Anarkism, konst, arbetsdelning och medeltid

(Varning: ett vansinnigt långt inlägg följer. Om skrivare finns till hands rekommenderas utskriftsknappen strax under rubriken.)

Vem fan bryr sig idag om 1800-talets anarkistiska tänkare? Inte ens dagens anarkister och syndikalister gör det. Svenska översättningar av Emma Goldman – bortsett från någon lösryckt fras på punkares tygmärken – har för länge sedan gått ur tryck. Den som till äventyrs söker efter “Bakunin” på nätbokhandlarna, får du en lista över böcker om bakning. När nu den anarkistiska tidskriften Brand är på väg att åter väckas till liv i uppfräschad version kan nog chansen bedömas som ganska liten att Kropotkin har någon som helst chans att kvala in på den skäggens topplista (medan däremot Marx gissningvis kommer att figurera frekvent). Och den där Proudhon vill vi alla bara glömma. Gott så.

Som uttalad politisk rörelse märks anarkismen idag främst i form av så kallad insurrektionell anarkism. Inte heller där tycks 1800-talets anarkistiska teoretiker ha någon större relevans.
Men en outtalad anarkism är desto mer utbredd – inte som rörelse med bekännande anhängare, men som ett vägledande ideal av att motsätta sig varje hierarki. Idealet har en stark ställning inte minst inom konstvärlden, subkulturer i punkens kölvatten och i kretsar som värdesätter “deltagarkultur“. Missa heller inte Kalle Vedins intressanta inlägg om “kryptoanarki”.

Anarkismen som kulturellt ideal behöver inte nödvändigtvis vara knuten till anarkismen som politisk hållning. Men idealet finns där. Jag noterade det i den intressanta diskussion som har följt på inlägget om “Fylkingen, Facebook och intermediakonsten“, där Hannes ger uttryck för ett principiellt motstånd mot slutna rum och hierarkier i musikaliska sammanhang. Utan att säga något om hans politiska hållningar i övrigt, vill jag mena att det är ett exempel på ett slags kulturanarkism (jfr. kulturkonservatism).

Frågan som här ska ställas är inte om kulturanarkismen är “rätt” eller “fel”. Snarare handlar det om att frilägga ett existerande men outtalat ideal och se vad som händer om det görs uttalat. Som experimentellt hjälpmedel lånar vi tillfälligt in 1800-talets anarkistiska tänkare, särskilt då Peter Kropotkin (1842-1921).

Historikerna Andre Reszler och Simon Pleasance publicerade år 1972 artikeln “Peter Kropotkin and His Vision of Anarchist Aesthetics”, som finns tillgänglig via Aaaarg och Scribd. Enligt dem fanns inom den klassiska anarkismen en spretig mångfald av estetiska idéer, men de överskred alla dem borgerliga konstuppfattning som den klassiska marxismen accepterade.

Libertarian aethetics also reflect the healthy pluralism of the different schools of anarchist thought. Under individualist thinking, they exalt creative qualities and energies, thus the originality of the individual. Under collectivist or communist thinking, they celebrate the creative force of the collectivity or the people. Quite opposed to the aesthetic attitudes of Marx and Engels, which are firmly anchored in the bourgeois sensibility of the 19th century and thus run contrary to the creative profusion of avant-garde modernism, anarchist aesthetics are directed towards the future and also take into account the problems of contemporary art. Having discovered a manifestation of authority in the traditional work of art, in imitation of the State and the various social institutions, they are in the forefront of a head-on attack against two thousand years of European culture (against the concept of the “masterpiece,” the concept of the artist as genius, and of art which is destined for museums). Whether these aesthetics are calling for a ’brand-new’ art, following the cult of the unknown as proposed by Proudhon or Bakunin, an art without any precedent in the whole history of art, or whether they are sanctioning the return to a primivite or “folk”-inspired community art, their prime intention is to replace the art to which people are subjected by art which people create.

