Search Results for 'spinoza' ↓

Spinozas sammanhang

Baruch Spinoza (1632-1677) och hans filosofi behandlas som bekant i en alldeles utmärkt ny bok av Fredrika Spindler, som redan hunnit ge impulser till nätfilosofiskt grupparbete. Eftersom detta på olika sätt kan väntas fortsätta ska här ges ett ytterligare litet bidrag ur mer biografisk vinkel. Fredrika Spindler vill undviker uttryckligen en sådan vinkel, då hon inte vill skriva idéhistoria. Ändå tar hennes bok avstamp i den berömda exkommuniceringen ur den judiska församlingen i Amsterdam år 1656.

I stället kan vi vända oss till Gilles Deleuze’ och hans bok Spinoza: Practical Philosophy (1970) där öppningskapitlet – vars första ord för övrigt är “Nietzsche” – ägnas åt Spinozas liv. Som kontrast tittar vi även i den utförligare Spinozabiografi som för tio år sedan utgavs av Gunnar Fredriksson, vars perspektiv är präglat dels av hans roll som socialdemokratisk intellektuell och analytisk filosof (han hatar Deleuze). Framställning är gedigen och välskriven, men han gör ingen hemlighet av att han har sina sympatier hos Descartes och helst vill placera Descartes och Spinoza på samma sida, i den rationella vetenskapens kamp mot vidskepelsen. Man nästan hör hur Gunnar Fredriksson pustar ut, när han konstaterar att det ändå “finns inslag av ren nyttomoral hos Spinoza.”

Gilles Deleuze, å andra sidan, tycks luta åt att knappt ens vilja se Descartes dualism som en måltavla värdig Spinoza. Hellre ställer han Spinozas bejakande monism och immanenstänkande mot den långt senare Hegels negationer och dialektik – efter att ha etablerat den underjordiska allians mellan Spinoza och Nietzsche som även blir Fredrika Spindlers utgångspunkt.
Direkt i början av sin skrift klargör Gilles Deleuze att Spinozas exkommunicering lätt blir en missledande utgångspunkt i förståelsen av hans filosofi. “Vi ska inte föreställa oss att Spinoza bryter med en påstått sluten judisk miljö, för att ansluta sig till en påstått öppen liberal miljö”, skriver han.
Dels gäller det att se till den historiska kontexten av en allt annat än homogen judenhet i Amsterdam. Hotet om exkommunicering utnyttjades relativt ofta av den ledande gruppen och det handlade i minst lika mycket om ekonomi som om religion. En av Spinozas egna lärare, rabbi Manasseh ben Israel, hade varit farligt nära år 1640, bara för att han kritiserat det Ostindiska kompaniet. Deleuze framhåller att Spinoza sympatiserade med liberalernas krav på att upplösa monopolen. I striderna mellan det krigshetsande kalvinistpartiet och de liberala republikanerna stödde han de senare, men han integrerade sig aldrig i dess miljö, blott rörde sig åt det håll där toleransen för fritänkande var störst.

the philosopher /…/ cannot integrate into any milieu; he is not suited to any of them. /…/
It is certain that the philosopher finds the most favorable conditions in the democratic state and in liberal circles. But he never confuses his purposes with those of the state, or with the aims of a milieu.

Framför allt, understryker Deleuze, ska vi inte förutsätta att några kristna eller cartesianska tendenser behövdes för att föra in Spinoza på fritänkeriets väg. I den mån Spinoza hämtade sin “geometriska metod” från Descartes, var det bara för att kunna extrahera någonting nytt och annorlunda ur sådant som renässansfilosofi och judiskt tänkande.

(Parentetiskt kan noteras att tiden för Spinozas exkommunicering sammanfaller med döden för barockepokens absolut sämsta kompositör (av dem som hamnat i kanon), tillika den enda som Nederländerna lyckades uppbringa: Jacob van Eyck. Han skrev en enstämmig musik för blockflöjt, som i stort sett endast blockflöjtister bryr sig om. Nej, det kalvinistiska samhällsklimatet förefaller under Spinozas livstid ha varit allt annat än musikaliskt. I det katolska Europa, däremot, flödade på sina håll en mäktig musik kring sådana som Biber och , samt något senare Corelli.)

Kopiera detta bröd

“Vi vet ännu inte vad en deg förmår”, sade som bekant den gode Spinoza. Utifrån denna devis har jag i ett drygt år experimenterat med att baka matbröd. Eftersom jag hoppade över bakningens teori till förmån för ett praktiskt prövande av dess gränser, har inget bröd blivit det andra likt. Inte förren nyss, då jag blev så nöjd med ett bröd att jag lät det repeteras. Samtidigt passade jag på att skriva ner hur jag gjorde och fick så ett brödrecept att sprida på internet, likt mången annan glad amatör.

Receptet på mina limpor med fikon och morot ligger uppe på Gist, ett arkiv som är tänkt för delning av programkod. Därför borde det rent hypotetiskt vara smidigt att bidra med förbättringar eller göra en fork. Bröd är inte bara kod; däremot är “gist” det nederländska ordet för jäst.

Om nätnostalgi och manlig dominans

Vi fortsätter försöken att begripa den den nätpolitiska kontrarevolution som (enligt rådande arbetshypotes) fann sin riktning år 2007.

Nyss trillade det in några mycket tankeväckande kommentarer.

1. Martin historicerar skillnaden mellan Piratbyrån och Telecomix.

2. Isobel ifrågasätter bloggnostalgin. Hon skriver om samtalsklimatet pre-2007:

Var det inte också då manliga bloggande akademiker enbart refererade till varandra (förtjänstfullt skildrat i Kalle Palmås gubbslemsprojekt) och man (män) tänkte de djupa, långsiktiga tankarna och pratade med varandra (män) på ett seriöst och säkert tillfredsställande sätt som det intellektuella patriarkatet alltid gjort?

