Search Results for 'stim' ↓

Privatkopieringsersättningen är på tapeten, vilket inte sker så värst ofta. Vanligtvis ebbar diskussionen snabbt ut eftersom systemet är svårbegripligt. Därför tror jag uppriktigt talat att min historiska forskning i ämnet skulle vara välgörande, men den är ännu ofullbordad (mer om saken sist i detta inlägg).

Via TT har Copyswede gjort ett utspel om att omsättningen för privatkopieringsersättning rasar. Därmed vänds en kurva som för bara ett par år sedan tycktes peka exponentiellt uppåt. När Stim släppte sin årsredovisning för 2007 kunde Copyriot visa följande diagram över intäkterna från Copyswede (som avspeglar omsättningen för Copyswede i stort):

Men i sin senaste årsredovisning visar motsvarande diagram en lika hastig tillbakagång:

Vad beror nedgången på? “Fildelarna har slutat bränna cd” är den förklaring som givits av TT, men jag är tveksam. Intäkterna från mp3-spelare, som tidigare sköt i höjden, har nu börjat sjunka något. Till detta bidrog utan tvivel Apples iPhone som släpptes i Europa just 2007.

När någon köper en iPod går några hundralappar till Copyswede. När någon däremot köper en iPhone får Copyswede inte ett öre, trots att iPod-funktionaliteten i allt väsentligt är integrerad även där. Detta beror på att Copyswede enligt lagen bara får privatbeskatta anordningar som är “särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”.
När lagen stiftades 1999 (och uppdaterades 2005) ansågs det inte så märkvärdigt att dra en gräns mellan universella datorer och partikulära mediespelare. Idag är det betydligt svårare.
Därför gör nu Copyswede ett försök att flytta på gränsen, så att framför allt iPhone men även externa hårddiskar ska inkluderas. Även skrivare och scanners borde privatbeskattas, menar bildkonstnärernas upphovsrättskartell Bus som är en del av Copyswede. Danmark tar ut avgift på usb-minnen sedan 2006.

Det är inte ens självklart att det krävs en lagändring för att Sveriges privatkopieringsersättning ska utvidgas radikalt. Att en domstol tolkar den luddiga lagen till Copyswedes fördel skulle kunna räcka. Justitiedepartementet är dock redo att ta ställning till anspråken.
Precis som Anders Mildner skriver så kan vi utgå från att Journalistförbundet, Musikerförbundet, Författarförbundet med flera kommer att ställa sig bakom Copyswede i den här frågan. De kommer var och en att framföra sitt stöd till Justitiedepartementet, för svenska departement imponeras ofta av att många remissinstanser säger samma sak. Men uppbackningen kommer sannolikt att samordnas av PR-fronten “Kulturskaparna” som i huvudsak finansieras just av Copyswede.

Några som säkerligen kommer att hålla sig i bakgrunden är Ifpi och andra representanter för producentintressen – trots att de har mycket att vinna på en utvidgad avgift. En av frågorna som nästan aldrig ställs men som alltid borde ställas är just: Hur ska pengarna fördelas Om det är en politisk fråga att skaffa fram mer pengar till Copyswede, varför är det då inte en politisk fråga att Ifpi ska få 30 % av musikområdets pengar, på bekostnad av Stim och Sami? Och hur i hela världen avgör man hur stor del av avgifterna på hårddiskar som ska gå till film, till musik respektive andra konstarter?

Om man inte är intresserad av att lyfta sådana frågor, är det svårt att se varför man alls ska behandla privatkopieringsersättningen som en politisk fråga. Sommarvikarien Niclas Ericsson på DN:s ledarsida slår idag till med ännu en fullständigt intetsägande analys, som dessutom inleds med ett sakfel.

Ända sedan kassettbandens tid har en avgift för privatkopiering tagits ut. Avgiften har sedan fördelats till upphovsmännen: musiker, tonsättare, dramatiker med flera. När teknikutvecklingen styrde över till cd och dvd följde avgiften med.

Nej, någon avgift för privatkopiering har inte tagits ut “sedan kassettbandens tid“. Visserligen upptog statskassan åren 1982-92 en kassettskatt, men det var en annan slags konstruktion. En upphovsrättslig ersättning (kassettersättning eller privatkopieringsersättning) infördes inte förrän 1999 och inkluderade redan från början digitala lagringsmedier såsom cd-r. Och den gick alls inte bara till “upphovsmännen” utan till Copyswede som fördelade pengarna även till andra slags rättighetsinnehavare, exempelvis skivbolag.

Dessa rudimentära faktauppgifter finns tillgängliga i min B-uppsats i ekonomisk historia från 2005, som jag nu åter gör tillgänglig på nätet. Egentligen känns den både ofullständig och lätt passé, men eftersom det är den enda forskning som mer än i förbifarten tar upp den svenska privatkopieringsersättningens historiska framväxt känns det ändå som att den borde vara allmänt tillgänglig. Den visar nämligen på några av de dilemman som system av dessa slag ställs inför.

Sedan dess har jag kommit betydligt längre, framför allt genom att gå till fler källor, såväl statistik som riksdagstryck. Tanken var att min kommande doktorsavhandling skulle inkludera ett stort kapitel om konflikterna kring bandspelare i Sverige och hur dessa efter femtio år ledde fram till införandet av en privatkopieringsersättning.
Nu ser det dock ut som att jag utelämnar kapitlet ur avhandlingen, trots att det är till hälften färdigskrivet. Min avhandling rymmer nämligen redan mer än nog och måste framför allt bli färdig. Jag får se. Först ska jag vara föräldraledig i åtta månader, sen är det dags att knyta ihop säcken med sikte på disputation hösten 2011.

Om inte privatkopieringsersättningens historik ryms i min avhandling, får den bli en artikel eller kanske en rapport eller rentav en mindre bok – om någon skulle vara intresserad av att utge en sådan. Själv är jag förstås partisk, men jag tror att både Copyswede, hårdvarubranschen och Justitiedepartementet hade varit förtjänta av att stödja tillkomsten av en sådan historik…

Uppdatering: Storartad satir av Cornucopia – “LRF/GrowSwede: Utöka krukavgiften till att omfatta spadar“

Vi letade gratislunch i tisdags, under ett kort besök på “politikerveckan”. Vi gick först till Kriminalvården, men valde av olika skäl att avvika för att i stället traska Hästgatan upp till Psykvården som också bjöd på mat varje dag. “Nu kommer ljuset! Att vända svårigheter till styrkor” stod tydligen som rubrik på lunchseminariet, arrangerat av det regionala psykiatriväsendet i samarbete med psykiatrikernas intresseorganisation. Så fort vi fått grepp om varsin halvkladdig wrap drog vi oss åt sidan, men kunde ändå inte helt undvika att utsättas för arrangörernas budskap.

Psykiatrin hade nämligen bjudit in en vissångerska som skulle “berätta i ord och ton om snubbeltrådar, strategier och fördelar och nackdelar med att vara annorlunda”. Mitt ena öra uppfattade snabbt en genomgående tendens i hennes låttexter, exempelvis denna bossa nova-doftande sak:

det händer mig ibland att jag verkligen tvivlar
på om jag nånsin haft en ärlig chans

men när solen bryter fram och havet blir stilla
då vill jag inte va nån annanstans
me en kopp kaffe i min hand
och dagen framför mig
då kan jag ta världen i min famn

Refrängens budskap är, kort sagt, att tvånget till arbete skapar ohälsa.

Sångerskan presenterar i refrängen två förutsättningar för mental hälsa: en modest dos psykostimulantia (kaffe) samt frihet från arbete. På annat sätt går det inte att tolka formuleringen om att ha dagen framför sig. Eller för att citera en annan sång av samma sångerska:

vi skapade ett hål i tiden
där inget kunde nå oss två
vi åkte långt bort från staden
så långt bort som det kunde gå
för vi behövde bara vara
utan några särskilda krav

Att “bara vara” är motsatsen till att stå till arbetsmarknadens förfogande. Känslan av att “ha dagen framför sig” är inte möjlig för den som har en deadline att jaga. Och för att kunna “vända svårigheter till styrkor” – vilket ju var gratislunchens rubrik – krävs det tid som inte är arbetstid, som sångerskan i en tredje låt sjöng för sin Almedalspublik:

jag behöver tid att tänka efter
tid att förlåta och förstå
så ge mig tid att vara för mig själv
tid att läka mina sår

Trivialt, kan tyckas. Nödrim inpackade i ett glansigt omslag av mindfulness, serverade som tilltugg till en slafsig wrap. Men en verkligt intressant kontrast framträdde där på Hästgatan. För samtidigt som sångerskan sjöng fler sånger om frihet från arbete, traskade ett antal ungdomar förbi med vita t-shirts med trycket “I LOVE JOBB”. Jag utgick först från att de kom från något av Alliansens ungdomsförbund, men sedan visade det sig att de var arbetslösa som hade kommenderats ut av Arbetsförmedlingen.

