Om “normkritik”: exemplet Queertopia

På 1990-talet fanns det en anarkistisk aktivistmiljö som konsekvent förklarade sin politiska linje som “mot alla former av förtryck“.

Idag kan vi påminna oss att Sveriges regering har som uttalad ambition “att arbeta mot alla former av förtryck”. Frågan är vem som numera inte har det. Om vi så går till ur moderaternas kyrkopolitiska program, finner vi samma budskap: “Vi vill motverka alla former av förtryck, diskriminering och generalisering i samhälle och kyrka.”
Huruvida förtrycksmotståndets generalisering är en seger för 1990-talets anarkister eller inte, det lämnas åt läsaren att avgöra. Däremot ger det anledning att tänka över den framtida utvecklingsbanan för vår tids kulturanarkism, som i stort sett sammanfaller med queermiljön.

Nu är det inte längre “alla förtryck” som ska krossas, utan “alla normer” – även om det gärna läggs till ett förtydligande om att normerna är förtryckande.

Festivalen Queertopia som i sommar arrangeras av bland andra Alexander Chamberland presenterade nyligen sin programförklaring, “Kärlek bortom normen”:

Efter att vi tagit över och sprängt alla förtryckande normer kommer bara den Äkta Kärleken överleva, den som finns bortom normerna.
/…/
Queertopia är en utopi, en plats där vi vill göra upp med alla normer.
/…/
Queertopiafestivalen är en värld där vi ses som människor. Inte kön. Som människor. Inte hetero eller homo. Som människor. Inte vita och svarta. Queertopia siktar högt och vill inte ha något halvbra, utan bryter varenda jävla förtryckande struktur och norm.

Om 1990-talets anarkistmiljö använde begreppen förtryck och struktur som synonymer, lägger samtidens queerradikaler till begreppet norm. Queertopia betonar att de är mot alla normer.
Samtidigt tänker Queertopia formulera en policy för vad som utgör acceptabelt uppträdande på festivalen. Kanske är ändå inte alla normer att betrakta som förtryckande? Detta inte sagt för att peka på en självmotsägelse i det queerradikala projektet, utan som en ärligt menad fråga om vad som menas med normer och normkritik.

Intressantare än projektets immanenta spänningar är de transcendenta värden som står kvar, heligare än någonsin, efter att normkritiken dragit fram. Två sådana framträder med sällsynt tydlighet i den programförklaring som citerats ovan, och som faktiskt verkar vara skriven på fullt allvar.

Queertopia hyllar “den Äkta Kärleken”, som antas existera “bortom normerna”. Kärleken är alltså inte ens – som i filmerna – det som överskrider normerna, utan existerar oberoende av dem. Ett odifferentierat flöde, en kropp utan organ för att tala med Deleuze & Guattari, som ytterst tydligt betonade hur detta är någonting helt annat än de begärsmaskiner som kopplar samman och bryter av flöden. Frågan som inställer sig är varför det då alls skulle gå att föreställa sig något som “kärlek” i fullständig frånvaro av normer.

Terre Thaemlitz är en musiker och queerteoretiker som kanske har gått Queertopia förbi. Hans kärlekskritiska konceptalbum Lovebomb är inte ett ifrågasättande av normer i parrelationer, utan tar tag i kärleken som sådan. “Ett nyckelelement i kärlek är rättfärdigandet av våld“, skriver Terre Thaemlitz, som menar att ingen på trovärdigt vis kan hävda att rasistens kärlek till sin folkgrupp eller fundamentalistens till sin gud skulle vara mindre “äkta” än någon god eller harmlös kärlek. Att all kärlek är lika äkta betyder förvisso inte att all kärlek är lika bra, men där hamnar vi i en etisk-politisk fråga som inte kan finna svar utifrån en norm som säger att varje individ ska ha rätt att älska fritt. Oavsett i vilken grad vi håller med Terre Thaemlitz är han värd att lyssna på, dels för att musiken är bedårande, dels för att det alltid är för lätt att brista ut i ett klyschigt “Love is the answer”.

Queertopia hyllar, för det andra, det mänskliga. Vi ska inte ses som tillhörande några kategorier, utan kategorin “människor”. Humanistnormen blommar ut, på de gamla normernas kyrkogård! Frågan är varför “mänsklighet” skulle vara mindre förtryckande än någon annan norm. Att alls använda begreppet innebär en positiv värdering av någonting outtalat, som kan sättas i motsats till djuriska och/eller maskiniska beteenden. Inte minst när det kommer till musik och rusmedel – två huvudinslag i konceptet musikfestival – brukar humanistnormen bli tydligare än vanligt.
Funnes det ett konsekvent motstånd mot normer, skulle det även vara tvunget att ge upp humanistnormen. Däri ingår att ge upp alla rusnormer, alltså normerna om vilka slag och grader av berusning som är okej i ett givet sammanhang. Men att som festivalarrangör göra detta innebär inte bara en inbjudan till Beukelmann Boys att storma stället, utan är i allmänhet ganska oansvarigt. Risken att Queertopia ska ge upp alla normer kring rus och droger är dock obefintlig. (Däremot kan de säkert, som alla festivaler gör i någon grad, rubba rusnormen.)
Humanistnormen finns inbyggd i musiktillställningar genom ett premierande av mänsklig agens, på bekostnad av maskinisk agens. Historiskt finns det otaliga exempel på hur människa kontra maskin har omvärderats i musiksammanhang, men om normen någon gång skulle ha upphävts tillfälligt så har det inte varit av festivalarrangörer. Själva grejen att ha en lista med artister (medan man däremot inte specificerar ljudutrustningen eller vilka skivor DJ:n kommer att spela) är ett uttryck för en viss rådande norm för vilken mänsklig agens vi prioriterar i musiken.

Queertopia-festivalen har en uttalad ambition att, för en gångs skull, inte ha en majoritet av manliga artister på sina scener. Eloge! Men samtidigt bör vi tänka ett steg till. Är verkligen artistrollen alltid det viktigaste? Varför är det mindre viktigt att uppmärksamma arbetsdelningen bland dem som klipper biljetter, städar toaletter, säljer öl eller riktar lampor? Jag är förvisso säker på att att Queertopia uppmärksammar sådana frågor, men det är ändå intressant att fundera på varför de anses mindre viktiga att lyfta fram i ett manifest. Och när det kommer till DJ:s blir det riktigt intressant – bör dessa ha en ambition att spela ett jämställt urval av musik, och vad betyder då det? Ska man räkna på den som eventuellt sjunger i en låt eller på alla musiker som hörs, på låtskrivaren eller på producenten? Och vad gör man då med all den elektroniska musik som gått så långt ifrån humanistnormen att den inte bara saknar sångare utan kanske även artistnamn? Eller räcker det helt enkelt med att fundera på vem som får vara DJ?

