Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap

Södertörns högskolestyrelse har tydligen lagt sitt förslag till ny rektor som regeringen väntas godkänna inom en månad. Moira von Wright, en för mig tidigare okänd professor i pedagogik, har redan hamnad i centrum för en debatt som tyärr genast urartade.

Kontroversen står kring en rapport hon skrev åt Skolverket om “jämställdhet i fysikläromedel”, Genus och text (1998). Fysikern Sören Holst och matematikern Olle Häggström dömer ut rapporten som “vetenskapsfientlig” och anför några ganska slående exempel.

Moira von Wright har bland annat tittat på hur högstadiets fysikböcker skriver om regnbågen. Hon antyder att läroböckerna borde ta upp mer av “de estetiska aspekterna av fysiken” och yttrar ett missnöje över att böckerna vill tala om vad regnbågen “egentligen” är:

Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början.

Sådant får mig att sucka djupt. Men inte åt någon antivetenskaplig konspiration, utan åt själva fenomenet humaniora och åt de förutsägbara positionerna. För att citera Kalle:

debatten är alltså hopplöst fast i det som Bruno Latour kallar den moderna konstitutionen – en stark distinktion mellan Natur och kultur, objekt och subjekt, icke-människor och människor.

Moira von Wright förnekar förvisso inte regnbågen som “objektivt” fysikaliskt fenomen, hon säger bara att det också finns en “subjektiv” regnbåge. Många naturvetare skulle säkert hålla med om detta påstående, även om de inte håller med om att den subjektiva regnbågen platsar i fysikläroböcker. Således kan de fortsätta sin pseudodebatt där objekt står mot subjekt, natur mot människa, i all evighet. Allt som uppnås är att den ontologiska låsningen förvärras.

Men världen består inte av två substanser. Mellan subjekt och objekt finns inte ett gap – som Moira von Wright och flertalet humanister tycks förutsätta – utan ett myllrande hav av vad har kallats kvasiobjekt (Michel Serres), hybrider eller cyborger (Donna Haraway). Det räcker att läsa några meningar på Wikipedia:

A rainbow spans a continuous spectrum of colours; the discrete bands are an artefact of human colour vision.

Ett elektromagnetiskt spektrum i atmosfären, varav spektrats synliga del framträder för oss som en regnbåge. Alla människor har inte exakt samma färgseende. Det är rentav möjligt att intaget av någon psykoaktiv substans, eller någon slags neuroelektrisk stimulans, i viss grad skulle kunna modifiera synintrycket av en regnbåge på ett sätt som avviker från konsensus. Det skulle för den skulle inte innebära en “förvrängning” från den “sanna” perceptionen, lika lite som djur skulle se världen på ett falskare sätt än människor. Många insekter kan se ultraviolett strålning. Reptiler tenderar att se minsta rörelse men kan helt missa ett stillastående byte. Fladdermöss och många andra “ser” i mörkret genom radarlik användning av ljud. Och så vidare.

Synsinnets relativitet, som utsnitt ur ett längre elektromagnetiskt spektrum, bildar en viktig utgångspunkt för zoologen Donna Haraway. Hon berättar i kapitlet “The persistence of vision” [pdf], ur boken Simians, Cyborgs and Women:

These are lessons which I learned in part walking with my dogs and wondering how the world looks without a fovea and very few retinal cells for color vision, but with a huge neural processing and sensory area for smells. It is a lesson available from photographs of how the world looks to the compound eyes of an insect, or even from the camera eye of a spy satellite or the digitally transmitted signals of space probe-perceived differences ‘near’ Jupiter that have been transformed into coffe-table colour photographs. The ‘eyes’ made available in modern technological sciences shatter any idea of passive vision; these prosthetic devices show us that all eyes, including our own organic ones, are active perceptual systems, building in translations and specific ways of seeing, that is, ways of life. There is no unmediated photograph or camera obscura in scientific accounts of bodies and machines; there are only highly specific visual possibilities, each with a wonderfully detailed, active, partial way of organizing worlds.

Relativism? Ja, fast då i bemärkelsen att sätta saker i relation. Vetenskapsfientligt? Verkligen inte! Donna Haraway visar med största tydligt att om någonting är hittepå så är det själva separationen av världen i en “objektiv” och en “subjektiv” domän, avspeglad i universitetens uppdelning i naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet. I en ofta citerad mening skriver Donna Haraway:

The alternative to relativism is partial, locatable, critical knowledges sustaining the possibility of webs of connections called solidarity in politics and shared conversations in epistemology.

Vad kan Donna Haraways tänkande få för konsekvenser för fysiken och andra “hårda” skolämnen? Inte, som Moira von Wright föreslår, att undervisningen om naturfenomen bör varvas med “estetiska aspekter”, vilket bara är att upprätthålla tudelningen av världen. En steglös skala mellan natur och kultur är fullt möjlig att tänka sig. Ett möjligt sätt skulle kunna vara att låta fysiken knyta an till biologin, exempelvis kring frågan om hur djur och människor ser en regnbåge på olika vis, vilket i sin tur kan knyta an till en mängd andra ämnen, inklusive bild, svenska, psykologi och filosofi.

En sådan pedagogisk integration av ämnena kan tänkas bidra till att luckra upp de genusmönster som gör att “hårda” ämnen blir en mansdominerad domän. Men det hotar inga vetenskapliga principer. Fysik förblir fysik, en egen vetenskap men inte en separat värld.

Sören Holst och Olle Häggström har rätt i att Moira von Wright, i sin rapport från 1998, bäddar för en grumling av vetenskapen. Att fysiken befattar sig med sådant som “höjer sig bortom känsla och mänskligt liv” är helt i sin ordning och att kompensera med en hermeneutiskt tjafs om “mening” är inte på något vis feministiskt – snarare reproduceras då en genuskodad dikotomi.
Samtidigt är det inte hållbart att, som Holst och Häggström gör, hävda “själva fysikämnets karaktär” som någonting orubbligt. Fysiken som vetenskap är oändligt omfattande. Fysikämnet på högstadiet kan bara vara ett litet, litet urval. Högst olika urval är möjliga. Vilket urval som görs beror, tänker jag mig, på vilka andra skolämnen som fysiken vill knyta an till och vilka former av nyfikenhet man vill stimulera. Här är ett genusperspektiv rimligt och ofrånkomligt.