Jag är inte alls bara spetsig här, den här nostalgin finns ju kring kultursidorna “förr i världen” också, eller medierna i allmänhet, och detta förr i världen refererar alltid till miljöer som förvisso var intellektuellt stimulerande men också alltid närmast totalt enkönade. Jag tror att det är bra att tänka på.

Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre. Lägre inträdesbarriärer innebär också mer trams, mer ointressant, mer kommersialism. Det är förstås inte så kul. Om jag kunde föreställa mig mig själv som en person som hade haft inträde till forna tiders intellektuella mansklubbar hade jag nog också varit mer nostalgisk, men nu är ju den vägen inte så öppen för mig.

Isobel har alldeles rätt i att vi inte ska försjunka i nostalgi. Åtminstone inte om nostalgi är att odla en myt om en svunnen guldålder. Inget är så meningslöst som längtande tillbakablickar på en svunnen offentlighet. Dels för att det är tveksamt att tala om “offentligheten i sin helhet”, som Christopher påpekar. Dels för att det sociala (som i “sociala medier”) inte är detsamma som det offentliga. Snarare handlar det om gråzoner och överlappningar mellan privat och offentligt.
Facebook har inte bara usurperat de trådbaserade forumen, utan även mycket av det chattande som tidigare skedde i mer slutna rum. Samma sak med Twitter, som inte bara kan förstås i relation till någonting “långsammare” som fanns innan.

Även om jag kan se en viss poäng i “spekulativ nostalgi” (för att låna ett begrepp från Molekyler), blir det allt mer klart för mig varför nostalgi har ett begränsat taktiskt värde. Då tror jag mer på både sorg och vrede.

Låt oss inte hylla hur det var. Låt oss hylla hur det kunde ha blivit. Låt oss sörja de potentialer som inte förverkligades. Låt oss vända sorgen mot framstegsmyten om nätet, för att göra det möjligt att tänka sig verkligt framsteg – bortom accelerationism och konservatism.

Inte ställa snabbhet mot långsamhet. Hellre då tänka som Spinoza: en kropp är en relation mellan snabbheter och långsamheter. Även en kollektiv kropp.

3. Martin L resonerade vidare om manliga privilegier i de relativt gamla, relativt långsamma medierna. Sänkta trösklar till “offentligheten” är väl i grunden positivt, men…

Men det gör egentligen frågan om arkivet, om minnet, mer brännande: ska vi verkligen acceptera att ett system som släpper in och inkluderar fler gör det endast på villkoret att vi snabbt glömmer vad de sa och gjorde?

Här tror jag vi nått en viktig hållpunkt i diskussionen.

En orgie i tvådimensionell filosofihistoria

Någon har ritat en karta över filosofihistorien med hjälp av visualiseringsmjukvaran Gephi, som tagit sig an information från engelskspråkiga Wikipedia. Närmare bestämt “influenced by“-sektionen i informationsrutorna, vilket är data som redan finns lagrad i strukturerad form på DBpedia.

Blir resultatet något spännande? Nja. Det blir mer inte så mycket en karta över filosofin, som en karta över hur engelskspråkiga Wikipedia strukturerar information om filosofer. Fast det kan ju i sig vara talande.

Platon, Aristoteles, Kant, Hegel, Marx, Nietzsche – där har vi giganterna i galaxens mitt, vilket förvånar föga. Med lite god vilja kan man uttyda en kronologisk rörelse motsols.

Galaxens mitt verkar vara Spinoza, som därmed kan göra anspråk på titeln som mest lagom av alla filosofer. Extremerna är kanske ännu mer talande. Längst upp återfinns den arabiska filosofihistorien som snarast bildar en egen galax, med ytterst få kopplingar inåt. På motsatta sidan, längst ner, återfinns 1900-talets analytiska filosofi.

Rimligtvis borde hela kartan spegelvändas, för längst till höger återfinns de filosofer som brukar anses mest “vänster”: Guy Debord et.al. Är det då högerfilosofer som återfinns på motsatt sida? Ja, delvis: där hittar man såväl en traditionalist som René Guénon, som en libertarian som Murray Rothbard – den senare dock gränsande till det analytiska kotteriet i de nedre regionerna.
Allra längst ut på den kant som kanske borde kallas höger återfinns dock Konfucius med lärjungar – och inte långt därifrån: Jean Calvin. Nå, konfucianism och kalvinism gränsar väl till varandra även i World Values Survey. Men usch, nu börjar det bli dags att sätta punkt för den porno-kartografiska besatthet vid tvådimensionella ytor.

Om detta ska duga till något, så är det kanske till att utveckla en parakartografi, i linje med den edenborgska parapornografin. Eller kanske en parafilosofi? Åtminstone: en icke-euklidisk filosofi!

Medieteoretisk utvikning: Ljud som objekt, eller akustiska data

Av min skiss på en medieteoretisk syntes (med tonvikt på ljudmedier) har jag hittills postat två av fyra avsnitt. Första avsnittet har hittills inte fått några kommentarer alls, men jag förblir redo att plocka upp alla trådar. Andra avsnittet ledde däremot genast till en mycket intressant diskussion om vad det innebär att lagra, överföra och bearbeta ljud.

Jag inser att jag först och främst måste disponera om. Lagring, överföring och bearbetning ska inte framstå som tre fack där olika medier ska placeras. Dessa funktioner utgör – enligt Friedrich Kittler – själva definitionen av medier. Om definitionen låter alltför vag eller alltför vid så tänk på att de flesta andra medieteoretiker undviker att alls definiera sitt objekt.

