla övriga bedriver polemik mellan två positioner! (Det finns många fler sätt att förhålla sig civilisationskritiskt än så.)
Thomas Lilliesköld:
Detta med “naturlig födsel” kan betraktas som en parentes i sammanhanget. Först och främst vänder jag mig mot själva beteckningen och mot polariseringen av natur och teknik (som Christina Jansson skildrat i sin avhandling om debatten om svensk förlossningsvård). Däremot har jag inget i princip mot förlossningar i hemmet, så länge man inser att även hem är genomtekniska inrättningar.
Att ifrågasätta hur det går till på sjukhusen är angeläget. Vi hade delvis dåliga erfarenheter, inte av förlossningen men på BB. Problemet där var att flertalet barnmorskor på ibland rent manipulativt vis utövade en statligt påbjuden propaganda för att alla kvinnor måste amma (även om brösten blöder och det inte kommer någon mjölk…). Ett av argumenten för amning är just att det är “naturligt”.
Mitt exemplar av Granströms bok är faktiskt jätteroligt och tar tillvara på den teknologiska reproduktionens möjligheter. Första sidan består av en halvtom sida, följt av kapitelrubriken “IX.” och så ett halvt stycke text. Ett tiotal sidor in kommer ett uppslag som består av en ensam lösryckt textrad längst upp, sedan sidnumrering “12”, “13”, och så längst ner en förteckning med fotnötter kapade till hälften. Därefter tomt uppslag bara med sidnumrering (14-15) längst upp på sidorna. Tjugo sidor in kommer copyrightuppgifter och en halv, kapad rad där man kan ana tryckeriuppgifter. Resten av boken består av en ensam rad längst upp, sedan paginering, sedan halva sidor med brödtext; här och där tjocka svarta plumpar från någon tryckvals. Min favoritsida har längst upp den ensamma textraden “förutsätter upplevelsen av att något gått förlorat.”
Det påminner mig om mitt exemplar av Anders Johanssons “Avhandling i litteraturvetenskap”, där ett kapitel tryckts dubbelt, så att varje stycke överlagras av sin egen, något förskjutna skuggbild. Det är som att maskinerna tröttnat på texterna och bestämt sig för att på nytt göra dem intressanta i deras materiella oförutsägbarhet.
Rasmus & matematiknisse: Vad gäller befolkningen tycker jag kanske inte att den BÖR minskas radikalt. Jag har själv två barn, så det vore ju onekligen hycklande att förespråka massutrotning och/eller sterilisering för alla andra. Vad som oroar mig är risken för att befolkningen KOMMER minska radikalt. Exponentiell tillväxt vad gäller både befolkning och ekonomi är därför en ganska dålig idé.
Men visst, en smula sarkastisk kan jag nog vara mot anarkoprimitivister, för det första att de förutsätter att jorden är ett slags självreglerande system som strävar emot jämvikt och att den moderna människan som enda art bryter mot denna gyllene regel. För det andra då att de flesta av dem väjer från de mer kontroversiella konsekvenserna av sin världsåskådning. Det går ofta bra att tala om att “vi borde minska vår konsumtion”, kanske till och med dra några egna strån till stacken genom att odla själv, köpa rättvisemärkt osv (vilket inte förslår särskilt långt ifall du egentligen menar att “jordbruket är problemet”). Konsekventa ställningstaganden, eller ens diskussion vad gäller kontroversiella punkter saknas ofta helt, ex: invandring, radikala åtgärder vad gäller befolkningstillväxten, drastisk minskning av livslängd – från båda håll, död åt de för tidigt födda och tidig död åt gamlingarna – utrotning av domesticerade arter (framförallt kor, hästar, hundar, katter) ja, listan kan bli hur lång som helst om utgångspunkten är så radikal att själva jordbrukssamhället är Problemet.
Vad gäller amning är väl det goda argumentet framförallt att barnet skyddas av kvinnans immunförsvar så länge barnet ammar? En konkret och vettig punkt.
