Tidskriftsbegreppet håller på att luckras upp, en tidskrift kan vara en bok, ett radioprogram, en webbsida, ett tv-program.

Kulturrådet tycks alltså vara redo att – efter sedvanlig kvalitetsbedömning – ge tidskriftsstöd till inte bara nättidskrifter och bloggnätverk, utan även till poddkastningar och videokonst. Fast hur noga har de tänkt över följderna?

En tidskrift har av princip varit beständig. Om jag vill läsa vad Roger Wallis skrev i Musikens makt år 1975, eller läsa 1934 års programförklaring för Tidskrift för polisvetenskap så är det bara att bege mig till Kungliga biblioteket. Eftersom alla svenska tidskrifter arkiveras där, upprätthålls principen om “tidskrift” som en beständig form av publikation.

Någonting motsvarande finns knappast för digitalt material. Vem garanterar att den dryga timmen av inspelat filosofiskt samtal mellan Magnus, Geraldine kommer att finnas tillgängligt för historikerna år 2040? (Jag kan lova att det kommer att finnas ett intresse.)

Visserligen försöker Kungliga biblioteket så gott de kan. De verkar inte bara för en lag om “e-plikt och försöker att arkivera webbsidor utan har även ett arkiv för ljud och rörlig bild. Det senare omfattar, enligt egen uppgift, “tv- och radioprogram, biografvisad film, videor, skivor och multimedier”. En sökning efter “podcast” i arkivet ger fem träffar – samtliga är program från Sveriges Radio där man pratar om fenomenet. Där verkar inte förekomma några svenska poddkast (vilket är den stavning och den pluralform som jag föredrar). Ingen information ges heller om hur exempelvis de ovan nämnda göteborgarna ska göra om de vill arkivera sin mp3-fil för framtiden.

Frågan är om Kulturrådet ska börja ge bidrag till “kulturtidskrifter” som bara finns tillgängliga så länge som en server råkar finnas uppe. Nättidskrifter som kanske finns uppe i ett år, kanske i tio, kanske helt eller delvis på något nätarkiv. Videoinspelningar som finns tillgängliga tills Vimeo eller YouTube plockar bort dem, med hänvisning till påstötningar från en påstådd rättighetshavare till en musikslinga som fastnat i bakgrunden.
Om inte Kulturrådet har en egen lösning för hur dessa digitala filer ska räddas från anarkivet, vilket knappast är sannolikt, så riskerar de att bidra till en fullständig urvattning av begreppet kulturtidskrift. Det var väl inte tanken?
Ett hypotetiskt alternativ vore att överlåta definitionen av kulturtidskrift på Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, så att alla som släpps in som medlemmar i föreningen också är berättigade att söka bidrag. Det skulle med rätta kunna kallas för en korporativisering av kulturpolitiken. Tanken är inte trevlig, men dessbättre är den nog heller inte sannolik.

Bildyrkarna har ofta talat om att “bilen är en frihetssymbol“, även i riksdagen. Bilen som frihetsmaskin, däremot, har varit ett mer sällsynt tema. En enda träff i riksdagens databas: en moderat motion från 1997, som säkert har samband med en samtida Timbro-rapport. Annars har ordet i första hand förknippats med Ulf Nilson, som har upprepat mantrat “bilen är en frihetsmaskin” i ett stort antal Expressen-krönikor på senare år. (Även under tidigt 1990-tal var Ulf Nilson förtjust i ordet. Men då var det EG/EU som han utnämnde till frihetsmaskin.)

Centerpartisterna slår sig på bröstet över sitt skrattretande förslag på statligt subventionerade bilar. Särskilt stolta är de över att subventionen, som de säger, är “teknikneutral” – ett ord som utan undantag signalerar någonting lurt. Pengarna ska ges till alla som köper en bil som släpper ut mindre än 50 gram koldioxid per kilometer, oavsett om den drivs på el eller etanol. Men en bil ska det vara. Andra trafikslag subventioneras inte. Så mycket för den påstådda teknikneutralismen.

Infrastruktur kan inte vara “teknikneutral”. När nya vägar och parkeringsplatser byggs för skattepengar, så byggs de för bilar. Att låtsas som att de byggdes som neutrala ytor för en fri transportmarknad är bara löjligt.