Ljudmedier är då, tänker jag mig, medier som lagrar, överför och/eller bearbetar ljud. Om vi håller oss till lagringsfunktionen, så hävdade jag att det finns ett mycket brett spektrum av lagringsmedier för ljud. Några exempel som jag tog är blockflöjt, speldosa och notskrift; därtill kommer givetvis de olika inspelningsmedierna, såväl analoga (t.ex. skiva och band) som digitala (t.ex. mp3).

Detta väckte en serie intressanta invändningar. Jag återger dem här i en form som möjligtvis är lite tillspetsad.
Först gavs uppfattningen att ljud endast kan lagras via inspelning. Byggandet av ett musikinstrument lagrar inte ljudförhållanden utan “etablerar” dem, nedtecknandet av noter lagrar inte ljudsekvenser utan “representerar” dem, enligt denna invändning. Det ligger mycket i detta, men en fråga lämnas hängande i luften: är verkligen analoga och digitala inspelningsmedier befriade av varje inslag av etablerande och representation?
Frågan leder vidare till den andra invändningen: ljud kan inte lagras! Ljud uppstår nämligen, enligt detta synsätt, i hjärnan. Innan dess finns det bara vågrörelser i ett överföringsmedium (luft) som i viss mån fångas upp av et ytteröra och som till viss del rör sig inom det frekvensspektrum som hörselnerven kan vidareförmedla till hjärnan, där vågrörelserna tolkas som ljud.
Följaktligen går det inte att lagra ljud. Det går inte heller att höra samma ljud två gånger. Två öron kan aldrig höra samma ljud. (Ockasionalism?)

Vi hamnar oundvikligen i frågan: vad är ett ljud? Jag försökte för ett par år sedan besvara den: ljud är inte, ljud sker, ljud äger rum. Ett synsätt som ligger i linje med den nyss nämnda invändningen och som i princip ogiltigförklarar själva tanken på att lagra, överföra eller reproducera ljud.
Emellertid lyckades ett antal smarta kommentatorer här på Copyriot visa på att jag hade utgått från premisser som inte var helt hållbara. Kanske måste man rentav dra slutsatsen att om ljud inte är så kan det heller inte finnas några ljudmedier. Om det finns ljudmedier så måste detta omvänt förutsätta att ljud i någon bemärkelse “är” samma ljud fast det inte är fråga om samma vågrörelse. Tanken på ljudmedier skulle kort sagt förutsätta en ljudontologi om ljudobjekt.

Pierre Schaeffer försökte redan 1959 att etablera en fenomenologisk teori om ljudobjekt. Den har senare blivit ganska ifrågasatt och har antagligen föga att bidra med till en teori om ljudmedier.
En annan figur värd att nämna är Gilles Deleuze som i en av sina böcker om Spinoza vill visa på bredden av det spinozistiska kroppsbegreppet. Då skriver han bland annat att en kropp även kan vara en “ljudkropp”. Det är en fin passage, vill jag minnas, men inte heller där ges en hållbar grund till att förstå vad det är som som ljudmedier lagrar.
Alldeles uppenbart är detta en fråga för Graham Harman et.al.

Ett alternativ kan vara att backa från ontologin, tillbaka till Kittler. Om jag inte minns fel föredrar han att tala om “akustiska data” hellre än om “ljud”. (Jämförbart med hur Steve Goodman föredrar adjektivet “sonic” framför substantivet “musik”.)
Invändningen kan göras att inga data är akustiska. Data är data. Kanske är det bara ordmärkeri. “Akustiska data” är data om akustiska förhållanden, alltså (något förenklat) data om ljud – men inte nödvändigtvis en representation av ett ljud som har ljudit. Då framstår det inte längre som särskilt märkvärdigt att akustisk data återfinns både i en blockflöjt, en speldosa, en notskrift, en skiva, ett band och en mp3-fil. Alla dessa kan då kallas för ljudmedier, om “ljudmedium” definieras som ett sätt att lagra, överföra och/eller bearbeta akustiska data.

Ytterligare en möjlighet är förstås att helt överge mediebegreppet. Men det är ett radikalt drag vars konsekvenser bör tänkas över noga. Precis som det är viktigt att tänka över konsekvenserna av att tala om medier utan att veta vad man menar med begreppet.

Slavoj Žižek och Peter Hallward om upproret i Egypten

Tahrir Square ميدان التحرير

Slavoj Žižek är knappast någon husgud för mig. Vissa av hans skriverier varvar triviala noteringar med långsökt lacanianism i ett ordbajseri som dessbättre späckas generöst med humor. Andra gånger briljerar han.

Förra veckan skrev Slavoj Žižek i The Guardian om upproren i Tunisien och Egypten. En svensk översättning publicerades i Helsingborgs dagblad. Språket är slagkraftigt och analysen är klok men tämligen trivial, särskilt i jämförelse med den allmänna upprorsanalys som BBC:s Paul Mason levererade samma vecka.

Slavoj Žižek gjorde denna vecka ännu ett försök i The Guardian och denna gång är det oerhört lyckat. Dagens pappers-DN publicerade en översättning, som för övrigt baserades på en längre originaltext (The Guardian publicerade t.ex. inte det inledande avsnittet som tar avstamp hos Immanuel Kant). För alla som inte kommer åt pappers-DN har jag slängt upp en piratkopia:

http://copyriot.se/pdf/zizek_egypten.pdf

“Därför är revolutionen i Egypten inget att rädas” står som rubrik. Farhågorna om att Egypten 2011 ska likna Iran 1979 tar Slavoj Žižek på allvar – till skillnad från vissa andra vänsterintellektuella i Europa. Men han kontrasterar den islamiska revolutionen i Iran med det universalistiska budskap som når oss från Tahrirtorget. Därtill visar han på hyckleriet i att, som västliga realpolitiker, förorda en “ordnad övergång” i Egypten, dirigerad av tortyrchefen Omar Suleiman. Särskilt mot bakgrund av att undantagstillstånd har rådit i Egypten sedan 1967.