Reszler & Pleasance zoomar särskilt in Kropotkin, den mest sofistikerade av den klassiska anarkismens teoretiker. Kropotkin försökte sammanfoga två strömningar. Å ena sidan en anarkistisk estetik, vars främsta företrädare han såg i Proudhon, Tolstoj och – faktisktWagner. Å andra sidan de teorier om konstens förmåga till “socialt befallande” som omhuldades av tidens ryska litteraturkritiker. Om det senare är jag osäker, men antar att det i grunden rör sig om den teori som Tolstoj uttrycker i den passage ur Kreuzersonaten som citeras i Det postdigitala manifestet, § 32.
Även Proudhon hade uttryckt en skepsis gentemot konstnärens begär att dominera andras själsliv, vilket ledde till slutsatsen att Platon hade rätt som drev ut konstnärerna ur staden. “Jag menar inte att konstnärerna ska uteslutas ur samhället, men från styret; för emedan konstnären med sina positiva medel blir vägledd och inspirerad av samhället, förlorar sig samhället den dag som det tillåter sig att vägledas av konstnären”, skrev Proudhon.
Kropotkin tycks dock inte ha följt det platonska idealet, utan odlade för egen del en slags kult av det okända. Revolutionen, som Kropotkin såg den, var inte ett medel att uppnå ett ideal, utan en enorm acceleration av alla rörelser till förändring, som efter hand skulle resa upp (och riva ned) ännu okända ideal. Konsten kunde därför inte tilldelas en uppgift på förhand, särskilt inte uppgiften att bara vara sitt eget ändamål.

It is precisely because art is an integral part of a unified whole that it is destined to new forms of perfection, to a new Middle Ages.
For Kropotkin, just as for the apostles of anarchist aesthetics, the unknown and the familiar, the future and the past, all are united together. If Proudhon and Tolstoy perceived the model of a community-inspired form of art of the future in the architecture of the Middle Ages and if, with the same objective in mind, Wagner returns to the tragedy of Ancient Greece, Kropotkin — and Sorel after him — compose the eulogy of both these.
Kropotkin affirms that art can only be where there exists the “undivided city”.

Medeltiden? Vid första anblick kan låta besynnerligt att anarkister blickar till en feodal epok för att finna konstnärliga ideal. Men tänk då bara på vår tids täta kopplingar mellan anarkism, levande rollspel och ett intresse för medeltiden. Vad man än tycker om den i övrigt (och här finns mycket att säga) innebär Medeltidsveckan i Visby en typ av allkonstverk som alla medverkande deltar i.
För det andra bör vi nog förstå medeltidsvurmen som ett sätt att hitta tillbaka till en tid innan splittringen mellan ars (estetik) och techne (teknologi). Tanken på “den odelade staden” representerar en återförening mellan konst, arbete och liv.

It was through reading William Morris that Kropotkin reached this image of the city. Likewise he says that the art of the Middle Ages was created by the people; the city thus bore the mark of a “freely creative art”: in the Middle Ages, the territory of Europe was scattered with “rich cities, surrounded by stout walls, which were in turn equipped with towers and gates, each one of which was a work of art. The cathedrals, built in a style which is full of grandeur and generously ornate, sent their steeples soaring to the skies with a purity of form and an imaginative daring which we vainly attempt to achieve with much effort today. The arts and crafts had reached a degree of perfection which in many aspects we cannot boast having excelled.”
The grandeur of mediaeval art and of mediaeval architecture in particular — “a social art above all else ” — comes from the Idea behind it. “Like Greek art, it burst forth from a conception of brotherhood and unity engendered by the city.” It would be wrong of one to look for “the imagination of any one man” behind the public buildings of the Middle Ages: “the whole contributed them.”

William Morris (1834-96) är en viktig figur i sammanhanget. Utopisk socialist med anarkistisk dragning, författare till den politiska science fiction-klassikern News from nowhere, målare inom den prerafaelitiska gruppen samt inte minst legendarisk designer som grundade tapetfirman Morris & co. Medeltiden var en given referenspunkt i allt som William Morris företog sig, för i det medeltida hantverket såg han en verksamhet där arbete och konst ännu inte hade separerat. Samtidigt tänkte han sig inte en simpel återgång, utan satte tvärtom sitt hopp till en framtida teknik — vilket gör det intressant att applicera hans idéer på dagens nätutopier.
William Morris utopiska socialism nöjde sig inte med att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen, utan syftade i än högre grad till att upphäva arbetsdelningen och själva åtskillnaden (från omkring år 1800) mellan arbete, liv och konst. Christopher Shaw beskriver utopin i “William Morris and the Division of Labour” [pdf]:

Like Marx, Morris regarded the contemporary organisation of industry as a source of illness and premature death. The factory as it might be contradicted the reality of Morris’ s own day in a very telling way. Morris also endorsed the idea that long hours at mind-numbing work reduced people’s capacity for self-education and for constructive leisure.
But Morris’s agreement did not share quite the same roots as those from which Marx’s thought had grown. /…/
There was nothing in Marx, for example, to parallel Morris’s insistence on the importance of physical craft skill. Marx could not have written of the “mysterious bodily pleasure that goes with the deft exercise of our bodily powers” as if it were a universal and transhistorical quality. /…/
For Marx , even socialist man would have to accept a minimum of alienated but necessary work. Marcuse puts the matter thus:

Marx rejects the idea that work can ever become play. Alienation would be reduced with the progressive reduction of the working day, but the latter would remain the day of unfreedom, rational but not free.

