Hur vi stoppar Beukelmann Boys i Hornstulls tunnelbana

Natten till fredagen twittrade jag ut en färsk länk som snabbt spreds epideminskt och framåt eftermiddagen nådde till massmedierna.
Civilklädda poliser som trakasserar en person (som råkar kunna titulera sig journalist – vilket i och för sig är irrelevant) för att denne fotograferat deras verksamhet i tunnelbanan. En hastigt påhittad misstanke om att fotografen kanske kunde vara “påverkad av något”, uttalad med ironiskt överlägsen röst. Hot om att tas med till polisstationen som utpressningsmedel för att tvinga fotografen att radera bilder.
Jesper Nilssons väldokumenterade berättelse från Hornstull gör alla upprörda, från höger till vänster. Frågan som återstår: Vad bör göras?

Upprördheten kan kanaliseras i antingen individuell eller strukturell riktning. Många riktar sin spontana ilska mot de enskilda “rötägg” eller “snutsvin” som fångades av Jespers kameramobil. Man spekulerar i orsaken – rör det sig om “den mänskliga faktorn“, att “dekadensen når rättsväsendet” eller att poliserna “inte lärt sig hantera det alltmer digitaliserade samhället“, att “att agera i en interaktiv, digital nutid“? Oavsett vilket blir det till en moralisk fråga om polismännens personliga meriter.

Visst är grisarna på bilden både rötägg och snutsvin som borde förlora jobbet. Men om man ska söka efter individuella syndabockar är det mjäkigt att inte sikta högre. Deras chef på Stockholmspolisens ungdomsrotel heter David Beukelmann. Han påstår, intervjuad av Nyheter24, att “någonstans går gränsen” där det blir brottsligt att fotografera polisingripanden. Kanske för att han själv inte gillar att hamna på bilder som dessa (mannen i vit militärjacka är, enligt obekräftad uppgift, David Beukelmann):

David Beukelmann är känd som frontfiguren i gamla Rejvkommissionen. Vi kan citera ur Magnus Lintons reportage om “västvärldens enda kulturpolis”, publicerat i Arbetaren 9/1998,

När jag dagen därpå får tag på David Beukelmann förklarar han sin syn på narkotika. Han hatar narkotika, och han vill slippa se knarkare i sin omgivning. Han ser narkotika som samhällets avgjort allvarligaste problem. Får man bukt med knarket så löser sig mycket annat av sig självt, säger han, och flera gånger under vårt samtal upprepar han att han “brinner” för sitt jobb.

– Jag har varit i så många kvartar och sett så mycket elände, säger David Beukelmann. För mig är det här ett patos. Narkotikan är verkligen kampen i samhället.

Hans uppfattning är att all narkotika är livsfarlig. De allt tätare rapporterna om cannabisrökningens relativt moderata skadeverkningar jämfört med alkohol ser han ingen anledning att ta till sig. Alkohol är alkohol och knark är knark. För David Beukelmann är skillnaden oändligt stor.
/…/
Han menar att ungdomarnas beskyllningar om att han och hans kollegor skulle förvandlat det uppdrag de fått av samhället till personliga korståg mot narkotikan och att de är onödigt hårdhänta och gör en massa godtyckliga kroppsvisitationer som egentligen inte har laglig täckning är helt absurd. Han blir upprörd när han beskylls för att vara brutal.

–Vadå brutal? Va fan betyder brutal? Skulle vi misshandla folk eller vad är det frågan om?

David Beukelmann menar att raveungdomarna fabricerar en massa historier om övergrepp som de påstår att Kommissionen har gjort och att det till och med finns fejkade intervjuer med dem som sprids på Internet.

– Att kontrollera folk är vårt jobb, och skulle man kunna veta på förhand och på långt håll se att folk är påverkade så skulle man ju aldrig behöva närma sig dem. Nu är det inte så. För att utröna om någon är påverkad måste man prata med människan. Vi försöker alltid göra det mötet så lite obehagligt som möjligt. Men ibland blir det inte så trevligt som man skulle vilja, och det är inte alltid det beror på vårt uppträdande. Inom andra polisiära enheter förekommer mycket mer våld än hos oss. Därmed inte sagt att det är för mycket på andra håll.

Efter sin tid på Rejvkommissionen har David Beukelmann även blivit ansvarig för narkotikautbildningen på Polishögskolan. Han har varit ansvarig för kursen “Drogtecken och symtom”. Och det är hans gatuspanare som helt skamlöst, med hånfull röst, hittar på misstanke om påverkan för att förmå Jesper Nilsson att radera foton ur en kamera. Insatsens ansvarige chef, fegisen David Beukelmann, vägrar ge några kommentarer.

Om detta ska göras till en fråga om individuellt ansvar, ska ljuset riktas inte bara mot de fotograferade gatuspanarna, utan framför allt mot deras chef David Beukelmann.

Men bättre än att individualisera är att betrakta detta som ett strukturellt problem. Maktmissbruk av detta slag förutsätter godtyckliga lagar. Sverige är unikt om att inte bara ha kriminaliserat hantering av narkotikaklassade substanser, utan även att ha dessa substanser i kroppsvätskor såsom blod eller urin. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. Lagen infördes år 1988 och skärptes ytterligare år 1993 så att polisen fick rätt att kontrollera kroppsvätskorna vid vad David Beukelman kallar för “drogtecken eller symtom”. Som snutarna i Hornstull säger, med övertydlig ironi i rösten:

Du uppträder lite nervöst, ska du följa med på ett urinprov. Du är djävligt munntorr.

För att polisens ska upphöra med sådant maktmissbruk, måste lagen ändras. Sveriges lag om illegala kroppsvätskor, som saknar motsvarighet i civiliserade länder, måste avskaffas. Med andra ord bör bruk av narkotika legaliseras – något som strikt talat har föga att göra med frågan om narkotikalagstiftning och -klassning i övrigt.

Två bloggare som lyfter fram denna strukturella aspekt, snarare än den individuella, är Mattias Svensson och Oscar Swartz. Läs dem.
Annars kan det noteras att skiljelinjen mellan individuella och strukturella analyser av polisens maktmissbruk inte tycks följa någon höger/vänster-linje bland de bloggar som kommenterar fallet. Men de skarpaste strukturella analyserna har hittills, i detta fall, kommit från liberalt håll. Att bara klaga på polisen i allmänhet är nämligen inte mycket till strukturell analys. Här handlar det mer specifikt om hur misstankar om “ringa narkotikabrott” börjat sättas i system i syften som knappast ens handlar om knark, utan om rent despotisk demonstration av makt.