Sveriges ambassad i Belgrad informerar om att Piratbyrån medverkar på utställningen “Lecture-performance” som på lördag öppnar på Belgrads ståtliga museum för samtidskonst. Temat är alltså det konstnärliga användandet av olika kombinationer mellan föreläsning och crossover. Viss bakgrund ges hos Kölnischer Kunstverein, där en första omgång av utställningen visades i höstas.
Videon som där kommer att visas som “konst” tillkom inte i konstsyfte. Vi satt bara i vår buss i november 2008, på väg från Ljubljana till Belgrad, och pysslade. När en buss är i rullning återstår nämligen bara att pyssla med det som finns till hands, exempelvis broderier, bandspelare eller böcker.
Bussresan i fråga kallade vi för S23X: X som i exodus. Någonstans på vägen pysslade jag ihop en kort remix på en passage i den bibliska Exodus (delar av kapitlen 25-26-27, om jag minns rätt). Tabernaklet byttes ut mot en buss, annat byttes ut efter mitt godtycke. Pysslet hela gick snabbt och var ganska lulz så någon föreslog att jag skulle läsa upp remixtexten så att vi kunde visa filma och visa via nätet för våra vänner som var kvar i Sverige. Sagt och gjort och strax glömt – fast våra serbiska vänner skickade visst vidare länken, och på den vägen förvandlades vårt videoklipp i efterhand alltså till konst.
Nu kan jag omöjligen hitta länken till filmsnutten, men den som har vägarna förbi Belgrad – vilket alla som kan bör ha – kan alltså gå och glo på en monitor där jag läser remixad bibel i en buss, om det kan roa någon.
Ungefär samtidigt utger en rad kulturinstitutioner i Belgrad en tvåspråkig bok, Work undone / Nezavršen posao, med texter av Geert Lovink, BrianHolmes samt återigen Piratbyrån. Våra två texter har på grund av tidsbrist inte blivit översatta utan trycks bara på engelska.
Ena texten är vårt valborgsmanifest från 2007, den andra är en lite lustigare sak eftersom vi inte har skrivit den.
Magnus och jag höll ett ytterst informellt föredrag inne i bussen när den stod parkerad i Belgrad, den 7 november 2008. Bredvis oss projicerades diverse fotografier på Piratbyrån-relaterade aktiviteter, framslumpade ur ett stort arkiv med kanske 20 sekunders mellanrum. Så ofta vi kunde försökte vi knyta an vårt prat till den bild som råkade visas, vilket gör att den ordagrant transkriberade text som här publiceras kan ha en del bryska hopp, bortsett från att den redan känns föråldrad. Allt fångades heller inte i ljudinspelningen och texten slutar helt bryskt – allt detta gör publikationen till ett lustigt tidsdokument, som dessutom är oerhört snyggt layoutat.
Förutom att boken har tryckts i 600 exemplar så ska den såvitt jag förstår finnas fritt tillgänglig på nätet (som alltid med allt våra serbiska vänner gör) när som helst. I väntan på länk har jag slängt upp ett “särtryck” på 15 sidor i pdf-format, som innehåller nyss nämnda transkription av vårt bussprat.
Missa förresten inte att läsa Magnus senaste bloggpost, som applicerar ett tunnelseende på Piratbyråns förvandling (och pågående upplösning) och samtidigt på nollnolltalets hipsterkultur (angående den senare, se även Isabelle).
För ett drygt år sedan, under bussresan S23X från Bolzano till Belgrad, spekulerade vi kring primtal som nyckel till att förstå tillfälligt slutna gemenskapers dynamik. Det postdigitala manifestet nämner åter primtalen – som exempel tas “7, 13, 17, 23, 47″ – i avsnittet om att hitta gråzonen mellan det småskaliga och det storskaliga (§ 24).
Senaste helgens försök till en festteori, “Hur fest äger rum“, definierade festen som en viss typ av fragmenterad (räfflad) socialitet. Inlägget började som en sammanfattning av två kvällars hobbyantropologi men ledde, helt oväntat, till ett numeriskt resultat:
Enligt ovanstående definition krävs minst sex personer för att en fest ska kunna äga rum, eller snarare sju, för att möjliggöra en rörlighet mellan grupperna.
Vissa av oss minns tiden då man fortfarande memorerade fasta telefonnummer, vars maximala längd brukade vara sju siffror. Vissa stackare i Stockholms yttre förorter hänvisades dock till åttasiffriga nummer, som var omöjliga att minnas som ren sekvens. För att minnas åtta siffror i följd blev hjärnan tvungen att identifiera ett mönster, om än långsökt, eller en referens till någonting yttre, exempelvis årtal.
