På 1990-talet fanns det en anarkistisk aktivistmiljö som konsekvent förklarade sin politiska linje som “mot alla former av förtryck“.
Idag kan vi påminna oss att Sveriges regering har som uttalad ambition “att arbeta mot alla former av förtryck”. Frågan är vem som numera inte har det. Om vi så går till ur moderaternas kyrkopolitiska program, finner vi samma budskap: “Vi vill motverka alla former av förtryck, diskriminering och generalisering i samhälle och kyrka.”
Huruvida förtrycksmotståndets generalisering är en seger för 1990-talets anarkister eller inte, det lämnas åt läsaren att avgöra. Däremot ger det anledning att tänka över den framtida utvecklingsbanan för vår tids kulturanarkism, som i stort sett sammanfaller med queermiljön.
Nu är det inte längre “alla förtryck” som ska krossas, utan “alla normer” – även om det gärna läggs till ett förtydligande om att normerna är förtryckande.
Festivalen Queertopia som i sommar arrangeras av bland andra Alexander Chamberland presenterade nyligen sin programförklaring, “Kärlek bortom normen”:
Efter att vi tagit över och sprängt alla förtryckande normer kommer bara den Äkta Kärleken överleva, den som finns bortom normerna.
/…/
Queertopia är en utopi, en plats där vi vill göra upp med alla normer.
/…/
Queertopiafestivalen är en värld där vi ses som människor. Inte kön. Som människor. Inte hetero eller homo. Som människor. Inte vita och svarta. Queertopia siktar högt och vill inte ha något halvbra, utan bryter varenda jävla förtryckande struktur och norm.
Om 1990-talets anarkistmiljö använde begreppen förtryck och struktur som synonymer, lägger samtidens queerradikaler till begreppet norm. Queertopia betonar att de är mot alla normer.
Samtidigt tänker Queertopia formulera en policy för vad som utgör acceptabelt uppträdande på festivalen. Kanske är ändå inte alla normer att betrakta som förtryckande? Detta inte sagt för att peka på en självmotsägelse i det queerradikala projektet, utan som en ärligt menad fråga om vad som menas med normer och normkritik.
Intressantare än projektets immanenta spänningar är de transcendenta värden som står kvar, heligare än någonsin, efter att normkritiken dragit fram. Två sådana framträder med sällsynt tydlighet i den programförklaring som citerats ovan, och som faktiskt verkar vara skriven på fullt allvar.
Queertopia hyllar “den Äkta Kärleken”, som antas existera “bortom normerna”. Kärleken är alltså inte ens – som i filmerna – det som överskrider normerna, utan existerar oberoende av dem. Ett odifferentierat flöde, en kropp utan organ för att tala med Deleuze & Guattari, som ytterst tydligt betonade hur detta är någonting helt annat än de begärsmaskiner som kopplar samman och bryter av flöden. Frågan som inställer sig är varför det då alls skulle gå att föreställa sig något som “kärlek” i fullständig frånvaro av normer.
Terre Thaemlitz är en musiker och queerteoretiker som kanske har gått Queertopia förbi. Hans kärlekskritiska konceptalbum Lovebomb är inte ett ifrågasättande av normer i parrelationer, utan tar tag i kärleken som sådan. “Ett nyckelelement i kärlek är rättfärdigandet av våld“, skriver Terre Thaemlitz, som menar att ingen på trovärdigt vis kan hävda att rasistens kärlek till sin folkgrupp eller fundamentalistens till sin gud skulle vara mindre “äkta” än någon god eller harmlös kärlek. Att all kärlek är lika äkta betyder förvisso inte att all kärlek är lika bra, men där hamnar vi i en etisk-politisk fråga som inte kan finna svar utifrån en norm som säger att varje individ ska ha rätt att älska fritt. Oavsett i vilken grad vi håller med Terre Thaemlitz är han värd att lyssna på, dels för att musiken är bedårande, dels för att det alltid är för lätt att brista ut i ett klyschigt “Love is the answer”.
Queertopia hyllar, för det andra, det mänskliga. Vi ska inte ses som tillhörande några kategorier, utan kategorin “människor”. Humanistnormen blommar ut, på de gamla normernas kyrkogård! Frågan är varför “mänsklighet” skulle vara mindre förtryckande än någon annan norm. Att alls använda begreppet innebär en positiv värdering av någonting outtalat, som kan sättas i motsats till djuriska och/eller maskiniska beteenden. Inte minst när det kommer till musik och rusmedel – två huvudinslag i konceptet musikfestival – brukar humanistnormen bli tydligare än vanligt.