Oj, jag var litet nyfiken på boken men den tycks ju tvärtemot vad en del av hajpen indikerat vara väldigt förutsägbar om man bara fått grundtesen presenterad för sig. Förstår nu också att du ansåg att Fältbiolognördar kan komma till olika politiska positioner i din förra postning :) Själv har jag funnit att min egen fältbiologism (och biofili, i E.O. Wilsons terminologi) går utmärkt ihop med Camille Paglia, min gudinna på kultur-/civilisationskritikens område. Förståelse för hennes användning av den Apolloniska och Dionysiska principen gör att man på ett sammanhållet och logiskt vis kan dyrka både civilisation och natur. Och man ser tydligare bakgrunden till vissa konflikter.
Ni såg kanske DN Debatt igår med förslag om att få ned jordens befolkning till 2,8 miljarder människor år 2300? Om varje kvinna föder 1,85 barn blir det så. Med nuvarande födelsetal extrapolerade blir vi 134.000 miljarder.
http://www.dn.se/debatt/med-dagens-fodelsetal-ar-vi-snart-134000-miljarder-1.1060811
Ord och inga visor!
Det finns dock en dimension i Alltings mått som ännu färre verkar ta upp, och det är den epistemologiska diskussion som essän också för. Här handlar det om den perspektivism som även naturvetenskapen inbegriper, om man ska tro vetenskapsfilosofer som Karen Barad, som i sin tur är influerad av Niels Bohrs vetenskapsfilosofi. I korthet handlar denna naturvetenskapliga perspektivism om insikten att mätinstrumenten är en del av observationen. Bruno Latour var inne på detta redan på 80-talet (“Laboratory Life”). Att det inte finns några förment “rena” observationsmoment, att forskaren därmed är med och skapar sanningen, kanske i långt högre grad än vad den gamla tidens positivister menade.
Den dimensionen tycker jag är vad som lyser starkast i Granströms bok, och framför allt när idén om mätbarhet kopplas till vårt dagliga liv, våra allt mer medierade relationer till varandra, där pornografin är en tankeväckande metafor för – jag skulle inte använda ordet avhumanisering – men ett introducerande av avstånd, en paradoxal distansering som inträder i samband med tekniker som ironiskt nog syftar till att överbrygga avstånd.
Med andra ord, en instrumentell rationalitet som syftar till att kvantifiera mänsklig samvaro. Internet och den digitala världen bidrar enligt min mening till denna kvantifieringsprocess. Latour, återigen, pekar på detta: våra mänskliga förehavanden görs mätbara, i allt högre grad, för varje dag som går.
Men det är, som sagt, inte fråga om “avhumanisering” eller någon “äkthet” som går förlorad, då jag precis som övriga kommentatorer menar att denna kvantifiering, detta gestell (om vi nu ska dra in Heidegger) är lika mänskligt som det förment “pre-industriella”. En träklubba är teknik, precis som en iPhone är det. Men dagens verktyg är kraftfullare, våran perception långt mer medierad, än den primitiva människan. Vi är uppmätta, skärskådade, och i den meningen mer kontrollerade.
Kände mig tvungen att skriva en liten text inspirerad av detta och lägga ut en PDF och bilder: Den civilisationsälskande Fältbiologen.
http://swartz.typepad.com/texplorer/2010/03/den-civilisationsälskande-fätbiologen.html
Oscar: Ifall befolkningen växer med endast 1.85 kommer den att krympa, eftersom det krävs 2.1 barn per kvinna för att hålla befolkningen stabil. Detta är en demografisk, matematisk och naturvetenskaplig lag.
Artikeln publicerad på DN är ett skämt, och jag är förvånad över att den togs in. Men efter klimatalarmism antar jag att befolkningsalarmismen har läge att komma tillbaka (som på 70-talet).
Snart är det väl den nya istiden de kommer börja varna för igen, som på 80-talet?
Jonas: Jag tycker också att boken innehåller många lovande ansatser i sina epistemologiska diskussioner, men resonemanget plattas ut varje gång som det återkommande hoppet görs från teknologi till pornografi. Det är inte parallellen i sig som jag vänder mig mot, utan Helena Granströms hårdnackade vägran att historisera vare sig teknologi eller pornografi till förmån för en analys där allt “symboliskt tänkande” placeras på samma plan.
Det skiljer sig således drastiskt från Heidegger som ju är välkänd för sin distinktion mellan en vattenkvarn och ett vattenkraftverk. Heidegger menar att teknikens väsen i sig inte är tekniskt, men Granström menar att det är just vad det är.
