Radioprat om musikens värde: Essens eller underkastelse?

Min vana trogen ska jag nu åter transkribera delar av ett radioprogram vari jag själv medverkade. Förhoppningsvis kan sådant formatöverskridande leda till ett närmande mellan bloggen och radion, som ChrisK skriver – på bekostnad av det slentrianmässiga slaveriet under andra massmedier (Knuff/Twingly-fixerade bloggar under dagstidningars webbupplagor, Twitters fårskock under televisionen).

Nu gäller det radioprogrammet “Länge leve Spotify?“, som är en fristående uppföljning på förra årets “Från Platon till Pirate Bay – om rätten till musiken“. Programmet som är 45 minuter lång finns ännu så länge att ladda ner som mp3-fil.
Personligen måste jag säga att det delvis kändes som skåpmat, om än en form av skåpmat som kommer att vara matnyttig för alla de forskare som om några år kommer att gå igenom nollnolltalets strider kring fildelning. (Jag hoppas verkligen att de då inte nöjer sig med skriftliga källor, bara för att de råkar vara bättre indexerade!)

Okej, till självreferatet. Programmet tar i hög grad upp frågan om de usla ersättningarna från Spotify. Apologeterna hävdar då dels att Spotify “är ett ungt företag”, dels att Spotify minsann betalar 10-15 gånger mer per lyssnare än vad FM-radion gör. Själv finner jag jämförelsen väldigt tveksam, men i den mån som Spotify kan jämföras med radio så väcks en fråga av facklig karaktär. Jag säger bland annat i programmet:

1900-talets klassiska musikekonomi byggde på att det fanns en uppdelning mellan skivbolag och radio, som var två olika typer av saker. Radion betalade från 1960 och framåt licenspengar för musiken som spelades, pengar som delades lika mellan skivbolag och artist. Denna klassiska svenska modell, att man delade 50/50, framstod som allt mer vedertagen. Men nu har “musiklivets Saltsjöbadsavtal” kollapsat, i och med Spotify, som redan ägs av skivbolagen till betydande del. /…/
50/50-modellen har ersatts med något som… Vi har ju inga siffror på det men det är ju helt klart så att artisterna får mindre än 50 procent för Spotify-spelningar, jämfört med skivbolagen

Desto intressantare – tycker jag och flera andra – var den bredare diskussion om musikens värde som radioprogrammet kom in på.

Linda Portnoff, företagsekonom och indiemusiker, lägger ut sin syn på musikaliskt värde i programmet:

Den viktigaste typen av värde, det är när du hör en låt och blir glad eller ledsen eller berörd, att det frambringar känslor. Det har ju funnits där sen tidernas begynnelse och det är samma sak idag. Essensen har inte ändrats.
/…/
Om man tänker att det är det här som är essensen så får man se det som att… hur utvecklingen kommer att se ut.
Det kommer bara hittas nya sätt att få en utväxling på det här värdet, finansiellt. Spotify är en sådan nyhet just nu. Det var en nyhet när radion kom, när cd:n kom, när videon kom. Och det kommer fortsätta se ut så här att vi hittar nya sätt att utväxla det där speciella, magiska med musiken till nånting som genererar pengar så att industrin kan leva vidare och de som skapar får ersättning för sina prestationer.

Jag köper verkligen inte Linda Portnoffs historieskrivning. Ett enda essentiellt värde, detsamma för all musik, “sedan tidernas begynnelse”? När de allra flesta mänskliga kulturer inte ens har haft ett ord för “musik”, utan flera olika ord för sådant som hymn, dans, kväde, signal… Spelandet och sjungandet har varit integrerat i allt från tillbedjan till krig, från hovliv till höstfester. Människor har uppfattat en lång rad olika värden i detta. Idén om musik som ett generellt uttryck för inre känslor dyker upp först under 1700-talet, vilket också är det århundrade då låneordet “musik” etableras i svenska språket.
Linda Portnoffs idé om en tidlös magi saknar kulturhistorisk grund. Antagandet att musik kommer i formatet “låt” är särdeles kulturspecifikt, knutet till rådande rutiner för att kombinera filsystem med grafiska gränssnitt. Men varken den noterade (klassiska) musikens, de olika folkmusiktraditionerna eller för den delen elektronisk dansmusik organiserar musiken i “låtar” på samma sätt som popmusikens mittfåra gör. Verkligt visionär är endast den som försöker tänka bortom rådande låthegemoni.