Sammanfattningsvis: Problemet med Moira von Wrights rapport Genus och text är inte genusperspektivet, utan det enögda humanioraperspektivet, i förlängningen själva den moderna konstitutionens separation av subjekt och objekt. En snabb titt på en av Moira von Wrights senaste publikationer visar också att hon först och främst är en utpräglad humanist. Där ordas massor om subjektivitet och intersubjektivitet – G.H. Mead framträder som en husgud – medan genusteori faktiskt är frånvarande.

Paranoida antifeminister har dock bestämt sig – på deras obskyra bloggar har Moira von Wright utnämnts till “Sveriges genusvetares stolthet”. Rabiata Tanja Bergkvist basunerar ut: “Genusväldet intar Södertörns högskola” och får det att framstå som att det bara är att eliminera feminismen för att återupprätta Vetenskapen. Zoologen och vänsterbloggaren Erik Svensson hakar också på tåget och får för sig att Moira von Wright är genusvetare och drar dessutom till med en överdrift – hon krävde faktiskt inte “att den grundläggande fysiken skulle revideras”, däremot att fysikämnet i grundskolan skulle bli något slags blandämne (lite objektiv fysik plus mycket subjektiv kultur, fortfarande strikt separerat).

Observera att debattartikeln från Holst och Häggström inte på något vis ägnade sig åt den antifeminism som nu blommar ut på vissa bloggar. Även om jag inte håller med dem till fullo, har de en rimlig poäng – Moira von Wright borde förklara sin syn på naturvetenskap. Valet av en högskolerektor är en allmän angelägenhet och ett utmärkt tillfälle att popularisera vetenskapsteoretiska frågeställningar. Samtidigt är det inte rimligt att låta detta kretsa kring personen Moira von Wright. Hon framstår trots allt mest som en typisk humanist.

56 kommentarer ↓

#1 chrisk on 15 January 2010 at 2:14 pm

Instämmer. I trettio år har feminism och postmodernism blandats samman, och det är häpnadsväckande hur detta fortsätter utan att komma vidare i .se.

Problemet är inte bara textismen, utan en mutation av den estetiska omdömeskraften sedan upplysningens början. Tanken om att den skulle vara separerad från “naturen” är nästan nästan lika fåraktig som de rabiata antifeministerna som böjer sig inför en idealiserad bild av “Sanningen, Vakenheten, Vetenskapen™”

#2 DanceK on 15 January 2010 at 2:36 pm

Spännande läsning detta. Jag har aldrig tänkt på fysik som ett ämne där det fanns plats för subjektivism.

Vad beträffar Moira von Wright däremot, undrar jag om hon förtjänar en så djupsinnig analys. Kan hennes märkliga uttalande inte helt enkelt förklaras med att hon själv är humanist, och helt enkelt försöker injicera ett humanistiskt perspektiv i alla andra ämnesområden?

Jag gissar att hon inte på samma sätt försöker föra in fysiska/objektiva perspektiv in den humanistiska undervisningen? I så fall har jag givetvis helt fel.

#3 Maria Lj (maritune) on 15 January 2010 at 3:20 pm

Bra att du tar upp detta till diskussion med en vettig vinkel på problemet och orsaken!

För övrigt finns det en rolig och nyttig kurs på Stockholms Universitet som heter “Fysik för poeter”.

#4 Marcus on 15 January 2010 at 3:37 pm

Kom att tänka på Ian Bogosts utfall häromsistens:

http://www.bogost.com/blog/the_turtlenecked_hairshirt.shtml

#5 jeppe on 15 January 2010 at 3:58 pm

jätteintressant. hur ser egentligen den här typen av diskussion kring utbildning ut i sverige? finns det något spännande att läsa? vem företräder naturkultur tänket (utöver 99 our 68)?

#6 Maria Lj (maritune) on 15 January 2010 at 4:26 pm

“Vem företräder naturkultur-tänket?”

Ja, det är ju pga hur utbildningssystemet sorterar folk och fä lite ont om sådana som har hoppat över staketen och kan använda tänket från båda sidorna i sitt yrkesliv (alltså inte bara det mycket vanligare, att matematiker/naturvetare/tekniker kan vara musikaliska, belästa och allmänbildade privat, eller att poeter kan ha ett hum om relativitetsteorin). Men de finns. Ett exempel som nämndes i något sammanhang nyligen är Janken Myrdal, och jag antar att denna bok, som jag inte har tittat i, kan vara relevant: http://libris.kb.se/bib/11293221

#7 rasmus on 15 January 2010 at 4:54 pm

Janken Myrdal är grym. Önskar att jag får tid att läsa hans bok!

#8 Anaïs on 15 January 2010 at 7:28 pm

Lysande och klargörande! Tack!

#9 Maria Lj (maritune) on 15 January 2010 at 7:47 pm

Kom på att jag har skrivit själv om klyftan mellan vetenskaperna! http://www.maritune.com/musichistory.html
(originalet på svenska publicerades i STM-Online 2001, men länkarna fungerar visst inte längre)

#10 Magnus on 15 January 2010 at 8:46 pm

Om man läser Moira von Wrights rapport så framgår det ju att det ovanstående citatet inte handlar om att hon tycker att man borde ta upp regnbågens mera humanistiska aspekter, utan att hon kritiserar en specifik text ur en specifik lärobok:

“Regnbågen är sagoomspunnen i många kulturer. Där regnbågen börjar, eller slutar om du så
vill, finns enligt folktron en gömd skatt. Vi vet att våra försök att nå denna plats är dömda att
misslyckas. Regnbågen är omöjlig att nå fram till. Redan Aristoteles (384-322 f Kr) insåg att
regnbågen syntes i en viss riktning och inte fanns på en viss plats.”

#11 Stefan on 15 January 2010 at 9:32 pm

Vad Moira von Wright försöker säga är att (1) humanoria är kvinnligt medan naturvetenskap är manligt (2) men trots att det förhåller sig så, måste lika många kvinnor som män läsa naturvetenskap (3) så lösningen är inte att få tjejer intresserade av naturvetenskap, utan att blanda upp naturvetenskapen med humanoria.