Funnes det ett konsekvent motstånd mot normer, skulle det även vara tvunget att ge upp humanistnormen. Däri ingår att ge upp alla rusnormer, alltså normerna om vilka slag och grader av berusning som är okej i ett givet sammanhang. Men att som festivalarrangör göra detta innebär inte bara en inbjudan till Beukelmann Boys att storma stället, utan är i allmänhet ganska oansvarigt. Risken att Queertopia ska ge upp alla normer kring rus och droger är dock obefintlig. (Däremot kan de säkert, som alla festivaler gör i någon grad, rubba rusnormen.)
Humanistnormen finns inbyggd i musiktillställningar genom ett premierande av mänsklig agens, på bekostnad av maskinisk agens. Historiskt finns det otaliga exempel på hur människa kontra maskin har omvärderats i musiksammanhang, men om normen någon gång skulle ha upphävts tillfälligt så har det inte varit av festivalarrangörer. Själva grejen att ha en lista med artister (medan man däremot inte specificerar ljudutrustningen eller vilka skivor DJ:n kommer att spela) är ett uttryck för en viss rådande norm för vilken mänsklig agens vi prioriterar i musiken.
Queertopia-festivalen har en uttalad ambition att, för en gångs skull, inte ha en majoritet av manliga artister på sina scener. Eloge! Men samtidigt bör vi tänka ett steg till. Är verkligen artistrollen alltid det viktigaste? Varför är det mindre viktigt att uppmärksamma arbetsdelningen bland dem som klipper biljetter, städar toaletter, säljer öl eller riktar lampor? Jag är förvisso säker på att att Queertopia uppmärksammar sådana frågor, men det är ändå intressant att fundera på varför de anses mindre viktiga att lyfta fram i ett manifest. Och när det kommer till DJ:s blir det riktigt intressant – bör dessa ha en ambition att spela ett jämställt urval av musik, och vad betyder då det? Ska man räkna på den som eventuellt sjunger i en låt eller på alla musiker som hörs, på låtskrivaren eller på producenten? Och vad gör man då med all den elektroniska musik som gått så långt ifrån humanistnormen att den inte bara saknar sångare utan kanske även artistnamn? Eller räcker det helt enkelt med att fundera på vem som får vara DJ?
Alexander Chamberland skriver:
Queertopia har en DIY-etik och kommer att boka såväl etablerade som mindre kända akter. För oss är det viktigaste inte hur många skivor ett band har sålt, utan vad deras politiska och aktivistiska budskap är. Vårt mål är att inspirera till aktivism och visa upp den revolutionära kraften som kan finnas i kultur och musik.
Jag vill gå längre än så. Att inskränka musikens politik till ett “budskap” är att blockera den politiska potential som trots allt kan finnas i musikfestivaler, men som aldrig kan uppnås genom planerade utopier.
Slutligen finner jag det en liten aning dråpligt hur Queertopia, mitt bland alla utopier och all antikapitalism, fortsätter att marknadsföra inlåsta, monopolartade nättjänster. Från hemsidan länkas till en Spotify-spellista, med de bokade artister som visst råkar tillhandahållas av företaget Spotify, men länken går först till en sida på Facebook. Kanske är detta talande för den samtida queerradikalismens individualism, för hur normkritiken av någon anledning tycks utesluta en protokollkritik.
För övrigt är “kritik” ett nästintill oanvändbart begrepp i våra dagar. När jag undervisade på högskolan märkte jag att många studenter trodde att “källkritik” betydde att vara så misstänksam som möjligt. Men god källkritik handlar inte om att vara bäst på att avvisa, tvärtom är den bästa källkritikern den som kan finna användning för alla källor, men den rätta användningen.
På samma sätt borde normkritik egentligen handla om att finna det rätta bruket för normer. Konsumtionskritik om att finna former för konsumtion, inte om ett urskillningslöst minimerande av all konsumtion.