När vi ska memorera i vilken ordning som saker har hänt, brukar upp till sju saker vara möjliga att rada upp i minnet som en simpel sekvens. Längre än så kommer vi däremot inte, utan att foga samman sakerna till en berättelse. Om sakerna är toner, är det kanske där som vi börjar tänka deras ordningsföljden som en melodi. Musikminnet, för nästan alla av oss (fåtalet med absolut gehör undantagna) är tydligen också begränsat till fem, sex eller möjligen sju olika tonhöjder. Att sedan ens relativa gehör kan användas för att därifrån hålla koll på fler toner, det är nog en annan sak.
George A. Miller (1956): “The Magical Number Seven, Plus or Minus Two: Some Limits on Our Capacity for Processing Information” är en av psykologins mest citerade artiklar genom tiderna. Dess utgångspunkt är att hjärnans arbetsminne lagrar sina beståndsdelar som “chunks”, som kan vara exempelvis bokstäver eller ord. Gränsen för hur mycket som ryms däri går alltså inte vid en viss mängd information, utan beror också på hur stora “chunks” man är kapabel att “chunka”. Att tala ett språk flytande betyder exempelvis att man kan rymma flera fonem i samma chunk. Den som behärskar en viss speltradition på ett musikinstrument kan memorera en folkvisa som en sekvens av figurer, inte ton för ton. Mikhail I. Rabinovich och Christian Bick utgår delvis från George A. Miller, men detaljerna i deras neurofysiska förklaring är det nog ingen idé att reda ut här på Copyriot. Georges A. Millers artikel från 1956 avslutas med följande ord:
And finally, what about the magical number seven? What about the seven wonders of the world, the seven seas, the seven deadly sins, the seven daughters of Atlas in the Pleiades, the seven ages of man, the seven levels of hell, the seven primary colors, the seven notes of the musical scale, and the seven days of the week? What about the seven-point rating scale, the seven categories for absolute judgment, the seven objects in the span of attention, and the seven digits in the span of immediate memory? For the present I propose to withhold judgment. Perhaps there is something deep and profound behind all these sevens, something just calling out for us to discover it. But I suspect that it is only a pernicious, Pythagorean coincidence.
Pythagoras, ja. Pythagoréernas besatthet vid de olika talens egenskaper har länge ansetts som suspekt och lite fult – ända sedan Aristoteles, kanske. Thomas Svensson fortsätter delvis i den traditionen i sitt kritiska inlägg om Manuel DeLanda, vars användande av matematisk teori knyts till den pythagoréiska idén om matematik som magi. Ett mycket läsvärt inlägg om den tendens till “matematism”, alltså en övertro på matematikens förmåga att representera verkligheten, som kan finnas hos DeLanda. Marcus skriver en lika läsvärd kommentar, bland annat om hur Deleuze’ ontologi knyter an till differentialkalkylen i sitt intresse för oändligt små skillnader. Differentialkalkyl är dock en sak, talteori en helt annan. Vare sig hos Deleuze eller DeLanda ger särskilt stort utrymme för spekulationer kring, exempelvis, siffran sju. På deleuzianska pratar man helst alls inte om antal. Men när ickelinjära system tillämpas inom neurovetenskapen – så som hos Rabinovich & Bick – framträder åter heltalen. Likaså i Silvan Tomkins affektteori, som utifrån vissa neurologiska tröskelvärden kommer fram till att det finns exakt nio känslor som vi kan känna. Kan sådana studier peka ut riktningar för filosofin?
Enligt mediefilosofer som Florian Cramer och Friedrich Kittler kan Pythagoras världsbild betraktas som en direkt föregångare till digitaliseringen. Kanske är vi i någon bemärkelse neo-pythagoréer, vare sig vi vill det eller ej, ochleibnizianer, och…?
Filosofin bör kunna befatta sig med frågor som rör heltal, inklusive heltal än de uttjatade ett, två och tre. Sjudagarsveckans oerhörda evolutionära framgång borde vara skäl nog för detta. Om neuroforskningen visar att minnets gränser relaterar till vissa heltal, exempelvis sju, är det inget skäl att tro på en värld uppbyggd av heltal, men kanske ändå att släppa den slentrianmässigt antipythagoreiska hållning som associerar heltal till hokuspokus.
Copyriot är en blogg utan innehållsdeklaration. Däremot finns ett antal kategorier, närmare bestämt 21 stycken, som listas i högerspalten. Antagligen är det ytterst få läsare som alls bryr sig om hur inläggen etiketteras, men för skrivandet spelar de en viss roll. För att ett inlägg ska platsa här måste det platsa i minst en, helst flera, av kategorierna. Nya kategorier kan inte läggas till godtyckligt efter hand, däremot kan befintliga kategorier omtolkas och breddas.