Skillnaden är också stor mot kritiska porrteoretiker som Nina Power och Carl-Michael Edenborg (utifrån vad jag hört om hans kommande manifest), vilka är utpräglat historicerande och därtill har en förståelse för mediernas materialitet.
Allra svårast har jag att se en likhet mellan Helena Granström och Bruno Latour. Men jag skulle hemskt gärna vilja se en civilisationskritik som, för att parafrasera den senare, tog rubriken “Vi har aldrig varit civiliserade”. (Eller hamnar vi då hos Freud?)
Martin K: Vad eller vem polemiserar du mot? 2,8 miljarder är mycket lägre än dagens befolkning och jag skrev “få ned”. Det betyder krympa.
Oscar: Läste dig lite fel, men artikeln i fråga är fortfarande skit. Så min relevanta poäng består.
Martin K: Förklara gärna hur 2.1 barn/kvinna är en “är en demografisk, matematisk och naturvetenskaplig lag”. Det måste väl ändå förändras med utvecklingen av medellivslängd exempelvis? Eller är det något jag inte begriper?
Sedan är det ju lite av en peak oil-grej: Vi behöver inte riktigt oroa oss för att bli 134.000 miljarder eftersom de resurserna inte finns, medellivslängden lär sjunka rätt drastiskt vid en viss kritisk punkt…
(det sistnämnda är alltså ett argument för att ändå arbeta med frågan – inte att skita i det och se om det ordnar sig ändå…)
2.1 barn per kvinna är vad som behövs för att befolkningen ska vara oförändrad. Då ersätts en död mamma och pappa med två barn. Det där med 0.1 extra beror på att en del pojkar framförallt inte blir vuxna. Så i snitt behövs därför 2.1 barn per kvinna.
Vad som är en “peak” befolkning har debatterats redan av Thomas Malthus i slutet av 1700-talet. Han gjorde beräkningar att där i England skulle finnas en halv miljard invånare år 1900. Som känt är skedde en demografisk transition, med förändrade födslemönster. Hans varningar om svält och fattigdom infriades därför aldrig, i vart fall inte i industrialiserade länder. Problematiken är värre i u-länder, men även där förefaller födseltal per kvinna nu sjunka faktiskt.
Poängen är att prediktioner ens på 30 år är svåra nog, 300 årsperioder är bara gissningar och spekulation.
Tack för info! Intressant med peak befolkning och självklart blir det gissningar… Men alltjämt bygger 2.1 alltså på att alla kvinnor överlever sina fertila ålder, och att övertaligheten nyfödda pojkar är konstant (vilket den ju inte är, den varierar både inom och mellan befolkningsgrupper). Däremot bör den i genomsnitt ligga kring 2.
Martin K.
Håller med om att denna extrapolering är problematisk – den “bärande kapaciteten” förändras i och med förändrade levnadsmönster (kultur/tekologi), och det finns mycket som talar för att ratio:t födelse-dödlighet förändras i och med utbildningsnivåer samt den ökade levnadsstandarden. Men, däremot är det viktigt att problematisera befolkningstillväxten i stort, och sätta det i relation till den “globala bärande kapaciteten” (“global carrying capacity”), ekosystemstjänsterk biologisk-ekologiska faktorer, råvarutillgång och födoresurser.
För att vara dryg: lite trist att tråden ska rinna ut i den ganska trista diskussionen om befolkningsökning och bärkraft.
Apropå ingenting, så är Copyriot med på min lista med tolv bloggare idag. Det är en sådan där ”blog award” som säkert redan har passerat alla aktiva svenska bloggar minst en gång. http://maljmusic.blogspot.com/2010/03/sunshine-award.html
Visst är det så att Granström egentligen inte ens nämner Latour, men jag tycker mig ändå se parallellerna jag nämner ovan. Speciellt det där med mätbarhet, vilket Bruno varit inne på nyligen.
Jag tycker det är spännande med Granströms konsekventa pessimism, väldigt mycket eftersom det finns få röster som vågar erkänna att en vantrivsel i den nutida, medierade vardagen. Som när du skriver om tristess och misantropi kan jag känna med henne, vilket är en annan form av skrivande än det rent idéhistoriska.