#12 Fahlström on 16 January 2010 at 12:51 am

Tänkte på den här när jag läste: http://www.xkcd.com/435/

#13 Kalle P on 16 January 2010 at 6:05 am

Ah – najs, tack for puffen!
/Glada halsningar fran ett 30gradigt Uganda

#14 Martin on 16 January 2010 at 11:42 am

Jag förstår inte varför det faktum att människor subjektivt kan uppfatta regnbågen på olika sätt skulle förändra något om regnbågen som fysiskt fenomen. En lsd-tripp kan få folk att tro de kan flyga, men gravitationen upphör inte för det. Däremot kan du fylla en luftballong med varmluft, och vips åker den iväg upp mot himlen.

Vill man verkligen locka människor att studera naturvetenskap är det om detta man ska tala, inte ytliga idéer från pedagogiken om “subjektivitet” och “relativism”. Om det är där humanismen befinner sig borde de förklara vad de gör inom akademin. För mig personligen skulle det kännas som ganska förödande, ifall jag varit “humanist”.

(En intressant aspekt är ju iofs att det från början var naturvetenskaperna som inte var välkomna inom universiteten, där man långt in under renässansen fortfarande studerade mest teologi. Där finns exempelvis en anledning till att all naturvetenskap av tradition i exempelvis Frankrike bedrivits i högskolor och olika “écoles” ursprungligen finansierade av industrirepresentanter – universiteten var inte intresserade).

#15 rasmus on 16 January 2010 at 11:56 am

Martin: “Regnbågen” är strikt talat inte ett fysiskt fenomen, utan den del av ett fysiskt fenomen (elektromagnetisk strålning på olika våglängd) som når synsinnet. Absolut ingenting “subjektivt” med det!
Snarare handlar det om biologi. Vad jag föreslår ovan – vilket inte är ett förslag på ny läroplan utan högst preliminära tankar – handlar snarare om att erkänna kontinuiteten mellan fysik, biologi och psykologi.

Begreppet subjektiv används på ett slentrianmässigt vis utan att någon riktigt begriper vad det betyder. Utom möjligtvis Husserl och fenomenologin, men de ägnar sig å andra sidan åt förkastlig solipsism.

#16 Gustaf Janson on 16 January 2010 at 12:01 pm

Jag tycker du gör ett kardinalfel när du förenklar och trivialiserar kritiken mot genusvansinnet genom att kalla den för “antifeministisk”. Så enkelt är det inte alls, likväl som att kritik mot genusjönseriet och strävan mot jämställdhet inte heller hyser några motsatsförhållanden. Läs på, gör om, gör rätt.

Det är sunt och naturligt att i dessa relativismens tidevarv sådana skarpa hjärnor som Billing, Bergqvist, Per Ström mfl sätter strålkastarna på dom statligt sanktionerade dumheterna. Att kalla dessa för “paranoida antifeminister” och “rabiata” visar bara att du tyvärr inte riktigt förstått hur viktigt det är att detta betraktas och kritiskt granskas ur mer än den statligt påbjudna synvinkeln.

#17 monki on 16 January 2010 at 1:24 pm

Gustaf: ändå är det väl just dessa “skarpa hjärnors” anti-tänkande, så som i behållandet av uppdelningen natur/kultur, som gjort dem oförmögna att skapa det briljanta sammankopplandet av elektromagnetisk strålning och subjektiv upplevelse som rasmus skissar på ovan?

#18 Johan on 16 January 2010 at 3:25 pm

Det är klart att det är viktigt att även genusvetenskap granskas kritiskt, inte minst eftersom det är ett relativt nytt fält och dras med sina problem. Att till exempel Ström är fel person att göra detta har han visat med all önskvärd tydlighet genom sin oförmåga att ta till sig innehållet i vad han granskar, med resultatet att hans ibland förekommande goda poänger blandas med insparkade öppna dörrar och fullständiga stolpskott som en konsekvens att grävt sig ned för djupt i skyttegraven och måla världen alldeles för schackfärgad.

Intressant inlägg, Rasmus.

//JJ

#19 Sandra on 16 January 2010 at 3:56 pm

När jag väl efter Holts och Häggströms mediedrev gick till MvWs text och läste den själv blev jag förvånad. Jag höll med om varenda ord och jag tyckte att den var nyanserad och att hon hade blivit felciterad av H&H.
Jag är i vanliga fall en rabiat sokal-garvande scientific-method-fanatiker som kramar mina Feynman Lectures on Physics varje kväll men MvW kritiserar texter som anser sig sitta inne med den slutgiltiga sanningen istället för att väcka den nyfikenhet om världen som skapat all den här fysiken. Genus och text är en bra text och det går jag on record här i Copyriot-kommentarfälten och skriver! So there!

Snarare är väl diskussionen om den problematisk och visar hur ett fåtal väl vinklade inlägg på nätets Jerry Springer, Newsmill, kan skapa en hätsk lynchstämning och debatt-tonläge på kommando.

#20 Sandra on 16 January 2010 at 3:57 pm

Det där biology is just applied physics osv—det perspektivet framgår bra i Genus och text tycker jag—budskapet är: vad är fysik och hur presenteras dess utövare och epistemologi för barn?

#21 rasmus on 16 January 2010 at 4:08 pm

Sandra: En eloge för att du nämner ordet “barn”. Att det handlar om pedagogik för barn har liksom fallit bort ur hela diskussionen.

#22 Vidugavia on 16 January 2010 at 4:17 pm

Själv undrar jag hur Sandra menar att en artikel är ett mediedrev. Hon får gärna utveckla hur hon menar att MvW felciterats.

Rapporten sammanfattas väldigt bra med denna avslutande kommentar från sidan 65:

“En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Spännande är ocks beskrivningen av fysikundervisningen som “symboliskt våld” (s 7):

“En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärd och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.”

Själv skulle jag vilja fråga MvW om det är “symboliskt våld” att försöka ersätta ett barns vardagsförståelse av kön med en mer genusmedveten sådan.

Rapporten diskuteras på ett bra sätt på följande forum:
http://www.vof.se/forum/viewtopic.php?f=10&t=6574

#23 Vidugavia on 16 January 2010 at 4:33 pm

MvW rapport handlar i grunden förvånansvärt lite om pedagogik. Hon angriper främst fysikens ämnesstoff och inte så mycket hur det lärs ut. Det finns ett fåtal spridda seriösa frågeställningar i rapporten men de rör i regel inte sådant MvW själv funnit i sin läsning av fysikläroböckerna utan är sådant som andra mer seriösa forskare kommit på, bland annat gällande om hur man i en utlärningssituation hjälper barn att göra abstraktioner.