Alexander Chamberland skriver:

Queertopia har en DIY-etik och kommer att boka såväl etablerade som mindre kända akter. För oss är det viktigaste inte hur många skivor ett band har sålt, utan vad deras politiska och aktivistiska budskap är. Vårt mål är att inspirera till aktivism och visa upp den revolutionära kraften som kan finnas i kultur och musik.

Jag vill gå längre än så. Att inskränka musikens politik till ett “budskap” är att blockera den politiska potential som trots allt kan finnas i musikfestivaler, men som aldrig kan uppnås genom planerade utopier.
Slutligen finner jag det en liten aning dråpligt hur Queertopia, mitt bland alla utopier och all antikapitalism, fortsätter att marknadsföra inlåsta, monopolartade nättjänster. Från hemsidan länkas till en Spotify-spellista, med de bokade artister som visst råkar tillhandahållas av företaget Spotify, men länken går först till en sida på Facebook. Kanske är detta talande för den samtida queerradikalismens individualism, för hur normkritiken av någon anledning tycks utesluta en protokollkritik.

För övrigt är “kritik” ett nästintill oanvändbart begrepp i våra dagar. När jag undervisade på högskolan märkte jag att många studenter trodde att “källkritik” betydde att vara så misstänksam som möjligt. Men god källkritik handlar inte om att vara bäst på att avvisa, tvärtom är den bästa källkritikern den som kan finna användning för alla källor, men den rätta användningen.
På samma sätt borde normkritik egentligen handla om att finna det rätta bruket för normer. Konsumtionskritik om att finna former för konsumtion, inte om ett urskillningslöst minimerande av all konsumtion.

63 kommentarer ↓

#1 Björn Odlund on 16 February 2010 at 6:22 am

Sista stycket var guld!

#2 Olle on 16 February 2010 at 7:47 am

Som medarrangör till Queertopiaspektaklet håller jag med om det mesta. Dock måste festivalarrangemang präglas av en viss pragmatism, särskilt på marknadsföringskanalen som hemsidan står för, därav användningen av unkna spotify-protokoll m.m. Idéen är att locka folk till Norberg i sommar så hur de sen kan se hur queerutopiskt allt från korvgubbar till biljettklippare är.

Terre Thaemlitz känner jag väl till, vore en kul bokning. Över huvud taget önskar jag att det kunde bokas lite fler introverta artister.

#3 DanceK on 16 February 2010 at 8:43 am

Det fina med att motsätta sig all användning av begrepp som normer, är att det blir en norm i sig. “Antinorm-normen”. :)

Många obligata idéer är självförintande. Jämför med obligat misstro mot “main stream media” kontra obligat tilltro till densamma.

#4 JN on 16 February 2010 at 8:46 am

Vad säger du om den föreslagna “normkritiska myndigheten” då? (http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/27/dags-normkritisk-politik)

Vill det sig riktigt illa blir den verklighet nästa valperiod.

Att dessa begrepp så enkelt anammas av makten tyder på begreppens impotens.

#5 Mabande on 16 February 2010 at 10:49 am

Detta: “god källkritik handlar inte om att vara bäst på att avvisa, tvärtom är den bästa källkritikern den som kan finna användning för alla källor, men den rätta användningen.” är någonting jag kommer citera mången gång för många pseudokritiska personer :)

#6 Pelle Salomonsson on 16 February 2010 at 11:20 am

Maskiner, säger du. Antihumanism. Att fortplanta sig med en stol, som futuristerna ville. Queer. Men jag vill bara påpeka hur känsligt det är börja tala om queer/bögeri här. Maskiner är inte “queer”. Vilken rätt har vi att kalla dem det? Vad vet vi om det? En het potatis. Så har det nog alltid varit inom maskinestetiken.

#7 Alexander Chamberland on 16 February 2010 at 11:59 am

Hej!

För det första, jag håller med om typ allt som du skriver här ;-). Dock vill jag gärna sätta saker i sina sammanhang. Manifestet är menat mer som en peppande text, mer i linje med en poetiskt formulerad manifest än en akademiskt korrekt skrift. Självklart är inte ALLA normer dåliga, vilket är varför jag brukar använda mig av begreppet normkritik snarare än normmotstånd. Vi måste kritisera normer, men sen finns det ju en del normer som är bra. Som normen att inte döda till exempel ;-).

Sen måste självklart alla delar av verksamheten skötas på ett aktivistiskt sätt. Och vi har den tanken i alla led, vilket vi också skriver, även om vi valt att främst lyfta fram vissa områden, till exempel maten och artisterna.

När det gäller dj:s vet vi inte ens säkert om vi kommer att ha dj:s, men om vi har det vill jag lova att vi kommer att tänka på det som du skrivit. På våra förfester som vi haft hittills har vi till exempel tänkt på dessa saker.

PS Ett problem med den gängse definitionen av att vara mot alla former av förtryck, som regeringen till exempel använder sig av, är att den inte inbegriper klass. Regeringen har knappast målet att skapa ett klasslöst samhälle.

#8 Alexander Chamberland on 16 February 2010 at 12:10 pm

Och användandet av begreppet “Den äkta kärleken” var definitivt skrivet med glimten i ögat… Kanske inte framgår så väl dock…

#9 Alexander Chamberland on 16 February 2010 at 2:07 pm

Sen vill jag också vända mig mot det du skriver om den samtida queerradikalismens individualism. Jag tycker mig snarare se att queeraktivism går åt ett annat håll (eller så är det bara jag som vill se att det blir så) med exempelvis Hardqueers husockupation, anarchopride och queertopiafestivalens antikapitalistiska agenda.

Och kolla gärna in detta: http://eipcp.net/transversal/0508/doucettehuber/en

#10 Sandra on 16 February 2010 at 5:52 pm

protokollkritik var ett bra ord. protokollkritik mot flattr skulle jag vilja se! väldigt off-topic kanske.

till alexander: specifikt mot det här med facebook™-tramset!! ska gråta över detta

#11 JN on 16 February 2010 at 7:31 pm

“Hierarki” är ett begrepp som lika slappt brukar avfärdas i sin helhet. I själva verket är hierarkier ofta nödvändiga, en effektiv organisationsform när exempelvis en festival ska ordnas. När formella hierarkier saknas, brukar dessutom informella uppstå, vilka i regel är betydligt orättvisare. En formell ordförande kan exempelvis röstas fram, befogenheter kan begränsas, till skillnad från de manipulativa demagoger som gärna tar plats där formell struktur saknas. Eller så urartar allt i ett evigt käbbel, schismering osv.

#12 rasmus on 16 February 2010 at 9:03 pm

JN: Jag länkade faktiskt Ruwaidas debattartikel om “normkritisk myndighet” ovan, fast utan att kommentera det – jag tror att folk kan dra sina egna slutsatser där.
Däremot är jag inte särskilt rädd för att den någonsin kommer att förverkligas, ens om miljöpartiet skulle få fyrtio procent av rösterna.
Håller med angående “hierarki”. Det du säger ligger i linje med vad jag skriver om “ansvar” i min bok.