Lustigt att du nämner Freud – idén om att ”vi har aldrig varit civiliserade” är ju den tes som Granström för i sin väldigt freudianska text ”En inre vilde” i psykoanalytiska tiskriften Divan förra året. Freud kanske inte är så ”het” i filosofiska kretsar just nu, men kanske är det där vi hamnar om vi följer Granströmspåret fullt ut?
“Jag tycker det är spännande med Granströms konsekventa pessimism, väldigt mycket eftersom det finns få röster som vågar erkänna att en vantrivsel i den nutida, medierade vardagen.”
Öh? Tycker det är standard bland alla som inte är schlagerliberaler. Vad som gör det hela väldigt tunt är att det mest blir en massa flum, ingenting konkret blir sagt. Vilket kan bero på att det konkreta som blir sagt lätt blir mycket kontroversiellt – och då menar jag inte mysradikalt-å-hå-utmanar-våra-normer-kontroversiellt utan Hitler-och-Pol-Pot-rätt-in-i-ansiktet-kontroversiellt. Med förbehåll för att jag inte läst Granström ännu, men det låter ju inte som hon förordar flyktingstopp, tvångssteriliseringar och ätterstuppa, direkt.
Sen bara några ord om det här med bärkapacitet och befolkningsökning: det som missas i det käbblet brukar ofta vara att det viktiga egentligen inte är antalet människor utan hur mycket energi varje människa konsumerar. Eller, det brukar ju påpekas, men då i regel i en steril polemik – “Vaddå folkökning! Det är ju vi som förbrukar alla resurser och du talar om att negrerna förökar sig! Fascist!” – som avslutar samtalet på klassiskt vis: nu skäms vi och håller käften allihop.
Det som kanske bör utmanas är det schlagerliberala antagandet att vid en viss punkt av välstånd kommer tredje världens befolkningsökning att plana ut av sig själv. Säg exempelvis att en afrikan förbrukar en tjugondel så mycket energi som en europé. Om nu afrikanen ska uppnå den där magiska gränsen där folkökningen till sist bromsas upp – säg hälften så mycket som en europé – så skulle den välståndsökningen motsvara en tiodubbling av afrikansk energiförbrukning. Tror någon på allvar att planeten – eller för den delen “den fria marknaden” – kommer klara av detta? Här brukar schlagerliberalerna i regel falla in i något slags new age – flum om “människans fantastiska förmåga till innovation” jämte något kväljande hippiesnack om att “människan är en resurs, inte en belastning!”, gärna med hänvisning till “vetenskapen”, deras hovmagiker, vilka kommer lösa alla problem som den fria marknaden kan tänkas ställa oss inför.
Detta, käre Jonas, är “konsekvent pessimism”. Spännande?
Ted Kaczynski och Derrick Jensen väjer inte för liknande frågor. Så är de också intressanta. Detsamma kan delvis sägas om John Zerzan, även om jag tycker att han hukar lite grann ibland.
JN, vad duktig du är som kan läsa tankar. Du verkar ju precis veta vad både jag och Granström menar. Självklart förordar både jag och Granström egentligen “flyktingstopp, tvångssteriliseringar och ätterstuppa”, utan att egentligen veta om det själva. Medan du, den store filosof-kungen, ser igenom oss.
…öh, just det, med förbehåll för bara en liten detalj. Du inte läst Granström ännu.
Problemet är väl snarare att Granström inte tycks ha vågat tänka klart, då de frågor jag tar upp är oundvikliga för den som intar en primitivistisk position. Inte sagt att hon nödvändigtvis måste förorda flyktingstopp, tvångssteriliseringar och ätterstuppa, men hon borde i vart fall diskutera dessa potentiella konsekvenser av primitivismen.
Dina eventuella tankar har jag inte sagt ett ord om
…öh, just det, Rasmus läste Granström, och jag har tolkat det han skrev om henne.
“Människorna gjorde en gång i tiden det ödesdigra misstaget att sluta leva som jägare-samlare för att i stället odla marken.”
Ska vi tillbaks dit – eller för den delen fram till något liknande – så kommer en hel del mycket obehagliga beslut behöva tas. Det behöver jag inte vara någon “filosofikung” för att räkna ut.