När president Obama välkomnade upproret som ett legitimt åsiktsuttryck som krävde ett erkännande av regeringen blev förvirringen total: folksamlingarna i Kairo och Alexandria vill inte ha sina krav erkända av regeringen, de förnekar regeringens själva legitimitet. De vill inte ha Mubarak som en dialogpartner, de vill att Mubarak ska gå.

Mubarak förstår detta mycket bättre än Obama: här finns inget utrymme för kompromiss, på samma sätt som det utrymmet saknades när de kommunistiska regimerna utmanades under slutet av 1980-talet. Antingen faller hela Mubaraks maktbygge eller också absorberas upproret och blir förrått.

The People's Street شارع الشعب

Slavoj Žižek fortsätter:

Och vad ska man säga om farhågorna för att en ny regering efter Mubarak kan bli mer fientlig mot Israel? Om den nya regeringen blir uttrycket för ett folk som stolt njuter av sin frihet finns ingenting att frukta: antisemitism kan bara växa när det råder förtvivlan och förtryck. Det pågående upproret erbjuder på så vis en unik chans att försvaga antisemitismen – om Israel slutar att förlita sig på arabiska tyranner som hatas av sina folk.

Ett CNN-inslag från en egyptisk provins visade hur regeringen sprider rykten om att organisatörerna av protester och utländska journalister har blivit ditskickade av judar för att försvaga Egypten – så mycket för Mubarak som judarnas vän…

Azbakey Police Station burnt down by protesters قسم الأزبكية

En annan filosof som skriver om Egypten i The Guardian är Peter Hallward (annars mer känd som expert på Haiti). Även han tar avstamp hos Immanuel Kant och hur denne ställde sig till franska revolutionen. Att det är Kant som plockas fram nu när det bränner till – inte Hegel, inte Marx, inte Spinoza – kanske rentav kan läsas som tecken på något slags trend bland Europas kommunistiska filosofer. Parallellerna dras till 1789 snarare än 1848, 1917 eller 1968.

Hosni Mubarak and Omar Suleiman already belong to a decidedly ancien régime. The fate of Egypt’s revolution is already independent of the next twist in negotiations with the old dictatorship, or the next fumbled response from its American backers.
For whatever happens next, Egypt’s mobilisation will remain a revolution of world-historical significance because its actors have repeatedly demonstrated an extraordinary capacity to defy the bounds of political possibility, and to do this on the basis of their own enthusiasm and commitment.
/…/
This is the main reason why, regardless of what happens in the short term, the long-term consequences of 25 January 2011 may well counter and exceed those of 11 September 2001.

Tahrir Square ميدان التحرير

Bilderna i det här inlägget är tagna av Hossam el-Hamalawy.

Om dem som räknar pappersbokens dagar

Hittade ett aktuellt klipp från CNN. Programvärden Howard Kurtz intervjuar den gamle cyberprofeten Nicholas Negroponte som menar att “den fysiska boken kommer att vara borta inom fem år”. Diskussionen är intressant på flera sätt. Främst för att den renodlar den individualism och nutidsfetischism som även är framträdande i den svenska entusiasmen kring e-böcker.

Även i Sverige hävdar vissa att “pappersbokens dagar är räknade”, även om få går så långt som att utmäta tiden till fem år. Sättet att prata om böcker är symptomatiskt. Allt som räknas är nyproduktionen. Den dag då majoriteten av alla nya böcker som säljs inte är på papper, då antas pappersbokens epok vara över.

Att vi har ett kulturarv bestående av miljontals pappersböcker står liksom utanför diskussionen. Att påstå att pappersbokens dagar verkligen är räknade borde rimligtvis innebära att man är beredd att kassera alla befintliga böcker, eventuellt efter att ha digitaliserat dem. Frågan om vem som tar ansvar för långtidslagringen av det digitala arkivet fortsätter att skjutas på framtiden.

Ointresset för långsiktigt bevarande hänger samman med den totala fixeringen vid den individuella konsumentens upplevelse. Vanligtvis spelas detta ut som en uttjatad dikotomi mellan “det gamla” och “det nya”. Howard Kurtz slår an tonen:

Let’s start with books. I really like books: I like the weight, I like the feel, I like to read them, I like to write them.

Jag, jag, jag. Är det ingen annan som tycker att det vore klädsamt om litteratur, läsande och lagring kunde diskuteras i ett perspektiv som går bortom den där dussinfenomenologin? En bit in i CNN-inslaget närmar sig diskussionen förvisso frågan om makt:

Howard Kurtz: Is there any danger that – as we all become more and more newsfeeds, tailored to our blackberries, our smartphones, our iPads – that we limit what we consume? We weed out contrary opinions, we weed out somethings we don’t think we are interested in but which we might be interested in if someone wrote something interesting about it.
Nicholas Negroponte: The risk is much lower than the gain that you get by being more attracted to… Think of your screen as having a knob that can change the point of view. I want a different point of view than mine? I can actually do that!
/…/
Howard Kurtz: Some people think that big companies could ruin the internet, or this age of information, for example there is a big rumbling about Apple being too controlling about what can be on the iPad. /…/
Nicholas Negroponte: What’s interesting is that it’s still lot of choice. I can still hack the iPad, I can load other things in it and there are all sorts of ways and recipes for doing that. Turns out that when people first release a product like the iPad, there’s even more desire to control it, more desire to have it be a peripheral to iTunes. More general purpose tablets will be around, more general purpose computing will allow people to download things out of the control of those corporations. Take open source as a concept, the free and open software that is used to run things like servers – big, corporate things. Fifty percent of the world’s are open source. They’re not Microsoft…

Notera hur Nicholas Negroponte genast för över frågan till att handla om individuellt val. Möjligheten att välja “en annan åsikt” – som om faran låg i en brist på åsikter. Redan från början inskränker Howard Kurtz det hela till en fråga om åsiktsutbyte mellan individer. Vad som inte ryms inom deras liberala premisser är frågan om hur gemenskaper uppstår och upplöses. Frågan om hur individen alltid från början är inbegripen i affektiva förbindelser med sin omvärld, som Spinoza studerade. Frågan om nätvaro, som Christopher Kullenberg skriver om i sitt manifest.