Så länge jag förhåller mig till dessa regler, som jag själv har satt upp, inbillar jag mig att Copyriot kan undvika två diken: Å ena sidan det hejdlöst subjektiva tyckandet om allt som flyger i en, å andra sidan att uppställa ett ämne som överordnad referenspunkt för bloggen.
Nu har jag dock nått fram till en punkt där den rådande uppsättningen av kategorier känns urvattnad och främmande. Dags för en reform! Men hur?
Inventering av rådande system
Omkring hälften av kategorierna fungerar utmärkt. Bland dessa återfinns konstarterna, som ofta tillåts överlappa: film, konst, litteratur och musik – även hacking kan fogas till den listan. Andra kategorier som klarar sig utan anmärkning är energi, historia och staden. En särskild kategori för engelskspråkiga inlägg känns också ganska givet.
Antipiratism och kulturpolitik är tydliga men lite trista. Kategorin inkasso är mindre tydlig (där handlar inläggen om olika institutioner för kollektiv rättighetshantering, t.ex. Stim och Copyswede, samt liknande former för schablonbeskattning). Dessa tre kategorier skulle med viss tveksamhet kunna behållas.
Övriga kategorier känns idag mer eller mindre urvattnade. Kontroll har fungerat bra för att länka samman ett gränsland mellan övervakning och politisk ekonomi, men fältet har fått alltför oklara konturer. Praxis sammanförde erfarenhet och analys av händelser på ett bra sätt men kan likaledes bli hur brett som helst. Kategorin p2p, som kan sättas på allt som handlar om internets infrastruktur, kan också förtjäna mer differentiering.
Sen har vi massmedia, vars innebörd jag alls inte förstår längre, liksom postdigital som numera känns lite överflödig efter att begreppet blivit hyfsat etablerat. Och s23m/s23x/s23k, som skulle relatera till ett antal (konst)projekt som knyter an till en buss och till Piratbyrån, känns alltför fixerad vid just själva bussen.
Slutligen finns det tre gamla favoritetiketter, som betecknade tre gränsdragningar vars uppluckring bidragit till att försätta idén om upphovsrätten i kris: idé/uttryck, producent/konsument, privat/offentligt. Frågorna är lika intressanta som någonsin, men koncepten förefaller lite stelnade, särskilt nu när upphovsrättens tillämpning blir allt svårare att skilja från andra politiska frågor.
Möjliga alternativ
En reform av Copyriots etikettsystem kan antingen byta ut cirka tio odugliga kategorierna mot cirka tio helt nya. Frågan är bara vilka. Fortfarande tänker jag att kategorierna då inte ska beteckna genrer eller discipliner (t.ex. ska inte “filosofi” vara en etikett på inlägg), ej heller frågor som redan är politiskt frejmade (t.ex. “nätneutralitet” eller “upphovsrätt”). Så vad?
Ett radikalare alternativ är att kasta ut samtliga etiketter och importera ett helt nytt system, som då gärna ska vara någorlunda godtyckligt så att tolkningar framtvingas.
“Klassifikationssystem för svenska bibliotek är oerhört attraktivt, men kan det användas? Kanske! Nog händer det att Copyriot skriver även om S (militärväsen), V (medicin) och R (idrott, lek och spel). Fast det blir nog lite torrt om man inte använder underkategorieringar, vilket å andra sidan blir oöverskådligt. Och blotta tillgången till B (allmänt och blandat) riskerar att legitimera en intellektuell lathet.
Ett annat sätt skulle kunna vara att anamma namnen på radioprogram i P1. Då skulle Copyriot-inlägg kunna etiketteras med “Filosofiska rummet”, “Dagens dikt”, “Konflikt”, “Morgonandakt”, “Lördagsintervjun” och “Kropp & själ”. Vilket nog skulle vara fantasieggande ett kort tag, men ogörligt i längden.
Likväl har existensen av ett begränsat antal kategorier visat sig befrämja skrivandet här på Copyriot. Förslag och idéer till hur ett reformerat kategorisystem kan se ut mottages tacksamt!