“Vi ska jaga utsläppen, inte bilisterna”, skriver Centerpartiet. Taktiken är att bara prata om den koldioxid som kommer ut ur bilarna, inte om den energi som stoppas in i dem. För varifrån ska den komma? Här närmar sig centerpolitiken en religiös nivå, precis som jag skrev om flygvurmen och tidigare om bilen som religion. Centerpartisterna räknar med att svensk forskning ska komma på nya fantastiska sätt att driva bilar. Sådan teknikdeterminism kan i bästa fall framstå som en naiv tilltro till vetenskapens möjlighet, men att på förhand förutsätta vissa resultat är i själva verket rent antivetenskaplig vidskepelse.

Längre än så kommer vi knappast, så länge debatten om bilismen bara uppehåller sig vid koldioxidutsläppen. Ensidig klimataktivism riskerar att bara förvärra låsningen och den olyckliga moraliseringen. Vi pratar alltför mycket om hur vi bör resa i framtiden, när vi i själva verket borde prata om hur vi kan (och vill) resa. Jag har upprepat detta ett antal gånger nu. Därför glädjer det mig att läsa Johannes Forssbergs kärnfulla sammanfattning i Expressen:

Antibilismen är en allt starkare kraft i storstadspolitiken över hela västvärlden. Det jag tycker är lite olyckligt är att den nästan enbart formuleras som en klimatfråga. Visst är det ett jätteproblem att en ständigt växande bilflotta kaskadspyr koldioxid. Men “peak oil“, som jag skriver om i en krönika idag, lär skapa mer akuta problem för bilsamhället än klimatförändringarna.

Man kan fråga sig varför frågan om bilismen – ska den byggas ut eller fasas ut? – ännu inte tycks äga politisk livskraft. När en tidning tar hjälp av statsvetare att sätta samman en “Valkompass”, där ska få besked om vilket parti man står närmast, är sådan trafikpolitik helt frånvarande. Anna Nygård och Alexander Berthelsen frågar sig, i en debattartikel i Arbetaren, varför trafikpolitiken inte ens prioriteras av vänstern. De ger exempel på hur transportfrågor kan göras centrala i en allmän politik och uttrycker ett skönt bilhat:

Bilen är i grund och botten ett antisocialt färdmedel som har en extremt destruktiv påverkan på de lokalsamhällen som den genomkorsar. Kollektivtrafiken är dess motsats. Bilen delar in, delar upp och skär sönder staden. Den isolerar dess invånare från varandra. Kollektivtrafiken är ett offentligt rum som skapar trygghet eftersom den erbjuder gemenskap mellan människor och skulle avgifterna i kollektivtrafiken bytas mot nolltaxa så skulle den bli något av en urban allemansrätt.

Slutligen, på samma spår, åter till Johannes Forssberg:

Bilen är inte bara motbjudande som miljöbov utan också som maktmedel. Inte på glesbygden, där få människor rör sig och bilen är den enda möjliga transportlösningen. Sådan bilism har jag inget emot. Men de som i stadsmiljö bepansrar sig bakom ett ton stål inskränker andra människors frihet. Vi som inte kan eller vill ha bil måste ständigt förhålla oss till risken att bli mosade under våra medmänniskors maskiner. Det är inte en grund för en trevlig samvaro. En stad där människor rör sig isolerade i stålbubblor är ingen riktig stad.

När frihetsmaskin betyder stålbubbla, så säger det något om vilken slags frihet som Centerpartiet står för. En fråga att fundera på är om det är värt att ladda begreppet med en alternativ innebörd.

Piratbyrån var som gruppering knappast delaktig i att bygga det FRA-motstånd som exploderade sommaren 2007. Vi individer som i snäv bemärkelse utgör Piratbyrån var heller inte särskilt involverade. Ett undantag är att vi i slutet av juni lanserade en öppen mediebevakningstjänst som förhoppningsvis hjälpte övriga motståndare till FRA:s massövervakning. Vi skrev också ett par nyhetsposter, men överlät i övrigt frågan åt andra, medan vi prioriterade sådant som vi anser oss ännu bättre på. (Bland annat renoverade vi en buss.)

Indirekt kan man dock säga att Piratbyrån medverkade till att stoppaFRAlagen.nu fick så pass stort genombrott. The Pirate Bays val att marknadsföra just den länken på sin förstasida följde nämligen på diskussioner som skett i Piratbyråns interna IRC-kanal. Som Brokep skriver, fastnade vi för den eftersom den var aktuell, oberoende och länkande.