Egentligen borde det alltså ha varit bäddat för en rafflande debatt mellan psykvård och arbetsförmedling, för eller mot utökat lönearbete. Men det är klart att något sådant inte kan ske i Almedalen. Vad sångerskan uttryckte “i toner” skulle aldrig ha kunnat uttryckas “i ord”, åtminstone inte skattefinansierat och oemotsagt, utan att väcka ramaskri.
Om man bara tänker efter är det ju politiska frågor som väcks i de ovan citerade låttexterna. Det är knappast svårt att finna stöd i forskningen för att sex timmars arbetsdag skulle ge bättre psykisk hälsa. Tillfrisknande kan förutsätta “tid utan några särskilda krav” – så vore inte garanterad basinkomst en strålande idé? Ändå är det nästan omöjligt att tänka sig sådana kopplingar slå fäste i ett poliskt spektakel kretsande kring sju riksdagspartier som tävlar med varandra om att predikar arbetslinjens lov.

Osynliga kommittén skriver i tredje cirkeln av Det stundande upproret:

Idag är arbete mindre knutet till den ekonomiska nödvändigheten att producera varor än till den politiska nödvändigheten att producera producenter och konsumenter samt att bevara arbetets ordning med vilka medel som helst. Att producera sig själv har blivit det dominerande yrket i ett samhälle där produktion inte längre har ett objekt
/…/
Den här svärmande lilla flocken som otåligt väntar på att bli anställda, medan de gör allt de kan för att verka legitima, är resultatet av ett försök att rädda arbetets ordning genom en mobiliseringens etik. Att vara mobiliserad är att relatera till arbete inte som en aktivitet utan som en möjlighet. Om den arbetslöse tar ur sina piercingar, går till frisören och håller sig själv upptagen med “projekt”, om han verklighet arbetar på sin “anställningsbarhet” som de kallar det, är det för att han på det sättet visar sin mobiliserbarhet.

Ett typexempel på vad de skriver om kan tas från den nyligen nedbrända “Rinkebyakademien”. Så här beskrev de sin verksamhet för mobilisering av utvalda elever i Rinkeby:

Utöver en introduktion till arbetslivet i mer traditionell mening syftar mentorsprogrammet till att hjälpa eleverna “att knäcka koden”. Att ge dem nödvändig “mjukvara” kring arbetslivet och kring den moderna arbetsplatsen; sådant som företagskultur, sociala koder och relationer, språkbruk, inställning till kunder och service, kompetenskrav, rekryteringsprocesser, nätverksbyggande etc.

Vi har i Marx’ termer gått från formell till reell underordning (“underordning” är förresten en rätt platt översättning av tyskans Subsumption, med vilket Marx refererar till sina föregångare inom den tyska idealismen).
Formell underordning innebär att arbetaren säljer sin arbetstid. Hon utför en uppgift som hade kunnat utföras även utanför ett sammanhang av lönearbete. Hon får sin lön och under återstående timmar är hon fri att sköta sitt. Reell underordning av arbetsprocessen känner däremot inga sådana gränser, utan mobiliserar i slutändan hela livet: sociala koder, språkbruk, nätverksbyggande… Rinkebyakademien har fattat detta, liksom Osynliga kommittén – fast för de senare handlar det inte om att mobilisera arbetskraft, utan om att hitta vägen ut ur arbetets tyranni.

Vi talar inte bara om antalet timmar som är fria från lönearbetets exploatering. Frigjord tid innebär inte semester. Ledighet, död tid, tid av tomhet och rädsla för tomhet – detta är arbetets tid. Det kommer inte att finnas någon tid att fylla ut, utan en frigörelse av energi som inte innehåller någon “tid”, linjer som formar sig, förstärker varandra, som vi kan följa till ett slut, tills vi ser dem möta andra.

Bilden är vag, men blir aningen tydligare mot bakgrund av vissa marxistiska teorier om reell underordning. Det handlar inte om att räkna samman allt existerande lönearbetare, skala bort allt “onödigt” och fördela resten rättvist – vilket vore en konventionell socialism. Nej, den befrielse från lönearbetet som här åsyftas förutsätter ett överskridande av alla existerande mönster för arbetsdelning, till förmån för någonting ännu okänt. Det förutsätter en rumslig omorganisering av både lantbruk, varuproduktion och omsorg. Framför allt förutsätts en upplösning av “ekonomin” som autonom sfär, vilket även innebär en upplösning av “familjen” som dess spegelbild.
Allt detta innebär ett återupptäckande av sådant som under ett par sekel av tilltagande arbetsdelning har kommit att klassas som “förmodernt”. Osynliga kommittén skriver:

Arbetets vidrighet ligger mindre i arbetet självt än i dess århundraden långa metodiska förstörelse av allt som inte är arbete, vår kännedom om våra områden och vårt yrke, av vår by, av kamp, av släktskap, vår känsla för platser, varelse, årstider, till sätt att göra och tala.

Alamut anar oråd vid formuleringar som denna. Han finner i “längtan tillbaka till det förindustriella samhället” paralleller till radikalkonservativa och ultrareaktionära tänkare. Detta är alls inte irrelevant. Men jag vill ändå lägga in en reservation när Alamut uttrycker sig på ett sätt som känns alltför endimensionellt. Mot “en reaktionär strävan till enklare tider” ställer han “en progressiv lösning på problemen i det kapitalistiska samhället”. Men jag uppfattar det inte som att Osynliga kommittén handlar om att lösa problem, snarare söker de vägen ut (vilket innebär att deras filosofi kanske kan kallas pessimistisk snarare än spekulativ). De uppges vara kraftigt influerade av Jacques Camatte, en oortodox marxist som tidigt (omkring 1970) drog långtgående teoretiska konsekvenser av begreppet “reell underordning”, för att några år senare röra sig vidare mot någonting som elaka tungor vill kalla för primitivism.

Osynliga kommittén tycks ligga nära Jacques Camatte i sin betoning av att återutforska olika existensformer och kompetenser som arbetets herravälde har tenderat till att förinta. Men en vilja att lämna den industriella civilisationen behöver inte vara detsamma som en återgång till ett “förindustriellt” stadium. Vägarna tillbaka är stängda medan vägen “framåt” dessvärre leder rakt ner i en avgrund – men det finns otaliga riktningar åt sidan, vissa lockande och andra illaluktande, även om där ännu inte har trampats upp några stigar, än mindre ritats någon karta.

Laissez faire, laissez passer. Ett kvarts sekel är en respektingivande tid för en musikfestival. Trodde någon att Hultsfredsfestivalen skulle leva vidare för all framtid? Dessvärre verkar det som att en hel del politiker resonerade så när de satsade på kommunens framtid inom “upplevelseindustrin”.

Vid en presskonferens i Hultsfred den 19 juni 1999 meddelade biträdande näringsminister Mona Sahlin (s) att orten beviljats ett industriellt utvecklingscentrum (IUC) för “musikindustrin“. Samma år beslöt Kalmar högskola att inrätta en högskoleutbildning med samma inriktning, placerad i Hultsfred. År 2002 invigdes byggnaden Rock City, ägd till 49 procent av Hultsfreds kommun och till 51 procent av föreningen Rockparty som arrangerar festivalerna. På sina 5000 kvadratmeter rymmer Rock City bland annat konferensanläggning, utbildningslokaler, företagsby, restaurang samt festivalens organisation.
En central aktör i sammanhanget var KK-stiftelsen som utsåg Hultsfred till en “mötesplats för upplevelseindustrin”. Ambitionerna sattes högt:

Målet är att Campus Hultsfred ska vara ett nationellt kompentenscentrum för musikbranschen med hög status inom både akademi och näringsliv och med 500 studenter år 2012./…/
Campus Hultsfred har genom kommunens engagemang redan 2008 och framåt en långsiktig och stabil ekonomisk plattform.