Frågan om hur vi tänker oss e-böckernas kommande roll framstår i första hand som en fråga om liberal individualism. I andra hand är det en fråga om makt och först i tredje hand en fråga om teknik. Nicholas Negroponte, däremot, viftar bort frågan om makt med att det nog löser sig och förutsätter i god amerikanska anda tanken på autonoma individer. Vad som återstår att diskutera är tekniken, som alltid visar sig stå på frihetens och upplysningens sida. Till skillnad från många andra nämner han Afrika. Hans lika intressanta som skruvade argument är att det finns större möjlighet att sprida litteratur i Afrika via laptops än på papper.

Cell phones were most popular in Cambodia, Uganda and so on cause they didn’t have phones. We had phones in this country and were very late to the table.
The developing world will do the same thing with the e-book: they are gonna adopt it much faster than we do, as they do with anything else.

Parallellen är inte irrelevant, men heller inte helt hållbar. Exempelvis har vi den lilla detaljen att böcker, till skillnad från mobiltelefoner, förutsätter läskunnighet.

Fördröjningens fenomenologi

Någonting tidsligt förenar lågenergibelysningen, googlandet och zappandet på en digital teve. Först trycker du på en knapp, sedan måste du vänta i en halv till en hel sekund, därefter utför tekniken den begärda förändringen. Innan lampan tänds, sökresultaten presenteras eller kanalen byts har en tidsrymd passerats som ofta är precis tillräckligt lång för att medvetandet ska hinna upp handlandet.

Glödlamporna håller gradvis på att förbjudas. De ersätts av s.k. lågenergilampor som i grunden är lysrör och förutsätter sålunda att kvicksilveratomer joniseras innan ljuset börjar lysa, vilket inte sker alldeles ögonblickligen. Vissa lampor uppges ta så kort tid som 0,3 sekunder, vilket Wikipedia påstår vara “a virtually instant start”. Jag håller inte med. För mig är tidsskillnaden mellan glödlampa och lysrör fortfarande högst närvarande i vardagen.
Hemma har jag, såvitt jag kan minnas, bara en gammal glödlampa kvar i bruk. Jag måste erkänna att det ger mig en särskild tillfredsställelse att trycka ner dess strömbrytare och i samma ögonblick mötas av ljus, vilket inga lågenergilampor klarar av. Det är ingen stor grej, men jag noterar den dagligen.

Googlingen opererar i en liknande tidsrymd. Även om många sökningar tar kortare tid än en halv sekund för Google att utföra, tillkommer tiden för webbläsaren att ladda sidan. Vissa gånger hinner medvetandet reflektera över sökningen innan resultaten har presenterats, andra gånger inte. Efter att Google Instant infördes noterade jag att googlingsupplevelsen förändrades på min ena, långsammare dator, trots att jag stängde av funktionen. Jag vet inte om det verkligen går långsammare eller om resultatsidan bara laddas i annan ordning, men det känns långsammare, om så bara för att medvetandet griper in i högre utsträckning än tidigare.

Antagligen kommer jag successivt att vänja mig vid detta, precis som jag kommer att vänja mig vid lågenergilampor. Medvetandet kommer då inte längre att gripa i handlandet lika fort utan kan ägna sig åt viktigare saker.

Däremot kommer jag nog inte att vänja mig vid digital-teve, eftersom jag nästan aldrig använder sådana mottagare (eller kollar på teve alls, för den delen). Senast var på ett hotell för ett par veckor sedan när jag försökte zappa runt och åter upplevde frustrationer över att varje gång behöva vänta på att maskinen ska lyckas byta från en kanal till nästa. För mig framstår detta som rent ut sagt primitivt, jämfört med de analoga teveapparaterna där jag vant mig vid att trycket på fjärrkontrollen i stort sett omedelbart resulterar i byte av kanal.

Analog teknik är ju i många fall snabbare än digital. Kanske inte i bemärkelsen av att “spara tid”. Om vi har ett mål som ska uppfyllas går detta ofta snabbare med digitala hjälpmedel – inte sällan oändligt mycket snabbare. Men tiden är fortfarande fylld av en massa små glapp mellan kropp och maskin, glapp som den analoga tekniken ofta lyckas fylla genom att kräva små mekaniska arbetsinsatser. Jämför skillnaden mellan att slå upp ett ord i en uppslagsbok och att googla fram det på Wikipedia. Det senare går onekligen snabbare, men rymmer ett litet moment av väntan. Bläddrandet i uppslagsboken är däremot ingen väntan utan idog kroppslig aktivitet.
Eller betänk rörelsen att flytta grammofonens nål till skivan eller att slå numren på en snurrtelefon. Notera också hur många grammofoner och telefoner under 1980-talet hade hunnit automatiseras ytterligare så att vi bara behövde trycka på en knapp och vänta i sisådär en halv till en hel sekund. Det rör sig alltså inte om någon absolut åtskillnad mellan analogt och digitalt, utan också om medvetna val fattade av designers. Att bytet av ljuskällor har infört liknande tidsglapp i vardagen får för sin del räknas som en slump. Men sammantaget framträder ett fenomen som borde föranleda fenomenologiska analyser.