Copyriot då? I januari 2007 myntades termen “Odenbergsamhället” av de som på ett relativt tidigt stadium kritiserade försvarsministerns FRA-lag. Även jag bloggade första gången om FRA denna månad. Ambitionen med Copyriot är ofta att spinna vidare på en detalj för att lägga nya aspekter till en fråga, och det försökte jag med även här. Läste den famösa lagrådsremissen, “En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet“, och noterade att ordet teknikneutral förekom sex gånger. Sedan skrev jag ett inlägg som kritiserade idén om “samma övervakning oavsett medium”. Lämnade FRA-frågan åt andra.
Copyriot var frånvarande från den tidiga bloggbävningen försommaren 2008. Tog visserligen på tidigt stadium upp frågan om mönsterigenkänning och sociogram, även i en tidningskrönika, samt några andra saker, men inte på systematiskt vis.
Etablerade uttrycket FRAktivism i en diskussion om relationen mellan nätet och gatan, budskap och närvaro. Men detta rörde sig mer på en metanivå. Ett försök att mer aktivt ingripa i den explosiva nätpolitiken skedde i september med en bakgrund till tvångsdatalagring (2005-2008), vilken utnämndes till “den stora frågan efter FRA”.
Mitt enda ordentliga bidrag till FRA-diskussionen sammanfattades i en artikel på Svenska Dagbladets kultursida den 16 september, där jag hävdade att FRA-frågan är binär: Antingen kopplas kablarna in, eller inte. Samtidigt etablerades en åtskillnad (och en möjlig dialektik) mellan nätpolitikens materialister och idealister. Jag tror fortfarande att det är ett rimligt sätt att se på saken, och betraktar fortfarande FRA-debatten (och dess fortsättningar i frågor såsom IPRED) som en kollektiv läroprocess, där lärdomarna består trots realpolitiska förluster.

Just ja, på förekommen anledning kan ju tilläggas att jag “tjänade pengar på” FRA-motståndet, flera tusen kronor, genom att skriva en kulturartikel och en krönika. Däremot har vare sig jag eller Piratbyrån märkt av eller påverkats av någon samordning i någon kuliss. Vi har även hållt hårt på partipolitisk obundenhet.

Det börjar i december 2005, då Oscar Swartz slog larm om EU-parlementets förestående omröstning. Direktivet om datalagring handlade om att “förbjuda anonyma kommunikationer och att tvinga företag att lagra allt vi säger”, sammanfattade Copyriot. Detta var några veckor innan piratpartiet bildades och vid en tid då den politiskt engagerade bloggosfären på ett ytterst pinsamt vis ägnade sig åt blockpolitisk pajkastning som uppvärmning inför valrörelsen.
Copyriot gav en liten eloge till MUF och Bahnhof för deras protestsajter mot datalagringen.
Efter att ha dissat LO-sossen Jonas Franzéns lika korkade som bedrägliga stöd till Bodströms datalagring, satte Copyriot igång med diverse försök att gå till botten med frågan. Tonen slogs an den 14 december 2005 med rubriken “Ey datalagrare, har ni hört om ettor och nollor?” Bodströms mantra var att man bara skulle lagra vem som kommunicerar med vem, inte vad de kommunicerar, och den myten skulle avlivas. Dagen efter myntade förresten Oscar Swartz ordet “Bodströmsamhälle“.
Mellandagarna tillbringades på Chaos Communication Congress i Berlin, vilket föranledde en del tankar kring pessimism och integritetsretorik.