Olle, Alexander Chamberland: Det glädjer mig att ni som arrangörer inte tog detta som ett allmänt påhopp, vilket jag var lite rädd för. Syftet var ju snarast att försöka föra era tankebanor ännu ett steg vidare för att se vad som då sker.
Detta med pragmatism (pragmatik?) är intressant. Jag önskar att det pragmatiska inte ska behöva ses som en eftergift till verkligheten, från ett politiskt ideal som man “egentligen” skulle vilja hålla rent. Pragmatik är politik, menar jag – och konsekvensen, som jag ser det, är att anordnandet av en musikfestival aldrig kan handla om att upprätta eller eftersträva en utopi. Snarare gäller det att bejaka de konflikter och dilemman som kan uppstå, att göra festivalen till en plats där utopier kan bli till snarare än förverkligas.
Angående individualism så är inte min tanke att förstå detta i termer av mer eller mindre “antikapitalism”, utan snarare… well, det där som jag tjatar om i min bok. Hur formar vi gemenskaper? Etc. Orkar inte utveckla det just nu, om ni ursäktar.

Pelle Salomonsson: Ditt pornomekaniska projekt är inget annat än fantastiskt.

#13 JN on 16 February 2010 at 9:14 pm

Missade länken. Tror dock att det är stor risk att myndigheten blir verklighet, just för att den kommer bli så tandlös. (vilket är tur) Ännu ett radikalt slag i luften, som därtill kan försörja och kastrera buntavis med radikaler.

Jag ska trycka in din bok i läslistan.

#14 Tompa on 16 February 2010 at 10:01 pm

Normera kritiken! Närå. Kommer inte på mycket annat att säga än: mycket bra. “[E]n plats där utopier kan bli till snarare än förverkligas” var en fin tanke.

@Pelle Salomonsson: Instämmer med Rasmus. Genialt.

#15 Sandra on 16 February 2010 at 10:52 pm

Till Pelle:
queer ≠ bögeri
queer betyder udda, märklig
kanske är än idag bögeri en delmängd av queer.
iframtiden där alla är homo/bi då kommer inte bögeri vara queer längre
då får något annat vara queer, något annat få oss att höja ögonbrynen och läsa saker från andra hållet.
kanske några vackra blommor
eller en underlig ametist
jag har alltid förknippat märkvärdiga sinnesförnimmelser med queer
don’t be afraid to let your colors shine

#16 JN on 17 February 2010 at 7:51 am

“Jag länkade faktiskt Ruwaidas debattartikel om “normkritisk myndighet” ovan, fast utan att kommentera det – jag tror att folk kan dra sina egna slutsatser där.
Däremot är jag inte särskilt rädd för att den någonsin kommer att förverkligas, ens om miljöpartiet skulle få fyrtio procent av rösterna.”

Missade visst den länken.
Tror dock det är ganska stor risk för att myndigheten blir verklighet, mycket på grund av att den kommer bli så tandlös. (vilket är tur) Radikala slag i luften är alltid populärt, och i kohandeln kring regeringsbildningen finns här något att ge till MP som inte kostar särskilt mycket.

“iframtiden där alla är homo/bi(…)”

Det här påståendet innehåller ju den implicita värderingen att norm är något bra i sig.

#17 Tompa on 17 February 2010 at 9:31 am

Jag skulle inte heller bli förvånad om en “normkritisk myndighet” blev verklighet.

“‘iframtiden där alla är homo/bi(…)’

Det här påståendet innehåller ju den implicita värderingen att norm är något bra i sig.”

Satsen innehåller ju flera specifika normerande värderingar: Distinktionen homo/bi inte bara utesluter andra identiteter (eller möjligheten att slippa ha en sexuell identitet), den värderar också homosexualitet högre än heterosexualitet — annars skulle det stått “bi” endast. Vidare värderar den implicit framtiden högre än nuet. Det gäller att hålla tungan rätt i mun (och i kanske framför allt tungan i rätt mun) om man ska leva upp till normkritiska normer.

#18 Sandra on 17 February 2010 at 10:38 am

JN:
»Det här påståendet innehåller ju den implicita värderingen att norm är något bra i sig.«
Tompa:
»Det gäller att hålla tungan rätt i mun (och i kanske framför allt tungan i rätt mun) om man ska leva upp till normkritiska normer.«

Men det var ju inte någon av de som talat om normer i den här debatten, t.ex. Rasmus, som sade det, det var jag.

#19 Tompa on 17 February 2010 at 10:45 am

Och?

#20 JN on 17 February 2010 at 10:49 am

Jag talade OM dig, inte TILL dig. Ok?

#21 Sandra on 17 February 2010 at 11:11 am

Nej, att använda en normändrande person (jag) som halmgumma för normkritiska personer (Queertopia-folket bl.a.) är inte OK.
Det stör ju inte mig men ni gör er själva och dem en otjänst.

#22 JN on 17 February 2010 at 11:54 am

Nu menade jag inte att ditt påstående var motsägelsefullt. Snarare att det var dumt, bland annat på grund av att norm ges ett värde. Vilket jag inte tycker att det har. Eller menar du att homosexualitet bara kan få full respekt om majoriteten blir homosexuell, dvs att det görs till norm? Att tolerans är omöjlig, det finns bara makt och dominans? Eller vad menar du? Allvarligt?

#23 Tompa on 17 February 2010 at 12:07 pm

JN kommenterade en mening i din kommentar. Jag kommenterade vidare om samma mening. Enligt min norm är det helt OK, särskilt som ingen av oss skrivit en bokstav om dig (trots vad JN något överilat skriver).

Men, till saken: Värderar du homosexualitet högre än heterosexualitet, framtiden högre än nuet (och dåtiden), indelningen av människor i homo, bi, och hetero högre än en annan indelning eller ingen indelning alls? Eller _tror_ du bara att heterosexualiteten kommer att dö ut, och endast homos och bis kommer att finnas kvar (och att just denna indelning kommer att vara allenarådande), utan att du lägger någon värdering i det?

#24 Sandra on 17 February 2010 at 12:18 pm

Till JN:
Såhär då, och nu upprepar jag mig (med risk för OT) för att vara tydlig:
Jag såg att Pelle Salomonsson skrev »Men jag vill bara påpeka hur känsligt det är börja tala om queer/bögeri här.« vilket jag tog mycket illa upp av eftersom jag tolkade det som om queer och/eller bögeri kunde vara något negativt, något »känsligt« att bli »beskylld för«.

Jag skrev »queer ≠ bögeri« vilket betyder att queer inte är lika med bögeri och bögeri inte är lika med queer.