Mer parodiskt är MvW upprördhet kring att läroboksförfattarna menar att dagens fysik har en bättre förståelse kring hur regnbågar och stjärnor fungerar än gamla tiders folksagor och astrologi.

Hon gör utbrodderade och mycket självsäkra resonemang kring vad som framstår som väldigt harmlösa påståenden i läroböckerna. Verkar vara ett typiskt exempel på en forskare som går ut på diskursjakt. Sök och du skola finna.

#24 Kalle on 16 January 2010 at 4:48 pm

Om det är någonting jag retar mig mer på än folk som tror att barn inte vill eller kan skilja på sagor och fakta, så är det folk som inte lärt sig verbens pluraländelser.

Sök och ni skola finna. Sök och du skall finna. Heter det.

#25 Vidugavia on 16 January 2010 at 4:56 pm

Tack för påpekandet Kalle. Jag kom dock faktiskt på detta strax efter att jag postade mitt inlägg. Skulden för mitt misstag ligger förståss på skolans urartning, vilken inleddes någon gång strax efter införandet av 1919 års läroplan.

#26 rasmus on 16 January 2010 at 5:06 pm

Formuleringen om “symboliskt våld” är grumlig och moraliserande. Jag förespråkar ett brett våldsbegrepp men då måste man ta konsekvenserna, t.ex. kan man inte använda det för slentrianmässiga fördömanden, som MvW gör i nämnda formulering.

#27 Sandra on 16 January 2010 at 6:10 pm

Vidugavia, jag läste faktiskt er diskussion också, innan själv läste Genus och text. Men ni verkade ha er egen subkultur så jag ville inte ge mig in i den själv. Rasmus tycker jag mycket om, därför svarade jag här.

Newsmill är i sig ett enda stort mediedrev! Mill to the hand ‘cause the face don’t wanna read it.

Jag uppfattar inte MvW som speciellt upprörd eller osaklig när hon kritiserar Ölme 1997, en text som jag inte heller får så gott intryck av via hennes citat. Jag uppfattar Ölme 1997-texten som väldigt smug och jag undrar vad det där med folktron har att göra i en fysikbok. Vill ni skriva om hur regnbågen funkar, skriv då om hur regnbågen funkar! Ölme 1997 skriver hela tiden saker som känns som »idioter, dom tror det här och det här men nu, nu vet vi ju att det är så här och så här«. Ja, och?
När jag läser H&H verkar det som om MvW är helt rabiat »neeej ni får inte förstöra saaagorna! för det är det enda som kvinnor kan förstååå« men så känns det inte alls när jag läser Genus och text. Jag uppfattar henne som vare sig utbroderar, upprörd, självsäker eller något sådant. Bara refererar och skildrar texterna och beskriver deras ivory-tower självsäkerhet.a

Hon verkar noga med att inte generalisera över pojkar resps flickors inlärningssätt, säga att det finns undantag åt båda hållen, refererar till olika undersökningar.

Hennes kritik över hur »Människan i naturvetenskapen« framställs, ofta ganska sexistiskt, har också fallit bort i H&H. Böckerna tycks verkligen spä på othering-känslan, fysik är för män i laboratorierockar som Har Svaren.

Det jag saknar i fysiktexterna hon skriver om är saker som bjuder in oss att själva börja undra och ta reda på om världen. Jag nämnde innan den fantastiska lärostilen i Feynman Lectures on Physics som jag beundrar mycket. Det finns även en kort essä i början av den i övrigt småtöntiga och trista boken The Science of Discworld som handlar om “Lies to Children” som jag tycker är väldigt bra, som handlar om vilka förenklade världsbeskrivningar vi blir serverade i grundskolan.

#28 Kalle on 16 January 2010 at 7:05 pm

“Hon verkar noga med att inte generalisera över pojkar resps flickors inlärningssätt, säga att det finns undantag åt båda hållen, refererar till olika undersökningar.”

Att säga att det finns undantag är att generalisera.

#29 Sandra on 16 January 2010 at 7:25 pm

Jag menar att hon inte, så vitt jag kan se, urartar till den induktionslogik hon blir beskylld för.

#30 Stefan on 16 January 2010 at 10:36 pm

Sandra: “Jag uppfattar Ölme 1997-texten som väldigt smug och jag undrar vad det där med folktron har att göra i en fysikbok.” Fysikboken tar tydlig ställning för vetenskaplig metod och upplyser kidsen om var man kan hamna utan en sådan. MvW invänder att den så kallade vardagskunskapen är minst lika viktig. Vardagskunskapen är nämligen kvinnlig medan vetenskapen är manlig. För att få lika många tjejer som killar att läsa fysik behöver vi plocka bort en hel del av det vetenskapliga innehållet och ersätta med vardagskunskap. Som exempel på vetenskaplig kunskap vs vardagskunskap tar hon upp astronomi vs astrologi. I fysikboken står det att astronomi är en vetenskap, medan astrologi inte är det. Kanske ett lite väl tvärsäkert påstående enligt ödmjuka personer som MvW. Det enda hon verkar tvärsäker på är att hennes egen inställning till vetenskap är en typiskt kvinnlig egenskap (kanske möjligen medfödd?) och att tjejer därför inte vill läsa fysik.

#31 Sandra on 16 January 2010 at 11:16 pm

Stefan: Allt det du rabblar upp är ju så som Genus och text utmålas av en del av debattörerna nu. Inget nytt än det som stod på Newsmill. Det jag försöker säga att jag får en helt annan vibb när jag läser själva texten.

Där ser jag inget om att »vardagskunskapen« är viktigare än vetenskapen eller att vetenskapen är manlig. Däremot ser jag att hon skriver att vetenskapen presenteras i vissa av läroböckerna som något manligt.

När hon skriver »ett klassiskt manligt vetenskapsideal« på s 28 tolkar inte jag det som att hon menar de våglängdsföreställningar som är hegemoni inom fysik idag. Jag tolkar det som att hon menar idealet med manliga fysiker.

Jag har aldrig pratat med MvW och jag har bara tillgång till den här Genus och text som ni också har, men jag upplever den uppenbarligen helt annorlunda än t.ex. H&H. Jag är inte någon MvW-fan och jag drogs in i det här helt nu, när en av mina vänner till synes oreflekterat diskuterade MvW via Newsmill-texten av H&H.

