Thomas Metzinger: vad finns bortom jagets tunnel?

Väldigt spännande med Jan Söderqvists understreckare om den tyske neurofilosofen Thomas Metzinger. Särskilt att den kom just nu, samtidigt som hans namn dyker upp i flera olika tunnlar där Copyriot just nu nosar, vissa av dem förbundna med tidskriften Collapse. Dessutom är det väl synkat med att Isobel Hadley-Kamptz skriver om individens upplösning.

Thomas Metzinger är känd för att, på en gedigen grund av neurovetenskap, förneka att någon människa någonsin skulle ha haft något distinkt “jag”. Vi har kroppar och vi har nervsystem som bearbetar information. Evolutionen har fört den mänskliga arten in på en udda väg – våra system för informationsbearbetning skapar illusionen av att “vara någon”, av att vår interaktion med omvärlden skulle utgå från någon slags individ.
Thomas Metzinger talar om “den fenomenella jagmodellen” som har en genomskinlig karaktär. Vi kan inte förstå hur den fungerar bara genom att känna efter, för vi känner genom den. Jagmodellen är, som Jan Söderqvists skriver, “kroppens perspektiv på omvärlden”.

Evolutionen har skapat oss på det viset. Och det är heller ingenting att sörja särskilt mycket över. Jagmodellen är på många vis en briljant inrättning som gör det möjligt för en organism att föreställa sig själv som en helhet och att agera någorlunda rationellt i både en yttre och en inre miljö. Hjärnans uppgift är ju inte och har aldrig varit att uppdaga tillvarons mest komplicerade mysterier

Hjärnan aktiverar mekanismen vid behov och behovet finns där, något förenklat, från att vi vaknar till att vi somnar. Det verkar som att Thomas Metzinger för egen del åtnjuter mycket intensivt levande drömmar, åtminstone fascinerar sådana honom och hans förståelse av det vakna medvetandet kan rentav associeras till ett par kända rader av Edgar Allan Poe:

Is all that we see or seem
but a dream within a dream?

Medvetandet är inte en bild av vår omvärld, utan snarare en “jagtunnel”. Vi rör oss i tunnelns ytterst begränsade urval av alla de intryck från omvärlden som når våra kroppar. Hjärnan lyckas dock ständigt återskapa upplevelsen av att denna process skulle vara ett sammanhängande ting, ett “jag”. Men ingen har någonsin haft ett jag (i analogi med att inneha andra föremål), än mindre varit ett jag (vilket skulle kräva ett något som “är” jag).
“Vad organismen som helhet kan ha är en intern modell av sig själv som en helhet”, skriver Thomas Metzinger själv och fortsätter:

The phenomenal self is not a thing, but a process – and the subjective experience of being someone emerges if a conscious information-processing system operates under a transparent self-model. You are such a system right now, as you read these sentences. Because you cannot recognize your self-model as a model, it is transparent: you look right through it. You don’t see it. But you see with it. In other, more metaphorical, words you constantly confuse yourself with the content of the self-model currently activated by your brain.

Filosofin har sedan länge förlitat sig på detta neurologiska trick för att upprätthålla sin autonomi gentemot neurovetenskapen, vars framsteg provocerat filosoferna till ett allt mer defensivt värnande av sin kära “subjektivitet“. Extremast av alla var måhända Edmund Husserl, som grundade fenomenologin, som utgör Thomas Metzingers främsta måltavla.
Drömmen om en strikt åtskillnad mellan filosofi och neurovetenskap faller tillbaka på den moderna författningens grundsatser, som klarast formulerades av Immanuel Kant, vars relation till Metzinger är komplex.
Neurofilosofiska radarparet Paul och Patricia Churchland har också dristat sig till att jämföra Metzingers Being No One med Kants filosofiska system. Ofta nämns också Metzinger i samma sammanhang som Churchland-parets “eliminativa materialism“. De bildar exempelvis en gemensam utgångspunkt för Ray Brassiers Nihil Unbound (som nämndes här för ett par veckor sedan).

För de specialintresserade kan även tipsas om Andreas Chatzopoulos systematiska jämförelse mellan Thomas Metzingers teori om subjektiviteten och Antti Antti Revonsuos “biologiska realism”. Ingen har väl påstått att Metzinger skulle vara unik i sina teorier – det intressanta är snarare hur de verkar kunna katalysera filosofiska skiljelinjer och blotta djupare avgrunder.

Själv uppskattar jag exempelvis när Graham Harman tar spjärn mot Metzinger (och för Latour) – hans bok Circus Philosophicus som ska komma i sommar verkar bli någonting helt enastående. Träffande konstaterar han att Thomas Metzinger sannolikt tar ett rekord vad gäller nedlåtande retoriska grepp när han säger att även om hans motståndare har fel så finns det evolutionära skäl till deras felande. Den som neuropsykologiserar andras teorier utan att själv vidkänna att man har (neuropsykologiska) motiv till sin egen filosofi bäddar för en bumerangeffekt.
Ännu viktigare är att Graham Harman insisterar på att fråga hur filosofin bör relatera till neurovetenskapen. Att bara upphöja naturvetenskapens sanning är en alltför enkel position, då den alltid lämnar filosofin ett steg bakom, när dess roll lika gärna kunde vara att bana väg för naturvetenskapliga teorier som ännu väntar på att formuleras. Frågan om hur vi ska hantera den där fixa idén om ett “jag” kommer knappast att lösas av vare sig filosofer eller neurologer på egen hand.

