Search Results for 'roswall' ↓

Fronesis nya nummer om kulturpolitik är här (och Johan Söderberg leker Håkan Roswall)

Tidskriften Fronesis nya nummer om kulturpolitik, som slutligen kom från tryck härom dagen, är oerhört läsvärt. Öppnas med en översatt artikel där den gode Fredrik Stalder diskuterar kultur som produkt respektive process, varpå Otto von Busch tar vid med ett teoretiserande och visualiserande av hur man kan tänka sig lokalt förankrade kulturutbyten. Likt brukligt bjuder Fronesis även på en översatt klassiker att ta ställning till, i detta fall resonemangen om scenkonstens permanenta kris av ekonomen William J. Baumol. Här finns angelägen kritik av ideologiska föreställningar om ett kunskapssamhälle, samt en mycket skarp liten observation av idéhistorikern My Klockar Linder gällande hur tidigare svensk forskning om kulturpolitik har missuppfattat ett tal av Per Albin Hansson. Med mera. Ja, förresten så medverkar jag även själv med en artikel om regleringen av musiklivets amatörer, men till den kan vi återkomma när jag är hemma i Stockholm med möjlighet att lägga upp den som pdf.

Fronesis bjuder även på ett kortare utdrag ur A hacker manifesto av McKenzie Wark, diskuterandes hur “hackers” (mycket brett definierat) i neomarxistiska termer kan förstås som en klass. Texten är försedd med en intressant inledning skriven av Johan Söderberg, som bland annat diskuterar beröringspunkterna mellan Warks hackerklass och Richard Floridas “kreativa klass” (där den senare teorin uttryckligen tar avstånd från varje tanke på klasskonflikt). Läsvärt med många referenser till Richard Barbrook.

Men det är sannerligen komiskt att Johan Söderberg inte kan skriva en text utan att återkomma till samma påstående, som han aldrig ens försökt att belägga, nämligen att The Pirate Bay “har organiserats av entreprenörer och bedrivits i vinstsyfte”. När han påstod det i förra årets bok Allt mitt är ditt refererade han till påståenden från kammaråklagare Håkan Roswall. Stockholms tingsrätt avvisade dessa påståenden – enligt den fällande domen kunde det inte beläggas att någon av de tilltalade skulle ha gjort några personliga vinster från The Pirate Bays annonser.
Johan Söderberg ger sig dock inte. Nu hänvisar han i stället till en SvD-artikel från den 5 juni 2006, publicerad några dagar efter razzian. Allt den artikeln konstaterar är att det kostar pengar att köpa annonser på The Pirate Bay, ganska mycket pengar vid det aktuella tillfället (vilket delvis hade att göra med att intresset för sajten var exceptionellt stort just då). Artikeln är en journalistisk produkt som sannerligen inte ger några belägg för att The Pirate Bay “har organiserats i vinstsyfte”. Att Johan Söderberg ändå anför denna artikel, och endast den, som stöd för sitt påstående, det får sägas vara ganska magstarkt i en text med akademiska ambitioner. Att Fronesis släppte igenom referensen får ses som ett olyckligt misstag i arbetet. (Min egen text fick en grundlig granskning av redaktionen och jag ombads förtydliga ett par referenser. Jag är tacksam för sådant.)
Mysteriet som kvarstår är varför Johan Söderberg inte klarar av att skriva en text utan att leka Håkan Roswall. Han har ju annars en hel del att säga.

Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras

Oavsett om klubben var svart eller gråtogs 6-8 datorer i beslag vid polisrazzian hos Forskningsavdelningen.

Enligt en annan person med insyn i tillslaget nyttar beslaget av datorer särskilt mycket till. En av datorerna, en laptop, tillhör en av de aktivas arbetsgivare och innehåller bara jobbmaterial.
– Övriga är krypterade. Och det kommer inte polisen att lyckas knäcka, säger personen.

Utkantet skriver i sitt pressmeddelande:

Vid vår genomgång efteråt visade det sig att polisen stulit tre stationära datorer, tre laptops (av vilka två tillhörde privatpersoner som lämnat dem där och en innehöll vår kulturförenings medlemsregister), en digitalkamera, en router och en mobiltelefon. Eventuellt har de även stulit mer elektronik som vi inte har överblick över ännu.