For the citizens of Nowhere almost the reverse was true. For them, work was not only freely chosen, it was also free from the demands of instrumental rationality. The day of unfreedom had been rendered unnecessary by the invisible action of a high technology that operated the force barges and powered the banded workshops. Work could be chosen on intrinsic grounds that were closer to the aesthetic than to the practical.

Estetisering av yrkesvalet – vissa marxister skulle nog hävda att William Morris’ utopi har förverkligats, fast på ett förvrängt och bedrägligt vis, inom den samtida kapitalism där vi förväntas att “förverkliga oss själva” inom alla möjliga arbeten.

Christopher Shaw påpekar också att vissa konster inte får rum. William Morris intresserade sig nästan bara för de bildande konsterna (industridesign, konsthantverk, arkitektur, skulptur, måleri). Musik eller teater nämns däremot knappt alls. Liknande slagsidor finns hos såväl Karl Marx som Adam Smith.
Inte heller Kropotkin tycks ha intresserat sig särskilt mycket för musiken och formerna för dess utövande, utan koncentrerade sig i hög grad på litteraturen. Här tog han ställning mot Dostojevskij, för Tolstoj och i synnerhet Turgenev. Men enligt Kropotkins artikel om anarkismen i Encyclopedia Britannica gick det att finna anarkistiska drag även hos så pass olikartade skriftställare som John Stuart Mill, Friedrich Nietzsche, Henrik Ibsen och Émile Zola.

Anarkistiska budskap i litterära verk är dock något annat än en anarkistisk vision för vad konst kan betyda. Sådana visioner kan inte begränsa sig till gängse idéer om en estetisk sfär, som blott är en spegelbild av industrins sfär. Gränserna måste ritas om och rådande idéer om upphovsmän och mästerverk måste ersättas av andra principer. Proudhon närmade sig en sådan radikalism när han fördömde muséerna som en konstverkens kyrkogård och hävdade att “musiken dör i konserten” (ett citat som jag dock inte hittat någon källa till). Likväl var Proudhon fullständigt reaktiv i sitt avfärdande av industriproduktionen.
Bland den klassiska anarkismens tänkare, summerar Reszler & Pleasance, var Kropotkin en av få som accepterade den industriella revolutionen som ett faktum, vilket förde honom till en vision liknande Marx’. Om bara arbetstiden förkortas till fyra eller fem timmar per dag, kommer människan att få mer tid över till konstnärliga aktiviteter och forskning, utförd inom olika kollektiv. Men han går längre än Marx, genom att likt Morris tänka sig en process där konst (ars) och industri (techne) en vacker dag kommer att förenas på nytt, även om de närmare formerna för denna återförening måste förbli okända. Kropotkin skriver, i Erövringen av brödet:

In order to develop, art must be linked to industry by a thousand intermediary points, in such a way that the two are, as it were, intermingled; everything about and around a man, in his home, in the street, inside and outside public monuments must be pure and artistic in form.

Låt oss nu glömma begreppet “anarkism”, för att i stället se om de motstridiga idéerna ovan får möta samtida digitaldrivna praktiker: hacking, gråklubbar, “deltagarkultur“, “crowdsourcing“, fri mjukvara, craftivism, demoscen, konst och vanliga saker.

20 kommentarer ↓

#1 Markus Amalthea Magnuson on 4 January 2010 at 4:56 pm

Jag har sedan länge misstänkt att betydligt fler och mer djupgående kopplingar går att göra mellan dagens hackerkultur/nykosmopolitism/digitalism och prerafaeliterna, det är väldigt intressant att du gör den kopplingen. Utsuddandet av gränsen mellan professionalism och amatörism (prerafaeliterna = prosumers?) och framför allt mellan konst och vanliga saker (arts&crafts = arts+crafts?) är idéer som präglat mig och många andra djupt; vilket kan noteras bland annat i detta inläggs allra sista länk :)

William Morris är en väldigt intressant figur som jag första gången stötte på i Bokstaven, ordet, texten av Christer Hellmark där han tas upp i egenskap av typformgivare, en närläsning av Morris skulle förmodligen uppdaga en hel del intressanta kopplingar till alla möjligt praktiker som vi kanske tänker på som “moderna” eller “digitala” idag.

