“Drone” som beteckning på viss musik kan översättas på två skilda sätt: bordun och drön.
Bordun betecknar en djup ton som är ständigt närvarande i musiken. Traditionellt sett brukar den komma från en bordunpipa i en säckpipa, en bordunsträng på en vevlira eller liknande konstruktion. Bordunen utesluter inte ackordföljder men begränsar deras svängrum och lägger grunden för en musik som arbetar med repetition och variation, snarare än med dissonansen upplösning i konsonans.
Samtida musik kryllar av borduner. Inte minst gäller det olika inriktningar av house och techno, som i princip kan sakna ackordföljder men däremot jobbar med att modulera övertonserier ovanpå en repetitiv melodi som i praktiken kan få karaktär av en bordun. Ändå klassas dansant musik i stort sett aldrig som “drone”. Snarare brukar just frånvaron av beats anses som definierande för genren.
Artister som Stars of the Lid, Windy & Carl eller i synnerhet The Dead Texan bygger ibland på borduner, men andra gånger handlar det snarare om ackordföljder, om än oändligt nedsaktade och utflytande. Samma sak gäller i högsta grad för Sunn O))), som också räknas som drone utan att i strikt mening vara bordunmusik. Här förefaller det mer passande att översätta till det vackra svenska ordet drön.
En ljudligare betydelse av verbet dröna i äldre svenska och lever kvar i tyskans dröhnen: mullra, dåna, råma. Utdragna dova ljud, men inte nödvändigtvis på bordunens fasta frekvens. Annars är det olika aspekter av långsamhet, gränsande till inaktivitet, som ordet brukar beteckna.
Drön = söl, overksamhet, lättja, dåsande; tröghet, senfärdighet, dåsighet, sömnighet.
Dröna = vara långsam, söla, dröja, icke bli färdig (med ngt); vara overksam, göra ingenting, förnöta sin tid i overksamhet, lättjas, slå dank, slöa, dåsa.
§ 45
Musik är ett tidsfördriv, det vill säga en offerhandling. Genom att musik tar tid från målinriktade sysslor förs dagen mot sitt slut, kanske rentav in i en ny morgon.Ur nyttologikens synvinkel är musik alltid en omväg till målet, men musik handlar inte så mycket om vare sig synvinklar eller mål. Dragningskraften i musikalisk närvaro kan inte förklaras genom en balansräkning mellan utgifter och upplevelser, bara genom det universella behovet av att förslösa ett överflöd utan högre syfte.
49 kommentarer ↓
Dröna är verkligen ett bra ord, likaså drönare. Jag kan tänka mig att införa det i språket mer också.
Ordet “bordun” saknas i äldre svenska där den medljudande baspipan/strängen (och basljud över huvud taget) kallas för “dråmm”.
Ordet “drön(j)a” är mycket intressant då det kommer ur ett äldre ord för “ljud” – i gotländskan finns ordet “drunjus” som betyder just detta.
Kopplingen till “drönare” kommer ur uttrycket “gå och dröna”, vilket mest boskap lär ha sysslat med. Gustav Vasa kallade den late svensken för “dröngöt”, vilket lätt blir mitt ord för veckan!
Oerhört intressant, Robin! Det är för att få sådana kunskaper i retur som jag skriver inlägg utan given riktning, som det ovan.
Nöjet var helt på min sida! En gammal säckpipare gör vad han kan för att (för en gångs skull) glädja sin omgivning!
Och förstås the bodhran drum. Se irländsk musik: http://en.wikipedia.org/wiki/Bodhr%C3%A1n
I princip all nordisk traditionell musik kommer från en enstämmig modal värld där man tänkt i melodiska linjer och inte harmoniska, även när det började komma andrastämmor.
På folkmusikteorin på musikhögskolan pratar vi om modal musik, till skillnad från harmonisk. Grundtonen i det modus som en låt (för tillfället) har skulle då vara bordunen.
Ett par modala/bordun tips:
Bingsjö förr
Påhl Olle och Nils Agenmark
Väsen – Björkbergspolskan
Gjallarhorn – Kulning
Ranarim – Höga Berg
( KMH Folk (Musikhögskolans folkstorband) )
Misslyckades viss med lite länkar.. Här kommer de igen:
modus
Påhl Olle och Nils Agenmark
Väsen – Björkbergspolskan
Om borduner är vanliga i samtiden så lyste de nästan helt med sin frånvaro i den europeiska konstmusiken (“klassisk musik” i vid mening) från typ renässansen och fram till slutet av 1960-talet. Man får verkligen leta för att hitta några exempel på drones som inte har en tydligt bunden harmonisk funktion (som barockens orgelpunkter ju har, de skapar en tydligt genomtänkt serie ackord med överstämmorna, ligger inte bara där som ett koloristiskt eller rytmiskt pulserande element i musiken). Wagner närmar sig väl drones någon gång, förspelet till Parsifal nosar på det, men när tydliga drones dyker upp hos en del tonsättare runt 1970 och sedan hos rockgrupper som Pink Floyd (“Obscured By Clouds”, “On The Run”, “Sheep”) eller på Bowies “Low”, så är det ändå ett paradigmskifte. Inom den “gamla musiken” hade den sortens stillastående, oavgränsade tonflöden setts som ett regelbrott.
Nja, nog fanns det drones i konstmusiken tidigare än på slutet av 60-talet. La Monte Young, som åtminstone för mig är en förgrundsfigur inom drone, skrev redan på slutet av 50-talet dronemusik. Lyssna tex på “The Second Dream of the High-Tension Line Stepdown Transformer”. Fast den är, om sanningen skall fram, från tidigt 60-tal. Fantastisk.