Det finns en del rena felaktigheter i citaten hon väljer och jag är glad att hon uppmärksammar saker som, på s 37, påståendet att antikens naturfilosofer inte hade någon förklaring till varför de ansåg att planeterna kretsade kring jorden. Jag tror säkert att de hade en förklaringsmodell. Boken gör läsaren en björntjänst då den handviftar bort knepiga epistemologiska frågor.

När hon skriver om att vissa av läroböckerna viftar bort olika kulturers mytande och vetande med ett löjes skimmer är det för att hon vänder sig mot just det. Inte att vi ska byta till deras state-of-the-art. Men antiken och andra kulturer byggde på den kunskap, den observationsteknik och de metoder de hade då. De var inte idioter, vi står bara på deras axlar.

Jag tror inte att vissa människor är si eller så för att solen stod i skorpionen när de föddes, men jag tror att astrologin har varit en motivation till stjärnstudier som informerat vår kunskap om universum idag.

Hon skildrar på ett så vitt jag kan se inte speciellt laddat språk, i det mest omstridda kapitlet »Den rätta kunskapen«, att många av böckerna skildrar en viss uppfattning som självklar sanning.

Att »den vetenskapliga metoden« framställs som entydig och given skriver hon också. Det är bra att göra oss uppmärksamma på denna brist hos böckerna, tycker jag. Om den vetenskapliga metoden aldrig kunnat få utvecklas så skulle vi inte ha någon Kuhn, Lakatos, Popper, eller ens Bacon, Newton eller Galilei.

Början av stycket »Vetenskap och vardag« på s 41 verkar de flesta debattörer också tolka spegelvänt mot hur jag gör det. Hon framhåller det första citatet som bra och jämfört med det så tycker jag också att det andra är sämre.

Kunskap som »hur man bäst går över vägen« eller »hur man lånar böcker på biblioteket« har inte mycket med fysik att göra och ska inte heller ta fysikens plats i läroplanen men jag upplever att de här läroböckerna är oproportionerligt nedlåtande mot den typen av information. Det vore som om det stod i matteboken hur värdelöst det är med syslöjd, eller tvärt om.

Kapitlen »Människan i naturvetenskapen« och »Genusinkluderande eller exkluderande«, som jag tycker är de mest värdefulla, är inte speciellt uppmärksammade i debatten heller.

Det hela känns bara väldigt knee-jerk, att man har reagerat på vissa trigger-ord och blivit arg och sedan missat kontexter och helhet.

#32 Kalle on 16 January 2010 at 11:22 pm

Det är just den vetenskapliga metoden som gjort att vetenskaperna utveckats.

#33 Kalle on 16 January 2010 at 11:28 pm

Och sen blir jag helt rasande på den där nedlåtande attityden mot barn. Barn vill veta VARFÖR himlen är blå, VARFÖR fiskar dör när de tas ut vattnet, VARFÖR det känns likadant när man bränner sig och tar i något som är väldigt kallt. De vill inte höra en massa sagor och trams som förklaringar. Det är vuxna som har svårt för objektiva förklaringsmodeller, och då särskilt korkade vuxna som hamnat i något nonsenssammanhang som dom känner att dom måste försvara med en en massa la-di-da-lappri eftersom deras karriär hänger på det.

#34 Sandra on 16 January 2010 at 11:50 pm

»Det är just den vetenskapliga metoden som gjort att vetenskaperna utveckats.« Klapp klapp på huvudet Sandra istället för att läsa vad jag skriver.

Att den vetenskapliga metoden framställs på ett entydigt sätt är stagnation. Hur vi använder experiment och teori är något som har och kommer att utvecklas i mänsklighetens historia och framtid. Jag nämnde flera viktiga epistemologiska revolutionärer och jag vill igen betona den betydelse de har haft för vetenskapen på ett praktiskt och filosofiskt plan.

»Barn vill veta VARFÖR«
Just därför tycker jag att det är bra med böcker som bjuder in läsarna att upptäcka hur världen fungerar. Just därför håller jag med MvW på s 41 att citatet från Strömberg 1994 »Att jorden är rund och rör sig runt solen är numera vedertagna kunskaper, men hur har man kommit fram till det när det ser så annorlunda ut?« är mer inbjudande och mindre nedlåtande än Ölme 1997: »Vi vill att du ska uppfatta fysiken som en del av vardagen/…/.Det innebär ofta att du måste
överge äldre idéer och föreställningar som du haft tidigare.«.

»korkade vuxna« Välkommen till halmdockornas underbara värld!

Usch vad jag blev förbannad nu.
Störigt med någon som svarar på ens inlägg utan att läsa dem.

#35 Kalle on 17 January 2010 at 12:12 am

Jag tycker inte alls att de tänkare du nämner förändrade den vetenskapliga metoden. Däremot så kritiserade de tidigare uppfattningar, och de gjorde så genom att använda sig av metodiskt vetenskapligt tänkande. Liksom människor har gjort i alla tider, i alla möjliga kulturer, oberoende av varandra.
Framsteg är beroende av kontinuitet. Det är inte konstigare än att man blir bättre och bättre på att spela schack ju mer man spelar. Man kommer däremot ingen vart genom att hela tiden ändra på reglerna i schack.
Och jag vidhåller att MvW är nedlåtande, och jag tycker att citatet

“Att jorden är rund och rör sig runt solen är numera vedertagna kunskaper, men hur har man kommit fram till det när det ser så annorlunda ut?”

är nedlåtande och obehagligt. Att jorden är rund och snurrar kring solen är inte “numera vedertagna kunskaper” — det är fakta. Och barn och ungdomar förstår fuller väl att saker kan se ut på ett sätt och vara på ett annat.
Men det var väl trevligt att nån blev förbannad i alla fall, det är så mycket logik här annars tycker jag — inte mycket utrymme för känslor och subjektiva erfarenheter.

#36 Sandra on 17 January 2010 at 12:33 am

»Man kommer däremot ingen vart genom att hela tiden ändra på reglerna i schack.« Vare sig Capablanca eller Fischer skulle hålla med dig om det, men jag ska inte dra metaforen för tunn. Det som har räknats som metodiskt eller vetenskapligt tänkande har ändrats under årens lopp. Det är skillnad på de metoder som föreslås av Aristoteles, Bacon och Popper.

