Tidigare under kvällen besökte jag biografen Tellus för att se Empire St. Pauli – Von Perlenketten und Platzverweisen, en ny dokumentär om vad som håller på att hända med Hamburg-stadsdelen St. Pauli.
Jag är inte så förtjust i begreppet “gentrifiering“, mest för att det klingar fult. Kanske också för hur det avletts från gentry, det fina folket som flyttar in när de tidigare boende inte längre har råd att stanna. Fixeringen vid att en population byts ut mot en annan känns lite väl snävt, när det handlar om en mer komplex process. Därför känns det nya begreppet “spotifiering” extra spännande att tillämpa på hur stadsmiljöer förändras.
Hur som helst – ni fattar vad filmen handlar om. Fastighetsspekulerandets destruktiva sida. Hyreshus som rivs och ersätts av designlägenheter med gallergrind nybyggda hotell med skybar. Gemenskaper som sprids för vinden när ölstugan på hörnet tvingas stänga till förmån för turistinriktade lattekaféer. Fast samtidigt, vilket är det kusliga: slipsnissarna på fastighetsbolaget som säkert helt uppriktigt intygar att de älskar att ha kvar en rest av det gamla, pittoreska St. Pauli på andra sidan gatan, inom syn- men inte lukthåll för sitt mer välbärgade klientel. Den där överlägsna välviljan inför att bevara en och annan enklav av någonting “pittoreskt”, under förutsättning att det lever upp till turistböckernas beskrivningar och inte dristar sig till att förändras. (Egensinniga förändringar som går mot femårsplanerna hotar själva den ideologi som brukar kallas för “stadsförnyelse“.)
Empire St. Pauli skildrar det hela bra – en öppet politisk film, fast utan pekpinnar, dominerad av fina människoskildringar som varvas med subtil avsky inför en smygande sterilisering. Samtidigt slås jag av hur binärt det hela framstår. Det finns två typer av byggen: de genuint levande och de sterilt gentrifierade. Nu har jag aldrig varit i Hamburg så jag kan inte säga något om hur väl detta motsvarar den verkliga situationen i St. Pauli. Men det finns utan tvivel en rad skillnader i förutsättningar jämfört med Sverige och särskilt Stockholm.
Först och främst finns inte bostadsrätter som juridisk form på samma sätt i Tyskland, men inte heller hyresregleringar. Därför handlar det om stegvisa hyreshöjningar på ett annat sätt än i Sverige. För det andra har många tyska städer en historia av att bombas sönder och byggas upp, medan svenska städer har en historia av folkhemsplanering. Inte minst gäller det den utpräglat koncentriska staden Stockholm med dess utspridda förorter avskilda av natur. Stockholm har också så mycket vatten att exempelvis Hammarby sjöstad kunde byggas utan att driva bort något annat än bilverkstäder och diverse skumrask, till skillnad från St. Pauli där boende i gamla hus känner sig gradvis undanträngda av högre hyror.
På gatan utanför Tellus blir det omöjligt att inte reflektera över att områdets mäklare lyfter fram det pittoreska i att det finns en oberoende biograf och kulturförening – för att trissa upp priserna på bostadsrätter. Vandrar hemåt förbi det konstnärsdrivna galleriet Ropa (i vars konstnärliga råd jag sitter). Kan inte undvika att åter fundera på hur de oavlönade insatserna de facto utnyttjas av ett fastighetsbolag som frossar i ordet “kreativ” när de marknadsför de svindyra bostadsrätter som en gammal pianofabrik byggs om till. Om fastighetsbolagets drömmar slår in kommer lokalhyrorna i området om tio år ha trissats upp så högt att konstnärerna drivits bort från området, till förmån för ultrastandardiserade affärsverksamheter. Egensinnet som ekonomisk isbrytare, estetisk engångsutrustning.
Att ens försöka stå utanför stadsomvandlingens abstrakta maskin är naivt. Vi är alla en del i olika led av den så kallade gentrifieringen – ja, ju mer vi protesterar mot stadsförstörelse, desto mer iscensätter vi stadsdelens image som “livfull”, en image som går att använda för att driva upp fastighetspriserna.
Låter det defaitistiskt? Jag funderar på om en väg ut kan vara att utöva stadspolitiken i termer av affekter snarare än identiteter. Att kultivera en avsky är absolut centralt – men då en antagonism som inte kan formuleras i termer av ett simpelt “vi mot dem”. Snarare kanske det handlar om att förfrämliga vissa miljöer och vissa manér, något som kan anas i begreppet spotifiering. Samt ett uppbyggligt görande av gemenskaper som inte utgår från gemensamma åsikter, musikpreferenser eller klädstilar, utan som opererar på en affektiv nivå “under” den sociala. Lite som Kode9 har sagt:
Yeah… I’m just fascinated by rhythmic collectivity, whether it’s pleasurable or not – just people moving together, differently, in time. I just think there’s something very fundamental or basic that comes before any political affiliation, ideological affiliation, almost underneath social categories, a basic model of what a collective is.
Nu på torsdag (den 4 mars) ordnar Stadskampveckan ett föredrag som verkar riktigt intressant:
Das Kapital of Scandinavia – Staden, varumärket och bohemfaktorn
18.00, Kafe Hängmattan, Södermannag, T-Medborgarplatsen
Spektakel på spektakel. Skrytbygge efter skrytbygge. Stockholm är ett varumärke, en logo, för att locka till sig uppmärksamhet i regionernas europa. Ana Betancour berättar hur liknande events använts för att förändra hela Barcelonas stadsplan bakom medborgarnas rygg. Börje Bergfeldt ger liknande inblickar från Stockholm – vem vill ha Stockholmsarenan? Samtidigt som den “kreativa klassen” ska lockas till Stockholm har innerstaden blivit en kulturellt död öken. Var lever kulturens Stockholm?