63 kommentarer ↓
Härlig debatt. Vill citera mig själv från en tidigare trolltråd: “grälet är ett medel, inte ett mål. Målet är istället att få den aktuella tråden att “spåra ur”, alltså utsträcka sig till fler ämnen än bloggpostens, och därmed utvecklas till en slags diskussionernas frijazz. Idealet är gamla Benno Topics, där inlägg om tråkig indiepop i regel “spårade ur” och blev intressanta inom max tio inlägg. Fienden är torra moderatorer som hotar den som inte håller sig till ämnet med avstägning. För allvarligt talat, vad ska vi med internet till om det bara blir en elektroversion av gammelmedias debattforum? Finns det något bättre än en tråd på 78 inlägg som börjat med indiepop och slutar med Förintelsen?”
Jag sysslar inte med ironi, och undviker helst billig sarkasm. Däremot kan jag erkänna att jag kanske inte brydde mig så jättemycket om Sandras slarvigt uttryckta sf – variant egentligen. Först pekade jag bara på den som ett exempel. När jag fick mothugg tänkte jag direkt: “Yes! Käbbel!”. Jag gillar sånt. Gräl, käbbel, OT. Varför är folk så jävla rädda för lite OT för? För mig är OT vad som gör internet så bra, det oförutsägbara, improviserade, textens svar på jazz.
Det betyder inte att jag inte står för det jag sagt tidigare i tråden, för det gör jag. Det betyder inte heller att jag inte varit på “allvar”. Kanske inte på så jättemycket allvar som jag verkat, men allvar/skämt är inte dikotoma begrepp i min bok i varje fall, utan det är snarare fråga om en glidande skala.
Lite OT sådär. Kör på nu, kids. Me like.
»Du bortsåg från vad Pelle faktiskt skrev«.
Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag tycker mitt första svar till Pelle är bra.
Det svaret innehöll dock en specifik rad (»iframtiden…«)som du undrade om den innebar en värdering av homosexualitet vs heterosexualitet och då förtydligade jag mig.
Pratet om humor kom efter att du började påstå att jag borde »skruva ner ta illa upp-reglaget en aning och slå på humorknappen.« Implicit: Att jag missförstått något. Det tycker jag fortfarande inte att jag har.
Dessutom föreslog du att jag skulle besöka hans websidor. Självklart hade jag gjort det innan jag ens postade mitt svar till hans kommentar.
Pelle själv refererar indirekt till Marinetti, den italienska stå-upparen och poeten, som jag inte vill diskutera, för då blir det lacaniana och Hal Foster och sån skit. Jag har en annan approach till människo/maskin-interaktion.
Jag svarade själv poetiskt (bra eller dåligt är en annan sak) på Pelles inlägg (ta en titt på ortografin igen—gemena bokstäver, noggrann radbrytning) med ett försök till détournement.
Som alltid finns det de som inte förstår mig och det känns tråkigt att behöva förklara mina uttryck så bokstavligt.
Jag ångrar min Aristocrats-ingress. Poängen med min blogpost var andra halvan, att nyansera det jag sett skrivas om s.k. lulz-troll här, att allt är mer eller mindre lulzigt och att jag ibland känner att det är ett sånt slöseri med tid med luftslott mot luftslott, att jag kan bemöta för många troll som jag borde bara skaka av mig. Skriva »YHBT YHL HAND« istället för att förklara mig. Avsäga mig alla försök till seriös debatt på svenska.
Jag hade skrivit, på mitt sätt, om viktiga saker fram till det här nedlåtande »fattar du inte skämt, lilla gumman«-spåret började med din »humorknappen«-kommentar. Om det är humor hatar jag humor.
Om Wendy Liebmans détournement på The Aristocrats är humor tycker jag om humor.
»Eller du kanske inte vill tas på allvar, trots allt?«
Jag vill tas på lagom mycket allvar.
Det är poesi.
Till JN: När två personer misstolkar varandra så mycket som jag och Tompa gör, pratar förbi varandra, och jag lockas att redogöra exakt för varje led bakom det jag skriver, och Tompa behöver göra det samma för mig, försvinner magin och vi verkar bara löjliga. Sällan har jag avslöjat så mycket om min, öh, »charmigt enigmatiska« skrivstil som i den här diskussionen. With mediocre success.
Din och min diskussion tyckte jag var OK. Jag tycker att en platt lista av kommentarer är ett värdelöst forum.
Trådat eller wiki är mycket bättre. I en platt lista av kommentarer riskerar för mycket OT-jazz att viktiga saker som har med ursprungsämnet—i det här fallet Queertopia—att försvinna, och OT-jazzen också. Om detta hade varit trådat och någon tyckte att just våra diskussioner var intressanta så skulle någon ha kunnat länka till just den deltråden, och OT blir mindre av ett problem. Om det hade varit wiki hade någon kunnat bryta ut deldiskussionen till en annan sida.