Sen skrev jag något där jag menade så här:
Jag tolkar ordet »queer« som att det betyder märkvärdigt/ovanligt och i en framtid (rimlig/möjlig/trolig/acceptabel eller ej tog jag inte ställning till) där »alla« (de flesta) var homosexuella och/eller bisexuella så skulle inte bögeri vara märkvärdigt/ovanligt (eftersom »alla« (de flesta) som var killar skulle syssla med detta. Vi tjejor skulle ju kunna höja på ögonbrynen såklart).

Detta homo/bi-framtidens sidospår, som ni lade tyngd vid, och det kanske inte var fel, om ni tycker att det är ett intressant Science-Fiction–scenario att fundera kring när det gäller frågor om makt och tolerans, var inte min huvudpoäng, som bara helt enkelt var att bögeri är en delmängd av queer idag eftersom det fortfarande är något relativt ovanligt jämfört med andra alternativ som t.ex. heterosexualitet, kvinnlig bi-liggning, flatande och asexualitet.

Och om queer ⊃ bögeri (»proper superset«, dvs det finns queer som inte är bögeri) är det inkorrekt att förknippa dem för starkt med varandra. Om huruvida den typ av människa/maskin-interaktion som Pelle beskriver är märkvärdig/ovanlig/queer eller inte är nog något som skiljer sig från fall till fall. T.ex. cykla är ju inget som någon skulle reagera på.

Disclaimer:
Jag har aldrig och kommer troligen aldrig att böga. Däremot har jag utövat flatande/bisexalitet vilket också är queer idag.

PS:
Det var härligt!

#25 JN on 17 February 2010 at 12:30 pm

OK. Men du skrev att “i framtiden där alla är homo/bi”, inte kanske, möjligen, borde, utan att det skulle vara så. Det tolkade jag som ovan: de stackars bögarnas enda hopp. Med andra ord: “Qeer” = dåligt, ett ej önskvärt tillstånd som måste förvandlas till norm. Pelles eventuella värderingar får stå för honom.

Sen hittade jag ett fel i ditt nya svar, som jag slår ned på då jag gillar sånt.

“det (bögeri) fortfarande är något relativt ovanligt jämfört med andra alternativ som t.ex. heterosexualitet, kvinnlig bi-liggning, flatande och asexualitet.”

Knappast ovanligare än “flatande” väl? Huruvida det är vanligare eller ovanligare än asexualitet är svårt att säga, då asexualitet (frigid, impotent) i dagens svenska samhälle helt klart passerat “bögeri” på skamskalan. Mörkertalet kan därför vara stort.

#26 Sandra on 17 February 2010 at 12:31 pm

Till Tompa:
Du skrev »ingen av oss skrivit en bokstav om dig«
Jag kanske tog åt mig lite väl mycket av din »tungan i rätt mun«-vits, och framförallt (som sagt) ville jag vara säker på att mina normer inte projicerades på andra debattörer som kanske/kanske inte delar dem.

Om jag värderar homosexualitet högre än heterosexualitet? Det har jag inte funderat så mycket på. Det är möjligt att jag har negativa fördomar mot den typ av heterosexuella aktiviteter som kan orsaka befruktning och inte bara handlar om en närhet/njutning i sig, som backlash på den kristna pro-hetero-hype:n, men jag tror inte det och jag tror att jag värderar dem ungefär lika. Det är också möjligt, och kanske mer troligt, att jag har negativa fördomar mot den heterosexuella identiteten eftersom jag uppfattar (kanske felaktigt av mig) den som bortskämd/ouppmärksam/självklar/utanförskapande.
I vilketdera fallet så var det absolut inte dessa värderingar jag menade och om ni trodde det, så var det ju bra att ni tog upp det så jag fick en chans att reflektera över det. I den mån jag har heterofobi är det nog något ska ska motarbeta i mig själv.

Om jag tror, utan värdering, att icke-bisexuell heterosexualitet kommer att bli en minoritet och »alla« (de flesta) kommer vara homo eller bi? Ja, det var nog närmare det jag skrev. Jag skulle ha varit tydligare med att det var bara en av flera möjliga framtider. Det skulle inte förvåna mig om det blev på något annat sätt istället.

#27 Sandra on 17 February 2010 at 12:38 pm

Till JN:
Ja, bögande kanske är vanligare än flatande. Jag menade att räkna samman alla de där andra men det var ovanligt puckat av mig (eftersom en hel del av dem i sig har queerstatus idag) och det var rätt av dig att poängtera det.

(Jag vet ju inte, och ingen vet, men jag kan tänka mig att fler personer har flatat än de som har bögat, men att de som har bögat gör det desto oftare. Onödigt sagt av mig kanske, eftersom »It is a capital mistake to theorize before one has data.«.)

(PPS: Det slog mig just att någon kanske tar illa upp av ordvalen »bögeri«, »bögande«, »bögat« osv. Om det är så så är det ännu ett strike mot Pelles formulering, jag tvår mina händer från den!)

#28 JN on 17 February 2010 at 12:48 pm

Sen är det ju problematiskt att du skriver “homo eller bi” som en given motsats till “ren” heterosexualitet. Det låter som du menar att homo och bi är ungefär samma sak. I själva verket är bisexuell en egen kategori – de homosexuella män och kvinnor jag känner är i vart fall minst lika ointresserade av det motsatta könet rent sexuellt som jag är av mitt eget.

#29 Sandra on 17 February 2010 at 1:05 pm

Jag håller med om att jag rör ihop begreppen med bisexualitet och att jag har skrivit fel angående det på många sätt ovan. Nu blir det OT på OT, men jag tänker mig att en handling kan vara lesbisk, bögande, heterosexuell, asexuell, eller bisexuell och det sistnämnda kan den bara vara om den är med två personer samtidigt, en av samma kön som en själv och en av ett annat.
En social identitet kan vara lesbisk, bög, heterosexuell, asexuell eller bisexuell och det är mycket vagare och svårare kategorier.

Jag håller inte med om att bisexuell är en egen kategori. Snarare är det en egen axel: bisexuell eller monosexuell (de som bara tycker om ett specifikt kön, om det nu är det de själva identifierar sig som, eller det andra).

Det blir då sexton kategorier:
(Gillar killar, Gillar tjejer, Gillar båda, Gillar varken) × (Är kvinna, Är man, Är båda, Är varken).
Vilka av dessa identiteter som då är homosexuella, det blir svårt att säga. Däremot vilka handlingar som är homosexuella, det är något annat. Bisexuella män kan utöva bögeri (därav mitt ordval homo/bi när Pelle skrev om bögeri), bisexuella kvinnor kan utöva flatande.