Ur KK-stiftelsens rapport om “Upplevelseindustrin 2008″

Långsiktighet? Hur mycket kommunen än satsar, vore det naivt att tro att Rock City kommer fortsätta att expandera till en framtida tillväxtmotor för Hultsfred, om inte festivalen finns kvar som ett nav. Utan festival blir det svårt för Hultsfreds kommun att sälja sig som “musikkommunen“. Kommunen tvingas inse vad som från första början varit en självklarhet för festivalartisterna – att “upplevelseindustri” betyder inte bara en möjlighet att tälja pengar med guldkniv, utan även en ständig osäkerhet. Precis som artisterna på festivalscenerna byts ut, byts även festivalerna ut, om än i långsammare takt.

Jag förstår att det är deppigt för de närmast sörjande. Ännu tristare för de som sannolikt kommer att förlora sina jobb i Hultsfred. Men hela nollnolltalets satsning inleddes med en uttalad ambition om att “bli accepterad som (bas)industri, jämförbar med annan traditionell industri”. Vore det inte klokare att ha låtit festivalmaskineriet stanna på en rimlig skala, i stället för att tillämpa en industriell logik där ständig tillväxt är målet? Hultsfredsfestivalen skulle nog ha kunnat leva vidare längre, om än i mindre skala, utan hjälp från Näringsdepartementet.

Nu visar det sig visserligen att föreningen Rockparty hade garderat sig, genom att inte själv stå som arrangör till årets festival. Detta har överlåtits åt dotterbolaget Hultsfredsfestivalen AB, som man nu kan låta gå i konkurs utan att Rockparty går under. Förlorarna på en sådan konkurs blir i första hand alla som köpt biljetter, som har nära noll chans att få tillbaka pengarna. Men säkert också artister, som blir utan avtalad betalning. Kalle Magnusson, som haft uppdrag för festivalen, räknar inte med att få in pengarna för sin faktura som Hultsfredsfestivalen AB skulle “betala av på tre år”. Stora fordringsägare som Stim och Live Nation torde ha bättre utsikter.

Tobias Nielsén argumenterade i höstas för att Hultsfreds kommun borde hjälpa Rockparty genom att köpa upp resten av Rock City för 24 miljoner kronor. En lokal debatt rasade i frågan, där kommuninvånare av begripliga skäl fruktade att ett köp skulle betalas genom nedskärningar i offentlig service. Partierna S, V och Mp verkade för att Regionförbundet skulle gå in med pengarna. Kommunen beslutade till slut i december att köpa Rock City för 8,6 miljoner. Lokalpressen rapporterade om glädjetårar och kramkalas: “Festivalen är räddad”. Nej, det var den inte.

Jag har själv varit på Rock City tre gånger. Två gånger på forskarkonferens, en gång som gästföreläsare på en utbildning. Redan namnet – som anspelar på en låt av Kiss – fyllde mig med avsmak, som bara förvärrades av lokalernas inredning. Väggarna pryds av diverse attiraljer som kommunicerar en musikkultur som är:
1. vit
2. manlig
3. gitarrfetischistisk
4. motorfetischistisk

Vita män som spelar gitarr och sjunger om motorer – detta kan nog definiera idealformen av “rock”. Hultsfredsfestivalen har alltid varit en rockfestival, arrangerad av en rockförening, även om artistbokarna har tolkat rock i den breda bemärkelsen. Scenerna har öppnats även för indie, synthpop och hiphop. Vissa år har man rentav vigt ett hörn åt dansmusik.
En massiv dominans har ändå funnits för män med elgitarr. Men profilen har aldrig gjorts uttalad, så som på hårdrocksfestivalen Sweden Rock. En annan festival med klar profil är Arvika, vars företrädare i flera år har hånat Hultsfred för att satsa allt på dyra bokningar av gubbar som Ozzy Osbourne och Pet Shop Boys.
Hultsfredsfestivalen dog säkert av många skäl, men ett av dem är avsaknaden av musikprofil. Att erbjuda “något för alla” är aldrig musikaliskt lyckat och i praktiken omöjligt.

Om skattepengar ska pumpas in i kalaset, borde de gå till att kompensera alla de biljettköpare och mindre artister som blivit blåsta – inte till att upprätthålla det bedrövliga Rock City-komplexet. Huruvida rocken är död är en mycket komplex fråga, men möjligheten att samla folk kring ett så lösligt koncept som “rockparty” dog med internet, om inte förr.

Laissez faire et laissez passer, le monde va de lui même!

Jag är en av sannolikt mycket få som läst, eller åtminstone skummat, nästan allt som Stim någonsin har publicerat (Auktorn 1928-30, På begäran 1958-68, Ord & Ton 1970-85, STIM-nytt 1986-2009, plus diverse jubileumsskrifter och några årsredovisningar). Därför känner jag mig manad att kommentera det allra första numret av Stim-Magasinet, “Medlemstidningen för dig som skapar musik“.
Stim har för första gången anlitat ett utomstående företag, Bonnier-ägda kundtidningsföretaget Spoon, för att producera tidningen. Formgivningen tar ett stort steg bort från den knastertorra traditionen och allting ser lite professionellare ut. Så vari består den substantiella förändringen? Först och främst noterar jag tre saker:

• Stim har lärt sig att stava sitt eget namn. Likt flera andra jätteviktiga organisationer (SAMI, IFPI, COPYSWEDE…) har Stim insisterat på att capslockas – i strid med alla språkregler, som säger att förkortningar som uttalas endast skrivs med en initial versal. Otyget har äntligen fått ett slut, även i brödtexten, när STIM-nytt förvandlas till Stim-Magasinet.
  
• Annonser som riktar sig till rockmusiker. Efter att ytterligare en byrå anlitats rymmer tidningen en del annonser, vilket möjligtvis är första gången i Stims historia. Gemensamt för annonserna är att de riktar sig till musiker, i första hand kanske rockmusiker. Det handlar om Fender-gitarrer, förstärkare, högtalare, och annan musikerelektronik, samt ett par annonser från Musikerförbundet och Sami.
  Av annonserna att döma är låtskrivarna (“musikskaparna”) även verksamma som musiker. Men retoriken från Stim fortsätter att utgå från att låtskrivare inte är musiker, vilket följer av upphovsrättens historiska framväxt.
  
• År 2010 är konstmusiken definitivt osynliggjord. Stim grundades år 1923 av FST, föreningen för kompositörer av konstmusik, som med stöd av Stims stadgar har fortsatt att ha en stark ställning i styrelsen trots att de utgör en liten minoritet av medlemmarna. Av tradition har Stim också lyft fram konstmusiken som en angelägen konstform, även i sin tidning. Men efter att Spoon tagit över produktionen verkar det vara slut på den saken.

Överlag är det topplistemusiken som lyfts fram. På ett enda ställe i tidningen finns en antydan om att även “’smala’ grejer” är viktiga – och då bara som ett retoriskt grepp, i en artikel om kampanjen “Kulturskaparna”.
Ett talande exempel är artikeln om att Stim har belönat Robyn med priset “Stimgitarren Platina”. Först görs det klart att Robyn har fått priset för att hon “ligger bakom tre av de tio mest spelade radiolåtarna under ett decennium”. Sen ges exempel på hennes listframgångar. Avslutningsvis citeras juryns motivering, som säger någonting helt annat, nämligen att Robyn fått priset “för den skapandekraft, uttrycksfulla scennärvaro och den entreprenörsanda som alltid kännetecknat henne”. Jag ifrågasätter inte att detta stämmer, men i sammanhanget framstår det onekligen mest som dekorativa krusiduller över ett pris som skulle kunna ha gått till vem som helst som hade gjort lika bra ifrån sig på listorna. Detta väcker frågor om vad Stim vill med sina pris: vill de uppmuntra musikaliska insatser eller kommersiella framgångar?