Året blev 2006. Bodström försökte bemöta kritiken och Copyriot påminde om vad han förteg: selective enforcement som kontrollstrategi, samt att den reglering av “operatörerna” som han talade om inte bara berör företag som Telia utan riktas mot alla som driver en egen mejlserver eller ett eget nätforum.
I maj 2006 drämde så Copyriot till med den historisk-filosofiska släggan i inlägget “Form och innehåll — från Fichte till Bodström“. På detta grundades senare en liten del av ett långt och spretigt tal på Reboot-konferensen i Köpenhamn. Även om Fichte-referesen nog var lite felriktad (efterhand trillade den på plats) så var och är det en oerhört viktigt att framhålla det faktum att digitala kommunikationer inte har någon fysisk separation mellan adress och budskap. Övervakningskåta politiker har fortsatt, in i FRA-debatten, att tona ned frågan med metaforiska hänvisningar till brev i papperskuvert. Dock har de mött en hastigt tilltagande grad av kunnigt mothugg.
“Protokollverket” föreslogs som namn på den hypotetiska myndighet som skulle behöva införas, om politikernas retorik kring nätreglering skulle realiseras.
Efter en het sommar blev det så höst. Regeringsskiftet betydde ny justitieminister vars inställning till datalagringen var (och är) oklar. Frågetecken hänvisades till den pågående Trafikuppgiftsutredningen under Gudrun Antemar, som Bodström hade tillsatt i maj 2006. Den drog ut en del på tiden.
På årets upplaga av Chaos Communication Congress diskuterades också datalagringen, utan att särskilt mycket nytt tillkom. Sådana sammanhang är likväl bra för att stämma av den svenska kritiken mot en kontinental.

Första veckorna av året 2007 noteras det nya begreppet “Odenbergsamhället”, när planerna på FRA:s massavlyssning i viss mån börjar uppmärksammas. Begreppet dog dock ut redan försvarsministern avgick, med goda skäl: Till skillnad från Bodström som glatt gjort sig själv till pratglad galjonsfigur för nya övervakningslagar, blev det allt svårare att sätta ansikten på den galopperande utvecklingen. Regeringen satte i system att dra sig undan.
Regeringen motiverade FRA-förslaget med att lagen måste vara “teknikneutral”, ett lurigt ord som fick Copyriot att dra paralleller till det språk som motiverat förslaget om datalagring.
Under våren 2007 var det väldigt tyst kring förslaget om datalagring, trots att mycket stod på spel i frågan om dess implementering i Sverige. Den 1 april skulle Gudrun Antemar enligt de ursprungliga planerna ha lagt fram sin utredning. Inte ett knyst. Copyriot hojtade till i april om att frågan inte får tillåtas glida in i kulisserna. Några dagar senare kollade Oscar Swartz upp saken: deadline hade förlängts till 1 november 2007.
När utredningen väl kom i november läste och kommenderade Copyriot den genast. Två slutsatser: Anonyma kommunikationer ska inte kriminaliseras, vilket var en viktig delseger som samtidigt ställer frågan hur datalagringen alls ska kunna uppnå sitt syfte. Å andra sidan föreslogs att direktivet inte ska bli en lag, utan en förordning, vilket innebär att regeringen när som helst kan ändra villkoren utan parlamentarisk inblandning. (Oscar Swartz kommentar är förstås också obligatorisk läsning.)

Under 2008 har Copyriot inte alls ägnat något utrymme åt datalagringen, ska erkännas. Däremot skrevs en del i början av året, angående diskussionen om att stänga av fildelare från nätet, som har stor relevans även för frågan om datalagringens implementering. Läs inlägget “Ett myller av operatörer“!

Även om hotet mot de anonyma kommunikationerna verkar vara tillfälligt avstyrt, gäller det att behålla ett fokus på de materiella aspekterna av datalagringen — inte minst då definitionen av “operatör”. Det gäller att inte acceptera den propaganda som slänger sig med flummiga slogans som: “Det är bara trafiken som får sparas, inte innehållet.”
Bloggosfären var inte frågan mogen när den beslutades i EU för tre år sedan. Nu är den det, efter att ha genomgått en makalös teknisk folkbildning.

Ändå lär inte förlagen, i upphovsrättens namn, ropa på förbud mot handel med begagnade böcker. Skälet är helt enkelt att vi sedan ett par hundra år har vant oss vid existensen av antikvariat. Att plötsligt påstå att deras handel skulle vara orättfärdig skulle vara ett självmål. Nästan lika omöjligt vore det att försöka förbjuda handel med skivor (vinyl eller cd).
Å andra sidan finns det andra fall där upphovsrättslagen faktiskt förbjuder andrahandsmarknader. Den stackars sate som köper en fil över nätet har knappast rätt att sälja den vidare. Alla ni politiker som snackar om att upphovsrätten måste vara “teknikneutral” — här har ni något att bita i! Det vore underbart att få se ett lagförslag som kriminaliserar antikvariat. Tänk hur bra kurslitteratur som skulle börja produceras!

• Individualistisk kritik, av liberal och/eller populistisk karaktär: “Varför ska jag tvingas betala 166 kronor i månaden för något jag inte själv har valt?”
  