“Människorna gjorde en gång i tiden det ödesdigra misstaget att sluta leva som jägare-samlare för att i stället odla marken.”
Av Fleischers inlägg att döma är det citatet hans, inte Granströms. Idén att den enda “lösningen” är att gå tillbaka till jägar-samlarsamhället är en tolkning av Granström som jag inte gör, och i ärlighetens namn tror jag inte många av hennes läsare gör det heller. Det låter misstänkt likt den nidbild av miljöpartiet som var legio bland högerkolumnister på 90-talet.
Dessa halmgubbar som alltid ploppar upp på Internet! Det intressanta vore ju egentligen att höra Granströms egen kommentar, det här är ju hennes och Fleischers polemik.
Det direkta citatet är hans, men det beskriver Granströms uppfattning, enligt Rasmus.
Du har visserligen rätt i att det vore mycket intressant att höra från Granström, men på nätet är polemiken fri. Jag polemiserar mot primitivismen (Zerzan osv) i allmänhet, med avstamp i Rasmus beskrivning av Granström. Märk väl dock: inte från någon industribejakande högerposition. Så mycket för dina misstankar.
“Det låter misstänkt likt den nidbild av miljöpartiet som var legio bland högerkolumnister på 90-talet.
Dessa halmgubbar som alltid ploppar upp på Internet!”
Plus förstås: en halmgubbe är en falsk nidbild. Då MP förordade småskaligt, ekologiskt jordbruk var det just en halmgubbe att argumentera mot en återgång till stenåldern i det fallet. Inte om du argumenterar mot Zerzan mfl. Och varför argumenterar jag mot Zerzan mfl? Jo, för att Rasmus bla skrev: “Helena Granström ansluter sig till den ideologi som brukar kallas för anarkoprimitivism. Hon använder inte ordet, men om inte annat blir det klart i fotnoterna. Hon hänvisar flitigt till primitivistiska tänkare som Derrick Jensen och framför allt John Zerzan. “It all went wrong with symbolic thinking” brukar den senare säga.” och “Jag vill inte demonisera dem som (likt Zerzan och antagligen även Granström) ser sig som kategoriska motståndare till all civilisation – de är tillräckligt bra på att själva göra sig kontroversiella. Men när kulturskribenter vill låtsas som att civilisationsmotståndet smärtfritt går att lappa ihop med deras egen lagomradikalism, då blir det löjeveckande. Så länge Helena Granström bara läses som en poetiserad fysiker behöver ingen ta ställning till det politiska program som hon lägger fram. Vilket är synd, som sagt, för civilisationskritiken förtjänar att bedrivas i fler nyanser än svart och vitt.”
Det gick jag loss på. Sen kanske Rasmus har helt fel – min kritik mot anarkoprimitivismen kvarstår och jag kan lika gärna fläka ur mig här som var som helst. Nätet är fritt, nätet är fritt.
Hej,
jag uppskattar ansatsen till en politisk läsning. Jag vågar dock påstå att den svartvita färgskalan till övervägande del är en konsekvens av valet av läsart: vore boken en analys av pornografi vore den mycket riktigt en spektakulärt enögd sådan, som politisk programförklaring betraktad är den både otymplig och ganska trubbig. (Därmed inte sagt att jag och Rasmus F är överens i de sakfrågor som berörs.)
För att anknyta till Freud framstår stora delar av hans produktion som rätt befängda om de läses bokstavligt, men har en enorm bärkraft om de förstås som bilder – att avsäga sig bokstavlighet innebär alltså inte med nödvändighet att avsäga sig sanningsanspråk.
Det är kanske en av litteraturens större förtjänster, att en bok kan vara djupt politisk utan att för den skull vara (avsedd att läsas som) en politisk pamflett.
För mig var den stora läsupplevelsen med Alltings mått just det oförlösta dramat mellan det omedelbart kroppsliga och det formellt språkliga. Det hade varit övermåttan trist om boken etiketterat sig själv i en avslutad heideggersk syntes.
Nu blir den istället en prövande provokation, som tvingar läsaren att agera. Det är inte boken som ska vara politisk, det är läsaren. Det är då det blir konst, skönlitteratur, dvs skön litteratur.
