Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap

Södertörns högskolestyrelse har tydligen lagt sitt förslag till ny rektor som regeringen väntas godkänna inom en månad. Moira von Wright, en för mig tidigare okänd professor i pedagogik, har redan hamnad i centrum för en debatt som tyärr genast urartade.

Kontroversen står kring en rapport hon skrev åt Skolverket om “jämställdhet i fysikläromedel”, Genus och text (1998). Fysikern Sören Holst och matematikern Olle Häggström dömer ut rapporten som “vetenskapsfientlig” och anför några ganska slående exempel.

Moira von Wright har bland annat tittat på hur högstadiets fysikböcker skriver om regnbågen. Hon antyder att läroböckerna borde ta upp mer av “de estetiska aspekterna av fysiken” och yttrar ett missnöje över att böckerna vill tala om vad regnbågen “egentligen” är:

Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början.

Sådant får mig att sucka djupt. Men inte åt någon antivetenskaplig konspiration, utan åt själva fenomenet humaniora och åt de förutsägbara positionerna. För att citera Kalle:

debatten är alltså hopplöst fast i det som Bruno Latour kallar den moderna konstitutionen – en stark distinktion mellan Natur och kultur, objekt och subjekt, icke-människor och människor.

Moira von Wright förnekar förvisso inte regnbågen som “objektivt” fysikaliskt fenomen, hon säger bara att det också finns en “subjektiv” regnbåge. Många naturvetare skulle säkert hålla med om detta påstående, även om de inte håller med om att den subjektiva regnbågen platsar i fysikläroböcker. Således kan de fortsätta sin pseudodebatt där objekt står mot subjekt, natur mot människa, i all evighet. Allt som uppnås är att den ontologiska låsningen förvärras.

Men världen består inte av två substanser. Mellan subjekt och objekt finns inte ett gap – som Moira von Wright och flertalet humanister tycks förutsätta – utan ett myllrande hav av vad har kallats kvasiobjekt (Michel Serres), hybrider eller cyborger (Donna Haraway). Det räcker att läsa några meningar på Wikipedia:

A rainbow spans a continuous spectrum of colours; the discrete bands are an artefact of human colour vision.

Ett elektromagnetiskt spektrum i atmosfären, varav spektrats synliga del framträder för oss som en regnbåge. Alla människor har inte exakt samma färgseende. Det är rentav möjligt att intaget av någon psykoaktiv substans, eller någon slags neuroelektrisk stimulans, i viss grad skulle kunna modifiera synintrycket av en regnbåge på ett sätt som avviker från konsensus. Det skulle för den skulle inte innebära en “förvrängning” från den “sanna” perceptionen, lika lite som djur skulle se världen på ett falskare sätt än människor. Många insekter kan se ultraviolett strålning. Reptiler tenderar att se minsta rörelse men kan helt missa ett stillastående byte. Fladdermöss och många andra “ser” i mörkret genom radarlik användning av ljud. Och så vidare.

Synsinnets relativitet, som utsnitt ur ett längre elektromagnetiskt spektrum, bildar en viktig utgångspunkt för zoologen Donna Haraway. Hon berättar i kapitlet “The persistence of vision” [pdf], ur boken Simians, Cyborgs and Women:

These are lessons which I learned in part walking with my dogs and wondering how the world looks without a fovea and very few retinal cells for color vision, but with a huge neural processing and sensory area for smells. It is a lesson available from photographs of how the world looks to the compound eyes of an insect, or even from the camera eye of a spy satellite or the digitally transmitted signals of space probe-perceived differences ‘near’ Jupiter that have been transformed into coffe-table colour photographs. The ‘eyes’ made available in modern technological sciences shatter any idea of passive vision; these prosthetic devices show us that all eyes, including our own organic ones, are active perceptual systems, building in translations and specific ways of seeing, that is, ways of life. There is no unmediated photograph or camera obscura in scientific accounts of bodies and machines; there are only highly specific visual possibilities, each with a wonderfully detailed, active, partial way of organizing worlds.

Relativism? Ja, fast då i bemärkelsen att sätta saker i relation. Vetenskapsfientligt? Verkligen inte! Donna Haraway visar med största tydligt att om någonting är hittepå så är det själva separationen av världen i en “objektiv” och en “subjektiv” domän, avspeglad i universitetens uppdelning i naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet. I en ofta citerad mening skriver Donna Haraway:

The alternative to relativism is partial, locatable, critical knowledges sustaining the possibility of webs of connections called solidarity in politics and shared conversations in epistemology.

Vad kan Donna Haraways tänkande få för konsekvenser för fysiken och andra “hårda” skolämnen? Inte, som Moira von Wright föreslår, att undervisningen om naturfenomen bör varvas med “estetiska aspekter”, vilket bara är att upprätthålla tudelningen av världen. En steglös skala mellan natur och kultur är fullt möjlig att tänka sig. Ett möjligt sätt skulle kunna vara att låta fysiken knyta an till biologin, exempelvis kring frågan om hur djur och människor ser en regnbåge på olika vis, vilket i sin tur kan knyta an till en mängd andra ämnen, inklusive bild, svenska, psykologi och filosofi.