• En kritik som (i brist på bättre ord) kan kallas “posthumanistisk”. Den utgår inte från abstrakta rättigheter, utan från reella nätverk, från kluster av människor och maskiner. Den frågar sig: “Vad sker i försöken att reglera dessa kluster?”

Här väljer vi förstås den andra linjen. Vilka är de kvasi-objekt som lagen om tv-avgift ska försöka hantera? Låt oss åter titta på lagtexten:

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. /…/
2 b § För samtliga TV-mottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll betalas en enda TV-avgift.

Två begrepp står i centrum: TV-mottagare och hushåll.

Att avgiften tas ut per hushåll får sedan länge märkliga konsekvenser. I praktiken liknar det en straffskatt på ensamstående, medan de som bor i stora familjer eller kollektivlägenheter kommer billigt undan.
Lagens utgångspunkt är att tv-mottagare står stationerade i (nyckelprepositionen!) bostäder. Hur detta ska tillämpas på datorer är mycket oklart. Numera säljs det fler bärbara datorer än stationära. Samma bärbara dator använder ofta många olika internetuppkopplingar. Många flitiga internetanvändare har inte ens en “egen” internetuppkoppling. Och gränsen mellan mobiltelefon och handdator börjar bli meningslös att dra.
Radiotjänst kan alltså inte ta ut avgiften från “internetuppkopplade datorer” utan måste bestämma sig: antingen tas avgiften ut från varje internetuppkoppling, eller från varje dator. Fast samtidigt inte, eftersom varje hushåll bara ska behöva betala en avgift.

Kort sagt: Vad som här sätts på sin spets är inte så mycket (vilket den individualistiska kritiken vill påskina) statlig girighet, utan något betydligt mer djupgående – hur dagens digitala teknik destabiliserar begrepp som “hushåll”. Samt hur den politiska maktens, som förlitar sig på existensen av relativt stabila objekt såsom just “hushåll”, i sina försök till återstabilisering faktiskt formar den digitala teknikens utveckling.

Kortsiktigt enklast för Radiotjänst torde vara att outsourca viss kontroll till “internetoperatörerna“. Redan idag låter de radiohandlare rapportera in vilka personer som köper tv-mottagare, så det ligger nog nära till hands för dem att ålägga “internetoperatörer” samma sak.
I ett något längre perspektiv än det kortsiktiga uppstår dock svårförutsägbara följdeffekter. Om en privat internetuppkoppling blir 166 kronor dyrare i månaden, blir det ett starkt incitament dels för grannar att trådlöst dela uppkoppling med varandra, men också för olika former av anonym internettillgång. Anonymitet blir inte en kostnad, utan en besparing!
Å andra sidan blir då Radiotjänst ännu en aktör som kommer att lobba för nya lagar som inskränker dessa möjligheter. Å tredje sidan blir det förr eller senare uppenbart att systemet inte funkar, att experimentet med “en teknikneutral definition av tv-mottagare” verkar vara början till slutet för hela systemet med tv-avgift.

Å fjärde sidan finns ytterligare en aspekt, som gäller fri programvara. Hittills har SVT använt proprietära format, som inte kan ses av Linux-användare. Innebär detta att den som väljer Linux som operativsystem får laglig rätt att slippa en avgift som alla andra datoranvändare måste betala? Eller innebär det omvänt att SVT ser sig tvingade att gå över till öppna format?

När överklagan avslogs, stod det klart att den lagliga möjligheten att sända internetradio, åtminstone på andra sätt än de traditionella företagens utbud av ett fåtal stationer, var på väg att försvinna i USA. Upphovsrättskollektivets ersättningskrav tycks ha varit av rent prohibitiv art; genom att sätta priset för en nätradioström våldsamt mycket högre än för traditionell radio, hoppas RIAA-bolagen som står bakom SoundExchange att tvinga nätradiosändare att tystna. Särskilt drabbas icke-kommersiella radiostationer, samt radiostationer som tar betalt för personligt utformade musikkanaler. Skivbolagen vill alltså medvetvetet strypa en fungerande affärsmodell för musik.
Varför vill de göra det? Svar: skivbolagen är kontrollberoende. Som vi skrev i gårdagens inlägg om filmbranschen, det gäller att synkronisera målgruppens begär för att koncentrera maximal uppmärksamhet under den korta tid som står till buds.
Och då innebär det enbart trubbel att folk lyssnar på personliga favoriter med musik från alla tider, i stället för att hålla sig till de singlar som radiokanalen/skivbolaget har satt på repeat.