Jag tycker just missförståndet gör er diskussion intressant. Det ger liv, kött, blod till er och diskussionen.
Jag vill inte spillat mitt kött och blod här, på en hemsida där jag inte kan ta bort eller redigera förhastade urhasplingar.
Jag hade skrivit, på mitt sätt, om viktiga saker fram till det här nedlåtande »fattar du inte skämt, lilla gumman«-spåret började med din »humorknappen«-kommentar. Om det är humor hatar jag humor.”
Så tröttsamt. Jag var inte nedlåtande, jag varken skrev eller antydde någonting liknande “lilla gumman”. Jag förstår att det lockar, men hitta gärna inte på saker att ta illa upp över.
Jag tycker att det är rätt uppenbart att du vägrar att förstå Pelle, och att du istället för att försöka förstå ägnar dig åt en massa defensiv name-dropping och bildningsskryt samt att spy galla på sånt som du finner jobbigt och obegripligt och därför hellre tar illa upp av. Vad är meningen med “Pelle själv refererar indirekt till Marinetti, den italienska stå-upparen och poeten, som jag inte vill diskutera, för då blir det lacaniana och Hal Foster och sån skit” utöver att visa att du vet vem Marinetti är (och gärna vill berätta lite), att du läst Lacan och Hal Foster och kommit fram till att det är skit? Begriper du inte att en sådan mening bättre än alla nedlåtande kommentarer i världen visar på din bristande humor? Och vad är meningen med att förklara att Rasmus’ kommentarsfält är uppbyggt på ett värdelöst sätt och att du minsann hade gjort det annorlunda? Det är ju bara otrevligt.
Nåväl. Jag tror inte att det är någon poäng med det här mer. Du får hata humor (eller musik eller rimmad poesi eller vadsom) hur mycket du vill för min del. Det är inte min förlust. Men kom inte och säg att det är något gott.
»otrevligt« »slingriga« »bristande humor« »hitta på« »bildningsskryt« »förstår inte« »förstår inte« »förstår inte«
OK. Det räcker nu.
»Så tröttsamt.«
Ja, verkligen!
Du skrev, och skriver gång på gång att jag »inte förstår Pelle«. Detta fräcka påstående var hela upprinnelsen till det här humorspåret. Att tjata om det gör inte att jag börjar tro dig. Med tanke på att jag inte tror på det påståendet själv så kan du kanske förstå varför jag finner det nedlåtande. Om det skulle stämma skulle det kanske vara en annan del och då skulle jag känna mig bortgjord och hela den här tråden vara ett ännu större slöseri med tid, inte för att jag skulle vara bortgjort men eftersom jag skulle ha argumenterat utifrån felaktiga premisser.
[lång marinetti-rant bortsuddad här. du och jag vet inget om varandra men jag har slösat bort månader av mitt liv på den skiten. det ska jag aldrig mer göra. inte ikväll iaf. nämn honom igen och det blir plonk då blir alla nöjda.]
Jag skrev till JN att ett platt kommentarsfält är värdelöst som forum, för att förklara varför jag har dåligt samvete för att ha postat OT här och att det skulle gå att hitta bättre platser för vad hn kallar »vad som gör internet så bra«—förgrenade diskussioner. Det är inte Rasmus’ »fel«. Copyriot är inte ett BB eller en nyhetsgrupp eller en mailinglista eller en wiki. Den är en blogg.
IHBT.
Att ni orkar.
[…] februari 2010 I denna text av Rasmus Fleischer om Queertopia-festivalens mediestrategi reagerar jag på en viss […]
[…] konst i föregående stycke kan utan problem ersättas med humor (bortsett från att ordvitsen inte längre funkar). ”Men jag bara skojade!”/”Men […]
[…] Kokain i avloppsvattet, Stockholm Vattens ansvar? on FilmfolketProvokationer « Snatterskan on Om “normkritik”: exemplet QueertopiaJohan Ronström on När uppfanns “levande musik”?Muestra final på kontoret i Uruguay […]
[…] slags strukturer. Men, siger kritikken, dette er en naiv forestilling – en naiv anarkisme. Ved at have øje på kun nedbrydningsprocessen, ser de naive anarkister slet ikke den opbygning, som allerede foregår samtidigt. Formelle […]
Kommentera