Ett uppsving för revolutionär stickning (Masquerade etc.) de senaste åren, en accelererande spridning av hackerspaces och gråklubbar (allas våra egna Kelmscott Manors), en Stockholmsbaserad klubb som heter Jugend; är det en ny prerafaelitisk vår som dagas? Uppenbara sammansmältningar av arts&crafts och det digitala (pixelmosaik någon?) är bara början.

Själv har jag en av Morris tisteltapeter som bakgrundsbild på Twitter :)

#2 omni on 4 January 2010 at 5:01 pm

Icke att förglömma är senaste tidens hackerspacekulturs instutitionslösa kreativa nyfikenhets möte och symbios med den ivriga, utforskande och, ofta omedvetet, äganderättsifrågasättande internationella graffitiscenen.
http://graffitiresearchlab.com/grl_how_to/step_1.html

#3 Anders Jacobson on 4 January 2010 at 7:36 pm

Idégruppen Produkt arrangerade två seminarier 2008 (PRAXIS) där två olika föreläsare med fokus på anarkism (Ruth Kinna och David Goodway) utgick från bl.a. Morris. Jag bjöd in dom för att diskutera dels konstinstitutionens framtid och kvalitetsbegreppet, eftersom arts and craft-rörelsen ger utmanande perspektiv gällande både kvalitet, professionalism och “användardrivna institutioner” a’la webb 2.0 på sätt som är minst sagt relevanta idag. Här kan man ladda ned en artikel från PRAXIS av konstkritikern Milou Allerholm, samt hela David Goodways föreläsning och reflektioner av Ruth Kinna:
http://www.produkt.nu/projekt/konstpolitik/praxis/start.html
Och här kan man kolla in videos från föreläsningar och diskussioner:
http://www.youtube.com/produktvideo
Tack för ett bra inlägg!

#4 Lord Metroid on 4 January 2010 at 9:45 pm

Jag haller med dig att anarkismen i Sverige ar en blek skugga numera.

Men vander man sig internationellt och soker pa de ratta stallena sa hittar man en mycket engagerad skara filosfiska anarkister bade i Europa och pa andra sidan atlanten.

Sociala medier har gjort det mojligt att finna varandra och diskussioner ar alltid igang.

#5 rasmus on 5 January 2010 at 12:02 am

Anders Jacobson: Var det en föreläsning på Tensta konsthall? Minns att jag har hört någon tala om Morris där.

#6 Per Starbäck on 5 January 2010 at 12:33 am

Ska man titta på de klassiska anarkisters kultursyn så skulle jag snarare betona Emma Goldman som har intresserat sig mycket framförallt för det moderna dramat. Se t.ex. “The Modern Drama” som finns online t.ex. på http://womenshistory.about.com/library/etext/bl_eg_anc_drama_radical_thought.htm . (Och hennes minnen finns i tryck hos Federativs förresten, apropå »har för länge sedan gått ur tryck«.)

#7 rasmus on 5 January 2010 at 12:50 am

Per Starbäck: Jag letade på Federativs (iofs oöverskådliga) hemsida och hittade ingen Emma Goldman i tryck. Och om man söker efter böcker av henne på svenska på någon av de stora nätbokhandlarna får man inga resultat. Men tack för tipset. Emma Goldman står nog lite högre i kurs än skäggen, i vart fall.

#8 hannes on 5 January 2010 at 6:15 am

kulturanarkism ftw! ヽ(`▽´)/

#9 fanny on 5 January 2010 at 10:54 am

Intressant inlägg, jag skulle nog också säga att iden om estetisering av yrkesvalet har blivit sann, men varför skulle det vara på ett förvrängt sätt?

Appropå arbete så hörde jag en intressant grej av en kompis, som menade att man nu skulle bli tvungen att omdefinera själva begreppet arbete från grunden. Jag tror det kan ligga något i det, idag ägnar sig folk åt arbete som för deras granne bara är en hobby och vice versa.

#10 jojje on 5 January 2010 at 12:08 pm

det ar befangt och respektlost att pasta att “folk” agnar sig at arbete som for deras granne bara ar en hobby, arbetslosheten ar skyhog och jag ar overtygad om att de allra flesta skaffar sig ett yrke/arbete for att betala rakningarna och slippa piskan fran arbetsformedlingen.