»Att jorden är rund och snurrar kring solen är inte “numera vedertagna kunskaper” — det är fakta. Och barn och ungdomar förstår fuller väl att saker kan se ut på ett sätt och vara på ett annat.«

Fact. Noun. […] 8. An objective consensus on a fundamental reality that has been agreed upon by a substantial number of people. “There is no doubting the fact that the Earth orbits the sun.”

För övrigt hänvisar jag till Kant. Kritik der reinen Fernunft. Jag hakade inte upp mig på ordvalet »vedertagna kunskaper« men kanske har de orden andra konnotationer för dig.

»Att saker kan se ut på ett sätt och vara på ett annat« vet de flesta men att väcka frågan »Hur har vi gått från den ena typen av observation till den andra?« som Strömberg 1994 gör, tycker jag är strålande.

#37 Maria Lj (maritune) on 17 January 2010 at 1:21 am

Subjektiv erfarenhet:

Hemma när jag var väldigt liten lärde jag mig av mamma namnen på alla växter och djur runt huset och i naturen, samt verktygen och språket man behövde för att arbeta i trädgården, köket och syrummet, och metoderna för att ta hand om sin ekonomi och sin korrespondens. Av pappa lärde jag mig namnen på metaller, gaser, salter, polymerer, vätskor, mineraler och träslag som fanns i verkstadsförrådet, samt erktygen och språket för att arbeta i källaren, snickarboden och garaget, och metoderna för att använda sin nyfikenhet och hitta lösningar på problem. I skolan var det sedan på den tiden ännu inte omodernt att plugga fakta och lära sig regler och terminologi.

Subjektiv känsla:

När jag träffat på barn i skolåldern som inte har fått bekanta sig med vad saker och ting heter i seriösa sammanhang, eller vuxna (t ex deras lärare eller föräldrar) som har försummat att lära ut det därför att de själva inte kan något eller bryr sig om den där natur-kulturverkligheten omkring oss tillräckligt mycket för att vilja ha språk och begrepp för den, blir jag förvånad, sorgsen och upprörd. Till och med mina egna styvbarn hade för vana långt upp i skolåldern att kalla alla metallförmål för “järngrejer”, som om det inte var någon större skillnad på vad man kunde räkna med att saker i rostfritt och annat stål, mässing, koppar eller aluminium, osv hade för egenskaper. Det är ju som att tro att socker och salt är utbytbara i matlagningen.

Åsikt:

Alla barn och vuxna mår bra av att ha tillgång till fungerande språk och begrepp för att kunna tänka och agera så bra som möjligt – och självständigt. Ju tidigare man lär sig vad saker heter “på riktigt” ju bättre. Annars behöver man ju lära om senare, när det blir svårare och när man har så mycket annat att lära sig. Och så blir man kanske beroende av andras auktoritet och kunskaper, även för rätt enkla grejer.

Påstående:

Det är i humanisternas (inklusive pedagogernas och jämlikhetsideologernas) intresse att man introducerar naturvetenskap, teknik och matematik för barn på ett vetenskapligt sätt, och inte rör ihop det med kultur (konst, musik, litteratur, teater, dans, etc), religion och politik.

Humanister intresserar sig för språk, inte sant?

#38 Sandra on 17 January 2010 at 1:30 am

Ja, men jag ser ingen i den här diskussionen (förutom halmdockor) som vill »röra ihop« fysik med konst/musik/litteratur/teater/dans.

#39 Linus Walleij on 17 January 2010 at 1:34 am

Jag tänkte på kritikernas behandling av Pynchons “Gravitationens Regnbåge” och hans fortsatta gärning där romanernas fiktiva stoff byggs upp runt/kring/över/under en ofta genuin fragmentsoppa av naturvetenskap, teknologi och faktisk historia. En del förstod det inte alls, andra tog in det helt.

Men, och här är kruxet, i en undervisningsform som vill delge ett kontinuum av kunskaper, lurar det där bakom en överordnad föreställning om den goda rensässansmänniskan som kan varva språk, naturvetenskap, konst etc fritt som ett eftersträvansvärt ideal?

Vad jag förstått är just denna människotyp den bildade medelklassens (=kritikerns) ideal, vilket gör den synnerligen svår att kritisera, men det är möjligt: kanske mår många fackidioter bra av att ägna allt sitt fokus åt en enda sak, skulle bruset av ett kontinuum av kunskaper inte kunna störa deras speciella begåvning?

(Och den stora frågan som alla vill ha svar på är väl Moiras släktskap till supercynikern, dystopen och misantropen Georg Henrik von Wright.)

#40 Sandra on 17 January 2010 at 1:49 am

Specialisering när man väl hittat in i fysiken är väl en sak. Det kanske passar några (inte mig). Men de andra problemen med othering och exkluderande blir inte bättre av en påklistrad specialisering som blandar ihop den stereotypa manliga fysikern med vetenskap i sig.

#41 Sandra on 17 January 2010 at 1:55 am

Åh, inte för att det är det du argumenterar för, Linus. Nu var det visst jag som råkade bygga en liten halmdocka.

#42 Stefan on 17 January 2010 at 3:24 am

Sandra: Har du exempel på hur “vetenskapen presenteras i vissa av läroböckerna som något manligt” eller det påstådda “idealet med manliga fysiker”? Är det för många skäggiga gubbar i faktarutorna? Vidare stämmer det säkert att “astrologin har varit en motivation till stjärnstudier som informerat vår kunskap om universum idag”, men vore det vad MvW skrivit så hade knappast någon reagerat heller.

En som bygger sin kritik på lösryckta citat och halmgubbar är föra förvånande MvW själv. Begrunda exempelvis fotnoten i kapitlet “Tro eller veta”, där hon efter att ha kritiserat de kritiska formuleringarna till astrologi, mal på om att författarna har för stark tilltro till naturvetenskap. Hon skriver att “människan uppfattas som naturens herre”, och sedan fotnotar hon det med “Metaforen om naturen och vetenskapen som kvinnan som skall underkastas den manliga vetenskapsmannen har tagit olika uttryck genom tiderna” och lyckas även väva in ett fullkomligt irrelevant citat från DN med denna sexistiska metafor. En herre är som bekant en manlig figur – men, vänta lite! – den kommer ju helt och hållet från MvW själv och inte böckerna hon kritiserar, ju…

#43 job on 17 January 2010 at 11:04 am

“Skulden för mitt misstag ligger förståss på skolans urartning, vilken inleddes någon gång strax efter införandet av 1919 års läroplan.”