18 juni 20098 röstadesFRA-lagenigenom av riksdagens majoritet, inklusiveFredrick Federley som dagen innan hade gråtit i talarstolen. Vi i Piratbyrån var, åtminstone i just detta skede, ganska passiva i FRA-motståndet. Minns att vi hörde om gråtsessionen på bilradion, på väg hem från den plats norr om Stockholm där vi hade utfört det allra första renoveringsarbetet på S23M-bussen, dokumenterat på följande video:
Visst är det hisnande hur mycket vatten som runnit under broarna, från midsommar 2008 till midsommar 2009? Vi har rört oss från FRA till Ipred till Telekompaketet till Telecomix och The Persian Bay. Vi har samtidigt rört oss, runt i Europa, från S23M till S23X till S23K till Spectrial till Embassy of Piracy. Alltihopa på ett år. Vilka hastigheter!
Och vi fortsätter, åt alla håll. Även bussen. Efter att den “gömdes i Mariefred” står den nu och inväntar en totalrenovering, in- och utvändigt. Under sommarens senare halva väntar, om allt går som planerat (med reservation för att “planerat” är ett lite väl starkt ord), två-tre resor med öppna aktiviteter. Den här gången är det knappast pengar som är problemet, utan snarare kanske chaufförer och logistik. Vart allt detta burit oss när hösten kommer går knappt att föreställa sig. Och tanken på den 18 juni 2010 är nästan skrattretande.
Inför årets Venedigbiennal som öppnar i början av juni, diskuterar konstvärlden dess inriktning. Finanskrisen går då knappast att bortse från. Mängderna pengar som kommer att cirkulera kring konste kommer att vara drastiskt mycket lägre än på mycket länge. Själv har curatorn DanielBirnbaum, enligt källor som står honom nära, beskrivit årets inriktning som präglad av Arte Povera.
“Fattig konst” är den bokstavliga översättningen på detta begrepp, som sattes på en löst sammanhållen riktning inom italiensk konst med kulmen under 1960-talets sista år. Även om enkla och förvisso billiga produktioner präglade mycket av Arte Povera-konsten, ska begreppen inte misstolkas som ett idealiserande eller en kritik av ekonomisk fattigdom. Snarare kan det härledas till teaterinnovatören Jerzy Grotowski som hade nått inflytande i Italien med sin idé om “fattig teater” (poor theatre/teatro povera). Teatern måste erkänna sin begränsning, jämfört med tidens televisuella medier, vad gäller att förmedla illusoriska intryck till en publik. När denna “fattigdom” erkänns och bejakas, återstår för teatermediet att prioritera vad det är bäst på, nämligen fysisk närvaro snarare än förmedling av budskap. Jerzy Grotowskis fattiga teater har således kanoniserats som en av utgångspunkterna i framväxten av en postdramatisk teater.
Arte Povera-konsten utgick från själva materien, med en klar ambition att låta gränsen mellan natur och kultur förbli flytande. Den intresserade sig i hög grad för tidsbaserade processer och kunde exempelvis integrera levande växter som måste vattnas för att inte skulpturen skulle kollapsa. Undvikandet av en tydlig stil upphöjdes till ett positivt värde. Bland de konsthistoriska utgångspunkterna kan nämnas futuristerna och dada. Därtill präglades Arte Povera särskilt av ett par filosofer: fenomenologen Maurice Merleau-Ponty samt pragmatisten JohnDewey – åtminstone om man får tro stjärncuratorn Carolyn Christov-Bakargiev som skrivit en bok; här finns några små excerpter ur den långa inledande essän.
Hur fräscht är då det av Venedigbiennalen att återuppliva en fyrtio år gammal diffus konstriktning, bara för att pengarna sinar? Vid närmare eftertanke är det hyfsat fräscht. Åtminstone om vi nu glömmer biennalen och pratar om potentialen. (Biennalen var bara en ursäkt för att börja skriva om annat.) En återupptäckt Arte Povera är, i alla lägen, oändligt mycket fräschare än Nicolas Bourriauds kalkonbegrepp “altermodernism“, vilket just nu lanseras som postmodernismens efterträdare, utan att leverera annat än ännu mer snickesnack om globaliserade teckenspel.
Om man verkligen vill lämna postmodernismen bakom sig, är det klart intressant hur referenspunkten Arte Povera kan möjliggöra resonanser med en teoretisk neomaterialism. I ett konsthistoriskt sammanhang var Arte Povera i hög grad en reaktion mot popkonsten. Mot produkterna ställdes processerna, materiella processer. I början av 1970-talet gav denna inriktning vika i den internationella konstvärlden, till förmån för en avmaterialiserad, konceptuell, socialkritisk konst – anpassad för det postmoderna och det digitala. När vi idag talar om det postdigitala blir däremot rematerialisering högintressant att jobba med. Oljekrönet bör också få konsekvenser för den konstvärld som gjort sig beroende av lågprisflyg från punkt till punkt.