Triveltexterna i tidningen präglas av personfixering, vilket varken är nytt eller uppseendeväckande. Stim lyfter fram individuella upphovsmän till pop-, schlager- och filmmusik, snarare än att skriva om musik eller musikskapande i sig. Undantaget är artikeln “Boosta din kreativitet”, som intervjuar en “kreativitetscoach” och en psykolog – men även där handlar det helt om det isolerat individuella skapandet, trots att en mycket stor del av de musikverk som finns registrerade hos Stim lär ha tillkommit kollektivt i replokaler.
Artikeln landar i klyschiga råd om att promenader och bra mat är bra för inspirationen. Fast man uppmanas även att “låna ohämmat”, likt de upphovsmän som genom historien “gjort gamla idéer till sina egna, nya”. Här uppstår en lustig krock mot tidningens frågespalt, där Stims jurist för hundrade gången vederlägger myten om att man får låna fyra takter: “Sanningen är dock att man inte får låna något alls”.
Frågespalten är för övrigt det minst professionellt genomförda i hela tidningen. Visst, en nystartad frågespalt måste ha påhittade frågor. Men det måste åtminstone göras lite trovärdigt. Ingen går på att läsarkretsen skulle ha skickat in frågor som “Vad innebär lagen om upphovsrätt?”

En sak har inte förändrats: Stims “medlemstidning” är en kanal för monolog. Den har aldrig innehållit ett forum för debattartiklar från medlemmarna och så lär det förbli. Stim en på vissa sätt en bräcklig konstruktion, vilande på en maktbalans mellan FST, Skap och SMFF. Om de mänskliga medlemmarna skulle kritisera musikförläggarnas maktposition hotas balansen. Samma sak om schlagerkompositörerna skulle lufta sin antipati mot att konstmusiken i vissa sammanhang fortsätter att premieras. För att inte tala om tidningen skulle ta in ett medlemsupprop som kritiserade tvångsanslutningen till “Kulturskaparna”.
Nej, utöver en hårt styrd frågespalt kommer medlemmarnas egna frågor inte att släppas fram – den saken är ganska säker. Det känns lite talande att Stim har anlitat ett kundtidningsföretag för att göra sin medlemstidning.

Jag tänkte bidra till att förbättra Stim-Magasinet bättre genom att skicka in en egen fråga till frågespalten. Här kommer den:

Förra numret av Stim-Magasinet (1/2010) rapporterar om Stims nya festivalavtal, baserat på biljettintäkterna: “För festivalens bruttobiljettintäkt över 1,5 miljoner kropnor blir avgiften 2,5 procent och för delen upp till 1,5 miljoner kronor blir avgiften 5,5 procent.”
Det motsvarar vad som kallas regressiv beskattning, vilket är motsatsen till den progressiva beskattning som är grunden för t.ex. inkomstskatt. Med andra ord gynnar Stim de stora och penningstinna festivalerna, på bekostnad av de mindre. Vad är tanken med detta? Jag tycker det vore rimligare om Stim kunde gör precis tvärtom och ta mer av de festivaler som omsätter miljontals kronor. Det skulle utan tvivel gynna en större musikalisk mångfald.
Jag undrar också varför Stim enbart väljer att hädanefter basera avgifterna enbart på biljettintäkter. Många större festivaler får in enorma summor via sponsring. Gjorde inte Stim anspråk på dessa pengar i förhandlingarna om nytt avtal?

Någon borde granska förändringarna i Stims festivalavtal ordentligt. Hur stora incitament kommer det att ge för arrangörer att sänka biljettpriserna, mot att man i stället låter sponsorernas få ännu större inflytande över festivalområdena?

Uppdatering: Fick följande svar från Stim:

För de mindre festivalerna är avgiften i huvudsak oförändrad.
De större festivalerna kommer däremot att betala högre avgifter bland
annat för att ett tidigare “tak” i prislistan lyfts bort.
Diskussioner om sponsorintäkter förs löpande och vi utesluter inte
att avgiften kan komma att kopplas även till sponsorintäkter längre
fram. Vi följer hur marknaden utvecklas och förutsättningar
förändras. Den nya festivaltariffen ska utvärderas redan i höst.

Feministiskt initiativ antog idag ett bra program om interneträtt. De kräver att FRA-lagen rivs upp, att Ipred-lagen rivs upp, att datalagringsdirektivet inte implementeras och att de slutna Acta-förhandlingarna stoppas. De vill “verka för att det inte ska gå att stänga av människor från Internet” samt “för att all icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridande av kultur ska vara lagligt”. Strålande!

En intressant skillnad mellan Piratpartiet och Feministiskt initiativ är att de senare nu har en uttalad internetpolitik, medan Piratpartiets program inte ens nämner internet som företeelse. Det beror på att Piratpartiets politik byggs kring tre frågor (upphovsrätt, patent, integritet).
Detta är inte ett argument för att rösta på det ena eller andra partiet. Copyriot är en frizon från allt vad valrörelse heter. Existensen av både PP och FI har däremot ett taktiskt värde när V och MP nästa gång börjar vackla inför Bodströms manipulationer.

Noterade förresten, via Twitter, vissa glimtar av vad som föregick beslutet på Feministiskt initiativs konferens. Birger Östberg som står högt på riksdagslistan motsatte sig det antagna programmet om interneträtt, eftersom han ville se ett “tydligare stöd för upphovsrätten”.
Intressant i sammanhanget: Birger Östberg arbetar som PR-konsult på byrån Westander, för Stim, Copyswede och Kulturskaparna. Det är alltså han som ligger bakom den nya lanseringen av ord som “musikskapare” och “kulturskapare”.
Copyriots inlägg om “kulturkreationism” diskuterade vad det innebär att lyfta fram det “skapande” i kulturen på bekostnad av alla andra aktiviteter. Westanders PR-kampanj för Stim innebär ju exempelvis att bara låtskrivare – inte musiker, än mindre musiklärare – räknas som “musikskapare”. Att priviligera “skapare” är att priviligera det av tradition maskulint kodade. Detta gäller även PR-kampanjen “Kulturskaparna”.

Det krävs ingen examen i genusvetenskap för att inse att kulturkreationismen, ur feministisk synvinkel, är rejält problematisk. Vi har att göra med en historiskt framvuxen arbetsdelning inom kulturen, särskilt från okring år 1800, mellan “skapande” och “återskapande” aktiviteter. De förstnämnda tenderade att förbehållas män, samt belönades med särskilda rättigheter.

Att det vi kallar för “upphovsrätten” är intimt sammankopplat med idén om Det Manliga Geniet är i sig trivialt. Frågan har närmare studerats av forskare som Eva Hemmungs Wirtén – se inte minst hennes intressanta artikel [pdf] om hur även ledande upphovsrättskritiker (exempelvis Lawrence Lessig) använder klyschan om Det Manliga Geniet när de talar om remixkultur.
Det finns även piratpartister som slänger sig med begrepp som “kreatör” som om det vore en självklarhet (vilket gör dem till lika mycket kulturkreationister som “Kulturskaparna”).
Nu tror jag inte att partiprogram är något bra medium för att problematisera genuskodningen av upphovsmannafunktionen. Men det är förstås bra att Feministiskt initiativ röstade ner Birger Östbergs förslag om “stöd för upphovsrätten”. Att prata om “upphovsrätten” i bestämd form är som att prata om “familjen” i bestämd form – vilket många feminister antagligen inser.

Nu ska det handla om kreationister. Inte i den bibliska bemärkelsen, utan kulturkreationister. Uttrycket får här beteckna en dogmatisk hållning, där all kultur härrör från en Skapare (av de troende ofta benämnd “kreatör“). Precis som de bibliska kreationisterna anser man det vara skaparens privilegium att bestämma över sin skapelse. Men i stället för en enda Gud tror kulturkreationisterna på ett stort antal skapare, om än en liten minoritet av alla människor, vars gemensamma vilja är möjlig att representera och uttolka genom institutioner.

Westander PR låg för två år sedan bakom profileringen av Stim som “musikskaparnas intresseorganisation”. Nu har samma PR-byrå även fått ett uppdrag av Klys och Copyswede.
Att dessa två paraplyorganisationer gemensamt har delat på en byråräkning presenteras nu som “ett nytt nätverk av kulturskapare” och som en satsning “unik i sitt slag”. Riktigt vad som är nytt och unikt är oklart, förutom namnet: Kulturskaparna.

