Samviljan bortom det subjektiva

Börjar inse, särskilt efter mitt senaste humaniorakritiska inlägg, att jag tenderar till att förneka allt “subjektivt”. Vilket väl kommer ur en allmän antipati mot den ännu alltför vanliga “allt är subjektivt”-sjukan, stegrad av att jag just börjat läsa Ray Brassiers Nihil Unbound. Ray Brassier säger i en nyligen publicerad intervju:

my sceptical stance towards phenomenology leads me to endorse a more austere, revisionary brand of realism that tends to undermine the reality of subjective experience, at least as ordinarily construed. /…/
Basically, I think that people who accuse science of reducing and attenuating what they consider to be life’s richness and complexity are completely mistaken: it’s quite the opposite: our conception of reality has been immeasurably enriched by scientific understanding and it’s rather our subjective experience of the world that is reductive and impoverished in comparison.

Förra året uttryckte jag mina våndor över språkliga subjektspositioner på bloggen och fick kommentarer som hjälpte mig att tagga ner. Numera kan jag skriva “jag” här, utan att känna mig särskilt obekväm. Samtidigt som jag tappade intresset för den lingvistiska sidan av saken – det svårfrånkomliga faktum att grammatiken förutsätter subjekt – började jag dra de ontologiska konsekvenserna. Blixten blixtrar inte, som Nietzsche gör klart i Moralens genealogi.

Västerlandets filosofi är sedan ett antal sekel besatt av att älta frågan om hur subjekt och objekt hänger samman. Frågan som då förblir undertryckt, skriver Nick Land i The thirst for annihilation, är den om skillnaden mellan själva subjekt/objekt-distinktionen (vetandet) och den materialitet som undflyr både objektivering och subjektivering.

Ett pragmatiskt sätt att hantera det hela antyds av Bruno Latour. Han skriver att många abstrakta termer är “bra substantiv, men dåliga adjektiv och förskräckliga adverb”. Applicerat på frågan om det subjektiva, kan vi då acceptera begreppet “subjektivitet” – som beteckning på ett resultat av diverse processer, en relativ stabilisering. Däremot finns det goda skäl att avvisa adjektivet “subjektiv”, för det duger inte till att beskriva eller förklara någonting.

Här passar det att citera en längre passage ur The thirst for annihilation (men den som finner citatet snårigt kan genast hoppa vidare):

In a broadly Nietzschean fashion, Bataille understands law as the imperative to the preservation of discrete being. Law summarizes conditions of existence, and shares its arbitrariness with the survival of the human race. The servility of a legal existence is that of an unconditional one (of existence for its own sake); involving the submission of consumption to its reproduction, and eventually to its complete normative suppression within an obsessional productivism. The word Bataille usually employs to mark the preserve of law is ‘discontinuity’, which is broadly synonymous with ‘transcendence’; Bataille’s thought of discontinuity is more intricate than his fluent deployment of the word might indicate. It is the condition for transcendent illusion or ideality, and precisely for this reason it cannot be grasped by a transcendent apparatus, by the inter-knitted series of conceptions involving negation, logical distinction, simple disjunction, essential difference, etc.
Discontinuity is not ontologically grounded (in the fashion of a Leibnizean monad for instance), but positively fabricated in the same process that amasses resources for its disposal. Accumulation does not presuppose a subject or individual, but rather founds one. This is because any possible self—or relative isolation—is only ever precipitated as a precarious digression within a general economy, perpetually renegotiated across the scale of energy flows. The relative autonomy of the organism is not an ontological given but a material achievement which—even at its apex—remains quite incommensurable with the notion of an individual soul or personality. It is in large part because death attests so strongly to this fact that theology has monotonously demanded its systematic effacement.
Because isolation is — in an abnormal sense — ‘quantitative’, quantity cannot be conceived arithmetically on the basis of discretion. Base, general, or solar economics — which are amongst Bataille’s names for economics at the level of emergent discontinuities — cannot be organized by any prior conceptual matrix. The distinctions between quantity/quality, degree/kind, analogue/digital, etc., which typically manage economic thought, are all dependent upon the prior acceptance of discontinuity or derivative articulation.

Att tänka i kontinuitet kontra diskontinuitet, hur simpelt det än må verka, kan ibland vara en väg bort från besattheten vid frågan om subjekt kontra objekt. Vad vi kallar “subjektivt” betecknar en sammanblandning av diskontinuitet och vilja. Om vi avvisar begreppet “subjektiv” så kanske det blir lättare att tänka vilja utan att först utgå från en isolering.

Samvilja. Varför finns det ordet knappt på svenska? Frågan väcktes av min vän Tias. Etymologiska undersökningar ger inga enkla svar. Ordet framstår som en logisk bildning i linje med alla andra kollektiv-substantiveringar av vanliga verb.

vara – samvaro
leva – samliv
veta – samvete
förstå – samförstånd
tala – samtal
tycka – samtycke
råda – samråd
hålla – samhälle
samkväm, samlag

En vilja som genomkorsar flera individer borde kallas för en samvilja. Vore det ordet etablerat, skulle det öppna för oanade frågor. Vad skiljer samvilja från samtycke? Vad skiljer samvilja från samförstånd? Vad skiljer samvilja från samhälle?

Sådana frågor förutsätter att vi kan släppa idén om “det subjektiva”. Skratta åt den, för att sedan återbörda den till dess rätta plats. Individuell subjektivitet är ett resultat av enorma mängder samvaro, samliv, samvete, samförstånd, samtal, samtycke, samråd, samhälle och samvilja. Dessa aktiviteter är i sig på intet vis “subjektiva”, utan led i den process som utmynnar i det som vi i vardagligt grammatiska termer behandlar som subjekt.
Att ge upp det subjektiva är för övrigt samma sak som att ge upp det objektiva. Georges Bataille skriver (citerad i The thirst for annihilation):

Above all no more object. Ecstasy is not love: love is possession to which the object is necessary, at once possessor of the subject, and possessed by it. There is no longer subject=object, but a ‘gaping breach, between one and the other and, in the breach, the subject, the object are dissolved, there is passage, communication, but not from the one to the other, the one and the other have lost distinct existence.

6 kommentarer ↓

#1 Mathias Hellsten on 18 January 2010 at 11:19 am

Vill du bråka språk? Innan du plockar bort pp i subjektsform, fundera då över formuleringen precis över listan ovan: “Vore det ordet etablerat, skulle det öppna för oanade frågor.”

Hur kan dessa frågor vara oanade, när du just har skrivit ned dem? Du har ju uppenbarligen anat dem, och gett exempel på dem. :)

*tar chansen*

#2 rasmus on 18 January 2010 at 11:41 am

Okej Mathias, “oanade” var att ta i lite. Snarare skulle jag vilja säga att så länge ordet inte är etablerat så är det svårare att samana nämnda frågor – att ana tillsammans, alltså.

#3 Mathias Hellsten on 18 January 2010 at 12:03 pm

Den omskrivningen är definitivt acceptabel. Kul att ses häromdagen, btw.

#4 Sandra on 18 January 2010 at 2:49 pm

Substantiv, adjektiv, verb och adverb är alla samma sak på lojbanska.

#5 Sandra on 18 January 2010 at 2:50 pm

Och subjekt/objekt distinktionen finns inte heller på lojbanska.

#6 Mårten on 19 January 2010 at 9:16 am

På tal om subjektivitet så hittade jag en pärla via Humanistbloggen som du gärna får kommentera också: http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:281939/SUMMARY01

Kommentera