I början av året utnämnde IFPI “digital stream ripping” – det vill säga mjukvarukonfigurationer som behåller en dataström till hårddisken i stället för att radera den efter att den skickats till högtalarna – till ett av de allra största hoten. Detta för att digitala ljudströmmar (till skillnad från FM-radio) även kan innehålla metadata om musiken, så att det rippade resultatet blir färdigt för arkivering automatiskt.

Tyska IFPI försökte totalförbjuda nätradio, för alla utom de företag som redan sänder “traditionell radio”. De siktade nog lite över målet och misslyckades i domstol. När samma lobby försökte i USA, genom att satsa på höjda licensavgifter i stället för förbud, fick de större framgång. Åtminstone hittills.
Kampanjen SaveNetRadio.org har koordinerat protester som tagit imponerande dimensioner. Framför allt är det användare av musiktjänsten Pandora – som sett sig tvingade att stänga radioströmmarna för alla användare utanför USA – som skickat tusentals fax till kongressen, där faktiskt ett lagförslag till nätradions försvar redan har lagts fram. Och Copyright Royalty Board har skjutit upp implementeringen två månader, till den 15 juli.

Nätradioräddandet är inte helt oproblematiskt, eftersom det bygger på den artificiella uppdelningen där “streaming” och “downloading” ses som helt olika saker. “Nätradio” är ju en metafor; en radioström har rent tekniskt mycket mer att göra med en “nedladdning” än med en FM-sändning – något som nätradioförsvarare gärna undviker att framhålla, eftersom det kan få skivbolagens oro att framstå som befogad…

(Förresten: Parallellen är stark till förslaget om schablonbeskattning av krogar, som visserligen inte handlar om upphovsrätt, men också innebär en “minsta tillåtna vinst” för vissa kulturaktiviteter.)

Förslagen innebär att även personer som för privat bruk anskaffar eller använder avkodningsutrustning i syfte att få tillgång till en tjänst, t.ex. betal-tv, utan att betala för den kan dömas för detta. Den föreslagna regleringen avser att vara teknikneutral och täcka in olika tekniska metoder att otillbörligt skaffa sig tillgång till en tjänst.

Huvudsaklig måltavla är “s.k. piratkort som möjliggör tillgång till betal-tv utan att abonnemangsavgift till leverantören betalas”. Redan förbjudet att sälja och marknadsföra, men tv-branschens egen antipiratlobby har länge velat kriminalisera även privat bruk.
Lagen inskränker sig dock inte till tv-sändningar:

1 § I denna lag finns bestämmelser som avser att förhindra obehörig tillgång till vissa tjänster.

2 § Med tjänst avses i denna lag
1. en ljudradio- eller TV-sändning som är riktad till allmänheten,
2. varje annan tjänst som utförs elektroniskt, på distans och på begäran av mottagaren

Där torde väl lite av varje kunna inräknas? Räkna med att andra branscher än tv-branschen kommer försöka vränga den här lagen för att undanröja hårdvara och mjukvara som de känner sig hotade av.
Lagskärpningen som föreslås ska göra så att

personer som privat anskaffar eller använder avkodningsutrustning i syfte att, utan tjänsteleverantörens godkännande, få tillgång till en tjänst som avses i lagen kan dömas till ansvar för brott mot avkodningslagen. Anskaffning och användning av utrustning i lagliga syften skall givetvis fortsatt vara tillåtet.

Favorit i repris: laglig användning är laglig. Uppenbarligen finns det syften som är lagliga. Men vilka? Och hur i hela världen ska rätten kunna avgöra för vilket syfte en privatperson har anskaffat en mjukvara?
Ni som har bättre koll på dessa saker får gärna spekulera vidare kring möjliga verkningar i kommentarerna nedan.
I en kommentar till en nyhetsartikel om saken skriver någon:

Det är väl lite missvisande att prata om piratkort, det intressanta är “annan avkodningsutrustning”. Kommer det att betyda att jag begår ett brott nästa gång jag använder libdvdcss för att titta på DVD:er under Linux?