Kulturskaparna består av 25 organisationer som organiserar och företräder över 50 000 upphovsmän och yrkesverksamma i Sverige. Alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare.

Det hela är så färskt att det inte ens finns någon webbsida, men säger sig företräda “alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare”. Observera åtskillnaden mellan musikskapare och musiker som Westander har hittat på för Stims räkning. “Musikskapare” är endast de som står som låtskrivare/kompositörer, inte de som framför barockmusik eller nytolkar gamla visor. De senare är bara musiker – de skapar inte musik utan reproducerar den bara – men de är ändå på något vis “kulturskapare”.
Ekvationen är inte helt lätt att hänga med i – särskilt inte när det visar sig att även musikförlagen (en grupp företag som också tillhör Stim) kan räknas som både musik- och kulturskapare. Skivbolagen står däremot på pappret utanför det hela.

Själv är jag en av de 50000 i vars namn “Kulturskaparna” nu talar, eftersom jag är ansluten till Stim. Alla som är medlemmar i Journalistförbundet, eller för den delen i Sveriges Arkitekter, räknas också in i siffran. Representationen går alltså via Klys medlemsorganisationer och Copyswedes.

Parallellt med att Westander började lansera den kulturkreationistiska retoriken för två år sedan (2008), kom moderaterna med ett nytt kulturpolitiskt program. Copyriot noterade då den systematiska användningen av “kulturskapare” som begrepp:

Redan ordvalet “kulturskaparna” – i kontrast till exempelvis “kulturutövarna” eller “de kulturellt yrkesverksamma” – antyder att det är “produktiva” sysslor som premieras, snarare än kulturella upplevelser.

Även i mitt manifest (slutet av § 28) har jag uttryckt min tveksamhet mot hur uttryck som “kreatörer” eller “kulturskapare” premierar sådana verksamheter som resulterar i “verk”, på bekostnad av mer flyktiga kulturformer.

Behovet av att ständigt producera fler verk, som om det rådde akut brist, framstår som den outtalade utgångspunkten. Urvalet ur ett överflöd, verkens konkreta kopplande till tid och rum, är däremot ingenting som premieras. Dj:s och festarrangörer, curatorer och gallerister – de kan visserligen erkännas som kulturellt värdefulla hantverkare, men ändå inte som “kreatörer” eftersom deras insatser inte resulterar i egna “verk”.

Här började jag inse att detta inte alls blir en kort, snärtig bloggpost. Nej, nu lutar det åt en kulturpolitisk begreppshistoria!

Begreppet “kulturskapare” har inte fått allmänt genombrott i den kulturpolitiska begreppsapparaten förrän under den sittande borgerliga regeringens tid. Så lyder min preliminära slutsats.

Några snabba sökningar på riksdagens hemsida antyder att det främst är moderaterna som i motioner har talat om “kulturskaparna” under de senare decennierna. En hypotes är att det uppstod på 1970-talet som motvikt till det mer vänsterpräglade “kulturarbetarna”.

När jag söker efter kulturskapare bland de propositioner som regeringarna har lagt sedan 1970-talet är det ganska tomt. Vad som däremot kan hittas är en del formuleringar om kulturskapande, vilket inte sällan syftar på aktiviteter inom föreningsliv och studieförbund. Värt att citera i sammanhanget är 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen, från Thorbjörn Fälldins borgerliga regering:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Del har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för atl underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Något för PR-fronten “Kulturskaparna” att begrunda, kanske.

Inte heller 1980-talets regeringar talar om “kulturskapare” som en kategori av människor. Ett undantag som jag lyckas hitta är Prop. 1984/85:1 om regionmusikens omorganisering. Där skriver regeringen om “musiker, lärare och andra kulturskapare”. En intressant kontrast mot hur begreppet används idag, där det antas vara självklart att den som leder en ensemble kommunala musikskolan inte “skapar” något.

Framför allt moderater har genom årens lopp fortsatt att skriva motioner om “kulturskaparna”, men det är först under sittande regering som begreppet ges inträde i en officiell vokabulär. Sommaren 2007 lanserade folkpartiet ett kulturpolitiskt programförslag där “kulturskapare” användes flera gånger, men där det mer etablerade begreppet “konstnärer” ändå användes flitigare. Moderaternas kulturprogram från 2008 lät dock “konstnär” inskränkas till bildkonsten, medan “kulturskapare” gjordes till standardbegreppet. Så kom tendensen också att bli i Kulturutredningen (SOU 2009:16), vars direktiv (Dir. 2007:99) hade talat om “konstnärer och kulturskapare”, två ord som utredarna kom att förklara som synonymer:

I tidigare utredningar har begreppet konstnär använts för att beskriva grupper som haft sin utkomst inom skilda konstnärliga områden. Ett annat begrepp som frekvent använts och i princip avsett samma sak är kulturarbetare. I ett historiskt perspektiv, vilket vi i kommande avsnitt ska diskutera, har kulturskapare, ofta benämnd som konstnär, kopplats till en föreställning om att vara skapare av god konst, ofta liktydigt med subventionerad kultur. Vi kommer inte att lägga in några värderande omdömen i begreppet utan kulturskapare är för oss namn på yrkesgrupper som återfinns såväl som anställda inom offentlig- och privat sektor, eller som entreprenörer och företagare.

Fordom välanvända begrepp som helt tycks ha fallit bort från politiken är “kulturutövare“, “konstnärliga yrkesutövare” och “kulturarbetare” – trots att det senare borde klinga ganska bra ihop med arbetslinjen.

För övrigt har talesmannen för “Kulturskaparna” som användarnamn på Twitter valt “Content_is_King“. På allvar. Det säger någonting om kulturkreativisternas syn på kultur.

Uppdatering 1: Några timmar efter att ovanstående inlägg hade postats kom en debattartikel i SvD. “Kulturskaparna” säger ingenstans vad de vill. Närmast kommer de i följande stycke:

Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.
Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät.

De vill med andra ord ha sagt att det inte ska vara okej att leverera en nättjänst, utan att samtidigt erbjuda särskilda gräddfiler för visst “content“? På annat sätt är det svårt att tolka texten. Men varför det skulle vara just Comhem och Telia som skulle förpliktigas att utveckla dessa tjänster, det sägs aldrig. Är det hyresvärdars plikt att skapa en marknad för dammsugarförsäljare?

Annars är det mest stora ord som inte håller för tillämpning. Westander PR har tydligen beställt en Sifo-undersökning där folk föga förvånande kryssat ja och inte nej på frågan om “de som skapat exempelvis texter, bilder, filmer och musik ska få ersättning när deras material används via internet.” De ska “få betalt i proportion till användningen av deras verk”.
Med andra ord: varje gång någon får den här bloggposten till sin RSS-läsare och varje gång någon läser mina Twitterinlägg så ska jag få betalt!

Uppdatering 2: Okej, de har visst en webbsida ser jag nu. Hittar via Sami till följande seriösa adress: http://kulturskaparna.com.space2u.com/ – men Copyswede har även registrerat Kulturskaparna.com. Och så fejjan på det.

EU-kommissionen har förkunnat att varje stat bör ha en nationell polissamordnare för immaterialrättsliga brott. Sedan årets början arbetar Paul Pintér som sådan samordnare har under sig en särskild enhet med nio poliser. När satsningen förra året blev känd lät det så här:

Samtidigt betonar polisen att satsningen inte enbart handlar om fildelning, utan om alla brott mot upphovsrätten, oavsett om det handlar om piratkopierade märkeskläder eller musik och film på internet.

Jag kan upprepa mitt förslag om att låta dessa särskilda resurser gå till att utreda de komplexa men angelägna fall som rör brott mot GPL-licensen. Ett exempel är svenska företaget Voddlers misstänkta upphovsrättsbrott. Voddler bygger på fri mjukvara under en GPL-licens som mycket tydligt föreskriver att mjukvaran måste förbli fri, det vill sägas som fullständig källkod som går att kompilera. Enligt samstämmiga källor vägrar Voddler fortfarande att göra detta. Upphovsrättsintrånget torde falla under allmänt åtal. Rättinnehavarna är många och spridda över världen, men den misstänkte brottsligen är ett företag baserat i Sverige. Går det att se ett mer lämpligt objekt för specialåklagare och specialpoliser?