[…] Helena Granström reducerar civilisationkritik till primitivism […]
[…] dogmatisk anarkoprimitivism gör i viss mån samma misstag, den ser människan som enbart parasitär, inte benägen att ändra […]
För några hundra år sedan var det inget konstigt med titlar av typen: ”Om människan”, ”Angående tänkandet” eller ”Naturen”. Det kan vara befriande att bläddra i dessa texter. Eftersom det var så få som sysslade med ens eget kunskapsfält och deras produktioner – oöversatta, orecenserade – endast med viss möda gick att få tag på, var man på gott och ont nödgad att vid sitt eget skrivbord tänka sig världens ordning. Istället för att skriva ett paper med titeln: ”TCR-peptide-MHC interactions in situ show accelerated kinetics and increased affinity” så skrev man en bok med titeln: ”Om kemi”. Det var vetenskap men det var även människa. Det syntes vem som skrivit. Det var Gud och hela världen, hela tiden. Allt stod på spel.
Helena Granströms ”Alltings mått” är i sin ambition och ansats närmast grotesk för en tid som förlorat förmågan till allvar och stort tänkande. Den är en svettdrypande prestation av en intellektuell som längtar efter sin egen kropp. En ung människas angelägna uppgörelse med det som betyder något från ett ensamt skrivbords horisont (låt vara att det inte är rensat från andras tankegods).
När jag läser Linnés ”Om undran inför naturen” upplever jag en pliktskyldig ton i hans gudsfruktan, som om han försöker besvärja sitt tvivel med rituellt återkommande lovprisningar av Guden. Men vad tänker han, egentligen? Hos Granström anar jag ett annat slags längtan. En misstanke om att man bor i språket och en önskan om att man bodde någon annanstans. Någonstans där man slapp sitt eget förnuft. Räkna sig ur matematiken. Skriva sig ur litteraturen. Att få vila på blyertspennans topp.
Världen har inte tid med försiktiga och beräknande rapporter från sina debutanter.
[…] dogmatisk anarkoprimitivism gör i viss mån samma misstag, den ser människan som enbart parasitär, inte benägen att ändra […]
Läser det där infantila manifestet. Det är något av den värsta smörja jag har läst. Lacan och tvivelaktiga antropologiska studier som kunskapskälla för att skapa en mycket invecklad teori om vad som är fel i vår kultur. Den där kalfjälls-zarathustra på Riddargatan skrämmer mig.
Physicist (at least all the ones i have approched in my short career) have a relative scientific approach concerning the object or field they study for a living. It is their job. They are paid for it.
When it comes to their personal life, the meaning of their life, of their work they are as blind as others. You would be surprised how little knowledge they have of connex fields, little interest for the meaning of their research for mankind.
They are just kids playing with expensive tools. If the tools do not work, they will be very sad and they have no lust to figure out how they work, for whom or why.
This is why nice innocent guys like einstein work to develop the nagasaki bomb who killed in a sudden radioactive furnace 100 000 innocent people for the sake of nuclear testing. Einstein became aware of his crime only after and could never come to understant it before.
If scientist would apply the same rules they forged for distant unrelated objects on their own life, on the technological society, they would all come to the same conclusion: we are all doomed like thriving bacteria in a petri dish that will no be refilled with nutrients. And we are doomed within a fe years, because we already fill the boarder and the growth is exponential.
Probably some knows but shut up because they do not trust the idiots that are reining. If there was a chance, if human were not dumb domesticated animal, they would not be in place and the obvious would have been long ago on the agenda. May be they think it is better to have a swift death using the powerfull weapons of mass destruction they are paid to design.
This is why Helena granström is obviousy right. If you think in logical terms, scientifically, without social pressure, a critic of civilisation cannot find something good. It is a gross mistake: a debauchery of technical tricks to keep up with growing numbers by exploiting the environement with ever increasing yield (ie destruction). The end result will be a general collapse and the death of 99 %.
I do not see why it is such a big moral issue: none of us is supposed to be alive in the net century, and the death of millions of subsaharian african due to global industrial dimming in the 80s (ethiopia). Shit happens, we won’t be spared forever.
Kommentera