#30 Tompa on 17 February 2010 at 1:07 pm

Sandra: Vad skönt att du redde ut allting så klart! Och så nödvändigt! Ett tips bara: skruva ner ta illa upp-reglaget en aning och slå på humorknappen. Läs Pelles kommentar en gång till. (Och varför inte också göra ett besök på hans geniala knippe webbsidor?)

Eller humor kanske bryter mot din norm när det gäller diskussioner om sexuella identiteter/praktiker? Någon kanske tar illa upp av ett ifrågasättande av vår rätt att kalla maskiner “queera”?

(Eller är det kanske jag som saknar humor? Sandras tjat om att ta illa upp kanske är ett skämt? En drift med kränkt-kulturen? Ingen skulle bli gladare än jag.)

#31 Sandra on 17 February 2010 at 1:11 pm

Så i mitt fall, som är i en långvarig relation med en lesbisk kvinna, kan jag i en del sammanhang räknas som lesbisk kvinna trots att jag tycker om killar med. Hade jag varit i en långvarig heterorelation istället hade det troligen varit mer långsökt.

#32 Sandra on 17 February 2010 at 1:15 pm

Till Tompa:
Jag ser ingen motsättning mellan att ta illa upp och att svara på ett mer poetiskt eller skämtsamt sätt, vilket jag tyckte att jag gjorde med mina hyperboliska science-fiction–scenarion och märkvärdiga ametister. Jag skrev inget om att jag tog illa upp utan jag skrev, på ett sätt som jag själv uppfattade som lättsinnigt, om en del specifika poänger—att queer inte bara är »bögeri« och att en del ovanliga människo/maskin-interaktioner skulle kunna uppfattas som queer.

Så humorknappen påslagen men ta-illa-upp–reglaget har tyvärr fastnat.

#33 Sandra on 17 February 2010 at 1:22 pm

Eller scratch that. Jag hatar humor. Det är ett sätt att befästa privilegier.

Mitt »tjat« sträcker sig till att jag skrev en gång (efter att ha blivit frågad) att jag tog illa upp av Pelles formulering, och en gång spekulerade i om huruvida någon kunde ta illa upp av orden »bögeri«/etc.

#34 Tompa on 17 February 2010 at 1:26 pm

Nja. “Jag såg att Pelle Salomonsson skrev »Men jag vill bara påpeka hur känsligt det är börja tala om queer/bögeri här.« vilket jag tog mycket illa upp av […]”

Nej, det finns självklart ingen motsättning mellan att ta illa upp och att svara med humor. Däremot finns det en motsättning mellan att ta illa upp och att läsa med humor.

#35 Tompa on 17 February 2010 at 1:29 pm

Svarade innan jag såg ditt svar.

“Jag hatar humor”. OK. Well, det beror ju bara på att humor hatar dig.

#36 Sandra on 17 February 2010 at 1:40 pm

Att »läsa med humor« är ett jävla jippo.

Nästa gång någon tar illa upp av något jag skriver ska؟ jag säga att de bara inte har någon humor istället för att förklara mig. Fuck؟ them if they can’t take a joke.

Nej, jag »skojar« bara, som ni säkert ser av ؟-tecknen. Självklart ska jag reda ut begreppen även i framtiden, i mån av tid. Jag tror på kommunikation.

#37 Tompa on 17 February 2010 at 1:53 pm

Ja, du har rätt. Fram för det humorbefriade samhället. Som i Trejde riket, t ex. (se Wittgenstein, Ludwig.)

En första tanke är att viss komik skulle kunna tillåtas, eftersom t o m Sandra kan se det komiska i någon som snubblar in i bröllopstårtan. Men vid närmare eftertanke måste även detta ogräs rensas ut — den som snubblar kan ta illa upp. Humor och komik bygger bägge på makt, hierarkier och i sista hand våld.

När barnen i treårsåldern börjar förstå det här med skämt och humor, då är det en viktig uppgift för den rättänkande personalen på daghemmet att ta ett allvarligt snack med dessa, och förklara att dessa vägar i tankens universum är verboten. Humor är ett jippo, skall de förklara. Man ska alltid vara allvarlig och alltid säga _exakt_ vad man menar, _bokstavligen_. I mellanstadiet kan man visa gamla filmklipp med komiker, och sedan ha en diskussion om vilka som kan tänkas ha tagit illa upp av vilka skämt, i denna mindre upplysta forntid.

Det viktiga är att ingen tar illa upp. Antingen för att de saknar humor och känner sig utanför, som Sandra, eller för att skämtet i sig skisserar en hierarkisk ordning. Humor är i själva verket a reminder of our lowly origin. Spela apa.

#38 Sandra on 17 February 2010 at 2:12 pm

Till Tompa:
Ja, precis. Bortsett då från Tredje-Riket–godwinismen. Jag tror inte att Tredje Riket drog sig för att parodiera/driva med de de ville utplåna.

I vissa sammanhang kan en del former av humor vara OK, eller vara icke-OK men berättigad, men det är ett mäktigt verktyg, starkare och påverkar mer än mången logik och fakta.

Om någon känner glädje på grund av en fictional tårtramling kan jag bara gratulera, med den minimala caveat:en att det kan skapa vanor av elakhet. När det rör sig om ett mer öppet hån av faktiska personer blir det genast mer problematiskt. Som en känd tårtramlare (bildligt talat) och klant vet jag hur det kan kännas när alla skrattar, hela tiden, och jag vill bara dö och önskar att jag aldrig någonsin hade fötts.

Problemet är inte att jag missunnar de som tycker Bellmanvitsar är roliga. Det är att jag är trött på att bli driven med och att inte bli tagen på lagom allvar. Varje gång jag låter bli att oreflekterat göra som alla andra läses det bara som antingen gloom&doom eller garv&larv.

Det är inte verboten att tänka kring ironi/sarkasm. Däremot är det verktyg att behandla med samma eftertänksamhet som vi lär barn att behandla knivar och saxar.

Att du i det här senaste inlägget tycks motsäga dina tidigare gör att jag tolkar det som ironi. Tyvärr får jag väl ändå säga. Om det var avsett som en hyperbolisk skildring av mina åsikter föll det kort.

#39 Sandra on 17 February 2010 at 2:26 pm

Mabla. Jag blev indragen i en skämtdebatt, som jag trodde var på riktigt, på det »lulziga« trolltillhållet Copyriot. Klockan är 1510. Jag har inte ätit frukost. Irriterande.

#40 JN on 17 February 2010 at 3:01 pm

http://copyriot.se/2009/10/25/trolltyg-del-2-trollandets-ekologi-och-etik/

LODZ!!!

#41 Sandra on 17 February 2010 at 3:13 pm

Ja, precis.

#42 Tompa on 17 February 2010 at 4:30 pm

OK, ingen ironi, Sandra: Hela din utgångspunkt är att humor är något ont, farligt och hemskt som måste regleras, kontrolleras, discliplineras och styras.

“Jag hatar humor. Det är ett sätt att befästa privilegier.”