Men nej. Inte mycket tyder på att specialpoliserna kommer att ägna sig åt intrång i GPL-licenser, eller för den delen lägga krutet på piratkopierade märkeskläder. Valet av samordnare visar att det handlar om kopiering av datafiler över nätet.

Paul Pintér är IT-forensiker, som polisens IT-utredare numera kallar sig. Han berättar på Linkedin att han har jobbat med detta på Stockholmspolisen åren 2000-2009. Tidigare har han vid sidan av Polishögskolan även läst datasäkerhetsprogrammet på Blekinge Tekniska Högskola.
Hans specialitet tycks vara att gå igenom beslagtagna datorer. På internetdagarna 2009 föreläste Paul Pintér om att använda loggar i brottsutredningar.

Sådana kompetenser är vad som har ansetts vara viktigast när det gäller att samordna utredningar av immaterialrättsliga brott – denna oerhört breda kategori som rymmer allt från import av falska Viagra till imitation av en sångstil, från att ordna en konsert utan att betala till Stim till att inkorporera fri mjukvara i sluten. Valet av utredare pekar dock på polisen satsar specifikt på sådant som involverar mjukvara och dataloggar.

På Linkedin har Paul Pintér gått med i ett antal grupper, exempelvis:

• European Communities Trade Mark Association
  
• InterStream Anti-Piracy Forum (wtf!?)
  
• Streaming Media Professionals in Scandinavia

Det senare antyder att polisen ser sig som arbetande för den audiovisuella underhållningsbranschen, trots att hela hans yrkesliv utspelat sig inom polisen. Han finns även på Facebook, i gestalt av fryntlig Bajen-fan, uppvisandes sina vänner:

Jag följde en IRC-diskussion om vilka som dök upp på hans offentligt publicerade vänlista. Förutom en påfallande hög andel fans av “Vi som älskar fredagsmys”, har polissamordnaren bland sina vänner Anders Braf, som också har bakgrund som IT-utredare i Stockholm för att sedan fortsätta göra karriär inom Europol, där han jobbade med barnporrfall, för att sedan hoppa över till antipiratkartellen. Numera arbetar Anders Braf som säkerhetschef på “antipiratbranschens antipiratbyrå” som brukat kalla sig för Stop men numera oftast kallar sig för Tevefolket.

Bakom Tevefolket står bland andra TV4, ComHem, Viasat och MTV, därtill Sami och Stim. Att de senare är medlemmar kan förefalla märkligt, då Tevefolket är en branschorganisation för abonnemangsfinansierad television. (Själv hör jag för övrigt till dem som valde att uppfatta deras debattartikel “Utan upphovsrätt – ingen tv som ett löfte hellre än ett hot.)

Paul Pintér får givetvis ha vilka vänner han vill. Det behöver inte säga något om hans förmåga att stå emot branschintressens påtryckningar. Men valet av samordnare kan ändå säga något om den kommande inriktningen för denna nya polisenhet, vars uppdrag är så luddigt formulerat. En kvalificerad gissning är att när en kartell av tevebolag lämnar in en anmälan, så kommer den att bli duktigt utredd, till skillnad från den stora majoritet som alltid begravs i pappershögarna.

Södertörns högskolestyrelse har tydligen lagt sitt förslag till ny rektor som regeringen väntas godkänna inom en månad. Moira von Wright, en för mig tidigare okänd professor i pedagogik, har redan hamnad i centrum för en debatt som tyärr genast urartade.

Kontroversen står kring en rapport hon skrev åt Skolverket om “jämställdhet i fysikläromedel”, Genus och text (1998). Fysikern Sören Holst och matematikern Olle Häggström dömer ut rapporten som “vetenskapsfientlig” och anför några ganska slående exempel.

Moira von Wright har bland annat tittat på hur högstadiets fysikböcker skriver om regnbågen. Hon antyder att läroböckerna borde ta upp mer av “de estetiska aspekterna av fysiken” och yttrar ett missnöje över att böckerna vill tala om vad regnbågen “egentligen” är:

Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början.

Sådant får mig att sucka djupt. Men inte åt någon antivetenskaplig konspiration, utan åt själva fenomenet humaniora och åt de förutsägbara positionerna. För att citera Kalle:

debatten är alltså hopplöst fast i det som Bruno Latour kallar den moderna konstitutionen – en stark distinktion mellan Natur och kultur, objekt och subjekt, icke-människor och människor.

Moira von Wright förnekar förvisso inte regnbågen som “objektivt” fysikaliskt fenomen, hon säger bara att det också finns en “subjektiv” regnbåge. Många naturvetare skulle säkert hålla med om detta påstående, även om de inte håller med om att den subjektiva regnbågen platsar i fysikläroböcker. Således kan de fortsätta sin pseudodebatt där objekt står mot subjekt, natur mot människa, i all evighet. Allt som uppnås är att den ontologiska låsningen förvärras.

Men världen består inte av två substanser. Mellan subjekt och objekt finns inte ett gap – som Moira von Wright och flertalet humanister tycks förutsätta – utan ett myllrande hav av vad har kallats kvasiobjekt (Michel Serres), hybrider eller cyborger (Donna Haraway). Det räcker att läsa några meningar på Wikipedia:

A rainbow spans a continuous spectrum of colours; the discrete bands are an artefact of human colour vision.

Ett elektromagnetiskt spektrum i atmosfären, varav spektrats synliga del framträder för oss som en regnbåge. Alla människor har inte exakt samma färgseende. Det är rentav möjligt att intaget av någon psykoaktiv substans, eller någon slags neuroelektrisk stimulans, i viss grad skulle kunna modifiera synintrycket av en regnbåge på ett sätt som avviker från konsensus. Det skulle för den skulle inte innebära en “förvrängning” från den “sanna” perceptionen, lika lite som djur skulle se världen på ett falskare sätt än människor. Många insekter kan se ultraviolett strålning. Reptiler tenderar att se minsta rörelse men kan helt missa ett stillastående byte. Fladdermöss och många andra “ser” i mörkret genom radarlik användning av ljud. Och så vidare.

Synsinnets relativitet, som utsnitt ur ett längre elektromagnetiskt spektrum, bildar en viktig utgångspunkt för zoologen Donna Haraway. Hon berättar i kapitlet “The persistence of vision” [pdf], ur boken Simians, Cyborgs and Women:

These are lessons which I learned in part walking with my dogs and wondering how the world looks without a fovea and very few retinal cells for color vision, but with a huge neural processing and sensory area for smells. It is a lesson available from photographs of how the world looks to the compound eyes of an insect, or even from the camera eye of a spy satellite or the digitally transmitted signals of space probe-perceived differences ‘near’ Jupiter that have been transformed into coffe-table colour photographs. The ‘eyes’ made available in modern technological sciences shatter any idea of passive vision; these prosthetic devices show us that all eyes, including our own organic ones, are active perceptual systems, building in translations and specific ways of seeing, that is, ways of life. There is no unmediated photograph or camera obscura in scientific accounts of bodies and machines; there are only highly specific visual possibilities, each with a wonderfully detailed, active, partial way of organizing worlds.

Relativism? Ja, fast då i bemärkelsen att sätta saker i relation. Vetenskapsfientligt? Verkligen inte! Donna Haraway visar med största tydligt att om någonting är hittepå så är det själva separationen av världen i en “objektiv” och en “subjektiv” domän, avspeglad i universitetens uppdelning i naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet. I en ofta citerad mening skriver Donna Haraway:

The alternative to relativism is partial, locatable, critical knowledges sustaining the possibility of webs of connections called solidarity in politics and shared conversations in epistemology.

Vad kan Donna Haraways tänkande få för konsekvenser för fysiken och andra “hårda” skolämnen? Inte, som Moira von Wright föreslår, att undervisningen om naturfenomen bör varvas med “estetiska aspekter”, vilket bara är att upprätthålla tudelningen av världen. En steglös skala mellan natur och kultur är fullt möjlig att tänka sig. Ett möjligt sätt skulle kunna vara att låta fysiken knyta an till biologin, exempelvis kring frågan om hur djur och människor ser en regnbåge på olika vis, vilket i sin tur kan knyta an till en mängd andra ämnen, inklusive bild, svenska, psykologi och filosofi.

