Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap

Södertörns högskolestyrelse har tydligen lagt sitt förslag till ny rektor som regeringen väntas godkänna inom en månad. Moira von Wright, en för mig tidigare okänd professor i pedagogik, har redan hamnad i centrum för en debatt som tyärr genast urartade.

Kontroversen står kring en rapport hon skrev åt Skolverket om “jämställdhet i fysikläromedel”, Genus och text (1998). Fysikern Sören Holst och matematikern Olle Häggström dömer ut rapporten som “vetenskapsfientlig” och anför några ganska slående exempel.

Moira von Wright har bland annat tittat på hur högstadiets fysikböcker skriver om regnbågen. Hon antyder att läroböckerna borde ta upp mer av “de estetiska aspekterna av fysiken” och yttrar ett missnöje över att böckerna vill tala om vad regnbågen “egentligen” är:

Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början.

Sådant får mig att sucka djupt. Men inte åt någon antivetenskaplig konspiration, utan åt själva fenomenet humaniora och åt de förutsägbara positionerna. För att citera Kalle:

debatten är alltså hopplöst fast i det som Bruno Latour kallar den moderna konstitutionen – en stark distinktion mellan Natur och kultur, objekt och subjekt, icke-människor och människor.

Moira von Wright förnekar förvisso inte regnbågen som “objektivt” fysikaliskt fenomen, hon säger bara att det också finns en “subjektiv” regnbåge. Många naturvetare skulle säkert hålla med om detta påstående, även om de inte håller med om att den subjektiva regnbågen platsar i fysikläroböcker. Således kan de fortsätta sin pseudodebatt där objekt står mot subjekt, natur mot människa, i all evighet. Allt som uppnås är att den ontologiska låsningen förvärras.

Men världen består inte av två substanser. Mellan subjekt och objekt finns inte ett gap – som Moira von Wright och flertalet humanister tycks förutsätta – utan ett myllrande hav av vad har kallats kvasiobjekt (Michel Serres), hybrider eller cyborger (Donna Haraway). Det räcker att läsa några meningar på Wikipedia:

A rainbow spans a continuous spectrum of colours; the discrete bands are an artefact of human colour vision.

Ett elektromagnetiskt spektrum i atmosfären, varav spektrats synliga del framträder för oss som en regnbåge. Alla människor har inte exakt samma färgseende. Det är rentav möjligt att intaget av någon psykoaktiv substans, eller någon slags neuroelektrisk stimulans, i viss grad skulle kunna modifiera synintrycket av en regnbåge på ett sätt som avviker från konsensus. Det skulle för den skulle inte innebära en “förvrängning” från den “sanna” perceptionen, lika lite som djur skulle se världen på ett falskare sätt än människor. Många insekter kan se ultraviolett strålning. Reptiler tenderar att se minsta rörelse men kan helt missa ett stillastående byte. Fladdermöss och många andra “ser” i mörkret genom radarlik användning av ljud. Och så vidare.

Synsinnets relativitet, som utsnitt ur ett längre elektromagnetiskt spektrum, bildar en viktig utgångspunkt för zoologen Donna Haraway. Hon berättar i kapitlet “The persistence of vision” [pdf], ur boken Simians, Cyborgs and Women:

These are lessons which I learned in part walking with my dogs and wondering how the world looks without a fovea and very few retinal cells for color vision, but with a huge neural processing and sensory area for smells. It is a lesson available from photographs of how the world looks to the compound eyes of an insect, or even from the camera eye of a spy satellite or the digitally transmitted signals of space probe-perceived differences ‘near’ Jupiter that have been transformed into coffe-table colour photographs. The ‘eyes’ made available in modern technological sciences shatter any idea of passive vision; these prosthetic devices show us that all eyes, including our own organic ones, are active perceptual systems, building in translations and specific ways of seeing, that is, ways of life. There is no unmediated photograph or camera obscura in scientific accounts of bodies and machines; there are only highly specific visual possibilities, each with a wonderfully detailed, active, partial way of organizing worlds.

