Trolltyg, del 10: Att läsa bloggar genom kantig monokel

Ett intressant bidrag till trollteorin publicerades igår av författaren Maja Lundgren under rubriken “Humor är inte motsatsen till allvar“.

Hon identifierar en kategori av kommentatorer som jag delvis kan känna igen. Vi ska inte vara alltför snabba att definiera dem som just troll, de kan nämligen även bära drag av grå vampyr (för att följa de brittiska trollteoretikernas bestiarium). De kännetecknas av ständiga ifrågasättanden av bloggens motiv och kräver underförstått att varje blogg måste ha ett klart och beständigt syfte.

De som bryter in här ibland, som något slags skolgårdscamorra, läser allt som skrivs här genom en kantig monokel.

Kantig monokel – vilken träffande formulering!

För att vidare citera ur en tidigare kommentar som Maja Lundgren refererar:

Måste verkligen alla ha en “agenda”, kan man inte bara vilja samtala med folk som man kanske inte skulle nå på annat sätt.
Det är så tröttsamt med det där “Vad har du för syfte?” Det dyker ju upp med märklig regelbundenhet och har så gjort i eviga tider oavsett vad Maja svarat.

Någonstans handlar det väl, återigen, om ett “kritiskt tänkande” som vill komma från ingenstans och följaktligen löper amok. Jenny Westerstrand fyller på i en välformulerad kommentar:

Dessa förmenta förfrågare som ska sätta saker å ting i “kritisk belysning” men som bara springer i motorvägsdjupa fåror av vrålande konsesus kring vad som ska lämnas ifred och vad som ska nagelfaras å ifrågasättas (se newsmill för ett axplock av dessa prioriteringar). Ytterligare psykande är hur hovfolket inte bara försöker låta “kritiskt”, utan också till det avsvimmades rand “avmätt”. Man ska hacka, men man får för allt i världen inte låta som om man bryr sig. Vad kan vara värre? Ett dött och dåligt formulerat tråkande i mainstreamfårans devota tjänst.

Maja Lundgren diagnosticerar det som schizoparanoia, eller helt enkelt som ett allmänt svartvitt tänkande. Hon menar även att Unni Drougges blogg hör dit, men det utvecklas inte och jag är inte tillräckligt beläst för att avgöra.

(Vad gäller Unni Drougges önskningar inför 2010-talet kan jag bara säga att det är en intressant tanke att återinföra begreppet ondska (punkt nio). Ingenting säger att resultatet behöver bli mer svartvitt så än när ondskan förträngs och görs namnlös. Men när en berättelse om “kampen mellan ont och gott” kombineras med tanken på en “kamp mellan ett gammalt och ett nytt system” (punkt ett), då… vill jag inte vara med längre.)

Tidigare inlägg i trollserien, publicerade under okt-dec 2009:

• Trolltyg, del 1: Bestiarium
  
• Trolltyg, del 2: Trollandets ekologi och etik
  
• Trolltyg, del 3: ?? ??? ?? ???
  
• Trolltyg, del 4: Wikipedia och trollets produktivitet
  
• Trolltyg, del 5: Mumintrollet, människan, snusmumriken, Lilla My och snuthemulerna
  
• Trolltyg, del 6: Trollmi!
  
• Trolltyg, del 7: Narvalar! (Vad skulle Freud säga?)
  
• Trolltyg, del 8: Nätet som teaterscen. Kurt Wered och den radikalkonservativa trollkonsten
  
• Trolltyg, del 9: Om pöbeln

Uppdatering:
Hoten mot Isobel föranleder funderingar kring praktiska lösningar, medan Opassande skriver:

Jag slås dessutom av den omöjliga paradoxen av att kvällstidningar ofta skälls på för att vara osubstantiella och när det dyker upp frön för viktig samhällsdebatt så behandlas det på det här viset. Ja, jag inbillar mig t.o.m. att det är samma personer som gör det.

Troligtvis är det just så. Sorgetroll agerar gärna för att sorgeämnen ska bli självförverkligande och befästas för all framtid (så att de kan fortsätta sorgetrolla).