Varför jag inte orkade lyssna på Bill Drummond

Var på konstmässan Supermarket i fredags och lyssnade på vännen Vladan Jeremi? från Belgrad. Däremot avstod jag från att bevista lördagens program som toppades av en lecture/performance med Bill Drummond. Det kändes inte dödsviktigt.

Natalia Kazmierska skriver om Bill Drummond i senaste numret av City (tidningssidan som pdf och som jpg) och noterar att han citeras på första sidan i Det postdigitala manifestet, § 3. Bill Drummonds påstående om att “den inspelade musiken har nått vägs ände” är där ett av tre citat – de övriga två härrör från Joel Lindefors och Monique Wadsted – som tjänar till att sparka upp frågan.
Längre fram i manifestet berättar jag hur det gick när vi i november 2008 observerade “No Music Day“, som Natalia Kazmierska beskriver som ett “omåttligt pretentiöst event”. Själv vill jag gärna betona det prövande i detta initiativ, som Bill Drummond tänkte sig som en femårsplan, 2005-2009. No Music Day är alltså ett avslutat kapitel och för egen del kändes det så redan för ett år sedan, när jag började försöka utvärdera erfarenheten för Det postdigitala manifestet. Jag har inte hört om någon som uppmärksammade det den 21 november 2009.

Lite nyfiken var jag ändå på att höra hur Bill Drummond skulle beskriva No Music Day i backspegeln. Därför hoppas jag att de som var på hans prat vill återberätta det, eller ännu hellre att någon rippade det med en diktafon. Däremot kunde jag inte bry mig mindre om hans körprojekt The 17. Dess gästspel på Fylkingen för kanske tre år sedan skulle jag visserligen beteckna som en trevlig soaré, men som konstnärlig performance är det inte särskilt starkt. Greppet att spela in ljudet på en hårddisk och sedan radera den kändes misslyckat – digital radering saknar nämligen performativ potential, vilket om inte annat Jesper Nilsson har lärt oss.
Ändå gillar jag att Bill Drummond känns uppriktig i sitt prövande av olika strategier för att bli berörd av musik, mer än vad jag gillar konstvärldens omfamnande av dem. Jag har lite svårt att förstå Natalia Kazmierskas invändningar om att någonting “totalt exkluderande och inåtvänt” inte “har något med frihet och demokrati att göra”. Vem har hävdat några sådana pretentioner? Om något, lyckas Bill Drummond sätta fingret på hur musik inte kan handla om vare sig demokrati eller tillgänglighet.

Däremot tycker jag att Bill Drummonds resonemang om “den inspelade musiken” fallerar i slutändan, även om de ställer viktiga frågor. På lite liknande sätt känner jag inför The KLF: för mig representerar de en musikhistorisk milstolpe, med betoning på historisk. Under perioden 1987-1992 tog de samplingsestetiken till sin spets och representerade något av det bästa inom den dåtida strömning som vi kan kalla för postmodernism. Dessutom hade de den goda smaken att sätta punkt.