Promemorian går nu ut på remiss “till berörda myndigheter, TV-företag och tjänsteleverantörer inom IT-området samt till ett stort antal upphovsrättsorganisationer”; inget hindrar dock oinbjudna från att inkomma med sina synpunkter till kulturdepartementet senast 20 augusti.

Förra året kom jag fram till att P1 är allra bäst under påskhelgen, vilket bekräftades i år (även om det i bägge fallen säkert mest beror på att jag själv kommit att konsumera extraordinära mängder FM-radio just då).
Som idag, när jag råkade slå på radion lagom för att höra Tove Lefflers reportage om programmeringspionjären Ada Lovelace. Matematik och sex, metafysik och feminism. Programmet bygger på en biografi av Betty Tool och på filmen Conceiving Ada; någonstans anas även influenser från Sadie Plants feministiska datorhistoria. Suverän folkbildningsradio, lyssna:

P1 om Ada Lovelace.mp3 (16.42 min; 15,3 MB)

Vågen i P1 har en en usel inramningsidé; detta att låta inbjudna tyckare göra tumme upp för en valfri sak och tumme ner för en annan är en farsot som var helt onödig att importera från gratistidningsvärlden till radion. Innanför ramen kan annars bra radio rymmas. Veckans program fick mig att tänk att arkitektur är bäst på radio. Just på grund av mediets avsaknad av det visuella, kan radion göra frågor om arkitektur spännande, på ett sätt som television eller tidskrifter antagligen inte kan. Och de medverkande i programmet var skönt osams, utan att följa positioner som var förutsägbara, åtminstone inte för oss som är klåpare på arkitekturteori.

Obs är inte precis min favorit bland P1:s kulturprogram; allt som oftast alldeles för mycket urvattnat snack om geopolitik. Långfredagens program, däremot, bjöd på ny svensk poesi med påsktema – som helt oväntat sög åt sig öronen med kraft.
Sju minuters hypnotiskt rabblande av imperativ, surrande som en tung påskhumla mellan folktrons värld av hedniska vårritualer och den gammelsvenska kristendomens häxfobi. Poeten som samplar, skriver och läser är Ida Börjel (som, om vi ska acceptera den polariserade bilden av svensk samtidspoesi, räknas till den språkmaterialistiska OEI-kretsen). Var tvungen att rippa:

Ida Börjel – Märk dymmelvecka.mp3 (7 min; 6,5 MB)

På tal om påsk och folktro, måste vi förresten passa på att tipsa om att Mattias Axelsson har dragit igång en superintressant blogg om högtider. Där kan vi t.ex. idag lära oss mer om långfredagslagstiftning och påskrisning.

Åter till radiorecenseradet. X2000-tågen har ju små hörslursuttag – långtifrån alltid fungerande – som förutom nyss nämnda P1 låter en lyssna på en egen kanal med klassisk musik.
Uppenbarligen tyckte SJ att P2 var för vågat. I stället låter man produktionsbolaget Habanera sammanställa speciella program som loopas i tågens trådradio. Nya musikslingor produceras varje månad, men tågpersonalen verkar rätt slapp med att byta ut dem. Den skyldige till dessa program har, visar det sig, ett namn: Bo Aurehl.

Tidigare gånger jag har åkt X2000 har han rört ihop en kväljande sörja, som typiskt sett sett ut såhär: På en Vivaldi-standard följer av en sliskig musikalhit av Andrew Lloyd Webber (vilket är ungefär som att hälla ketchup på tiramisu…), varefter spelas en inkvoterad kompositör från den svenska nationalromantiken (…och toppa med senapssill).
Därför var det skönt att få höra en slinga med tydlig inriktning. På tåget jag åkte – vars musikslinga uppenbarligen inte bytts ut sedan oktober 2006 – fortsatte nämligen hyllningarna till “årets jubilar”. Bara musik av W.A. Mozart; ett allt annat än vågat drag, men ändå trevligt.
Tyvärr är det inte bara musik. Mellan varje sats öppnar nämligen Bo Aurehl käften för att med mässande, prästlik stämma presentera musiken, samt oupphörligen intyga hur genial Mozart var. Att han uttalar varje ord så övertydligt att man får känslan av att befinna sig på ålderdomshemmet går väl att stå ut med, om det inte vore för att han samtidigt gravt överanvänder ord som “mirakel” och (framförallt) “uttryck”.