Oj. Här tror vi inte på pedagogik nej.

#44 Sandra on 17 January 2010 at 11:12 am

När du väl blivit arg på MvW:s text så kommer det bli svårt att se den i ett annat ljus, så jag borde kanske bara ge upp. Jag menade början av kapitlet »Människan i naturvetenskapen« som börjar på s 45, där, och i kapitlet »Exkluderande eller inkluderande«, finns det diskussion om detta.

Det synsättet med naturen/vetenskapen som en kvinna som ska underkastas är tyvärr allt för vanligt men jag håller med dig om att hon inte verkar visa speciellt många exempel från de granskade texterna på specifikt det problemet. Det bådar ju gott för fysikläroböckernas skick i så fall!

Min poäng är att hela hype:n med att MvWs text skulle vara vetenskapsfientlig känns totalt oproportionerlig. Den skulle kunna kritiseras för hur bra eller dåligt den lyckas kommunicera eller visa sitt budskap och stärka sina teser—den är snål med konkreta citat och ofta är det bara en »vibb« den bygger på—men många av anklagelserna mot den är nog mest missförstånd.

Nu har jag läst den här Genus och text tillräckligt många gånger; blir trött. Enda sättet att gå djupare är att själv gå till Strömberg 1994 (som MvW väljer bra citat från) och Ölme 1997 (som MvW väljer dåliga citat från) och kolla själv och det hoppas jag att jag lyckas låta bli.

Som ni säkert vet var Dick Feynman under en period väldigt engagerad i att granska fysikböcker för barn, något han senare i livet ångrade eftersom det var för mycket tjafs och ingen som lyssnade. Feynmans perspektiv var nyfikenhet om allt omkring oss. Det värsta han visste var texter som bara sade typ »Energy makes it go!« utan att förklara eller väcka frågor om hur det fungerade.

#45 Magnus on 17 January 2010 at 12:31 pm

En “saga” som åtminstone var närvarande i 80-talets fysikböcker var att elektronerna snurrar likt planeter kring atomkärnan. Nu har jag inte läst t.ex. Ölme 1997, men jag skulle gissa på att den fortsätter i samma tradition. Att de då kan kritisera “gamla föreställningar” som förkastliga när man i fysikböcker så nyligen (och kanske i samma bok) beskriver atomerna så felaktigt är för mig ganska frånstötande.

#46 COPYRIOT | Samviljan bortom det subjektiva on 18 January 2010 at 12:43 am

[…] Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap […]

#47 Jonas B. on 18 January 2010 at 8:55 am

Ingen annan verkar haka upp sig på Rasmus regnbåge. Är det för trivialt för att kritisera?

Vem ställer egentligen “objekt mot subjekt”? Är det hela egentligen inte lite av en halmgubbe?

Det är för många människor inte alldeles naturligt att tänka sig begreppet regnbåge som den en subjektiva upplevelsen av densamma. Det betyder inte att de är oförmögna till det.

Rasmus kommentar att regnbågen “strikt talat” är “den del av ett fysiskt fenomen som når synsinnet” är därför minst sagt vilseledande. Att det tankesättet inte faller sig naturligt innebär inte att man förkastar dessa upplevelseord, bara att man önskar veta när det är detta som avses och inte fenomenet som delar vitt ljus i dess färger som är nog så intressant i sig.

Att många kan bli provocerade av detta har mer att göra med att man upplever att avsändaren inte önskar bli förstådd snarare än att den konstruerade dualiteten objekt/subjekt skulle vara något att hänga upp sig på.

#48 QED on 18 January 2010 at 8:55 pm

I inledningen till Genus och Text (sid 7) skriver Moira von Wright dock tydligt att hon försöker använda genusteori i sin analys:

“När kan man tala om jämställdhet i läromedel? är den fråga med vilken jag har tagit mig an
uppgiften att göra en analys av jämställdhet i läromedelstexter. Genom en närläsning av
läroböcker i fysik för grundskolan och gymnasiet, i kombination med en teoretisk fördjupning
i genusproblematiken, har jag undersökt i vilken mån fysikläromedlen kan sägas stöda jämställdhet samt formulerat frågor och kriterier för en jämställd lärobok. Trots att jämställdhetsfrågor ofta behandlas och diskuteras lyser jämställdhetsteorin med sin frånvaro. Jag har därför i första hand vänt mig till feministisk teori och genusteori i mina försök att reda ut begreppen och skapa en koherent referensram för min analys av texterna.”

#49 COPYRIOT | Tanja Bergkvist, Tanja Bergkvist… on 20 January 2010 at 12:41 am

[…] Kanske liknande Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap […]

#50 Erik on 20 January 2010 at 4:37 pm

Stefan:

“Hon skriver att “människan uppfattas som naturens herre””

Isåfall är det ju helt falskt, genusvetenskapen uppfattar kanske den sociala människan som naturens (biologins härskare)

men traditionella vetenskapen uppfattar tvärtom naturlagarna som överställda människan. Vetenskap är att upptäcka, inte skapa.

Den vetenskapliga metoden beskriver hur man upptäcker saker. MvW däremot diskuterar inte hur man bäst upptäcker saker, hon tvärtom förespråkar bättre teorier jämställs med sämre.

Därmed påminner debatten mest den i min samhällsvetenskapliga bok, fast där är det den klart sämre kreationismen som de vill jämställa med den överlägsna evolutionsteorin.

#51 Sandra on 22 January 2010 at 5:39 pm

Erik:
Hon skriver att i vissa citat i en del av de sju specifikt nämnda fysikläroböckerna framstår människan som naturens herre. Se själv i Genus och text. Det här blev lite viskleken.

#52 Stefan on 23 January 2010 at 9:26 pm

Erik: Vad är det för samhällsbok du har? Låter som den typen av läroböcker som vi kommer se fler av i framtiden om stolpskott som MvW tillåts stå oemotsagda.

