Senaste inlägget kring filosofisk pessimism berörde den fundamentala skillnaden mellan två slags politiska idéer om befrielse från förtryck (“revolution“, om man så vill).
Å ena sidan att ta över, att göra slut på förtryck-som-utsugning (den spekulativa modellen). Å andra sidan att ta sig ut, att göra slut på förtryck-som-instängning (den pessimistiska modellen).
Sålunda försökte Nick Land (1992) dubbelbelysa de radikala arbetarrörelsernas historia på ett ganska tilltalande sätt. Med ett liknande grepp går det att spåra en dubbelhet inom den radikalt liberala traditionen.
Liberalismen återfinns i en framstegstroende variant, som under vissa förhållanden är inriktad på att “ta över”, med vapen om så krävs, för att därefter bli en “Pangloss-liberalism” som odlar sin optimistiska tro på att historiens maskineri kan göra världen “bättre och bättre dag för dag”. Mot detta kan kontrasteras en pessimistisk liberalism som saknar utopisk tro på historiens framsteg, en liberalism som nöjer sig med att undvika tendenser till despoti.
Inte heller här handlar det om ett antingen-eller, utan i praktiken kombineras de bägge varianterna i olika kombinationer. Men någon kompromiss är knappast möjlig, även om partigängare alltid kommer behöva tro det. Om det finns någonting politiskt fruktbart i liberala rättigheter, förutsätter det att spänningen mellan de två modellerna hålls vid liv.
Därmed hamnar vi i Den Nya Liberala Teorin som Isobel har börjat skissa på. Utan tvivel lutar den åt det håll som i dessa filosofiska sammanhang kan kallas för pessimistiskt, vilket understryks av nationalekonomen Niclas Berggren. Han identifierar sig med Isobels försök till en ny liberalism, just utifrån en filosofisk grund “präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche”. En pessimistisk liberalism tar självklart avstånd från moralismer som “arbetslinjen” och avslöjar framstegstron som pseudoreligiös.
Själv ser jag mig förvisso som grundmurad ickeliberal (och ickesocialist) och det handlar ingalunda om att de pessimistiska modellerna i sig skulle vara “bättre” än de spekulativa/teleologiska/optimistiska. Pessimistisk filosofi medför specifika faror – vilket Nietzsche, i relation till Schopenhauer och dennes “europeiska buddhism“, undersökt grundligare än någon annan.
Om pessimismen är en hållning som skär på tvärs genom det vi kallar för ideologier, då rymmer den en potential till metapolitik. Så kan man fundera exempelvis över begreppet autonomi. Isobel skriver: “Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan.”
Framöver tänker jag, på Isobels inrådan, nysta vidare i detta med det liberala och liberalismen. (Jag vill betrakta dessa som olika saker: å ena sidan en uppsättning rättigheter, vilande på en idé om individen samt på åtskillnaden mellan en privat och en offentlig sfär – å andra sidan en ideologi som menar att de liberala rättigheterna i sig utgör en tillräcklig grund för det politiska.) Det blir nog en serie på åtminstone 2-3 inlägg, men lär dröja någon vecka.
39 kommentarer ↓
En aspekt jag ofta ser liberaler negligera är frågan om maktbalans. Frihet blir ofta lätt till den starkes rätt, t ex. stora företag som tar för sig så att människor kommer i kläm. – Jamen sådant reglerar vi med lag.. – Vips så har liberalerna motiverat en frihetsinskränkning. Jo, varje lag är i någon mån en frihetsinskränkning.