Linda Portnoff säger vidare:

Köper du en limpa och njuter av den och äter upp den så är den i magen och “forever gone” liksom. Men köper du en låt och lyssnar på den och njuter av den så du göra det en miljon gånger och du kan dela den med hur många människor som helst.

Jag begriper inte riktigt vad detta är tänkt att belägga. Men jag behärskar multiplikation och har således räknat ut hur lång tid det tar att lyssna på en låt en miljon gånger. Om vi antar att låten är fem minuter lång, tar det uppemot tio år – om man lyssnar dygnet runt, vilket knappast är realistiskt.
Meningen med denna räkneövning är inte att raljera, utan att peka på det faktum att vår begränsade livslängd är relevant för hur vi förstår musik. Jag nämner det ett par gånger i Det postdigitala manifestet:

§ 10.
Vi har idag omedelbar tillgång till oändligt mycket mer musik än vad vi någonsin kan integrera i våra tidsbegränsade liv. Ett urval är därför ofrånkomligt. Våra tekniker för att hantera överflöd av sådan art är i många fall omogna och formbara. Än så länge fortsätter vi i hög grad att förlita oss på 1900-talets filter.
/…/

§ 32.
/…/ Idag känner vi till mer musik. Fler artister kan nå ut. Vi har större möjlighet att självständigt skilja mellan bra och dålig musik. Men våra liv har fortfarande begränsad längd. Ingen individ är i närheten av att på egen hand kunna bedöma all tillgänglig musik. Vi är alla tvungna att lita till ett eller annat kollektiv. Därför måste vi nu uppfinna nya kollektiva musikaliska situationer som kan utgöra grunden för gemensamt urval. Alternativet är att förlita sig på en ruttnande topplisteregim från förra seklet.

Idén om en individuell valfrihet måste därför problematiseras, säger jag i radioprogrammet:

Jag tror inte att den totala valfriheten alltid ger den maximala upplevelsen. Tvärtom finns det ett element av underkastelse i all musik, som jag tror att man inte kan komma bort från. Det finns ett värde i att man inte har den där “skip forward”-knappen till hands. Det har man till exempel inte om man är på en konsert. Då kan man inte trycka fram till nästa låt, eftersom det är en kollektiv upplevelse.
Man kan tycka att det är skitdåligt. Man kan bli besviken. Då kan man fatta beslutet att gå därifrån, men det är ett mer aktivt val, då bidrar det till att göra ett urval. Möjligheten att bli besviken hänger samman med möjligheten att bli berörd av musik. Vi kommer inte undan det, vi måste faktiskt kunna bli besvikna för att kunna bli berörda.

Frågan i musiken knyter här an till frågan om liberalismen – är det alls vettigt att tänka sig musikens värde utifrån en idé om autonoma individer?
Artistindivider som uttrycker känslor som finns i deras inre innan musiken äger rum, konsumentindivider som tar till sig dessa uttryck, utifrån sin “personliga smak” som de på något vis trollat fram ur sitt inre, oberoende av andra individer, innan musiken äger rum… Jag finner det bara absurt.

Endast en kommentar ↓

#1 Robin Iversen Rönnlund on 9 February 2010 at 11:30 pm

En relevant kritik av Portnoffs sätt att formulera sig – jag ställer mig också extremt kritisk till hennes val av ordet “låt”, något mer kulturspecifikt existerar nog inte, dessutom så är ju ordet idag inte alls vad det var för ett sekel sedan.

Skulle man träffa på en stackars rustik statare i Västra Ryd i det unga nittonhundratalets Sverige så skulle han bli väldigt förvirrad om man började kalla ett sekulärt musikstycke med sång och gitarrspel för “låt” eller ens “sång”. För honom har något sådant alltid varit en visa.
– En låt, det är ju något man gnider fram på fiolen…

Bara på hundra år är samhället något annat, men detta kanske kan överbyggas av den tidlösa musiken, den där känslan i magen?

Kommentera