Mozart skrev sin oerhört vackra klarinettkvintett år 1789, samtidigt som Immanuel Kant var i färd att uppfinna estetik. Klassicist-Mozart och upplysnings-Kant känns också hyfsat kompatibla. En som under detta minnesvärda revolutionsåret ännu blott var en teologistudent i mängden, var däremot G.W.F. Hegel ännu bara en teologistudent i mängden. Hans estetiska föreläsningar låg ett trettiotal år fram i tiden (ska vi nämna en kompositör i samma andetag blir det kanske snarare Mendelssohn).
Ändå envisas Bo Aurehl med att – ständigt med mässande pastorsröst – hegla ner sitt kompositörsromantiserande med formuleringar som “Klarinettkvintetten förkroppsligar och fullbordar Mozarts fullmogna stil” (för att bara ta ett exempel ur mängden). Överflödigt, precis på gränsen till motbjudande.
Rent pinsamt blir det när Bo Aurehl häver ur sig följande pekoral:

Att välja Mozartmusik är som att sitta med matsedeln på världens bästa restaurang: man vill välja allt, men oavsett vad man tar, kommer det att bli succé.

Allt lika bra? Äh, lägg av! Var det verkligen en slump att valet föll på en av Mozarts tre sista symfonier, och inte på någon av de trettio första? Är det att svära i Mozartkyrkan, om man säger att vissa kompositioner är bättre, och andra följaktligen sämre?
Uppskruvad högaktning av detta slag är, tror jag, direkt degenererande för den klassiska musikens samtida odling. Så, nu var det sagt.

Angående radiouttaget på X2000, är ett råd på sin plats. Lär dig snabbt att känna igen klickljudet som markerar att ett tågförarutrop är på väg, och att då slita lurarna ur öronen illa kvickt. Annars blir dina trumhinnor kortlivade, och det lär finnas finns roligare anledningar till tinnitus än ett “Hässleholm nästa!”
Snälla rara SJ, varför inte normalisera maxvolymen? Annars har jag en idé, för att stoppa trumhinneterrorn. Vi tipsar Klys, och låter dem åtala SJ för upphovsrättsbrott.
Klys har ju tidigare blåst till strid mot reklamavbrott med argumentet att varje avbrott i “den helhet som kompositionen utgör” är en kränkning av upphovsmannens ideella rätt. Om det alltså verkligen är avbrottet, och inte reklamen, som är problemet, borde Klys se det som minst lika hemskt att X2000-tågen bryter musiken varje gång en ny station ska ropas ut.
(Och om Klys av någon anledning inte är intresserade, tycker jag gott att Sven-Erik Alhem kan väcka allmänt åtal. Om upphovsrätten, som så ofta sägs i teknikneutralismens namn, “gäller även på internet, då måste den gälla även på tåg!)

Tre små frågor som kommer upp, bara:

• Är det nödvändigtvis förkastligt att vara “direkt tillbakablickande”; i det här fallet att mena att internet har vissa väsentliga kännetecken som är värda att bevara och försvara?
• Är inte skillnaden mellan “medieneutralitet” och “nätneutralitet” att det faktiskt finns en “internet-idé” som manifesteras genom olika medietekniker? Eller, “idé” är förstås fel ord: vad som finns är ett protokoll, vars ställning inte visar några tecken på att rubbas. Motiverar detta i så fall att vi talar om internets olika tillämpningar som delar av en enhet, det vill säga en objektivering av internet?
• Är det verkligen så enkelt som att internet “blir fullt”? Samtidigt finns ju svindlande mängder av släckta fiberkablar…

Alldeles säkert kommer mera konkreta skäl att fundera i dessa riktningar att göra sig gällande under året. Fast jag tror att vi bör vara försiktiga med att rakt av importera den amerikanska net neutrality-debattens skiljelinjer.
De mest brännande strider om internets “grundprinciper” som vi har sett i Skandinavien på senare tid, har nämligen inte handlat om internetleverantörer som vill kunna sälja gräddfiler till dem som betalar lite mer. Tvärtom har det handlat om en upphovsrättsindustri som vill tvinga internetleverantörerna att helt blockera vissa internetadresser.
Här har vi bara sett början. Att tolka sådana maktkamper i termer av den amerikanska nätneutralitetsdebattens bägge motsatspositioner, riskerar att skymma det verkligt väsentliga och försvåra byggandet av angelägna allianser.