Här kommer den “svenska modellen” som ett rätt så smakfullt alternativ. Stöd skapandet av motkrafter som skapar maktbalans, då behöver inte politiker skapa lagar eftersom maktbalansen sorterar ut saken själv. I teorin då förstås. Men som vi alla vet, det kan vara svårt att para ihop den jordbundna herr Praktika med den något lättfotade fröken Teori. Men det funkade bra när modellen kom, i stora drag. Det var bra för sverige med stora och mäktiga företag, utåt sett. Men nackdelarna inåt behövde en lösning. Nackdelen med lagar är ju att de gäller alla lika, och så skall det vara. Men två jämbördiga i en maktbalans kan tillåta sig att vara mer flexibla, genialt. Men en organisation som t ex. Metall med LO i ryggen innebär ingalunda någon maktbalans för den lille företageran med två anställda. Men hade en lag varit bättre, som ställt den lille mot staten som är ännu mäktigare?
På det här viset ser jag sällan att de olika liberala lägren diskutera, vilket jag tycker är synd. Redan Platon rörde ju sig lite grann kring detta när han filosoferade kring rätt och fel och avfärdade den starkes rätt ganska enkelt och grundligt genom att det då blir rätt att göra fel när den starke misstagit sig.
[…] ← Pessimism och liberalism […]
Steelneck: Senast jag kollade så var liberaler rätt förtjusta i maktdelning. Att de inte gillar just din variant är en annan sak.
@EL: Den danske musikkritiker Poul Borum fick någon gång på 80-talet en fråga, som lät såhär: “Var står Ni egentligen i förhållandet till detta så kallade heavy metal?”
Hr. Borum svarade: “- Jeg står inte. Jeg rör mig.”
@Dennis: Maktdelningen är inte riktigt den sorts maktbalans jag far efter. Det handlar bara om den yttersta makten, det jag talar om är maktbalans överlag. Se den kommentar jag skrev hos Isobel där jag ger ett exempel på hur skapande av en motpol eventuellt skulle kunna lösa hela “piratdebatten”. Men observera att jag bara skrev det som ett hypotetiskt exempel för att visa på hur maktbalans kan förändra saker mycket radikalt. Jag påstår inte att det skulle fungera eller ens vara önskvärt. Tog bara ett exempel att saker måste kunna diskuteras utifrån perpektivet maktbalans och hur sådan kan skapas, det är något jag ser alldelens för lite av inom nästan alla områden.
Dåligt formulerat.. ” .. maktbalans överlag.” alltså hur makbalans kan nyttjas för att lösa problem istället för lagstiftning.
@Dennis, igen: Nu är väl inte precis “den svenska modellen” _min_ modell, jag är inte sverige. Ja, jag vet att liberaler brukar få något ont i ögat så fort fackföreningar nämns. Men fackföreningar grundar sig i föreningsfriheten, “freedom of association”. När det kommer till kritan så blir det ju lite tokigt om de vill göra begränsningar i föreningsfriheten, eller hur? Men jag tror att det har sin grund i att de sas. skäller på fel träd. De svenska mycket starka facken har sin grund i en stat som medvetet stärkt dem, i syfte att slippa lagreglera. Liberalerna kanske istället borde klaga på att maktbalanseringen gått för långt så att brädet börjat tippa över och skälla på staten, inte attackera föreningsfriheten.
Att främja maktbalans istället för att lagreglera är faktiskt också en form av liberalism. Men som sagt, Metall med LO i ryggen är ingen maktbalans när de ställs emot den lilla bilverkstaden på hörnet. Men som balans mot en jätte som Volvo fungerar det rätt hyggligt.
Men ibland blir det också väldigt fel, gruvstrejken 1969 är ett gott exempel eftersom den lika mycket riktades mot facket som hade “pampifierats” som mot arbetsgivaren, ja tom. staten.
Steelneck: Men då är det ju ännu underligare eftersom liberaler kritiserat de korporativa inslagen i den svenska modellen. Det är bland annat av den anledningen som liberaler kritiserar fackföreningar, det handlar inte om fackföreningar som sådana utan just att de lierat sig med staten.
Det finns ganska små utsikter att få till stånd någon balans, eftersom det sällan handlar om två tydliga motpoler som i sig bidrar till ett collective action-problem. Vi har redan upphovsrättsorganisationer med ett försprång till den politiska makten, deras tänkta motståndare är däremot inte lika lätta att klumpa ihop (och då är det förstås enkelt att dra dit Piratpartiet och låtsas som om det funkar).