Sibelius använder långsamt rörliga orgelpunkter och skynken av ljud – både djupt nere i basen och högt i diskanten, i sin visionära tondikt “Tapiola” (Skogsguden) från 1926. Robert Layton, som skrev en bra biografi, pekade på ett avsnitt i mitten av verket där en serie långa, mjuka orgelpunkter med låg volym och utan direkt tydlig koppling till det om händer längre upp i partituret, skapar en känsla av att musiken rör sig i två rytmiska och tonala system parallellt, som en fixeringsbild: vart och ett av skikten kan höras antingen som bakgrund eller som huvudstämma. Hade Janne förmått sig att fullborda sin åttonde symfgoni så hade vi kanske fått höra mer av det där.
Man skulle också kunna hävda att Stravinskijs metod att använda en massa rörliga stämmor för att skapa en stillastående helhet, som t.ex. i början på Petruschka, ger en slags drön-effekt.
Johan: Visst, och Ligetis “Apparitions” och orgelstycket “Volumina” från tidigt 60-tal har också inslag av drone-verkan.
Avast antivirus påstår sig hitta en trojan när jag försöker komma in på din hemsida.
Hur som helst: jag är ute efter din uppsats om konspiracism. De länkar jag hittat funkar inte.
@Magnus, klas, Johan Ronström:
Borduner fanns ju säkerligen, men inte hos “renläriga” tonsättare som Schönberg och Boulez – som ju tillhör de som i hög utsträckning fått skriva 1900-talets konstmusikhistoria.
Hos tonsättare som inte åtnjöt samma fisförnäma status i Darmstadtgenerationen, var situationen en annan. Inte minst är ju ostinaton vanliga hos Stavinskij (och till och med Webern kör med dem ibland).
Vad säger ni: hur pass nära är kopplingen är mellan bordun och ostinato?
Skulle knappast räkna Stravinskij som en av de tonsättare som underskattades av musikkritikerna och fick ett sent genombrott. Inte t ex Bernstein heller. Det är ju knappast så att Webern. Boulez och serialismen är den skola som oemotsagda härskade över 1900-talets konstmusik. Stravinskij var säkert mer spelad och känd än Schönberg, både för musiker och icke-musiker, på de flesta håll efter typ 1920.
Men visst , ostinatos som upprepas under lång tid (någon minut eller längre) och som har en framträdande plats i ljudbilden kan bidra till en drönaktig verkan. Havergal Brian, en självlärd engelsk tonsättare som var född 1876 i en arbetarfamilj i en småstad (“the kind of background that major composers and artists, in those days, simply did not come from”) är ett av de där stora originalen. Hans Andra symfoni, “The Gothic”, var långe mest känd för att den stod i Guinness rekordbok som den längsta och mest resurskrävande symfonin, men den är ett imponerande verk på egen hand och finns sen 90-talet i en snygg 2-cd-utgåva på Naxos, med magnifikt ljud och ett antal slovakiska orkestrar och körer som slagit sig samman. Här är det ofta fråga om djupa borduner i bleckblåset, vitalt slagverk och ostinatoburna grooves snarare än tät motivisk bearbetning. Mätt med Beethovens eller Brahms mått händer det inte alltid så mycket med motiven, men musiken har ne filmisk energi och de rytmiska gesterna behärskar landskapet.
Verket skrevs 1919-27 och man kan höra inflytandet från första världskriget på en del håll, särskilt i den tredje satsen som leder till en helt fantastisk klimax där man ser jorden skaka under kanonkrevader och stridsvagnar:
Brian sats 3, del 1: http://www.youtube.com/watch?v=xY-RrSv_yiw
del 2: http://www.youtube.com/watch?v=e2Lr2sQekQc
Från sådär sex minutrer in i första klippet sker inte mycket motivisk utveckling, utan de rytmiska stegringarna och omvändningarna dominerar helt.
Strupsång är väl ett väldigt tydligt exempel på bordun då man utgår från endast en grundton och sedan spelar med övertonerna?
systembreakdown: Absolut!
Stort tack till alla kommentatorer för oerhört värdefull respons som jag säkert återkommer till i kommande inlägg!
Tänkte bara tipsa om Birchville Cat Motels enligt mig ganska fantastiska Gunpowder Temple of Heaven. 40 minuter orgeldån. Campbell Kneale har gjort ganska mycket trevligt oväsen under det namnet, Curved Surface Destroyer-grejerna är värda att kolla upp också.
Även om det strikt menat kanske inte är borduntoner så är Arvo Pärts Cantus in Memoriam Benjamin Britten i de lägre registren utan tvekan så nära Sunn O))) man kan komma utan att koppla in förstärkare och hänga på sig kåpor av något slag.
även jazzen har en modal tradition från sent 50-tal, men frånvaron av en bordun är påtaglig.
amilah: Fast när Alice Coltrane spelar harpa med indisk tamboura i botten, med Pharoah Sanders i modala improvsationer ovanpå, kan jag nog kalla det bordunmusik. (YouTube)
[…] The dead texan – The struggle Ett band som jag missat tidigare, såg just denna hos Copyriot och föll […]
[…] the audio-visual from swedish speaking Copyriot, where a discussion on the swedish word for drone came to matter Possibly related posts: (automatically generated)Attention […]
[…] Vi börjar med det första. Intro-slingan. Det kan omöjligen vara den Sonerud tycker är så lik, då Sareklåten har en väldigt melodiös och harmonisk slinga och Timotejs låt snarare har ett enackords-riff med bordun-funktion. […]