Man kan att förstå tidsglappet som uttryck för en tilltagande distans mellan oss och vår värld. Som en förlust av en tidigare omedelbarhet. Men man kan också tänka det i termer av att maskinfetischismen i någon mening bryts. Vi tvingas reflektera över det faktum att glödlampans tändande eller tevekanalernas zappande inte är en förlängning av vår egen kropp, vilket kanske är en bra sak. Vilket av perspektiven vi väljer kan få konsekvenser för hur vi väljer att designa ny mjuk- och hårdvara. Fast att reducera det till en fråga om två hårdragna alternativ är förstås helt fel. Det borde finnas betydligt mer sofistikerade sätt att teoretisera hur vi upplever dessa tidsglapp, även om jag inte kan minnas att jag har stött på några.

Jag tror att det verkligt signifikanta är att alla de exempel som tagits upp här – lågenergilampan, Google, digitalteve – befinner sig just på medvetandets tidsliga tröskel. Neuroforskaren Benjamin Libet gjorde ett viktigt experiment på 1960-talet då han kunde belägga att medvetandet är senkommet. Nigel Thrift sammanfattar:

He was able to show decisively that an action is set in motion before we decide to perform it: the ‘average readiness potential’ is about 0.8 seconds, although cases as long as 1.5 seconds have been recorded. In other words, ‘consciousness takes a relatively long time to build, and any experience of it being instantaneous must be a backdated illusion’ (McCrone, 1999, p. 131).

Filosofer som Nigel Thrift och Brian Massumi har på senare år gjort det mycket lyckade draget att koppla Libets experiment till Spinozas affektteori. Affekt är det som händer i glappet, innan medvetandet kommer in och återprojicerar sin fantasi om en tanke skild från handlandet. Vad händer då med oss om vi fortsätter att i allt högre grad omge oss med teknik som ständigt låter oss vänta precis så mycket att medvetandet hinner inkallas, utan att det egentligen var nödvändigt?

Första cirkeln: Jaget

Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris; det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser bland varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött.

“Svartspinozism” kanske är ett lämpligt ord för att beskriva filosofin i första cirkeln av Det stundande upproret. När vi annars läser om hur Spinoza tänkte sig individen som inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser så är vi vana vid att det utmynnar i en oförblommerad glädje. En av flera varianter på detta är hyllningarna till det “generella intellektet” från spinozistiskt lagda postmarxister. Osynliga Kommitténs analys av vår samtid domineras snarare av ett mörker som är djupt, om än inte kompakt.

Kontrollerandet av jaget i ett permanent stadium av nerbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps är den bäst dolda hemligheten i den nuvarande ordningen.
/…/
“VAD ÄR JAG” då? Sedan barndomen har jag varit involverad i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud känslor, barnvisor, substanser, gester, idéer, intryck, blickar, sånger och mat. Vad är Jag? På varje sätt bunden till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare, händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.

Vi kan jämföra med Fredrika Spindlers utmärkta bok om Spinoza som kom förra året. Alldeles i början understryker hon hur kollektiv samexistens alltid måste vara utgångspunkten. Individen inte är given på förhand, utan är inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser. Människan kan inte tänkas utanför sitt sammanhang, lika lite som kroppens delar kan tänkas i isolation från varandra eller från de andra omkringliggande kroppar som de står i relation till. Denna kollektiva dimension omöjliggör idéer om samhällskontrakt, så som hos Hobbes, skriver Fredrika Spindler.

Även om ingen är så främmande till samhällskontraktet som Osynliga Kommittén, får Det stundande upproret den “ljusa” spinozismen att framstå som en smula idealistisk. Det räcker inte med att inse vilka idéer som är inadekvata. Det räcker inte med att konstatera att individualiseringen av livets alla aspekter skiljer kraften från det som den förmår, som om vi hade en fri vilja att ställa oss utanför “den galna idén om Jagets permanens”.
Eftersom varje människa “oundvikligen determineras av utomstående faktorer vars krafter vida överstiger hennes egna” (Spindler, s. 23) är ingen människa fri att välja – Spinoza ger ingenting för Descartes’ fantasier om medvetandet som den fria viljans boning.
Vår samtid tenderar att likställa “valfrihet” med den tomma sökrutan (Google, Spotify, YouTube, Adlibris, The Pirate Bay…) som ger envar tillgång till vad hon vill ha – under förutsättning att hon på förhand vet vad hon vill ha. Sådan frihet förutsätter att vi redan har koll på alla bloggar, läst alla böcker, sett alla filmer och hört all musik.

I det borgerliga samhället härskar den fictio juris, att varje människa såsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom.

Vem ligger bakom masspersonifieringen? Vi kontrollerar oss själva, skriver Osynliga Kommittén. Klamrar oss fast vid en trött föreställning om jaget. Bygger upp den gång på gång när den rivs ner. Ju mer vi försöker fylla igen det där tomma hålet, desto mer tomhet känner vi.

Vi har blivit våra egna representanter i en märklig kommers, garanter av en personifikation som i slutändan känns mycket mer som en amputation. /…/
Sökandet efter jaget, min blogg, min lägenhet, den senaste trendiga skiten, vem knullar med vem, relationsdrama… vilka hjälpmedel som än krävs för att hålla fast vid ett “Jag”! /…/
Den ständiga uppmaningen att “vara någon” uprätthåller det sjukliga tillstånd som gör det här samhället nödvändigt. Uppmaningen att vara stark skapar den svaghet som den stöder sig på, till den grad att allt blir terapi, även arbete, även kärlek. Alla dessa “hur är läget?” som vi utväxlar ger intrycket av ett samhälle sammansatt av patienter som undersöker varandra. Det sociala utgörs nu av tusen små nischer, tusen små tillflyktsorter där man kan söka skydd. Där det alltid är bättre än den bitande kylan utanför. /…/ Snart kommer det här samhället enbart att hållas ihop genom en spänning som uppstår av att alla sociala atomer dras mot ett inbillas botemedel.