Relativism? Ja, fast då i bemärkelsen att sätta saker i relation. Vetenskapsfientligt? Verkligen inte! Donna Haraway visar med största tydligt att om någonting är hittepå så är det själva separationen av världen i en “objektiv” och en “subjektiv” domän, avspeglad i universitetens uppdelning i naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet. I en ofta citerad mening skriver Donna Haraway:

The alternative to relativism is partial, locatable, critical knowledges sustaining the possibility of webs of connections called solidarity in politics and shared conversations in epistemology.

Vad kan Donna Haraways tänkande få för konsekvenser för fysiken och andra “hårda” skolämnen? Inte, som Moira von Wright föreslår, att undervisningen om naturfenomen bör varvas med “estetiska aspekter”, vilket bara är att upprätthålla tudelningen av världen. En steglös skala mellan natur och kultur är fullt möjlig att tänka sig. Ett möjligt sätt skulle kunna vara att låta fysiken knyta an till biologin, exempelvis kring frågan om hur djur och människor ser en regnbåge på olika vis, vilket i sin tur kan knyta an till en mängd andra ämnen, inklusive bild, svenska, psykologi och filosofi.

En sådan pedagogisk integration av ämnena kan tänkas bidra till att luckra upp de genusmönster som gör att “hårda” ämnen blir en mansdominerad domän. Men det hotar inga vetenskapliga principer. Fysik förblir fysik, en egen vetenskap men inte en separat värld.

Sören Holst och Olle Häggström har rätt i att Moira von Wright, i sin rapport från 1998, bäddar för en grumling av vetenskapen. Att fysiken befattar sig med sådant som “höjer sig bortom känsla och mänskligt liv” är helt i sin ordning och att kompensera med en hermeneutiskt tjafs om “mening” är inte på något vis feministiskt – snarare reproduceras då en genuskodad dikotomi.
Samtidigt är det inte hållbart att, som Holst och Häggström gör, hävda “själva fysikämnets karaktär” som någonting orubbligt. Fysiken som vetenskap är oändligt omfattande. Fysikämnet på högstadiet kan bara vara ett litet, litet urval. Högst olika urval är möjliga. Vilket urval som görs beror, tänker jag mig, på vilka andra skolämnen som fysiken vill knyta an till och vilka former av nyfikenhet man vill stimulera. Här är ett genusperspektiv rimligt och ofrånkomligt.

Sammanfattningsvis: Problemet med Moira von Wrights rapport Genus och text är inte genusperspektivet, utan det enögda humanioraperspektivet, i förlängningen själva den moderna konstitutionens separation av subjekt och objekt. En snabb titt på en av Moira von Wrights senaste publikationer visar också att hon först och främst är en utpräglad humanist. Där ordas massor om subjektivitet och intersubjektivitet – G.H. Mead framträder som en husgud – medan genusteori faktiskt är frånvarande.

Paranoida antifeminister har dock bestämt sig – på deras obskyra bloggar har Moira von Wright utnämnts till “Sveriges genusvetares stolthet”. Rabiata Tanja Bergkvist basunerar ut: “Genusväldet intar Södertörns högskola” och får det att framstå som att det bara är att eliminera feminismen för att återupprätta Vetenskapen. Zoologen och vänsterbloggaren Erik Svensson hakar också på tåget och får för sig att Moira von Wright är genusvetare och drar dessutom till med en överdrift – hon krävde faktiskt inte “att den grundläggande fysiken skulle revideras”, däremot att fysikämnet i grundskolan skulle bli något slags blandämne (lite objektiv fysik plus mycket subjektiv kultur, fortfarande strikt separerat).

Observera att debattartikeln från Holst och Häggström inte på något vis ägnade sig åt den antifeminism som nu blommar ut på vissa bloggar. Även om jag inte håller med dem till fullo, har de en rimlig poäng – Moira von Wright borde förklara sin syn på naturvetenskap. Valet av en högskolerektor är en allmän angelägenhet och ett utmärkt tillfälle att popularisera vetenskapsteoretiska frågeställningar. Samtidigt är det inte rimligt att låta detta kretsa kring personen Moira von Wright. Hon framstår trots allt mest som en typisk humanist.