Om resandet blir dyrare behöver inte resultatet nödvändigtvis bli en mer provinsiell konst. En annan riktning är att göra själva resandet till en del av konsten. S23M/S23X/S23K-projekten har kretsat kring en åldrad buss, som bland annat förvandlats till en verkstad, en bas för kringprojekt. I linje med traditionen från Arte Povera, om än utan medvetna referenser ditåt, handlade flera av dessa projekt om att kombinera disparata material och arbeta utifrån dessas fysiska egenskaper. Det gäller i högsta grad för textilprojektet “Folkdräkt (full body kopimi armor suit)” men också för bruket av kassettband och gradvis förslitning av bandspelare, liksom givetvis för den circuit bending för musikaliska syften som bland annat integreras i Ollibollis performance.
Därmed har vi kommit fram till frågan om en potentiell Musica Povera. Vilken är den “fattiga” teaterns och konstens motsvarighet inom musiken, och är ett sådant förhållningssätt relevant idag? Ett enkelt sätt att besvara frågan är att räkna upp scener och musikfenomen som tar fasta just på det materiellas egenskaper och begränsningar. Svaren kan då peka i en mängd olika riktningar, från circuit bending och chiptunes, samt givetvis demoscenens självpåtagna “fattigdom” i kilobyte, via fältinspelningar och den andra kassettvågen, till en del av de mer akustisk-psykedeliska folkmusikinfluerade verksamheter som får diverse “new weird”-etiketter.
Ett mer ingående sätt att ställa frågan om Musica Povera är att inte söka efter stildrag eller ens distinkta metoder, utan undersöka den typ av “fattigdom” som musiken efter att den blivit universellt tillgänglig i digital form. Det senare gjordes med dialektisk rigör på konferensen Audio Poverty, som anordnades i Berlin i början på februari under ledning av ambientmusikern och teoretikern Ekkehard Ehlers. Copyriot nämnde konferensen, med ett uns av skepsis, utan att besöka den. När nu dokumentationen är uppe ter sig dock sättet att jobba med Arte Povera-parallellen oerhört spännande. Musikens digitaliseringen bildar grunden för en problematik som förvisso innefattar svårigheterna för enskilda musiker att försörja sig, dock utan att det görs några illussioner om en guldålder innan fildelningen, som definitivt inte är ett ämne att diskutera. Frågan är inte hur musik ska bli lönsam utan hur den ska bli meningsfull. Konferensens bidrag till svaret innefattade å ena sidan ett oerhört eklektiskt konsert- och performanceprogram: Scenen intogs än av chiptune/dubstep-japanen Quarta330, än av klassiska musiker som violinisten Anna Lindal som framförde noterad musik av samtida kompositörer som Øyvind Torvund. Å andra sidan en rad föredrag med de mest skilda figurer, från “global ghettotech“-bloggare till Theodor Adornos gamla musikvetarpolare. Ändå förefaller allting hänga samman, om inte annat via idén om musikalisk fattigdom som problem och möjlighet, av katalogtexterna att döma.
Och här kommer vi till det egentliga syftet med hela detta inlägg och dess omväg via italiensk konsthistoria. Detta är inledningen till en miniserie där Copyriot avser att gå igenom texterna ur Audio Poverty-katalogen [tvåspråkig pdf] och förhoppningsvis även tillgängliga videoinspelningar. Vi får se vart det leder, och låter det ta sin tid.
Som sagt, släpptes ett fanzine på festen i fredags. Endast på papper och distribuerat i kanske femtio exemplar, sålda för fem kronor styck. Innehållet består mestadels av stora mängder text, som bara till viss del finns tillgänglig på webben. Hastigt sammanställt och layoutat en sen kväll på Konstfack, med hjälp av sax och tejp.
Ena framsidan pryds av ett vitt K mot en svart bakgrund (byggd av plastpåseplast). Andra framsidan pryds av ett svart K (byggt av skrivmaskinsfärgband) mot vit bakgrund. Oavsett vilken sida man väljer att börja läsa ifrån, fortskrider texterna endast på varje uppslags högersida. Om man tröttnar är det bara att göra som med ett kassettband: snurra artefakten 180°, och du hamnar mitt i något av andra sidans flöden. En klar skillnad mot den linjära endimensionaliteten i allt som är digitalt.