Osynliga Kommittén ställer inte jaget mot samhället, utan vill tvärtom peka på hur en viss typ av förfrämligande samhälle hålls samman av en viss slags atomiserade jag. Motsägelsen mellan individen och gruppen, mellan tillhörighet och frihet, betecknar de som västvärldens “trojanska favorithäst”. Vi skulle också kunna tala denna motsättning som en “double-bind“.
Även här rör vi oss på spinozistisk mark. Spinoza underströk att frihet och lydnad inte kan ställas mot varandra, eftersom den helt fria viljan är en illusion. Osynliga Kommittén skriver att frihet inte kan vara frihet från relationer, “utan den användbara möjligheten att arbeta på dem, att flytta runt i dess utrymme, att forma eller upplösa dem.”

Social produktion och psykisk produktion är oskiljaktiga, i Det stundande upproret liksom i Anti-Œdipus. Första cirkeln avslutas med en maning att göra mental ohälsa till politik, en tanke som Osynliga Kommittén idag inte är ensamma om att vilja återutforska. Mark Fisher skriver i Capitalist Realism att mental ohälsa måste omvandlas “från medikaliserade tillstånd till verksamma antagonismer”. Osynliga Kommittén uttrycker sig i termer av exodus snarare än antagonism:

Sjukdom, trötthet och depression kan alla ses som individuella symptom på det som måste botas.
/…/
Vi är inte deprimerade, vi är i strejk. För de som vägrar kontrollera sig själva är “depression” inte ett stadium utan en genomfart, bugandet på väg ut från scenen, ett steg mot ett politiskt avståndstagande.

Vilka är förresten “de” som vill avskärma våra jag? De andra jagen, är ett fullt rimligt svar, även om det inte visar på någon utväg.

Bör vi helt enkelt sluta att säga “hur är läget?” till varandra? Antagligen, för den hälsningsfrasen är ett uttryck för “masspersonifierin”. Men att prata annorlunda löser ingenting utan är på sin höjd ett uttryck för ett sökande efter ett annat språk, som ännu inte är oss tillgängligt.

Det stundande upproret

Första gången jag läste om L’insurrection qui vient, “The Coming Insurrection“, skriven av Osynliga kommittén, var i Esters bloggpost om Tarnac 9-tillslagen i Frankrike. Hon skrev:

L’ insurrection qui vient [pdf], ung. “Revolten som kommer”, konstaterar torrt att vi lever sista tiden av en civilisation tömd på innehåll, som utarmar och förslavar oss.
Boken är en instruktion till och uppmaning om att förkasta den bestående ordningen; skriven med avsky mot denna ordning, men samtidigt med ett kallt och analyserande språk som inte röjer några passioner. Den är filosofiskt skarp, mycket pragmatisk och mycket samhällsomstörtande.

Sen spred sig den underbara Fox News-recensionen av “The Coming Insurrection” (av en konservativ kommentator som i en bisats påpekar att han inte har läst boken, nästa mening uppmanar alla att läsa den). Sen publicerades ett utdrag i nyuppväckta Brand. Där finns även en hiskligt fin introduktion av översättaren Mathias Wåg, som sätter in den i sitt sammanhang. Det stundande upproret är en fortsättning på tankearbetet kring tidskriften Tiqqun,

tydligt placerad i situationisternas tradition, updaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandad med Camates antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism.”

Utdraget ur Det stundande upproret som Brand publicerar är en stark och underlig text. Etisk snarare än politisk, vilket inte betyder mindre militant – att den manar till vapen är ett faktum. Men det är inte så hemskt ovanligt bland politisk filosofi. Desto mer anmärkningsvärt är att Osynliga kommittén inte manar till någon form av “motstånd”, att den inte lägger någon möda på att identifiera en motståndare. Antagonismen gentemot kapitalrelationen är ett faktum, Osynliga kommittén talar rentav om “vår fientlighet mot denna civilisation”, men till skillnad från primitivisterna blickar de inte mot ett autentiskt vara. Det är ett görande som åsyftas i maningen: “Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån.”

Tre attityder som Osynliga kommittén vänder sig mot är att vänta, att reagera och att indigneras. Det är meningslöst att vänta på “det rätta tillfället”, för något sådant kommer aldrig att komma. Civilisationens sammanbrott är redan här. “Att sluta vänta innebär att stiga in i upprorets logik”.

Det är meningslöst att reagera på de senaste nyheterna; istället borde vi se varje nyhet som en manöver på ett fientligt strategifält som måste avkodas, handlingar som har som mål att sätta igång vissa reaktioner. Det är snarare dessa operationer i sig som måste behandlas som den verkliga information som finns i dessa nyhetsnotiser.

Meningslösast av allt är att indigneras: att ödsla energi på att protestera mot hur rätt och rättfärdighet imploderar. Alternativet till dessa former av reaktiv politik är ett militant bejakande av vänskapen, menar Osynliga kommittén. Vänskapen är omedelbart politisk. Varje vänskap är en vänskap inom en gemensam affirmation. Således finns det inga neutrala band mellan människor. Endast en gradskillnad skiljer vänskap, gäng och uppror. Utgångspunkten är möten. Möten som berör.

Victor Misiano, en rysk konstteoretiker, skriver i “The institutionalization of friendship (S23M remix) om hur just vänskapen, såsom “Eros’ etiska form”, kan skiljas från andra slags allianser: de som bygger på släktskap, yrkesmässigt samarbete, sexuell attraktion eller ideologisk solidaritet. Vänskapen utesluter, enligt Victor Misiano, såväl hierarki som representation. Åter till Det stundande upproret:

Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen bara den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid. /…/
En isolerad varelse som håller fast vid sin sanning kommer oundvikligen att möta andra som henne. Varje uppror startar faktiskt just ur en sanning som vi vägrar att släppa.