“I vissa sammanhang kan en del former av humor vara OK”

Det är en livsfientlig hållning sprungen ur din egen oförmåga — det du uppfattar som obegripligt (när du uppfattar det) stämplar du av bekvämlighet som något ont, och sorterar in värderingen som ett resultat av din medkänsliga känslighet.
Du har inte reflekterat över hur all denna nödvändiga disciplinering ska gå till, vilka makthierarkier som ska genomdriva den (förutom daghemspersonal, om jag förstår dig rätt) eller vilka resultat den kan väntas få. Vilka talanger som aldrig får se dagens ljus, eftersom deras första skämtsamma meddelanden möts av fördömanden från överheten, vilken den må vara. Det enda intressanta för dig är att någon kan ta illa upp av någonting (berättigat eller inte), därför måste detta kontrolleras/förbjudas. Slut på tanke. Du talar om att humor befäster hierarkier utan att ens snudda vid tanken på att detta uttalande syftar till att befästa andra, mycket värre, hierarkier, och i sig avslöjar en dragning till mikrofascistoida maktordningar. “[Humor] är ett sätt att befästa privilegier”, säger du utan att begripa att det lika gärna är ett sätt att rasera privilegier.

Du har ingen humor. Klickar man på din länk och läser “On humour” så får man samma intryck som av en färgblind som kritiserar en Göteborgskolorist. Och en som dessutom är omedveten om sin egen belägenhet. (Att personlighetsdragen brist på humor och besatthet vid regler är starkt sammankopplade kan du förresten läsa om i socialpsykologin.)

Humor är inget jävla “verktyg” som ska hållas inlåst och bara få hämtas ut och lämnas tillbaka under överinseende av makten och förutsatt att man har den rätta biljetten i handen — humor är, precis som kärlek (vilken kan vara långt mycket farligare), poesi och matematik en vacker del av människans rikedom.

Rasmus inlägg handlade om normer och normkritik — och jag tror att ingen bättre än du lyckades illustrera hur otäckt det blir när endast den negativa, repressiva sidan av saken får komma till tals. Vilket märkligt nog verkar vara långt vanligare hos dem som säger sig företräda progressiva och snälla normer än hos de andra.

PS. Citatet som Wittgenstein talar om, I Tredje riket fanns ingen humor, handlar naturligtvis inte om att man där inte hånade eller förlöjligade. Att du tror att sådant är utslag av humor är ju rätt talande.

#43 Sandra on 17 February 2010 at 5:25 pm

Till Tompa:
Missade att det rörde sig om ett specifikt Wittgenstein-citat. Länge sedan jag läste något av W.

Jag skrev tidigare: »Varje gång jag låter bli att oreflekterat göra som alla andra läses det bara som antingen gloom&doom eller garv&larv.« Gloom&doom i det här fallet då. Svårt att bli tagen på lagom allvar.

»Hela din utgångspunkt är att humor är något ont, farligt och hemskt«
Ja.
Egentligen borde jag tala om sarkasm istället för humor. Det är inget fel på sprudlande glädje eller att roas av saker.

»som måste regleras, kontrolleras, discliplineras och styras.«
Nej. Ju fler regler det finns, desto mer brott blir det.
Däremot vill jag att vi ska vara medvetna om hur många använder sarkasm och/eller ironi mot oss, får oss att bara känna oss pinsamma och bortgjorda och tystna. Kan vi se mekanismerna kan vi också säga ifrån.
Dessutom kan vi, vuxna i alla fall, vara aktsamma på hur vi behandlar de som inte tycker som oss, att veta hur stor skillnad att skämta bort någon egentligen gör. Ibland är det säkert berättigat, precis som en del tycker att våld kan vara berättigat. Jag ser stora likheter. Det är liksom inte den som är roligast som automatiskt har »rätt« i en konflikt, lika lite som det är den som slår hårdast.

Du skäller ut mig, även om det delvis är baserat på missförstånd, och då tar du mig på allvar. Jag uppskattar det.

»utan att begripa att det lika gärna är ett sätt att rasera privilegier.«
Det vet jag såklart. Det var det jag menade med »berättigad« humor tidigare, vilket var ett klantigt valt ord som förmedsig en massa annan negativ laddning, som om det skulle finnas någon myndighet som avgör vilka som »får« använda humor.

Hur små barn ska uppmuntras att använda språk vet inte jag. Många föräldrar säger ifrån när deras barn använder rasistiska skällsord, till exempel. Ingen aning om huruvida det är rätt eller fel. Att säga till en vuxen som gör det har jag inget emot. Det jag mest funderar kring är hur språket i sig kan se ut och hur vi använder det och vad det för med sig.

Själv är jag väldigt glad över de erfarenheter jag fått från språk som skiljer sig väldigt från de europeiska.
De senaste åren har jag blivit allt sämre på att urskilja ironi—eller åtminstone på att bortse helt från det som bokstavligt sägs, även om jag ibland kan se att det finns andra lager också. Jag tror att det kan bero på att jag har läst och sett så mycket märkligt och så många märkliga åsikter. Först trodde jag att nynazismen var en plojgrej som några gjorde ironiskt, men tydligen menade de allvar. De vill verkligen sparka ner oss. Så ju mer olika tankar som jag märker att en del faktiskt har på riktigt, desto mindre benägen är jag att misstänka ironi. Omvänt också, att saker som jag själv har menat på allvar har uppfattats som ironi, och saker jag har menat ironiskt har uppfattats som allvar. Gav upp hela projektet för flera år sedan och när jag läser saker jag skrivit sen dess så framstår jag bara som mer och mer autistisk. Jag har slutat oroa mig för det. Jag kan vara mer subtil än vad de flesta tror.

Att träna min hjärna för att programmera har nog också urholkat min humoristiska sida. Det är sällan jag vill skriva sarkastisk kod, även om det händer. Istället är det klar och tydlig kommunikation som jag lär mig värdesätta.

#44 Sandra on 17 February 2010 at 5:37 pm

Att förstå att något ska vara roligt är ortogonalt mot att se hur samma uttalande också har problem.

#45 Tompa on 17 February 2010 at 6:06 pm

“Istället är det klar och tydlig kommunikation som jag lär mig värdesätta.”
Nja, vad du värdesätter är kommunikation som är klar och tydlig för dig. Allt annat förklaras värdelöst.
Det finns oändliga mängder med saker som bara kan klart och tydligt kommuniceras humoristiskt/ironiskt/sarkastiskt. Motsatsen till att vara tydlig är inte att vara ironisk, utan att vara otydlig.

“Att förstå att något ska vara roligt är ortogonalt mot att se hur samma uttalande också har problem.” Nej, varför skulle det vara det? Din brist är inte din tillgång.