Arr: Stadskampsveckan
36 kommentarer ↓
“Fixeringen vid att en population byts ut mot en annan känns lite väl snävt, när det handlar om en mer komplex process.”
vs
“Om fastighetsbolagets drömmar slår in kommer lokalhyrorna i området om tio år ha trissats upp så högt att konstnärerna drivits bort från området, till förmån för ultrastandardiserade affärsverksamheter.”
Skillnaden being… what?
Johan: Att en boendepopulation byts ut mot en annan är en aspekt som brukar finnas med, någonstans i processen. Men det kan också handla om att boende byts ut mot kontor eller mot turism. Och visst handlar det här komplexet om mycket mer än bara mänskliga populationer?
Jag jag undrar också exakt vad det är som gör gentrifieringsbegreppet så problematiskt.
Jag har väldigt svårt för den fetischistiska relation vi utvecklat till alla dessa modebegrepp. För att parafrasera Zizek, så går vi miste om det nya i det gamla. Vad vi alltså borde göra är fråga oss hur det nya kan förstås för utifrån det gamla. Hur ser våra predikament ut idag, sett genom ögonen på det gamla? Låt oss alltså behålla gentrifieringsbegreppet, så kanske vi i konturerna också skönja den urbana utvecklingens dialektik. Är det inte så vi bör närma oss kapitalets totalitet? Kanske är det jag som är vulgärmaterialist, men jag har svårt att ta till mig att “det är komplicerat”. Det låter suspekt likt liberalernas reflexmässiga försvar då vänsterkritiken träffar en öm punkt. Exakt vad är det som är för komplicerat (se Johans inlägg ovan)?
Dock håller jag med dig. Gentrifieringen kan inte ses som en kontingent kamp där diskursivt artikulerade identiteter kämpar om (lokal) hegemoni. Ett dylikt synsätt osynliggör de obönhörliga materiella processer som driver den urbana förändringen. Jag tror den insikten är helt central för att inte fastna i kvasiaktiviteternas träsk, där vi i vår position förblir ständigt pendlande mellan omöjligt radikalisering och formalistisk tomhet. Precis som du antyder kan en sådan kamp endast spela marknaden i händerna.
(Jag är kommunist, så du får ursäkta mig om jag mer än lovligt onyanserad)
[…] pågår en mycket intressant diskussion på Copyriot om gentrifiering. När jag lanserade mitt eget begrepp spotifiering hade jag inga tankar på att […]
Mycket intressant! Mina egna funderingar:
http://fredrikedin.wordpress.com/2010/03/03/allting-handlar-om-bandbredd/
Kul att du nämner Kode9, sitter precis och lyssnar på en härlig låt av honom.
Själv ser jag inget problem med gentrifieringen. Jag ser det som en naturlig process. Staden förändras.
Jag bor i Berlin och det är underbart att gå runt och se hur stadsdelar som Neuköln ser helt annorlunda ut när jag flyttade hit. Friedrichshain ska vi inte prata om. Prenzelbergens förändring hann jag aldrig se.
Wedding är förresten ett intressant exempel. Man trodde gentrifieringen skulle spilla över från Prenzelbergen, men de modiga bohemer som ville flytta dit blev utmobbade av befolkningen och ingen förändring tycks ske där.
Saken är i grunden den att de kreativa och häftiga bohemerna bidrar själva till gentrifieringen genom att bli framgångsrika och bo kvar. Själva vägrar de naturligtvis att se sin egen roll i förändringen. De är som borgarna i Jacques Brels låt Les Bourgeois.
Gustaf:
Å andra sidan är ju gentrifieringen av östra Berlin ganska behaglig. Började åka dit regelbundet för 20 år sedan. Varje gång var det någon som sa typ: du kanske tycker det är trevligt nu, men vänta bara nåt år. Då kommer det att se ut som i Frankfurt eller München. men det händer liksom aldrig. Även om vissa delar av exempelvis Mitte inte är jättetrevliga längre
Hilton Friedman: Jag tror att en tillräckligt hög andel människor utan arbete är ett bra skydd (eller jag kanske rentav borde säga “antifascistisk skyddsvall” lol)
Hehe, ja. Åtminstone om det finns arbetstillfällen som de undandrar sig.
“Snarare kanske det handlar om att förfrämliga vissa miljöer och vissa manér, något som kan anas i begreppet spotifiering. Samt ett uppbyggligt görande av gemenskaper som inte utgår från gemensamma åsikter, musikpreferenser eller klädstilar, utan som opererar på en affektiv nivå “under” den sociala.”
Hur skulle dessa gemenskaper “under” den sociala, kunna se ut? Syftar du till exempelvis områdesidentiteter? Utveckla gärna, det här är sjukt intressant.
Mitte har sina trevliga delar och mindre mysiga delar. Svårt att uttrycka mig neutralt om den stadsdel jag känner mig mest hemma i. Sen har jag inte 20 års erfarenhet av staden utan bara 4.
Frankfurt är den staden jag känner till som dina vänner använder som skräckexempel. Jag har vandrat runt i stan några gånger och måste säga att den är väldigt trevlig. Sen gillar jag ju visserligen skyskrapor. Det nya operahuset är fantastiskt. Stod länge och beundrade det.
Kommentera