En sådan pedagogisk integration av ämnena kan tänkas bidra till att luckra upp de genusmönster som gör att “hårda” ämnen blir en mansdominerad domän. Men det hotar inga vetenskapliga principer. Fysik förblir fysik, en egen vetenskap men inte en separat värld.

Sören Holst och Olle Häggström har rätt i att Moira von Wright, i sin rapport från 1998, bäddar för en grumling av vetenskapen. Att fysiken befattar sig med sådant som “höjer sig bortom känsla och mänskligt liv” är helt i sin ordning och att kompensera med en hermeneutiskt tjafs om “mening” är inte på något vis feministiskt – snarare reproduceras då en genuskodad dikotomi.
Samtidigt är det inte hållbart att, som Holst och Häggström gör, hävda “själva fysikämnets karaktär” som någonting orubbligt. Fysiken som vetenskap är oändligt omfattande. Fysikämnet på högstadiet kan bara vara ett litet, litet urval. Högst olika urval är möjliga. Vilket urval som görs beror, tänker jag mig, på vilka andra skolämnen som fysiken vill knyta an till och vilka former av nyfikenhet man vill stimulera. Här är ett genusperspektiv rimligt och ofrånkomligt.

Sammanfattningsvis: Problemet med Moira von Wrights rapport Genus och text är inte genusperspektivet, utan det enögda humanioraperspektivet, i förlängningen själva den moderna konstitutionens separation av subjekt och objekt. En snabb titt på en av Moira von Wrights senaste publikationer visar också att hon först och främst är en utpräglad humanist. Där ordas massor om subjektivitet och intersubjektivitet – G.H. Mead framträder som en husgud – medan genusteori faktiskt är frånvarande.

Paranoida antifeminister har dock bestämt sig – på deras obskyra bloggar har Moira von Wright utnämnts till “Sveriges genusvetares stolthet”. Rabiata Tanja Bergkvist basunerar ut: “Genusväldet intar Södertörns högskola” och får det att framstå som att det bara är att eliminera feminismen för att återupprätta Vetenskapen. Zoologen och vänsterbloggaren Erik Svensson hakar också på tåget och får för sig att Moira von Wright är genusvetare och drar dessutom till med en överdrift – hon krävde faktiskt inte “att den grundläggande fysiken skulle revideras”, däremot att fysikämnet i grundskolan skulle bli något slags blandämne (lite objektiv fysik plus mycket subjektiv kultur, fortfarande strikt separerat).

Observera att debattartikeln från Holst och Häggström inte på något vis ägnade sig åt den antifeminism som nu blommar ut på vissa bloggar. Även om jag inte håller med dem till fullo, har de en rimlig poäng – Moira von Wright borde förklara sin syn på naturvetenskap. Valet av en högskolerektor är en allmän angelägenhet och ett utmärkt tillfälle att popularisera vetenskapsteoretiska frågeställningar. Samtidigt är det inte rimligt att låta detta kretsa kring personen Moira von Wright. Hon framstår trots allt mest som en typisk humanist.

56 kommentarer ↓

#1 Sandra on 22 January 2010 at 5:39 pm

Erik:
Hon skriver att i vissa citat i en del av de sju specifikt nämnda fysikläroböckerna framstår människan som naturens herre. Se själv i Genus och text. Det här blev lite viskleken.

#2 Stefan on 23 January 2010 at 9:26 pm

Erik: Vad är det för samhällsbok du har? Låter som den typen av läroböcker som vi kommer se fler av i framtiden om stolpskott som MvW tillåts stå oemotsagda.

#3 Maria Lj (maritune) on 23 January 2010 at 11:02 pm

För en idéhistoriskt grundad genomgång av varför feministfilosofer kommit fram till den uppfattningen om synen på vetenskapens dominans över naturen kan t ex man läsa “The Man of Reason” av Genevieve Lloyd.

http://books.google.com/books?id=RqF4nPpFQ7cC

(och undvik att bekanta er med Sandra Hardings idéer om detta ämne om ni inte vill bli upprörda)

#4 Marcus on 26 January 2010 at 8:24 am

Hela diskussionen är obegriplig. Men man är kanske tvungen att föra ner den på en grundläggande nivå, innan man kan föra den här uppe…

Till frågan “Finns det ett socialt konstruerat kön (genus), och hur kan det studeras vetenskapligt?”. Kan någon av tanjisterna besvara denna anspråkslösa uppställning med vetenskapsteoretisk kritik, så får vi se om vi kan komma vidare eller om vi gör bäst i att blänga på varandra på avstånd:

1. Vi har definitivt ett sexus, biologiskt kön, som ger skillnader i beteenden direkt härledda till biologiska faktorer. Som övergripande påstående är detta inte särskilt kontroversiellt egentligen, även om det kan vara mycket kontroversiellt när det gäller frågor om enskilda beteenden. En fråga är om man på ett vetenskapligt sätt kan hänvisa till sexus för annat än beteenden under väldigt speciella omständigheter: Höga stressnivåer, sexuell upphetsning och så vidare. Vi är alltjämt mycket långt ifrån en vetenskaplig modell över hur exempelvis gener skulle kunna koda för mer komplexa beteenden. Mycket av så kallad evolutionspsykologi och liknande bygger faktiskt på ren spekulation, produktiv och intressant sådan, men likaväl spekulation. Det blir inte vetenskap bara för att man talar om vetenskap.