Givetvis är det fritt fram att digitalisera fanzinet. Vi väntar otåligt. Men att förvandla denna materiella artefakt till en digital datasekvens är inte bara en instrumentell uppgift att utföra, utan en aktiv handling som kräver vissa val. Framför allt måste digitalisatören välja vilken av sidorna som är framsida, för det digitala accepterar i princip bara en framsida. Ett alternativ är förstås att göra två olika filer. Vad filerna ska heta är dock oklart. Det analoga tillåter artefakter utan titel, sammanhållna endast av häftstift, men det digitala kräver titlar för att något ska hålla samman. Och vad detta fanzine heter är ännu så länge en öppen fråga. Hur den kommer att lösas ska bli spännande.
Något ska väl ändå sägas om innehållet. Där finns tidiga dokumentationer av The Spectrial, valda stycken teaterteori, ett par försök att dokumentera fenomenet Piratbyrån, samt en del texter relaterade till S23M/S23X/S23K – inte minst Piias utförliga berättelse om hur det var att ta bussen över den serbisk-ungerska gränsen, in i EU. Och en massa annat.
Goda nyheter från den handfull kopimister som under måndagen anlände till S23K-bussen där den står parkerad i en förort till Belgrad! Kort sagt verkar den funka, enligt chaufförsparet Svante och Björn. Vlidi skickade över ett par bilder:
Samtidigt som färden inleds på riktigt räknar vi med att skyltarna ändras från S23X till S23K. Rutten finns mappad och det är faktiskt en ren slump att bussen som införskaffades för att åka till Bolzano via Berlin fortsätter att åka nästan bara till B-städer: Belgrad – Budapest – Bratislava – Brno – Breslau (Wrocław) – Poznań – Gdansk – Nynäshamn – Stockholm.
Och därmed är bussen redo att fungera som spektakelcentral och presscenter under vår metateater The Spectrial. Håll utkik på just den sajten för löpande bevakning av rättegången och dess kringaktiviteter. Flera nyttiga webbresurser kring det hela är på väg upp, mikrobloggandet kommer att glöda, och även vissa dagstidningar har planer på livebloggare. Nästa vecka kommer att bli så vansinnigt kul – årets teaterhändelse!
(Och tack än en gång ni som donerade, för utan er vore detta inte möjligt.)
Efter att ha sågat en Berlin-utställning med föregivet politisk konst, följer här ett positivt exempel på en grupputställning med politisk laddad samtidskonst, som i höstas visades på Titos gamla “25 maj-museum” i Belgrad. Framför muséet syns, på bilden ovan, Piratbyråns buss S23X som faktiskt också var ett av de konstverk som presenterades inom ramarna för Oktobersalongen 2008 under dess sista vecka. Inne på muséet visades en utställning som curerats av Bojana Pejic. Den innehöll förvisso flera kanoniserade verk från den västerländska samtidskonsten (Pipiotti Rist med Ever over is all, Sigalit Landau med Barbed hula, Valie Export med sin pickadoll). Men allt detta bleknade i jämförelse med exemplen på konst som gjordes i “öst” medan det fortfarande var rådda socialistiska enpartisystem, särskilt i det Jugoslavien som bara delvis tillhörde östblocket.
Kraftfullast bland dessa var utan tvekan det vinnande bidraget till affischtävlingen inför 1987 års “Ungdomsdag” i Jugoslavien. Det lämnades in av New Collectivism, designkollektivet som vid sidan av Laibach och IRWIN utgör kärnan av Neue Slowenische Kunst. Affischen var en propagandamålning från Hitlertyskland, lätt remixad så att den tyska örnen bytts ut mot en jugoslavisk duva, och så vidare. Efter segern i affischtävlingen avslöjades detta, vilket chockade den jugoslaviska nationen och ledde till att Ungdomsdagen lades ned.
Ett femton år tidigare exempel på en liknande taktik visades i form av några sjukt snygga bilder på hur Serbienungraren Balint Szombathy, då en långhårig 22-åring, den 1 maj 1972 tågade ut på Budapests gator med ett Lenin-porträtt, något som för länge sedan hade slutat förekomma på kommunistpartiets officiella demonstrationer. Överaffirmationen provocerade en förvirring som den styrande ideologin knappast kunde hantera, trots att det förlöjligande syftet var ganska uppenbart. Balint Szombathy kom senare att deltaga i det globala nätverket av neoister.
Bredvis visas andra fotografier från samma tid, vars upphöjande till “konst” dock verkar ha skett först långt efter att de togs. De dokumenterar ett valmöte i Rumänien år 1975, just under övergången från kommandostat till övervakningsstat. De togs av Ion Grigorescu strax innan all fotografering på offentliga platser förbjöds i landet.
Shop Windows: Belgrade 1980, Belgrade 1999, Belgrade 2008 av Goranka Matić visar, precis som titeln antyder, fotograferade skyltfönster i Belgrad vid tre tidpunkter. Resultatet är oerhört kraftfullt.