En sådan pedagogisk integration av ämnena kan tänkas bidra till att luckra upp de genusmönster som gör att “hårda” ämnen blir en mansdominerad domän. Men det hotar inga vetenskapliga principer. Fysik förblir fysik, en egen vetenskap men inte en separat värld.

Sören Holst och Olle Häggström har rätt i att Moira von Wright, i sin rapport från 1998, bäddar för en grumling av vetenskapen. Att fysiken befattar sig med sådant som “höjer sig bortom känsla och mänskligt liv” är helt i sin ordning och att kompensera med en hermeneutiskt tjafs om “mening” är inte på något vis feministiskt – snarare reproduceras då en genuskodad dikotomi.
Samtidigt är det inte hållbart att, som Holst och Häggström gör, hävda “själva fysikämnets karaktär” som någonting orubbligt. Fysiken som vetenskap är oändligt omfattande. Fysikämnet på högstadiet kan bara vara ett litet, litet urval. Högst olika urval är möjliga. Vilket urval som görs beror, tänker jag mig, på vilka andra skolämnen som fysiken vill knyta an till och vilka former av nyfikenhet man vill stimulera. Här är ett genusperspektiv rimligt och ofrånkomligt.

Sammanfattningsvis: Problemet med Moira von Wrights rapport Genus och text är inte genusperspektivet, utan det enögda humanioraperspektivet, i förlängningen själva den moderna konstitutionens separation av subjekt och objekt. En snabb titt på en av Moira von Wrights senaste publikationer visar också att hon först och främst är en utpräglad humanist. Där ordas massor om subjektivitet och intersubjektivitet – G.H. Mead framträder som en husgud – medan genusteori faktiskt är frånvarande.

Paranoida antifeminister har dock bestämt sig – på deras obskyra bloggar har Moira von Wright utnämnts till “Sveriges genusvetares stolthet”. Rabiata Tanja Bergkvist basunerar ut: “Genusväldet intar Södertörns högskola” och får det att framstå som att det bara är att eliminera feminismen för att återupprätta Vetenskapen. Zoologen och vänsterbloggaren Erik Svensson hakar också på tåget och får för sig att Moira von Wright är genusvetare och drar dessutom till med en överdrift – hon krävde faktiskt inte “att den grundläggande fysiken skulle revideras”, däremot att fysikämnet i grundskolan skulle bli något slags blandämne (lite objektiv fysik plus mycket subjektiv kultur, fortfarande strikt separerat).

Observera att debattartikeln från Holst och Häggström inte på något vis ägnade sig åt den antifeminism som nu blommar ut på vissa bloggar. Även om jag inte håller med dem till fullo, har de en rimlig poäng – Moira von Wright borde förklara sin syn på naturvetenskap. Valet av en högskolerektor är en allmän angelägenhet och ett utmärkt tillfälle att popularisera vetenskapsteoretiska frågeställningar. Samtidigt är det inte rimligt att låta detta kretsa kring personen Moira von Wright. Hon framstår trots allt mest som en typisk humanist.

In 2005, we arranged with Piratbyrån a May Day celebration. It was, if I remember it right, just at the time when Sweden was about to implement harsher copyright laws, and even politicians began to realize that the regulation of file-sharing activity was actually becoming political. The celebration, however, was not in a mood of sadness or protest, but rather a joyful affirmation of the openness of P2P networks. One of the slogans: “Welfare begins at 100 mbit”.
Accelerating digital communications and enabling access was fresh strategies which produced a kind of politics which did not fit into the Swedish party system. This accelerationism also enabled a certain political transversality and new alliances between hackers, artists and intellectuals, and it could quite easily be underpinned by a mainstream deleuzianism and/or benjaminism. All this while entertainment industries kept clinging on to the model of selling “units” (cd, dvd).

Now in 2010, we are tunneling communications. Well, we do not only dig tunnels – we also connect them to post-digital spaces – but we certainly do not call for accelerated communications any more. At least, acceleration has ceased completely to be politically interesting.

ChrisK recently summarized (my translation):

As matters stand now we must think in terms of cipherspace, the net’s tunnels of encrypted information. If the 00’s was the decade when cyberspace imploded and we finally stopped thinking the internet as a “virtual world”, then the 2010’s might be cipherspace+hackerspace.

Indeed, we have been talking about darknets at least since 2005. But for long, we tended to present darknets only as the less preferable alternative to open P2P-networks. If openness was associated with the famous “long tail”, we speculated that attacks on open sharing would not stop sharing but force it into smaller and darker networks of trust, which could limit access to the very mainstream of music and movie files. This theory probably still bears some truth, but seems to be just one tiny part of a larger complex. In the end, many of us use virtual private networks and access our IRC communities wia SSH on a daily basis.
Darknets for data do not need to use the internet infrastructure, but when they do, they have the character of an internet-in-the-internet. The most radically anonymous darknet experiments, like I2P, does not even have any gateways to the “ordinary” internet, but operates in tunnels underneath – slooowly.

It is Lovecraftian worm-ridden space that makes solidity the altruistic host of emergence.

Yes, this all resonates a lot with stuff that Reza Negarestani writes in Cyclonopedia about the “()hole complex”:

Nemat-space is an ultimate crawling machine: it is essentially cryptogenic and interconnecting with anonymous-until-Now.

There seems to be a logic of escalation inherent in the drive to tunnels, catacombs and holey space – be it in Tora Bora, Iran, Arizona or I2P.

To do yet another quick historical comparison. In 2006, ChrisK warned that the planned wiretapping laws would only escalate encryption and tunneling – which, in its turn, will surely provoke legislators to attack darknets, and so on, as a positive feedback loop out of control. In 2010 ChrisK instructs how to actually build these tunnels. I do not see this as paradoxical, neither as reducible to one singular tactics, but rather as something that we could maybe talk about as “escalationism”.
To a certain degree, we can see parallells between the nether and the ether. Matthew Fuller once wrote, about pirate radio:

Mutual escalation of competing technologies, of legislation and its object, of the appropriation of locations for studios and for transmitter sites, produces its own mutational field in the composition of the machinic phylum of radio – /…/ but the result is in excess of what had previously been legislated against. It is now harder to locate and capture a radio station connected in this way to a transmitter than it was before the legislation was introduced.

After reading the treatise on the ()hole complex included in Cyclonopedia, however, one becomes quite certain that the escalations of the nether (tunnels and darknets) are something quite different, not to say quite more cthulhian.

According to the archeological law of contemporary military doctrines and Freudian psychoanalysis, for every inconsistency or anomaly on the ground, there is a buried schizoid consistency: to reach the schizoid consistency, a paranoid consistency or a plane of paranoia must first be traversed.

We can not be “for” or “against” darknets – not even in the sense that one, maybe, can be “for” or “against” free and open P2P networks. That’s why I look forward to applying Reza Negarestanis genuinely weird theory of the ()hole complex – which is partly a fundamentally reworked version of Deleuze & Guattari’s treatise on nomadology and the war machine – on current darknet dynamics.

In late 2008, K-punk and some other British bloggers critically discussed a certain (deleuzian) political strategy of “accelerationism“, a discussion involed several references back to Nick Land (whose presence in Cyclonopedia is again rather obvious).
Once upon a time, in the days of the CCRU, Nick Land and Sadie Plant wrote a text called “cyberpositive“, where they attacked Norbert Wiener’s kind of cybernetics.

His propaganda against positive feedback – quantizing it as amplification within an invariable metric – has been highly influential, establishing a cybernetics of stability fortified against the future. There is no space in such a theory for anything truly cyberpositive, subtle or intelligent beyond the objectivity required for human comprehension. Nevertheless, beyond the event horizon of human science, even the investigation of self-stabilizing or cybernegative objects is inevitably enveloped by exploratory or cyberpositive processes.