2. Vi har också ett genus som förstärker sexus i vissa sammanhang. Låt oss för diskussionens skull anta att män generellt är bättre än kvinnor på matematik, på grund av könsspecifika skillnader i hjärnans konstruktion (sexus). Detta innebär naturligtvis inte att alla män är bättre på matematik än alla kvinnor, eller ens att en särdeles matematiskt begåvad kvinna inte kan vara mer matematiskt begåvad än alla män. Däremot kan detta biologiska faktum (om det nu är ett faktum) reproduceras och förstärkas i produktionen av säg läroböcker i matematik och fysik, i pedagogiska metoder, i informella och formella strukturer vid akademiska institutioner etc – alltmedan vi förklarar hela mansdominansen i denna sfär med sexus. Det kan ju faktiskt vara så att en annan sorts lärobok, en annan sorts pedagogik, en annan sorts institution etc kan göra skillnaderna mindre, utan att sänka den generella nivån. Det är inte särskilt svårt att konstruera experiment som på ett vetenskapligt sätt undersöker detta. Det görs också. Det kallas genusvetenskap. (Och naturligtvis är det inte ett hot mot vare sig matematiken eller fysiken som sådan, att anlägga ett genusperspektiv på undervisningen eller på formella och informella kriterier för forskningsanslag, karriär, publicering i vetenskapliga tidsskrifter etc.)

3. Genus kan också reproduceras som en funktion av, ska vi kalla det, misplacerat sexus. Låt oss för diskussionens skull anta att män är mer självsäkra än kvinnor av naturen (sexus). Detta kan säkert ha en (obs! spekulation) nedärvd funktion, från en tid då vi levde under omständigheter då denna könsspecifika skillnad var väsentlig för artens överlevnad. När denna skillnad flyttar in och förstärks i exempelvis ett klassrum reproducerar vi genus. Det har gjorts experimentella försök som visar att kvinnor presterar sämre på matematiktester om de först får höra att kvinnor generellt presterar sämre på just den typen av tester, medan de presterar lika bra eller till och med bättre än männen om de får höra motsatsen. Testresultaten varierar inte lika mycket för män i liknande scenarier. Genusvetenskap.

4. Vi kan häremellan tänka oss att könsspecifika skillnader som har haft en biologisk funktion en gång i tiden, nu reproduceras socialt. Samhällen är ju beteenden och artefakter som överlever enskilda individer, och det görs uppenbarligen både genom att beteendena lagras och reproduceras utanför individernas kroppar och i dem (genetiskt). Tanken på en ursprunglig biologisk funktion av sexus är inte oförenlig med tanken på en genuskonstruktion av samma beteende idag, och det kan – nu snackar vi politik – inte användas som ett argument att fortsätta reproduktion av ett visst beteende.

5. Vi kan också tänka oss genus som en helt och hållet social konstruktion i vissa sammanhang, om vi accepterar den inte alltför långsökta hypotesen att vi är biologiska maskiner som bland annat är kapabla att producera samhällen. Här börjar vi dock få svårt, på ett motsvarande sätt som för de renodlade biologisterna, att upprätthålla vetenskapligheten. Produktiva och intressanta speulationer är dock fullt möjliga.

Ett specialfall, vi kan kalla det strukturellt genus och genus som ett slags episexus, kan uppstå ur alla ovanstående möjligheter. Det är spontana ordningar, mönster, strukturer som framträder ur myllret av individuella beteenden och faller tillbaka på det individuella beteendet.

Vi ska undvika några halmgubbar också:

A. Genus reproduceras av såväl män som kvinnor. Det är oerhört få – ja, vem överhuvudtaget? – som påstår att kvinnor är passiva offer för ett förtryck som konstruerats i stora manliga konspirationer. Detta förändrar inte att realtiva fördelar är ojämlikt distribuerade på män och kvinnor i olika arenor.

B. Ingen påstår heller att det är mannen som får fördelar över kvinnan på alla arenor. Däremot kan det alltjämt vara intressant att på övergripande nivå studera vilka olika typer av arenor som ger män repssektive kvinnor fördelar.

Till sist: Jo, alldeles för många humanister och genusvetare bedriver riktigt dålig vetenskap. Problemet är sannolikt mindre inom naturvetenskapen, men finns där också. Dock finns det inget fog för att anklaga all humanvetenskap och genusvetenskap för att vara kunskapsrelativistisk eller vetenskapsfientlig – och inget gott kan komma ur det.

#5 Marcus on 26 January 2010 at 8:24 am

Ursäkta längden på min kommentar…

#6 COPYRIOT | För kvasiradikalismen on 6 June 2016 at 2:15 pm

[…] Problemet stavas humaniora, inte genusvetenskap […]

Kommentera