I maj 1980 präglas butiksfönstren av nationalsorgen efter Titos död, med utställda porträtt. I februari 1999 bombar Nato och alla fönster är tejpade i asteriskliknande mönster för att inte skakas sönder. I februari 2008 har Kosovo förklarat självständighet och butikerna skyltar med skyltar från kampanjen “Kosovo är Serbien” – inte så mycket för att de vill sprida ett budskap, som för att de vill undvika att bli sönderslagna av arga ungdomar. Särskilt noga med denna säkerhetsåtgärd var butiker med utländska märken, exempelvis Nike.
Dessa tre stationer i Belgrads historia skapar en oerhört kraftfull kontrastverkan, som kan sammanfattas i form av ett flertal triader:
stolthet – skörhet – kränkthet
minne – nu – historia
avbildning – abstraktion – sanning
symboliskt – reellt – imaginärt
En historisk triad förekommer även i Igor Grubić‘ Micro Museum of Revolutionary Heritage. En fantastiskt simpel visualisering av gängse idéer om relationen mellan konst och kapital, representerade av en röd cirkel respektive en svart triangel. Uppdelningen är den samma, men överlappningarna skiftar mellan tre historiska epoker, varav den sista, “Radical dream in 21st century” får konsten att likna en Pac-Man på väg att sluta käften om kapitalets spjutspets.
Det fyrtiotal svar som kom in, med flera av den tidens främsta samtidskonstnärer representerade, visades också upp på utställningen. De allra flesta konstnärer som svarade var skeptiska eller avvisande. De tvivlade dels på möjligheten att genomföra en strejk på konstområdet, dels ansåg de att Goran Đorđević misslyckats med att formulera det positiva program som de ansåg var nödvändigt. Flertalet svar återspeglar en minst sagt naiv tro på Konsten som befriande politisk kraft. Allt som krävs för att aktivera denna kraft, menade flera, är att Konstnärerna, som distinkt och autonom grupp, driver egna gallerier där de curerar varandras verk, samt har representation i tidskrifter och muséer. Vissa sade samma sak fast i dogmatisk marxistversion.
Stöd fick strejkidén endast av ett fåtal, bland dem Sol LeWitt som i sitt svar citerade Gertrude Stein:
A work of art is either worthless or priceless.
Goran Đorđević lade hur som helst ned idén. Han ville gå längre, slutade kalla sig konstnär (så konsekvent att hans namn inte står med bland utställarna) och började i stället jobba med kopiering. Hans kopierande influerade kraftigt den slovenska kretsen kring NSK, vilket satt avtryck i Laibachs musik och i visuella remixer som New Collectivisms ovan nämnda affisch från 1987, som kan beskådas nedan.
I stället för årskrönika blir det en läsarundersökning som, efter produktivitetsstatistiken, får sammanfatta Copyriot. Omröstningen utgår från tolv av de kategorier som Copyriot-inläggen etiketteras med. Från varje kategori har valts ett inlägg, vart och ett från en av årets tolv månader, utom från juli månad som präglades av bloggstiltje.
Rösta på vad ni, som Copyriot-läsare, föredrar bäst. Välj själv hur ni vill tolka alternativen: Rösta på ett ämnesområde, på en typ av inlägg, på ett specifikt inlägg, eller (som i fallet juli) på ett icke-inlägg.
Här följer först de tolv kategorierna med exempelinlägg, därefter själva omröstningen.
Igår höll jag alltså föredrag på Valand i Göteborg, för en studenter från konst- och författarutbildningarna samt övriga intresserade.
Tre timmar var avsatta. I vilken ända skulle man börja? Tre möjliga ingångsvinklar tycks finnas i dessa sammanhang:
Den gråa: Upphovsrättens historia (ickelinjärt framställd, 1800-1900-2000).
Den konstruktiva: Samtida potentialer för att skapa mening ur överflöd (med praktiska exempel från t.ex. S23M/S23X).
Den dystopiska: Vilken framtid skapas av de pågående, upphovsrättsligt motiverade, regleringarna av nätet (om infrastrukturen och konkreta möjligheter, inte om individiders abstrakta rättigheter).
Jag valde att avstå från den tredje, dystopiska vinkeln – hur aktuell den än är just denna vecka. Började i stället med det långa historiska svepet och jobbade mig fram till samtidens frågor, vilket tog sin lilla tid. På motsvarande sätt kan sägas att frågorna om nuet och den nära framtiden kan approachas på minst tre olika sätt:
Själva behovet av ett “stort språng” – att motivera varför vi måste ersätta de dåliga frågeställningarna (som formulerades kring 1995-2005) med bättre frågor (som utgår från vår tids kulturella överflöd).
