Artisterna i den nya varumärkesnationalismen

Precis som väntat var det få som brydde sig när handelsminister Ewa Björling delade ut regeringens musikexportpris i eftermiddags. Prisutdelningen nämndes inte ens på frontsidan hos regeringen.se, även om vissa tidningar pliktskyldigt publicerade TT-notisen.

Ett par röster från Twitter:

  • Hybris records: GÄSP och SNARK: “Handelsminister Ewa Björling delade på måndagen ut regeringens musikexportpris för 2009 till Mando Diao.” #Zzzz
  • Ester Pharasyn: Usch, bli utnämnd till “god förebild” av regeringen – med idel krämartermer i motiveringen. Skamligt.

Krämartermerna i regeringens prismotivering:

Priset ska gå till någon som är en god förebild för Sverige. Mando Diao har med sitt kreativa entreprenörskap, sin arbetsprestation och sina artistiska ambitioner främjat den svenska musikexporten och Sveriges bild utomlands.

Man förstår inte alltid hur viktig musikexporten är för varumärket Sverige, musiken är det första man kommer i kontakt med i ett annat land, säger handelsminister Ewa Björling.

Motiveringarna bekräftar den tes som jag driver i ett kommande avhandlingskapitel: Regeringens hyllningar till “musikexporten” har ändrat karaktär. Som jag skrev i ett papper till svenska ekonomhistorikermötet för ett år sedan:

Från att framställas som en postindustriell galjonsfigur, blev musiken snarare en industriell stödtrupp – en förändring som särskilt märktes under 1999. Ett annat sätt att uttrycka saken är att förståelsen av musikens ekonomiska betydelse gick från det kvantitativa till det kvalitativa.

Numera handlar det bara om “nation branding“. Mando Diao får med andra ord pris för att de har varit en duktig dragåsna åt ett varumärke.
Varumärkesnationalismen granskas även i Maggie Strömbergs utmärkta artikel i senaste numret av Novell. Två historiker som forskar om “nation branding” intervjuas, Brita Lundström och Nikolas Glover.

Brita Lundström ser faror med nation branding och tycker att de länder som använder sig av det inte analyserar konse­ kvenserna tillräckligt. /…/ Hon tar Lettland som exempel.
– Det är en ny nation som för allt i världen vill förknippas med EU och inte med Sovjet. Här finns fortfarande problem med att ryssar behandlas illa. De ryssar som bor i Lettland lär knappast få vara med när man ska prata varumärke och sälja in landet, säger hon.
Forskaren Nikolas Glover går ett steg längre och menar att nation branding är den moderna nationalismen.
– Det säger jag ganska värderingsfritt. Däremot är den inte mindre problematisk än tidigare former, den exkluderar vissa grupper. Den som är kreativ är svensk. Den som jobbar inom vården är inte riktigt lika svensk, säger han.
När länders retorik blir allt mer lik företagens används musiken i reklam på ungefär samma sätt som företagen gör. Artisterna ska vara ambassadörer för landet, menar Svenska institutet. Men vad är det svenska i musikbilden?
– Att använda musik för att lansera ett land är logiskt, samtidigt är det inte traditionell svensk musik som ska visas upp. Det är inte folkmusik, utan anglosaxisk. De sjunger på engelska, de låter som engelska och amerikanska band, säger Nikolas Glover.

Idén om nationen som varumärke är verkligen en ny nationalism, men en typ av nationalism som paradoxalt nog inte särskiljer utan homogeniserar. Alla länder vill i förknippas med i stort sett samma värden, särskilt “kreativitet“. Maggie Strömberg skriver i Novell:

När Sveriges ordförandeskap i EU invigdes fick alla en skiva med svenska hits. SI och Export Music Sweden producerade skivan som kostade 240000 kronor och togs fram i 20000 exemplar. Lykke Li, Hello Saferide och Adam Tensta skulle ge Berlusconi, Merkel, Sarkozy ochg de andra bilden av Sverige som ett kreativt land.

En sådan formulering är givetvis ägnad att få de nämnda artisterna att skämmas en smula, vilket är helt rätt. Fast bara en pytteliten smula, för det måste vara förlåtligt att man ställer upp på trams, särskilt när man får betalt – och som musiker är det faktiskt inte ens jobb att hålla reda på alla muppar som vill ha med en på samlingsskivor. Mando Diao har däremot tappat all respekt, om de nu hade någon. Regeringens exportpris rymmer ju inte ens pengar!

8 kommentarer ↓

#1 Hilton Friedman on 1 February 2010 at 9:16 pm

Hörde en intervju med Mando Diao för nåt år sen där de uppmanade folk att ladda ner deras skiva “eftersom de redan fått betalt av skivbolaget”.

Nånting säger mig att denna episod inte ligger till grund för priset, även om den har en hel del med “export” att göra.

#2 bjorn henriksson on 1 February 2010 at 10:51 pm

Min polares foretag jobbar med att representera Mando Diao men de sitter har i London.

#3 rasmus on 2 February 2010 at 9:05 am

Björn, där har vi ännu ett exempel på var “exportintäkterna” hamnar – inte nödvändigtvis i Sverige…

#4 David SF on 2 February 2010 at 3:50 pm

Hörde om det där i P1s Mitt I Musiken:
“- Ja, det är ju fantastiskt. Det är faktiskt det roligaste priset att vinna. Ett utav dem i alla fall, tycker jag. Det är ett bevis på att man har kommit någonstans. Man får liksom tillbaks för allt det här slitet, alla timmarna på flygplatser, bussar och shuffles och allt vad det nu är, säger Carl-Johan Fogelklou som är basist i Mando Diao.”

#5 Manne on 2 February 2010 at 8:18 pm

Nja, Gustaf Norén åkte inte ens dit för att ta emot priset och vad jag vet är väl han “hjärnan” bakom bandet…

#6 Andreas on 3 February 2010 at 7:52 am

Hur ställer du dig rent generellt till “nationalism”? Går det att tala om det i annat än rent negativa termer?

#7 rasmus on 3 February 2010 at 9:00 pm

Jag kan ge något allmänt omdöme, kontextlöst och överhistoriskt, om fenomenet nationalism. Det är förstås något som har tjänat väldigt olika syften. Men jag är väl allmänt skeptisk.

#8 COPYRIOT | Fördubbling av musikexporten? on 6 May 2012 at 4:36 pm

[…] Artisterna i den nya varumärkesnationalismen […]

Kommentera