Verkligt svindlande är den klyfta som uppstår mellan en “ljus” och en “mörk” läsning. Thomas Metzinger själv avslutar Being No One med en oväntat optimistisk slutfras på sida 634:

There is no one whose illusion the conscious self could be, no one who is confusing herself with anything. As soon as the basic point has been grasped—the point that the phenomenal self as such is not an epistemically justified form of mental content and that the phenomenal characteristic of selfhood involved results from the transparency of the system model – a new dimension opens. At least in principle, one can wake up from one’s bio- logical history. One can grow up, define one’s own goals, and become autonomous. And one can start talking back to Mother Nature, elevating her self-conversation to a new level.

Flera har stört sig på Thomas Metzingers hurtiga slutkläm. En av dem är Slavoj Žižek som i The Parallax View ägnar några sidor åt att delvis ställa relevanta frågor, delvis “besvara” dem på sin sedvanliga lacanianska. Slavoj Žižek sammanfattar med en fråga som kan få gå tillbaka till Jan Söderqvist:

Surprisingly, we thus encounter, at the very high point of a naturalistic reductionism of human subjectivity, a triumphant return of the Enlightenment theme of a mature autonomous … what? Certainly not Self.

Jan Söderqvist verkar läsa Thomas Metzinger just med sikte på “Upplysningen 2.0”, vilket han intressant nog associerar med nätverket Liberati. Han skriver i SvD att vi nu kan se ljuset i slutet på jagets tunnel.

Tunneln är i själva verket ett fängelse, men nu börjar vi ana ljuset i tunnelns slut. Denna frigörelse kommer att förändra vår självbild och vår världsbild mer genomgripande än vad någon av de föregående revolutionerna inom vetenskaperna gjorde. En bred klyfta kommer att uppstå mellan de välinformerade och de nostalgiska själ- och jagkramare som aldrig har hört talas om någon fenomenell jagmodell.
Helt nya frågeställningar framträder när neuroteknologin ofrånkomligen omvandlar sig till en medvetandeteknologi. Nya kunskaper innebär både nya möjligheter och nya risker. I princip finns det ingenting som hindrar att vi själva designar vår egen jagtunnel, och olika former av kognitiva förbättringar hamnar inom räckhåll. Vi kan själva kontrollera vår egen sinnesstämning med hjälp av några smärre neurokemiska justeringar.

En hel del frågetecken kvarstår. Varför ska vi – vilka som nu menas med “vi” – nöja oss med att designa nya jagtunnlar? Om vi ska vara visionära kan vi lika gärna vara konsekventa i överskridandet av jaget – och vi bör då även fråga oss själva i vilken mån som medvetande alls är önskvärt. Thomas Metzinger snuddar själv vid frågan på sida 620, efter några normativa resonemang av en art som Jan Söderqvist undviker i sin entusiastiska presentation:

In the end, a theory of mind has to be rationally integrated with normative considerations. Philosophy of mind must be supplemented by moral and even- tually even by political philosophy. Above, I pointed out that the actual creation of a technical model of a full-blown, perspectivally organized conscious experience seems to be the ultimate technological Utopian dream. It might be a nightmare too. As a philosopher I am strictly against attempting to realize the Big Technological Dream, but on ethical grounds. Why? Put very simply, we might dramatically increase the amount of suffering, misery, and confusion on the planet. And we might do so without at the same time increas- ing the amount of pleasure and joy. An even deeper and more general point is that upon more careful inspection it is not at all clear if the biological form of consciousness, as so far brought about by evolution on our planet, is a desirable form of experience, an actual good in itself, something that one should simply keep on multiplying without further thought.

För att kunna dra visionära slutsatser av medvetandeforskning, är det först nödvändigt att ställa den filosofiska frågan om medvetande är önskvärt. Svaret att mer medvetande alltid är bättre än mindre medvetande kan få ganska absurda konsekvenser.
Tänkandet har intressen som inte överensstämmer med livets intressen, heter det i en ovanligt klar passagen i förordet till Ray Brassiers snåriga Nihil Unbound. Tänkandet kan vändas mot livet – vilket ju enligt Nietzsche var vad filosofin sedan Sokrates hade ägnat sig åt. Nu handlar det ju inte om att välja en av två sidor. Livet kan lika lite som medvetandet förutsättas vara bra i sig. Tvärtom måste filosofin, särskilt mot bakgrunden av ny neurovetenskap, vara öppen för experiment där tänkandets intressen vänds mot livets. Ray Brassier:

Philosophers would do well to desist from issuing any further injunctions about the need to re-establish the meaningfulness of existence, the purposefulness of life, or mend the shattered concord between man and nature. Philosophy should be more than a sop to the pathetic twinge of human self-esteem. Nihilism is not an existential quandary but a speculative opportunity.

Thomas Metzinger har själv hävdat: “Det finns aspekter av den naturvetenskapliga världssynen som kan ha skadlig effekt på vårt mentala välmående”.

James Trafford har tagit fast på denna potentiellt mer pessimistiska underström hos Thomas Metzinger. Han kopplar den, i en artikel i Collapse #5, till skräckförfattaren Thomas Ligotti, som i sin tur har avhandlat Metzinger i sitt ännu ofullbordade filosofiska verk, The conspiracy against the human race. Där snackar vi extrem pessimism! Ligotti hånar Metzingers glättiga slutkläm och menar att neurovetenskapens avslöjande av jaget som en myt är gagnlösa så länge inte forskarna går vidare till att finna en metod för att faktiskt avskaffa jaget – och medvetandet.

Jan Söderqvist vill jaga ljuset i slutet av tunneln (för att bygga nya tunnlar). Thomas Ligotti vill släcka ljuset en gång för alla. Båda drar konsekvenserna av Thomas Metzingers neurofilosofi – men åt helt olika håll. Bara det gör den till en ganska intressant utgångspunkt.

(Thomas Metzingers båda böcker – tegelstenen Being No One och den mer lättillgängliga The Ego Tunnel – finns fritt tillgängliga som pdf-filer via Aaaarg!).