Flera paralleller kan anas till inslaget mot Piratbyrån, vars server stod hos samma internetföretag som The Pirate Bay och även den beslagtogs. Mellan maj 2006 och oktober 2007 hölls Piratbyråns server i beslag. Kammaråklagare Håkan Roswall påstod att det behövdes för utredningen. Att ta en kopia skulle nämligen vara oerhört omständligt, påstod han – och rätten köpte det argumentet.

När tingsrätten sommaren 2006 tog ställning till vårt krav på att beslaget av Piratbyråns server skulle hävas, plockade Håkan Roswall fram ett prejudikat.

Det var från 1983 och handlade om en bil. Nej, jag skämtar inte. En stackars bilägare hade vid denna tid fått sitt fordon konfiskerat av staten, för att det ansågs kunna ha betydelse för en utredning där han själv inte var misstänkt(?), och som ett år senare lades ned utan åtal. Domstolen hade då kommit fram till att det var helt i sin ordning, eftersom den skada bilägaren drabbades av inte vägde upp värdet för utredningen att behålla bilen inlåst. Därför, menade Håkan Roswall, bör rättspraxis tolkas som att man mer eller mindre kan strunta i vad som drabbar ”tredje man” så länge åklagaren anser sig ha viktigare planer för konfiskerad egendom.

En rättspraxis som inte erkänner skillnaden mellan en bil och en dator är absurd. Dels för att datorn minskar i värde mycket snabbare än bilen, men framför allt för att informationen på en hårddisk borde gå att kopiera inom ett dygn, varpå datorn kan lämnas tillbaka. När polisen i stället håller en dator i över ett års tid kan det inte betraktas som annat än sabotage.
Vi lever i hög grad våra liv, såväl arbete som fritid, i och genom våra datorer. Informationen i datorn kan inte ersättas så som ens bil kan ersättas av att ta taxi eller buss. Om inte reglerna för beslag av digitala lagringsmedier rättas till, kommer vi framöver att få se allt fler fall som dessa. Huruvida polis och åklagare medvetet använder beslag för att försvåra för olika grupperingar att upprätthålla sin verksamhet kan få vara osagt. Blotta misstanken om att så är fallet är förödande för tilltron till rättssystemet. Att poliser inte utdelar bestraffning, innan ens ett åtal har väckts, är liksom en grundprincip.

Hur det går med Forskningsavdelningens datorer ska bli intressant att se. Hoppas att stackaren som fick jobbdatorn konfiskerad inte hamnar i trubbel. Detta är ännu en aspekt – många av oss bär runt på datorer som inte är våra egna.
Slutligen är det värt att fundera över frågan om beslagtagna hårddiskar i förhållande till information som lagras online, exempelvis på Google.

Här är det läge för pigga riksdagspolitiker att initiera en rejäl översyn, för en mer rättssäker reglering av beslagsregler för datorer och lagringsmedier. Syftet måste vara att polisen inte ens ska kunna misstänkas för att använda beslag som bestraffning. Lösa formuleringar duger inte, utan särskilda regler krävs för digital utrustning.

Johan Linander (c) har tidigare tagit upp frågan men mer krävs.

Uppdatering:
En aspekt som inlägget delvis missade tas upp i en kommentar hos MMN-o:

Jag tänker inte så mycket på dataförlusten. Utan mer på rätten till privatliv.
I vissa fall rymmer en dator mer privatliv än ett hem. Därför tycker jag att lagstiftningen är en smula obalanserad när datorer kan beslagtagas förhållandevis lättvindigt, medan bestämmelserna för husrannsakan är väldigt stränga.

Nu tänker jag visserligen inte så mycket på privatliv, utan mer på dataförlusten. Men grejen här verkar vara att flera av besökarna på punkspelningen fick sina ägodelar beslagtagna, inklusive datorer. Rättspraxis utvecklades innan privatpersoner hade datorer, än mindre bärbara sådana. Vid tillslag mot en offentlig eller halvoffentlig lokal, är det inte rimligt att de datorer som lokalens besökare kan konfiskeras fritt, åtminstone om inte särskilt tillstånd har givits för just detta. Rimligtvis borde varje enskild beslagtagen dator betraktas som en husrannsakan, och kräva särskilt tillstånd.