Alltså, att liberaler inte har samma syn som du innebär inte att frågan negligerats.
@Dennis: “Vi har redan upphovsrättsorganisationer med ett försprång till den politiska makten”
Ja, det är det jag säger. Någon motpol med lika stor makt och inflytande finns inte. Men samhället skulle kunna skapa ekonomiska incitament så att något ditåt får grogrund att födas.
Det känns som om du inte ser att vi säger samma sak och att du fått ett rött skynke framför ögonen bara för att jag nämde ordet fackförening. Men tro mig Dennis, folk på vänsterkanten får precis samma skynke framför ögonen när man nämner t ex. Svenskt Näringsliv, och de framför samma argument om att de lierat sig med staten.
Men som jag ser det så har båda rätt, ur sin horisont. Både att staten o kapitalet sitter i samma båt och att fackföreningarna har stor politisk makt är sant. Jag motsäger inte något av det, jag ser det bara som ett resultat av maktbalans. Ta bort facken och du har bara näringslivets lierande med staten kvar (fascism), ta bort näringslivets maktposition så blir facket så allsmäktigt att något mindre trevligt epitet kan klistras på det. Båda alternativen skulle vara lika illa.
Ifpi, STIM, Sami osv. är, eller var, precis sådana makbalanserare i en tid som utvecklingen nu sprungit förbi. Maktbalanserare precis som LO och Svenskt Näringsliv. Men genom digitaliseringen som satt publiceringsverktyget och distributionen i vanligt folks händer, så är inte dessa sällskap någon relevant makbalanserare längre. De två gamla motpolerna, kulturskapare och de som profiterar på dem har idag istället sammanfallande intressen i att plocka det nya verktyget ur folks händer. Vilket vi ser prov på gång på gång när dessas intressen tar sig uttryck i politiska förslag och retorik.
Jag har inte någonstans läst ens en antydan till förslag på lösningar gällande problemet med den skeva maktbalansen, inte en enda pirat verkar ens ha luktat på problemet. Piratpartiet i sig är ingen maktbalanserare, det är ett politiskt parti syftande till politiskt inflytande, inte makt i andra hänseenden. Jag ser tyvärr inga idéer dryftas inom PP som syftar till att använda det önskade inflytandet för att skapa grogrund till något som kan balansera det sammanfallande intresset mellan skapare och deras profitörer, en maktfaktor som som är mer anpassad till det faktum att privatpersoner idag ställs emot multinationella koncerner. Det om något är ett prov på skev maktbalans.
Om jag har fel, att det faktiskt förekommer diskussioner i termer av maktbalans som tar hänsyn till att tröskeln för publicering sänkts ända ned till den enskilda människan, så får du mycket gärna peka mig dit.
Steelneck: Nej, jag får inga röda skynken framför mig när någon nämner fackföreningar. Däremot när någon tillskriver mig åsikter som jag inte har. Jag har, som sagt, inget emot fackföreningar som sådana. Däremot har jag problem när fackföreningar av staten får en särställning. Tro mig om du vill, men det stora problemet är att sådant går ut över andra fackföreningar (den som vill får uppdatera mig om vad Syndikalisterna tycker om den rådande ordningen i Sverige) och de som inte vill vara medlemmar. Det är för övrigt samma sak på arbetsgivarsidan.
Om liberaler inte delar dina tankegångar så kan det ju faktiskt bero på att liberaler tycker att det inte finns så mycket som staten kan göra för att förbättra normalsituationen. Den kanske inte är optimal, men försöken att skapa maktbalans är ännu sämre.
[…] för frihetens skull – och vi kan konstatera att det sistnämnda är svårare.) Rasmus på Copyriot lyfter inslaget av skepsis mot den Panglossliberalism ”som odlar sin optimistiska tro på att […]
[…] Pessimism och liberalism […]
Kommentera