Årsstatistiken från Ifpi levererades häromdagen i ett pressmeddelande som inleddes med följande ord:
Under 2009 o?kade den totala musikfo?rsa?ljningen med 10,2 procent, ett trendbrott efter en la?ng tid av nedga?ng och fo?rlorade inta?kter inom musikbranschen. /…/
46,1 procent av den digitala fo?rsa?ljningen kommer fra?n streamade musiktja?nster
Siffrorna rapporteras i dagspressen via ett ett TT-telegram, vars ingress meddelar:
Förra året vände musikförsäljningen tvärtom uppåt, för första gången sedan 2000. Nätbaserad försäljning går lysande och de gamla cd-skivorna har ökat lite.
Vi kan för stunden bortse från att begreppet “musikindustrin” är oerhört godtyckligt. Skivbolagen fortsätter, föga förvånande, att sätta likhetstecken mellan musikindustri och skivindustri. Då skulle man kunna tro att de även med “musikförsäljning” avser sin egen samlade försäljning. Men icke!
“Musikförsäljning” har i skivbolagens jargong tidigare varit synonymt med “fonogramförsäljning”, det vill säga försäljning av exemplar till en kund som får behålla detta exemplar. Intäkterna från radio har räknats som någonting annat. Men var hamnar då de pengar som skivbolagen tjänar på så kallade “streamade tjänster” som Spotify? Här öppnas ett utrymme att manipulera med statistik.
Ifpi väljer att räkna Spotify-pengar till klassen “musikförsäljning”, medan radiopengarna fortfarande hamnar någon annanstans. På så vis går det att visa på en rejäl ökning – som Per Sundin ser till att förklara med Ipred-lagen.
Om däremot Ifpi hade räknat enligt sina tidigare principer, hade Spotify-pengarna räknats som licensintäkter av samma slag som radio. Då hade det kanske fortfarande funnits en ökning av intäkter, men den hade blivit ganska försumbar.
Om de retroaktivt hade inkluderat radioersättningar som “musikersättning” skulle det å andra sidan visa på ett långsiktigt skifte i intäkter, inte alls så drastiskt som i de rubriker som Ifpi nu lyckas få till.
Kategoriseringen av olika penningsflöden är uppenbart taktiskt. Det är tråkigt att inte fler genomskådar det. Begrepp som “musikförsäljning” saknar tydlig definition och borde inte höra hemma i en nyhetsjournalistik värd namnet.
19 kommentarer ↓
Och om man fortsätter att – utan att definiera det – förutsätta att “musikförsäljning” enligt musikindustrin är något som händer när pengar lämnas i utbyte mot tillgång till en ny kopia av ett inspelat verk – varför så okritiskt acceptera att många andra sätt att distribuera musik blir osynliga? Musikindustrin “är” den industriella produktionen av inspelad musik, visst. De som verkar helt utanför “industrin” vill nog inte kalla sig en del av den branschen. Men i alla fall.
Det finns väl andra händelser som kan betraktas som försäljning av musik? Musikaffärer säljer notförlagens pappersnoter och sångböcker (en del av dess innehåller numera cd eller access till webbplats med backingtracks och andra klingande exempel). Notförlag, kompositörer och fristående aktörer säljer notutskrifter på nätet. Privatpersoner säljer begagnade fonogram på Tradera och Blocket. Musiker säljer egenproducerade cd-skivor eller nedladdningsrätter efter konserter. Gränsdragningen mot livemusiken och hur publiken köper musiken i de fallen är också svår idag, eftersom rätt många artister använder förinspelade bakgrunder, eller så består hela evenemanget av uppspelning genom högtalare, utan att kompositören/artisten är närvarande. Visst, det finns en gräns där man ganska enkelt kan säga om musiken som köps kan bäras iväg av konsumenten – om något medium som papper, band, cd, vinyl, hårddisk, massminne är inblandat. Så den som t ex betalar en gatumusiker för tonerna som klingar utanför matbutiken eller i tunnelbanan kan bara bära med sig minnet av hur det lät.
Jag vet att du har skrivit om detta många gånger förut, eftersom det är en del av avhandlingsämnet (antar jag).
Precis så, Maria! Det vore intressant att även inräkna försäljningen av musikinstrument i musikförsäljningen, eftersom ett musikinstrument idag ofta är en kombination av hårdvara och mjukvara som samtidigt används i andra stycken. Mycket pengar rör det sig om, hur som helst!
Just det! Musikinstrument och musikteknik i olika former innehåller idag rätt mycket som ganska rakt av kan betraktas som “musik” i klingande, inspelad och medierad form, precis som speldosor och sådant förr i världen. Bara ett exempel: notskriftsprogrammen idag kan ju spela upp det som noteras direkt på datorn — och de säljs och distribueras nu med omfattande musikexempel inbyggda, inte bara ett fåtal demolåtar. Precis som inspelningsprogrammen länge har distribuerats med eller förutsatt samkörning (hej sammansatt ord!) med loopbibliotek.
Instrumentbyggarna, pianostämmarna, dirigenterna m.m. icke att förglömma.
Liknande inlägg:
http://www.musicthinktank.com/blog/what-are-the-music-industries.html
Jag lyssnar på spotify. Men i mina ögon har jag inte köpt någon musik förra året.
Mediamaffian fortsätter ljuga såklart.
På samma sätt har jag inte köpt några datorspel i år. Däremot hyr jag en del av Steam. (Då “mina” spel inte kommer att fungera när Steam lägger ner sina servers)
[…] to 2010: To be associated with pop today is to be associated with digital music sales, innovative business models and streaming music services; which is exactly as unsexy as it sounds. […]
[…] Kanske liknande Vad är “musikförsäljning”? […]
Kommentera