#11 fanny on 5 January 2010 at 12:30 pm

På vilket sätt är det respektlöst, kan man ju fråga sig? Jag är medveten om den höga arbetslösheten, det är ganska svårt att undgå den, jag vet även att de flesta skaffar jobb för att få lön. Jag ser inte på vilket sätt det är att kränka någon.

Grejen med “omdefinition” av arbete är väl dock just det, arbetslösheten är skyhög, och den som ansåg att man skulle omdefiniera det menade att det var på grund av att det helt enkelt inte fanns plats för så många jobb som stämmer in på vår nutida definition.

Jag antar att en del av grejen är den att hobbies och jobb har flutit ihop en aning. Många människor gör musik enbart som en hobby, även om det kräver extremt mycket arbete. På samma sätt ägnar sig många åt riktigt journalistarbete på sina bloggar utan att få ett öre för det. Marx menade att man var tvungen att se effekten av sitt arbete för att kunna bli tillfredsställd som människa(tes-antites-syntes), men idag så kan man ha ett “riktigt” jobb och ett “jobb” vid sidan om. Även om man inte får betalt för det senare finns det ofta människor som utövar samma sak, kanske till och med sämre, som har det som sitt “riktiga” jobb.

Jag vet tyvärr inte tillräckligt mycket om detta för att kunna redogöra för hela resonemanget, och därför låter det väl rörigt, men jag tycker att det låter vettigt på sina punkter.

#12 jeppe on 5 January 2010 at 3:26 pm

jag är övertygad om att lönearbete är kränkande för många (många arbetstimmar, meningslösa sysslor, låg lön etc)

håller med om att hobbies ofta påminner om “arbete” och att många med nöje utövar detta “arbete” utan ersättning.

kruxet jag ville poängtera är bara att det allt för sällan är tvärtom. dvs att folk får ersättning för de arbetsuppgifter de verkligen vill syssla med.

istället “jobbar” vi ofta gratis på webben. för exempelvis facebook när vi laddar upp våra bilder och myspace när vi laddar upp vår musik.

frågan om förnedring handlar uppenbarligen om fördelning, varför ska vi slava med mcjob för skitlön hela dagarna (som alla konstnärer jag känner gör) medan någon annan cashar in på vårat “kreativa content”?

#13 Kalle on 5 January 2010 at 3:46 pm

“Reszler & Pleasance zoomar särskilt in Kropotkin, den mest sofistikerade av den klassiska anarkismens teoretiker.”

“Zoomar”!? Ha! Där saknade du nog att få använda det gamla f-ordet vill jag tro. Fokusera mera! Fatwan måste lyftas!

#14 rasmus on 5 January 2010 at 4:27 pm

Kalle: Jag ser en skillnad mellan att “zooma” och “fokusera”, använt i denna överförda bemärkelse. Zoomningen är steglös och beroende av ett objektiv, fokuseringen antyder en fri vilja som fritt kan välja fokus. Om vi ska snacka fokusering föredrar jag att säga belasring (laser = TOTALT FOKUS!!!!1)

#15 Gunnar on 5 January 2010 at 7:01 pm

Fotnot om Krapotkin och litteraturen: han skrev i sina memoarer (“En anarkists minnen”) att (nästan ordagrant) det inte finns något så vackert som en dikt på ett språk som man bara till hälften förstår.

En del litteraturkritiker har förstås tagit detta mer som yrkesvägledning än en allmän observation…

#16 Kalle on 6 January 2010 at 12:06 am

Ursäkta om jag dröjer vid det här, men det var ganska intressant. Apropå zoomning, vad betyder det att det är beroende av ett objektiv i ett sånt här sammanhang?

#17 Johan on 6 January 2010 at 5:26 am

Äsch, det var väl inte så fasligt långt?

//JJ

#18 RasT. on 7 January 2010 at 1:57 pm

Dejlig artikel :)

#19 COPYRIOT | Utställning och utgivning i Belgrad on 19 January 2010 at 10:17 pm

[…] Anarkism, konst, arbetsdelning och medeltid […]

#20 Krönika 26-27/8 (2) 2017. Kropotkin och konsten. | Konst & Politik on 26 August 2017 at 7:29 pm

[…] (2010) är en artikel i diskussionen om konst och anarkism som vi verkligen vill att ni läser: https://copyriot.se/2010/01/04/anarkism-konst-arbetsdelning-och-medeltid/.”Historikerna Andre Reszler och Simon Pleasance publicerade år 1972 artikeln “Peter Kropotkin […]

Kommentera