Upproret som stundar är alltså inte i första hand ett uppror mot någonting – det är en smittsam sanning, en ovilja att släppa det som vänskapen gjort sant.
Vänskapen är grunden för la commune, det centrala begreppet i texten, med givna associationer till såväl Pariskommunen som till kollektivboenden, fast samtidigt syftande på någonting kommande och delvis okänt, som möjligtvis kan kallas kommunism – eller commonism, som diskuteras i en annan artikel i nya Brand. Kommunen och allmänningen är lika nära släkt med la commune.
Översättningen som Mathias Wåg har valt är “gemenskap”. Detta är utmärkt, eftersom det tillåter Det stundande upproret att läsas som en vardagsetik, inte som en fältmanual. Etiken förkastar på mycket tydligt vis identiteter och medlemskap till förmån för just gemenskap, som grundas i vänskap. Gemenskapens natur är att internt betrakta pengar (monetära utbyten) som någonting idiotiskt. Genom gemenskaper går det att upphäva en ekonomisk logik av behov och knapphet.

En gemenskap bildas så fort folk befrias från sina individuella tvångströjor och beslutar sig för att förlita sig bara på varandra och mäta sin styrka mot verkligheten.
/…/
Penningens makt är att koppla samman de som inte är sammankopplade, att sammankoppla främlingar som främlingar och därigenom, genom att göra allt till ekvivalenter, att sätta allt i cirkulation.”
Med andra ord: gemenskapens etablerande är varuformens undandragande.

Gemenskaperna definierar sig själva utifrån vilka band som håller dem samman, “den anda som ger dem liv” – inte genom en gemensam motståndare, inte “efter vad som finns innanför och utanför dem”. Detta är en mycket kärnfull definition. Att såväl kamratskap som medlemskap avvisas är alldeles uppenbart. Allra hårdast avfärdas stormöten, som är platser för “tomt sladder”.
Gemenskaper kan inte växa sig hur stora som helst utan att ändra karaktär (jämför manifestet, § 24). För att länkarna ska kunna fortsätta att definiera sammanhållningen måste de växa genom att delas, spridas ut och mångfaldiga den horisontella kommunikationen. Kollektiv som växer utöver sin organiska storleksgräns gör sig obönhörligen till självändamål. Sådana bör saboteras: “Saboter toute instance de représentation“, skriver Osynliga kommittén, vars utpräglat fackföreningsfientliga linje torde uppfattas som magstark av mer syndikalistiskt lagda Brand-läsare.

Organisationer är tomma strukturer. Att fylla dem tjänar ingenting till. Energin låses bara till att hålla organisationen vid liv. Samtidigt konstateras alldeles i början av textutdraget: “Vi måste organisera oss”. Här antyds kanske en distinktion mellan organisering (process) och organisation (produkt).

Visst kan det finnas goda möjligheter att via organisationer möta schysst folk, medger Osynliga kommittén. Ibland så “kan man till och med hitta individer som är uppriktiga – om än lite desperata – och som är entusiastiska – om än lite beräknande”. Men det är inte organisationen som gör dessa möten, utan de realiseras snarare utanför dess ramar. Kanske på väg hem från en aktivitet. Frågan som inställer sig: Hur kan vänskapskatalyserandet förfinas? Vilka möjligheter finns att möjliggöra möten utan att leda tillbaka den frigjorda energin i upprätthållandet av organisationer, organismer, organ?

Gemenskapen är vad som gör det möjligt att säga “vi”. Fast inte på politikers vis (“vi måste ta krafttag mot…”), utan ett “vi” som uttalas på ett sätt som gör det till en händelse. För att tala med Spinoza: ett “vi” som en affekt som skapar allmänbegrepp som ökar vår förmåga att affekteras.

Det är glädjen i mötet som överlever dess förväntade slut. /…/ Gemenskaper som accepterar att vara det de är, där de är.

Upproret är inget annat än ett mångfaldigande av gemenskaper som länkas samman med varandra. Våldet finns immanent i detta, tycks Osynliga kommittén mena. Gemenskap är urval, urval är gemenskap, det vill säga bejakandet av vissa sanningar.
Någonting som står i vägen för upproret är de miljöer som återterritorialiserar gemenskapen. Det stundande upproret manar:

Fly från alla miljöer. Varenda miljö inriktas på att neutralisera någon sanning. Litteraturcirklar finns för att grumla skrivandets klarhet. Anarkistmiljöer för att avtrubba de direkta aktionernas omedelbarhet. Vetenskapsmiljöer för att tillbakahålla resultaten av sin forskning från dagens folkmajoritet. Sportmiljöer för att stänga in i deras gym alla de livsformer som de borde skapa. I synnerhet ska kultur- och aktivistkretsar undvikas. /…/ Alla miljöer är kontrarevolutionära eftersom de bara bryr sig om att bevara sin egna sorgliga bekvämhet.

Ytterligare ett spännande begrepp – vid sidan av la commune, gemenskapen – är partisane, som här har översatts till “partisanen”. La commune est l’unité élémentaire de la réalité partisane blir: “Gemenskapen är grundenheten i partisanens tillvaro.”
Tyvärr tenderar ofrånkomligen “partisan” att på svenska betyda “partimedlem”. Jag vill tänka det på annat sätt – “partisanen” är rätt och slätt den som deltar. Den som tar del, takes part, tar parti (för något). Glöm allt vad medlemskap och tillhörighet heter!
Så för vem är gemenskapen grundenheten? För den som deltar i gemenskapen! Metoden känns igen från Anti-Œdipus: Att etablera tautologier i syfte att ersätta dualismer av typen subjektobjekt. Sådana filosofiska manövrar bidrar till att göra Det stundande upproret till en rik text som är svår att komma undan.