“De senaste åren har jag blivit allt sämre på att urskilja ironi—eller åtminstone på att bortse helt från det som bokstavligt sägs [..]” — som om det var endast dessa två alternativ som stod till buds.

Och sedan är jag inte det minsta övertygad om att du inte vill disciplinera och kontrollera. Jag påstår inte att du vill ringa snuten varje gång någon använder sin humoristiska talang “fel”, du vill bara använda mera subtila metoder.

#46 Sandra on 17 February 2010 at 6:24 pm

Jag skrev: “Att förstå att något ska vara roligt är ortogonalt mot att se hur samma uttalande också har problem.”

Med det menade jag att en person som förstår att något ska vara roligt också kan se att samma uttalande har problem.

Du verkar ha läst det som att det står »Förmåga att se att något är roligt är ortogonalt mot förmåga att se att uttalandet har problem«. Men det menar jag alltså absolut inte. Jag blir frustrerad av att försöka uttrycka mig på skitspråket svenska. Slänger SAOL i soptunnan.

»som om det var endast dessa två alternativ som stod till buds.«
My point exactly—det är inte »antingen fattar du att det är ironi eller så tar du det bokstavligt«. Det är att saker har flera lager och närvaron av ett lager negerar inte automatiskt de andra. Det kan såklart göra det.

H.A.N.D.

#47 Tompa on 17 February 2010 at 6:36 pm

Aha, men nu var det väl matematiken snarare än svenskan som rörde till det. När du släppte den och skrev som du gjorde nu så gick det ju bra.(Eller så är jag korkad, har hänt förr. Folk skrattade till och med åt mig. Vilket fick mig att vilja förbjuda dom allihopa på ett bräde.) Sedan gillar jag ju inte alls det där med att ett uttalande kan ha ett problem. Folk har problem.

Och nja, du skrev faktiskt: “De senaste åren har jag blivit allt sämre på att urskilja ironi—eller åtminstone på att bortse helt från det som bokstavligt sägs [..]” vilket ju implicerar att den som förstår ironi bortser i hel eller viss mån från det som bokstavligen sägs. Och det är ju löjligt. Här bortses fan inte från nånting.

#48 Sandra on 17 February 2010 at 7:00 pm

»Här bortses fan inte från nånting.«
Bra så. Däremot så uppfattade jag din första kommentar om humorknappen som ett försök att negera/mildra min tolkning av Pelles inlaga genom att just bortse från att han faktiskt skrev som han skrev.
Om jag med denna långa off-topic tråd fått dig att exklamera »Här bortses fan inte från nånting« är jag nöjd, för det är mitt mål, långt mer än att disciplinera/kontrollera/reglera humor.

#49 Sandra on 17 February 2010 at 7:06 pm

Uh, förekommer missförstånd:
Jag är glad att du säger att vi inte ska bortse från aspekter av olika uttalanden. Jag har inget mål som handlar om att disciplinera/reglera humor.

#50 Tompa on 17 February 2010 at 7:30 pm

Du bortsåg från vad Pelle faktiskt skrev, och därför missade du meningen i det. I stället för att läsa så tog du illa vid dig av vissa ord, — du tittade i stället för att läsa — vilket ledde till “Jag hatar humor”.

Att se olika aspekter verkar i ditt fall betyda att man bara ska se de tråkiga aspekterna och sedan sluta tänka för att i stället riktigt få ta illa upp som är så härligt. Aristocrats handlar om våldtäkt usch komikerna är sadister som borde bojkottas (disciplineras). Ju grundare analys desto sannare, tydligen.
Och så OT tycker jag inte att vi är — jag tycker att du skisserar rätt kraftfulla repressiva normer på ditt slingriga vis. Eller du kanske inte vill tas på allvar, trots allt?

#51 JN on 17 February 2010 at 7:41 pm

Härlig debatt. Vill citera mig själv från en tidigare trolltråd: “grälet är ett medel, inte ett mål. Målet är istället att få den aktuella tråden att “spåra ur”, alltså utsträcka sig till fler ämnen än bloggpostens, och därmed utvecklas till en slags diskussionernas frijazz. Idealet är gamla Benno Topics, där inlägg om tråkig indiepop i regel “spårade ur” och blev intressanta inom max tio inlägg. Fienden är torra moderatorer som hotar den som inte håller sig till ämnet med avstägning. För allvarligt talat, vad ska vi med internet till om det bara blir en elektroversion av gammelmedias debattforum? Finns det något bättre än en tråd på 78 inlägg som börjat med indiepop och slutar med Förintelsen?”

Jag sysslar inte med ironi, och undviker helst billig sarkasm. Däremot kan jag erkänna att jag kanske inte brydde mig så jättemycket om Sandras slarvigt uttryckta sf – variant egentligen. Först pekade jag bara på den som ett exempel. När jag fick mothugg tänkte jag direkt: “Yes! Käbbel!”. Jag gillar sånt. Gräl, käbbel, OT. Varför är folk så jävla rädda för lite OT för? För mig är OT vad som gör internet så bra, det oförutsägbara, improviserade, textens svar på jazz.

Det betyder inte att jag inte står för det jag sagt tidigare i tråden, för det gör jag. Det betyder inte heller att jag inte varit på “allvar”. Kanske inte på så jättemycket allvar som jag verkat, men allvar/skämt är inte dikotoma begrepp i min bok i varje fall, utan det är snarare fråga om en glidande skala.

Lite OT sådär. Kör på nu, kids. Me like.

#52 Sandra on 17 February 2010 at 8:15 pm

»Du bortsåg från vad Pelle faktiskt skrev«.
Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag tycker mitt första svar till Pelle är bra.

Det svaret innehöll dock en specifik rad (»iframtiden…«)som du undrade om den innebar en värdering av homosexualitet vs heterosexualitet och då förtydligade jag mig.

Pratet om humor kom efter att du började påstå att jag borde »skruva ner ta illa upp-reglaget en aning och slå på humorknappen.« Implicit: Att jag missförstått något. Det tycker jag fortfarande inte att jag har.

Dessutom föreslog du att jag skulle besöka hans websidor. Självklart hade jag gjort det innan jag ens postade mitt svar till hans kommentar.

Pelle själv refererar indirekt till Marinetti, den italienska stå-upparen och poeten, som jag inte vill diskutera, för då blir det lacaniana och Hal Foster och sån skit. Jag har en annan approach till människo/maskin-interaktion.

Jag svarade själv poetiskt (bra eller dåligt är en annan sak) på Pelles inlägg (ta en titt på ortografin igen—gemena bokstäver, noggrann radbrytning) med ett försök till détournement.

Som alltid finns det de som inte förstår mig och det känns tråkigt att behöva förklara mina uttryck så bokstavligt.