Rakt in i spekulerandet kring framtida konstnärlig praktik och kulturell offentlighet.
Risken med att hoppa rakt in i framtidsfrågorna kan vara att diskussionen blir lite för bekväm och ofta även abstrakt. Hur långt ifrån moraliserandet man upplever sig vara, finns risken att man bygger diskurser som kan övertas av de aktörer som mest vill få sina försök att inskränka fildelningen att framstå som lite fräschare. Detta är ett dilemma som Piratbyrån ständigt ställs inför, och som jag är rätt säker på att även exempelvis The Swedish Model/Digital Renaissance måste brottas med dagligen.
Alltså valde jag den mittersta ingången, som jag bygger upp kring frågan om kulturellt överflöd, den närmast existensiella frågan om vad man gör med musiken när man har all musik som någonsin spelats in omedelbart tillgänglig. Kan den alls bli meningsfull för oss? Slutsatsen blir, kort sagt, att vi förvisso behöver algoritmer, men framför allt måste bygga mellanmänskliga sammanhang. Dessa communities funkar oftast bäst om de är medelstora, i gråzonen mellan vad som i institutionella sammanhang uppfattas som “privat” respektive “offentligt”, och dessutom kan ha provisorisk karaktär, ibland med porösa gränser, ibland tillfälligt slutna.
Dessa idéer som främst utvecklats med avsikt på musik, skapade en del intressant respons när de mötte frågan om litteratur. Inte minst de bägge initiativtagarna till seminariet, författaren Mats Kolmisoppi och konstteoretikern Fredrik Svensk, ställde frågor om vart idén om offentligheten tar vägen. Om idén om sammanhängande litterär offentlighet i USA är helt fragmenterad i diverse litterära subkulturer, lever den i någon mån vidare i Europa. Mats påpekade att det kan finnas en poäng i att värna detta. Jag håller med, fast tror i det större perspektivet att långsiktigt hållbara offentligheter måste byggas (om) underifrån. De mindre, provisoriska gemenskaperna kan utgöra ett slags cellstruktur för detta. Alternativet blir i praktiken att låta offentlighetens idé i allt större grad vila på centraliserade noder (Amazon, Knuff, Facebook, etc.) vilket är minst sagt problematiskt. Vi måste acceptera rörelser av centralisering, men också upprätthålla den mångfald av mindre, självorganiserande och överlappande gemenskaper som kan överleva enskilda index. Då behöver inte de nödvändiga motrörelserna av decentralisering lämna efter sig ett tomrum, som genast kan tas över fullständigt av nästa superaktör. ChrisK kom in på liknande tankegångar i sin kommentar.
Frågan kom också upp vad jag menar med “värde”, exempelvis när jag säger att den enskilda filen förlorar allt värde när man har all världens musik i sin ficka. Svaret är att jag i första hand syftar på känslomässigt (estetiskt, sublimt, socialt) värde, men att detta givetvis är en förutsättning för vad som kan ha ett ekonomiskt värde. Hittills har jag gillar att låta det ena följa underförstått på det andra, men kanske jag ska bli tydligare på att göra åtskillnaden. Och som Fredrik påpekade var det väl länge sedan som någon inom den renodlat estetiska diskursen trodde att värdet eller meningen ligger inneboende i själva objektet. Men min poäng är att en idén om att “content” måste ha ett värde i sig, oberoende av sina kontexter, fortsätter att bestämma politiken, inte minst på EU-nivå, vilket ger oss monstruösa direktiv typ IPRED.
Vi diskuterade också ljudböcker, som jag beskrev som det kanske mest extrema exemplet på “content without context” – fast då syftar jag ju på affärsmodellen, inte på hur ljudböcker eventuellt används (även om även användandet hittills har varit totalt individuellt, totalt frånkopplat från plats och sammanhang – till skillnad från exempelvis inspelad musik och även från film). Detta ledde fram till en del spekulerande kring litteraturens performativa kvaliteter.
Behöver väl knappast påpeka att ingen av alla de i salen – framtidens svenska konstnärer och författare – hade något att invända mot tankarna om exemplarförsäljningens död och upphovsrättens kollaps. Däremot framfördes vissa utmanande tankar, exempelvis kring hur man kan börja tänka sig framtida funktioner för att sammankoppla personer med diskurser, bortom rådande upphovsmannaidé.
När seminariet slutade klockan 17.00 räknade jag auditoriet till 41.