#53 Maria Lj (maritune) on 23 January 2010 at 11:02 pm

För en idéhistoriskt grundad genomgång av varför feministfilosofer kommit fram till den uppfattningen om synen på vetenskapens dominans över naturen kan t ex man läsa “The Man of Reason” av Genevieve Lloyd.

http://books.google.com/books?id=RqF4nPpFQ7cC

(och undvik att bekanta er med Sandra Hardings idéer om detta ämne om ni inte vill bli upprörda)

#54 Marcus on 26 January 2010 at 8:24 am

Hela diskussionen är obegriplig. Men man är kanske tvungen att föra ner den på en grundläggande nivå, innan man kan föra den här uppe…

Till frågan “Finns det ett socialt konstruerat kön (genus), och hur kan det studeras vetenskapligt?”. Kan någon av tanjisterna besvara denna anspråkslösa uppställning med vetenskapsteoretisk kritik, så får vi se om vi kan komma vidare eller om vi gör bäst i att blänga på varandra på avstånd:

1. Vi har definitivt ett sexus, biologiskt kön, som ger skillnader i beteenden direkt härledda till biologiska faktorer. Som övergripande påstående är detta inte särskilt kontroversiellt egentligen, även om det kan vara mycket kontroversiellt när det gäller frågor om enskilda beteenden. En fråga är om man på ett vetenskapligt sätt kan hänvisa till sexus för annat än beteenden under väldigt speciella omständigheter: Höga stressnivåer, sexuell upphetsning och så vidare. Vi är alltjämt mycket långt ifrån en vetenskaplig modell över hur exempelvis gener skulle kunna koda för mer komplexa beteenden. Mycket av så kallad evolutionspsykologi och liknande bygger faktiskt på ren spekulation, produktiv och intressant sådan, men likaväl spekulation. Det blir inte vetenskap bara för att man talar om vetenskap.

2. Vi har också ett genus som förstärker sexus i vissa sammanhang. Låt oss för diskussionens skull anta att män generellt är bättre än kvinnor på matematik, på grund av könsspecifika skillnader i hjärnans konstruktion (sexus). Detta innebär naturligtvis inte att alla män är bättre på matematik än alla kvinnor, eller ens att en särdeles matematiskt begåvad kvinna inte kan vara mer matematiskt begåvad än alla män. Däremot kan detta biologiska faktum (om det nu är ett faktum) reproduceras och förstärkas i produktionen av säg läroböcker i matematik och fysik, i pedagogiska metoder, i informella och formella strukturer vid akademiska institutioner etc – alltmedan vi förklarar hela mansdominansen i denna sfär med sexus. Det kan ju faktiskt vara så att en annan sorts lärobok, en annan sorts pedagogik, en annan sorts institution etc kan göra skillnaderna mindre, utan att sänka den generella nivån. Det är inte särskilt svårt att konstruera experiment som på ett vetenskapligt sätt undersöker detta. Det görs också. Det kallas genusvetenskap. (Och naturligtvis är det inte ett hot mot vare sig matematiken eller fysiken som sådan, att anlägga ett genusperspektiv på undervisningen eller på formella och informella kriterier för forskningsanslag, karriär, publicering i vetenskapliga tidsskrifter etc.)

3. Genus kan också reproduceras som en funktion av, ska vi kalla det, misplacerat sexus. Låt oss för diskussionens skull anta att män är mer självsäkra än kvinnor av naturen (sexus). Detta kan säkert ha en (obs! spekulation) nedärvd funktion, från en tid då vi levde under omständigheter då denna könsspecifika skillnad var väsentlig för artens överlevnad. När denna skillnad flyttar in och förstärks i exempelvis ett klassrum reproducerar vi genus. Det har gjorts experimentella försök som visar att kvinnor presterar sämre på matematiktester om de först får höra att kvinnor generellt presterar sämre på just den typen av tester, medan de presterar lika bra eller till och med bättre än männen om de får höra motsatsen. Testresultaten varierar inte lika mycket för män i liknande scenarier. Genusvetenskap.

4. Vi kan häremellan tänka oss att könsspecifika skillnader som har haft en biologisk funktion en gång i tiden, nu reproduceras socialt. Samhällen är ju beteenden och artefakter som överlever enskilda individer, och det görs uppenbarligen både genom att beteendena lagras och reproduceras utanför individernas kroppar och i dem (genetiskt). Tanken på en ursprunglig biologisk funktion av sexus är inte oförenlig med tanken på en genuskonstruktion av samma beteende idag, och det kan – nu snackar vi politik – inte användas som ett argument att fortsätta reproduktion av ett visst beteende.

5. Vi kan också tänka oss genus som en helt och hållet social konstruktion i vissa sammanhang, om vi accepterar den inte alltför långsökta hypotesen att vi är biologiska maskiner som bland annat är kapabla att producera samhällen. Här börjar vi dock få svårt, på ett motsvarande sätt som för de renodlade biologisterna, att upprätthålla vetenskapligheten. Produktiva och intressanta speulationer är dock fullt möjliga.

Ett specialfall, vi kan kalla det strukturellt genus och genus som ett slags episexus, kan uppstå ur alla ovanstående möjligheter. Det är spontana ordningar, mönster, strukturer som framträder ur myllret av individuella beteenden och faller tillbaka på det individuella beteendet.

Vi ska undvika några halmgubbar också:

A. Genus reproduceras av såväl män som kvinnor. Det är oerhört få – ja, vem överhuvudtaget? – som påstår att kvinnor är passiva offer för ett förtryck som konstruerats i stora manliga konspirationer. Detta förändrar inte att realtiva fördelar är ojämlikt distribuerade på män och kvinnor i olika arenor.

B. Ingen påstår heller att det är mannen som får fördelar över kvinnan på alla arenor. Däremot kan det alltjämt vara intressant att på övergripande nivå studera vilka olika typer av arenor som ger män repssektive kvinnor fördelar.

Till sist: Jo, alldeles för många humanister och genusvetare bedriver riktigt dålig vetenskap. Problemet är sannolikt mindre inom naturvetenskapen, men finns där också. Dock finns det inget fog för att anklaga all humanvetenskap och genusvetenskap för att vara kunskapsrelativistisk eller vetenskapsfientlig – och inget gott kan komma ur det.

#55 Marcus on 26 January 2010 at 8:24 am

Ursäkta längden på min kommentar…

#56 COPYRIOT | För kvasiradikalismen on 6 June 2016 at 2:15 pm

[…] Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap […]

Kommentera