Jag ångrar min Aristocrats-ingress. Poängen med min blogpost var andra halvan, att nyansera det jag sett skrivas om s.k. lulz-troll här, att allt är mer eller mindre lulzigt och att jag ibland känner att det är ett sånt slöseri med tid med luftslott mot luftslott, att jag kan bemöta för många troll som jag borde bara skaka av mig. Skriva »YHBT YHL HAND« istället för att förklara mig. Avsäga mig alla försök till seriös debatt på svenska.

Jag hade skrivit, på mitt sätt, om viktiga saker fram till det här nedlåtande »fattar du inte skämt, lilla gumman«-spåret började med din »humorknappen«-kommentar. Om det är humor hatar jag humor.

Om Wendy Liebmans détournement på The Aristocrats är humor tycker jag om humor.

»Eller du kanske inte vill tas på allvar, trots allt?«
Jag vill tas på lagom mycket allvar.
Det är poesi.

#53 Sandra on 17 February 2010 at 8:24 pm

Till JN: När två personer misstolkar varandra så mycket som jag och Tompa gör, pratar förbi varandra, och jag lockas att redogöra exakt för varje led bakom det jag skriver, och Tompa behöver göra det samma för mig, försvinner magin och vi verkar bara löjliga. Sällan har jag avslöjat så mycket om min, öh, »charmigt enigmatiska« skrivstil som i den här diskussionen. With mediocre success.

Din och min diskussion tyckte jag var OK. Jag tycker att en platt lista av kommentarer är ett värdelöst forum.
Trådat eller wiki är mycket bättre. I en platt lista av kommentarer riskerar för mycket OT-jazz att viktiga saker som har med ursprungsämnet—i det här fallet Queertopia—att försvinna, och OT-jazzen också. Om detta hade varit trådat och någon tyckte att just våra diskussioner var intressanta så skulle någon ha kunnat länka till just den deltråden, och OT blir mindre av ett problem. Om det hade varit wiki hade någon kunnat bryta ut deldiskussionen till en annan sida.

#54 JN on 17 February 2010 at 8:28 pm

Jag tycker just missförståndet gör er diskussion intressant. Det ger liv, kött, blod till er och diskussionen.

#55 Sandra on 17 February 2010 at 8:34 pm

Jag vill inte spillat mitt kött och blod här, på en hemsida där jag inte kan ta bort eller redigera förhastade urhasplingar.

#56 Tompa on 17 February 2010 at 9:40 pm

Jag hade skrivit, på mitt sätt, om viktiga saker fram till det här nedlåtande »fattar du inte skämt, lilla gumman«-spåret började med din »humorknappen«-kommentar. Om det är humor hatar jag humor.”

Så tröttsamt. Jag var inte nedlåtande, jag varken skrev eller antydde någonting liknande “lilla gumman”. Jag förstår att det lockar, men hitta gärna inte på saker att ta illa upp över.

Jag tycker att det är rätt uppenbart att du vägrar att förstå Pelle, och att du istället för att försöka förstå ägnar dig åt en massa defensiv name-dropping och bildningsskryt samt att spy galla på sånt som du finner jobbigt och obegripligt och därför hellre tar illa upp av. Vad är meningen med “Pelle själv refererar indirekt till Marinetti, den italienska stå-upparen och poeten, som jag inte vill diskutera, för då blir det lacaniana och Hal Foster och sån skit” utöver att visa att du vet vem Marinetti är (och gärna vill berätta lite), att du läst Lacan och Hal Foster och kommit fram till att det är skit? Begriper du inte att en sådan mening bättre än alla nedlåtande kommentarer i världen visar på din bristande humor? Och vad är meningen med att förklara att Rasmus’ kommentarsfält är uppbyggt på ett värdelöst sätt och att du minsann hade gjort det annorlunda? Det är ju bara otrevligt.

Nåväl. Jag tror inte att det är någon poäng med det här mer. Du får hata humor (eller musik eller rimmad poesi eller vadsom) hur mycket du vill för min del. Det är inte min förlust. Men kom inte och säg att det är något gott.

#57 Sandra on 17 February 2010 at 11:14 pm

»otrevligt« »slingriga« »bristande humor« »hitta på« »bildningsskryt« »förstår inte« »förstår inte« »förstår inte«
OK. Det räcker nu.

»Så tröttsamt.«
Ja, verkligen!

Du skrev, och skriver gång på gång att jag »inte förstår Pelle«. Detta fräcka påstående var hela upprinnelsen till det här humorspåret. Att tjata om det gör inte att jag börjar tro dig. Med tanke på att jag inte tror på det påståendet själv så kan du kanske förstå varför jag finner det nedlåtande. Om det skulle stämma skulle det kanske vara en annan del och då skulle jag känna mig bortgjord och hela den här tråden vara ett ännu större slöseri med tid, inte för att jag skulle vara bortgjort men eftersom jag skulle ha argumenterat utifrån felaktiga premisser.

[lång marinetti-rant bortsuddad här. du och jag vet inget om varandra men jag har slösat bort månader av mitt liv på den skiten. det ska jag aldrig mer göra. inte ikväll iaf. nämn honom igen och det blir plonk då blir alla nöjda.]

Jag skrev till JN att ett platt kommentarsfält är värdelöst som forum, för att förklara varför jag har dåligt samvete för att ha postat OT här och att det skulle gå att hitta bättre platser för vad hn kallar »vad som gör internet så bra«—förgrenade diskussioner. Det är inte Rasmus’ »fel«. Copyriot är inte ett BB eller en nyhetsgrupp eller en mailinglista eller en wiki. Den är en blogg.

#58 Sandra on 17 February 2010 at 11:17 pm

IHBT.

#59 Hanne on 18 February 2010 at 4:28 am

Att ni orkar.

#60 På spaning efter den språkfientliga vändningen « >> hannes2peer on 18 February 2010 at 12:59 pm

[…] februari 2010 I denna text av Rasmus Fleischer om Queertopia-festivalens mediestrategi reagerar jag på en viss […]

#61 Provokationer « Snatterskan on 19 March 2010 at 5:53 pm

[…] konst i föregående stycke kan utan problem ersättas med humor (bortsett från att ordvitsen inte längre funkar). ”Men jag bara skojade!”/”Men […]

#62 COPYRIOT | Helt utan kritisk distans on 21 March 2010 at 12:44 pm

[…] Kokain i avloppsvattet, Stockholm Vattens ansvar? on FilmfolketProvokationer « Snatterskan on Om “normkritik”: exemplet QueertopiaJohan Ronström on När uppfanns “levande musik”?Muestra final på kontoret i Uruguay […]

#63 Allegori om postanarkisme « Commoniser on 30 March 2010 at 4:30 pm

[…] slags strukturer. Men, siger kritikken, dette er en naiv forestilling – en naiv anarkisme. Ved at have øje på kun nedbrydningsprocessen, ser de naive anarkister slet ikke den opbygning, som allerede foregår samtidigt. Formelle […]

Kommentera