Nick Land wrote, in another text from many years ago:

Positive feedback is the elementary diagram for self-regenerating circuitry, cumulative interaction, auto-catalysis, self-reinforcing processes, escalation, schismogenesis, self-organization, compressive series, deutero-learning, chain-reaction, vicious circles, and cybergenics. Such processes resist historical intelligibility, since they obsolesce every possible analogue for anticipated change.

This cascade of concepts can obviously not be a manifesto for escalationism, but can possibly stimulate some further reflection on how it might be thought. Then we can also remember how the theory of path dependency, within political science, has also been defined as a case of positive feedback. In most cases it would be quite silly to believe in any simpel possibility to counter positive feedback (escalation) with negative feedback (stabilization), especially if we are actually talking about internet protocols.

For now, I will have to leave open the question about how escalationism differs from accelerationism. No doubt, this goes beyond a simple issue of emergent versus linear dynamics. While acceleration might be thought of as a means to an end (or even an end in itself), escalations are rarely sought for and usually thought of as culminating in some kind of “war”.
However, we could say that escalationism does not have escalation as its object, any more than the war machine has war as its object. It might even have more to do with preventing the most disastrous escalations. One way to do it might be to let the escalation happen before it becomes disastrous. But it is in the nature of escalationism that there is no subject that can judge the right timing, before the whole thing has escalated into something else.

(Just some very preliminary thoughts. It might develop to something, it might not.)

När nu nollnolltalet historiceras överallt i pressen, tycks två saker hamna i centrum mer än några andra: terrorkrig och internet. Närmare bestämt framställs fildelningen, särskilt av musik, som själva nerven i en berättelse om hur det digitala överflödet svämmar över alla bräddar. Jag gör delvis detsamma i min bok Det postdigitala manifestet, där nollnolltalet behandlas som en övergångsfas, med år 2005 som symbolisk vändpunkt.

En tendens som kan anas i dessa berättelser är att åren 2002-2003-2004 nästan försvinner helt. Hände ingenting viktigt då? Man får nästan det intrycket om man tittar i t.ex. DN På Stan eller Nöjesguiden. Eller om man läser Copyriot, vilket beror på att Copyriot grundades först våren 2004.

Finns det några givna historiska paralleller till nollnolltalet? Förr eller senare kommer sådana oundvikligen att framträda. En parallell till ett av 1900-talets årtionden, eller två, kommer att etablera sig som allmänt erkänd sanning. Vilka är de hetaste kandidaterna? Utan att här ta ställning till vad som är historiskt korrekt, vill jag då nämna dessa tre:

• 1920-talet, om man har internet i tankarna (se nedan).
  
• 1930-talet, om man har finanskris och terrorkrig i tankarna.
  
• 1970-talet, om man har energikris i tankarna, och/eller drar parallellen 1968/1999.

Ett par sammanlänkade artiklar från TT Spektra (som eventuellt gick i fredagens GP, vet inte riktigt) handlar om fildelning som tidsfenomen. Här görs länken mellan nollnolltalet och 1920-talet. Tidslinjen för nollnolltalet är typiskt nog ödslig under decenniets första halva. Tyvärr är den även bemängd med fel, gällande turerna kring fildelning 2005-2009: The Pirate Bay har inte alls köpts upp av GGFX, vilket enligt TT skedde i juni 2009; Piratpartiet bildades i januari 2006, inte på sommaren. Det både felaktigt och tendentiöst av TT att skriva: “Lagstiftningen hinner ikapp The Pirate Bay” (år 2005). Lagändringen hade knappast särskilt mycket att göra med kärnfrågan i det medhjälpsåtal som senare väcktes och som ännu inte är avgjort.

Andres Lokko gör däremot en helt korrekt observation: internet krossade helt skivbolagens tidigare roll, vilket dock inte krossade skivbolagen, utan drev in dem i en symbios med televisionen. Idol-tramset fyller för övrigt även alla tidningars löpsedlar idag. Anaïs kallar det för “berlusconism” i en kommentar till Lisas vredgade bloggpost om kräksflödet. Andres Lokko är mer optimistisk och menar att detta medieklimat är särdeles gynnsamt för musikaliska motståndsrörelser.

Som komplement till denna spaning, levererar TT en artikel om 1920-talet: “Radion väckte upprörda känslor“. Ingen uttalad koppling görs mellan decennierna – att kopplingen inte behöver göras understryker bara artikelpaketets budskap, nämligen att konflikterna kring nätet kommer att svalna, som en historisk nödvändighet. Oroa er inte, lyder budskapet från TT (och många andra, som använder historiska exempel på liknande sätt).

Nya arenor för musikkonsumtion har orsakat debatt sedan 1920-talet. Redan radion spåddes bli skivbranschens död.
– Störsändare diskuterades för att förhindra folks gratislyssnande, säger musikvetaren Olle Edström.

“Nya arenor för musikkonsumtion” har debatterats långt tidigare än så – på 1890-talet var exempelvis varietéteatrarna mycket kontroversiella, tills riksdagen stoppa dem, genom att genom en särskild lagskärpning år 1896 dra in deras alkoholtillstånd. Visst var rundradion omdiskuterad under 1920-talet, men knappast som hot mot skivbranschen – först omkring 1933, då Ifpi bildades, började skivbolagen utmåla radion som ett hot. Radion var långt mer kontroversiell under 1930-talet, men redan under andra hälften av 1920-talet fanns det vissa som oroade sig att radion skulle konkurrera ut konserthusen.
Olle Edström är säkerligen felciterad i artikelns ingress, för vad musikkulturens beskyddare oroade sig var ingalunda “gratislyssnande” utan “mekanisering”. Medan det förstnämnda antyder en simpel finansieringsfråga, handlar det andra om en grundläggande fråga om vad som är det “levande” och det kulturellt värdefulla i musiken.

Smaka noga på följande mening ur TT:s artikel:

Radions framfart stod dock inte att hindra, även om den svenska staten gjorde sitt för att stävja anarkin.

Handlar den om 1920-talet? Endast formellt – det är alldeles uppenbart att den egentligen handlar om nollnolltalet. Journalisten använder radio som metafor för internet, fildelning och/eller The Pirate Bay. Som historiebruk är det oerhört taffligt. Berättelsens teknikdeterminism är total och skamlös – värre än vad som går att hitta på piratpartistiska bloggar. Därtill är påståendet historiskt felaktigt.
Radion var inte någon teknisk kraft som bara vällde fram medan staten stod rådlös. Tvärtom. Telegrafstyrelsens monopol på trådlösa kommunikationer var sedan länge säkrat, av militära skäl. Någon anarki i etern förekom aldrig. Radiontjänst grundades under Telegrafstyrelsens ledning, efter att staten under flera års tid noggrant avvägt pressens, elektronikindustrins och den nationella säkerhetens intressen. Göran Elgemyr har detaljerat skrildrat Radiotjänsts tidiga historia i sin bok Radion i strama tyglar (1996).

– Man ville sätta upp störsändare på Götaplatsen bredvid Konserthuset i Göteborg för att helt enkelt undvika att folk kunde ratta in konserter, säger Olle Edström, musikvetare vid Göteborgs universitet.

Uppgiften om störsändare har jag aldrig stött på förr, och TT låter oss inte veta vilka “man” som Olle Edström talar om just här. Inom ramen för artikelpaketets parallell mellan rundradio och internet, antyds något av ett överhistoriskt subjekt som ständigt motsätter sig det nya. Olle Edström har med största säkerhet inte har uttryckt en sådan uppfattning, men TT placerar in honom i ett sammanhang där “radio” redan har definierats som en metafor för “internet”.

Att TT vränger citaten från Olle Edström är uppenbart – han uppges påstå att Stim grundades som en respons på radion, men Olle Edström skriver någonting helt annat i sin historik över Stims 75 första år (ett beställningsverk som Stim gav den banala titeln Harmoniskt samspel). Där skildras hur Stim grundades 1923 genom att kopiera en verksamhet från Frankrike, vilken stammade från 1800-talet och bestod i att inhämta licenspengar för offentliga framföranden i exempelvis restauranger.

Kort sagt ska vi inte överdriva möjligheten att dra lärdomar från 1920-talet. Dessutom blir det bara deprimerande, för nästan allt som 1920-talet stod för misslyckades – i stället fick vi det miserabla, om än historiskt intressanta, 1930-talet.