Pessimismen är inte optimismens motsats

Förra inlägget, om Thomas Metzingers neurofilosofiska förnekande av “jaget”, utmynnade i en kontrast mellan två sätt att dra konsekvenserna därav: “optimism” kontra “pessimism”.

Tanken på en symmetri mellan optimism och pessimism är utan tvivel frestande. Ofta är siktet inställd på en gyllene medelväg (en föregiven “realism”), andra gånger på dialektiskt snusförnuft à la Gramscicitatet om “viljans optimism och förnuftets pessimism“.
Sådana dikotomier måste avvisas. Vi bör inte förutsätta någon som helst symmetri mellan optimism och pessimism. Vi bör inte ens förutsätta att de båda begreppen är varandras motsatser. Åtminstone inte i filosofiska sammanhang, där det inte bara handlar om att göra sannolikhetskalkyler om hur framtiden kommer att bli. “Pessimism” betecknar en viss filosofisk inriktning, med Schopenhauer som central gestalt, medan “optimism” fortfarande bara är vardagsspråk.

Ernst Jünger skrev i essän Över linjen (1949) att optimismens motsats inte är pessimism, utan defaitism, den fastkörda uppgivenheten. Pessimismen som yttrar sig som “ett äckel inför det man ser i vardande” kan enligt Ernst Jünger förstås som en övergångsfas till nya värden, kanske en ny optimism. Passagen bortom nihilismen framskrider i tre faser: “från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse.”
Utifrån detta fördes här en intressant diskussion om nätpolitik sensommaren 2006. Flera kopplingar finns till innevarande vinters diskussioner om tunnlar och eskalationism.

Om optimismens motsats inte är pessimism utan defatitism, vad är då motsatsen till en pessimistisk filosofi? Kanske en spekulativ filosofi, om vi med detta syftar på den filosofiska axel där Kant och Hegel utgör maskineriets tyngsta nav. Mot dessa har vissa velat ställa en pessimistisk axel, mer marginell och mindre rätlinjig, där vi återfinner såväl Buddha och Schopenhauer som Freud och Cioran, på något vis även Nietzsche, de Sade och Bataille.
Även om filosofihistorien inte ska reduceras till en fotbollsmatch, kan sådana breda linjer ibland vara klargörande. Nick Land uppställer i The Thirst for Annihilation två modeller för befrielse mot varandra:

The speculative model of revolution is one of ‘taking over’, the pessimistic model is one of escape; on the one hand the overthrow of oppression-as-exploitation, and on the other the overthrow of oppression-as-confinement.

Förvisso är Nick Land snabb att påpeka att dessa modeller inte är ömsesidigt uteslutande utan snarare måste betraktas som komplement, om det alls ska vara möjligt att tänka sig en befrielse från förtryckande förhållanden. Men att de är komplement betyder inte att det går att uppnå en kompromiss. Frågan är om de någonsin kan försonas. Mer fruktbart är kanske att hålla spänningen vid liv, som Nick Land gör i sitt sätt att läsa Karl Marx:

Marx’s famous appeal to the working class in the Communist Manifesto that they have ‘nothing to lose but their chains’ is open to both a speculative and a pessimistic interpretation, and it is perhaps the latter that unleashes its most uncompromising force.

Antonio Gramscis försök att skilja mellan vilja och förnuft grundas i det spekulativa tänkandets rädsla för regression. Någon sådan åtskillnad görs inte inom den filosofiska pessimismen, som redan i sin förståelse av världen är en viljefilosofi. En filosofisk pessimism är inte en värdering som läggs på världen av ett så kallat “jag”, utan i pessimismen upplöses åtskillnaden mellan vilja och värld.
Ännu ett kort citat från Nick Land, bara för att komma ihåg att pessimismens filosofi kan leda åt olika håll:

Eternal recurrence— the most nihilistic thought—begins everything again, as history is re-energized through the nihilistic indifferentiation between zero enthusiasm and enthusiasm for zero. Passive nihilism is the zero of religion, whilst active nihilism is the religion of the zero. On the one hand is Schopenhauer’s metaphysical pessimism as “a European Buddhism”, on the other Nietzsche’s Dionysian pessimism as the exultation of dissolution.

Nietzsche attackerar i Tragedins födelse “det optimistiska elementet i dialektikens väsen, där varje slutledning firas med jubel”. Han menar att detta i förlängningen är antimusikaliskt, eftersom musikens anda är dionysisk.

Emellertid rusar vetenskapen, sporrad av sin starka illusion, oupphörligt mot sina gränser där dess optimism, förborgad i logikens väsen, havererar. Ty vetenskapens omkrets har en periferi med oändligt många punkter, och det går inte att förstå hur hela omkretsen någonsin skall kunna beskrivas, men varje ädel och begåvad människa möter, innan hon nått mitten av sin bana, oundvikligen sådana gränspunkter på periferin, där hon stirrar in i det oförklarliga. När hon här till sin förskräckelse ser hur logiken vid dessa gränser kröker sig och till slut biter sig i svensan – då bryter den nya kunskapsformen fram, den tragiska kunskapen, som behöver konsten som skydd och botemedel redan för att uthärdas.
/…/
först sedan vetenskapens anda drivits till sin gräns, och des anspråk på universell giltighet utplånats genom påvisandet av dessa gränser, kan man hoppas på en återfödelse av tragedin

Frågan är då hur vi ska förstå det neurovetenskapliga upplösandet av jaget – vetenskapens anda driven till sin gräns? Enligt Thomas Metzinger bör vi erkänna att naturvetenskapens världssyn kan få konsekvenser som är skadliga för vårt mentala välmående. Vad krävs för att uthärda en sådan kunskap?

8 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Pessimism och liberalism on 9 February 2010 at 8:01 pm

[…] Pessimismen är inte optimismens motsats […]

#2 on 9 February 2010 at 8:38 pm

Ett litet försvarstal för optimisten (som om han behövde något!): Om man kan tala om tyst kunskap borde man också kunna tala om tyst filosofi. Optimismen är i så fall en sådan tyst filosofi, för optimisten talar inte om sin filosofi och teoretiserar inte om den utan låter den verka i världen genom sina handlingar. Han bygger, uppfinner, upptäcker, erövrar, organiserar, river ner, bygger nytt, organiserar om o.s.v. utan att någonsin se ett slut på sina möjligheter eller tro sig ha åstadkommit något som inte kan förbättras ytterligare. Han driver bokförlag som trycker pessimisternas djupsinniga böcker och ger ut tidningar som publicerar deras samhällskritiska artiklar. När han har tid och lust läser han vad de har funderat ihop på sina dystra kammare och ensamma skogspromenader och när han är tvungen lyssnar han på deras långa och invecklade utläggningar. Sedan går han ut och gör sitt. Gör den värld vi lever i. Han vet sitt värde, för han vet livets värde. Han låter sina handlingar tala. Och på dem lyssnar vi alla ständigt vare sig vi vet det eller vill det eller ej. Vi lever i hans filosofi och ser den därför inte.

#3 Undantagstillstånd « Isabelle Ståhl – istället för sömn on 10 February 2010 at 2:15 am

[…] Enst Jünger skrev i essän Över linjen (1949) att optimismens motsats inte är pessimism, utan defaitism, den fastkörda uppgivenheten. Pessimismen som yttrar sig som “ett äckel inför det man ser i vardande” kan enligt Ernst Jünger förstås som en övergångsfas till nya värden, kanske en ny optimism. Passagen bortom nihilismen framskrider i tre faser: “från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse.” Ur Copyriot. […]

#4 Cernael on 10 February 2010 at 3:47 pm

Det finns faktiskt en filosofisk “optimism” – Leibnitz’ “Bästa av världar”. Jag vet inte om han benämnde den så själv, men termen finns i Voltaires “Candide, ou l’Optimisme”.

#5 Håkan on 15 February 2010 at 12:56 am

“Vi lever i hans filosofi och ser den därför inte.”

-Since 1789/1790

#6 COPYRIOT | Om en kort bok om en kall värld och ett överflödigt “och” on 22 February 2010 at 12:07 am

[…] Pessimismen är inte optimismens motsats […]

#7 Jubelpessimisme / Commoniser on 27 April 2011 at 9:49 am

[…] og fejre og spekulere og konspirere, at være både optimist og pessimist på samme tid (de er ikke hinandens modsætning, det er derimod defaitismen, den opgivende følelse, accepten og overgivelsen af fremtiden). At […]

#8 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 11: Pessimismer on 3 December 2011 at 11:47 pm

[…] Kanske liknande Pessimismen är inte optimismens motsats […]

Kommentera