Bönhasarnas revansch?

Som nämts i ett tidigare inlägg innehåller det nya numret av Fronesis min artikel “Bönhasarnas revansch? Regleringen av musiklivets amatörer”. Nu finns den upplagd som 11-sidig pdf på Zshare. Det handlar om skråprivilegierna för 1600-talets stadsmusikanter, fanzunkarsynkoper på 1930-talet, svartspelande dansband på 1970-talet, konflikten mellan elitism och amatörism inom proggrörelsen och mer samtida idéer om “pro-ams“.

Per Gudmundson refererar artikeln på ledarplats i dagens SvD (liksom han gjort tidigare med andra delar av min forskning, de som berör diskoavgift och dansbandsdöd). Likt tidigare generaliserar Per Gudmundsson resultaten från musikområdet till en allmän kritik av fackföreningarna, vilket får stå för honom. Andrea Doria hugger från vänster och TCO:s Thomas Janson invänder: “Att jobba för en folköl kanske frälser ett band men rimliga villkor i arbetslivet frälser fler.”
Frågan om amatörism kommer inte undan frågan om i vilken mån som kulturområdet ska förstås som en egen sfär. Någon simpel formel kommer vi aldrig att nå fram till. För att citera artikelns slutkläm:

Ett fullständigt professionaliserat musikliv – moderniseringsteoriernas tänkta fullbordan – vore ett fullständigt stagnerat musikliv, som dessutom snart skulle självdö på grund av noll nyrekrytering. Samtidigt råder fortfarande konsensus om att en viss möjlighet att professionalisera sig är någonting som samhället bör garantera. I denna avvägning är facklig hänsyn omöjliga att skilja från rena smakomdömen. Någon enkel formel kommer aldrig att kunna hittas. Amatörfrågan kommer att, i en eller annan form, förbli föremål för kulturpolitiska konflikter.

Bokförlag är inte lika onödiga som skivbolag

Missade Bokmässans antagligen kloka panelsamtal om författare och förlag, det med bland andra Unni och Isobel. Lite återberättas av Anna Troberg och Lina Kalmteg.

Slapp också Förläggareföreningens samtal om “bokbranschen och den digitala världen” men därifrån kom en lång och vass rapport från Kalle Magnusson (som även bjuder på en länklista).

Är då bokförlag onödiga? Nej. Så tror bara de som väljer att bortse från skillnaden mellan olika konstarter och olika medieformer. Bokförlag och skivbolag må ha enats i kampen för dumhet, men relationen författare-redaktör/förlag är inte densamma som relationen musiker-producent/skivbolag. Framför allt finns det ingen stabil definition av vad en “producent” är i dagens musiktekniska situation.
Musiker kan i många fall klara sig bra utan skivbolag, vilket också beror på att urval av musik kan göras relativt snabbt (att lyssna igenom några låtar tar inte alls så lång tid som att läsa igenom en bok), vilket även betyder att urvalet i högre grad kan distribueras på kollektiv.
Om vi däremot vill att böcker i någon mening ska vara stabiliserande stopp, till skillnad från bloggarnas flöde, behöver författarna har någon form av redaktör. Någon som går igenom texten och föreslår förändringar fram till den slutpunkt då man gemensamt kan komma överens om att det är dags för tryckning. Ännu ett skäl till detta är att författandet trots allt är en ensam syssla på annat sätt än vad musikutövandet är.
Således är det rimligt att tänka att bokförlag framöver kan ha en större roll att spela inom urvalet av litteratur, än vad skivbolag har inom urvalet av musik. (Just detta tycks Isobel, som just gjort slut med Bonniers, ha framhållit i det ovan nämnda panelsamtalet.)

Fast visst går det att tänka sig att förlagsfunktionen sprids ut, som Anna Troberg förutspår:

Jag pratade till exempel om att förlagens kompetens skulle bryta sig loss från förlagen och börja arbeta enligt någon sorts frilansmodell, inte att man skulle bilda nya statiska kluster som liknar dagens förlag. Jag menade att man skulle kunna välja helt rätt medarbetare för varje del av varje separat projekt och därmed få en helt annan kreativ dynamik än när man jobbar med de paketlösningar som de traditionella förlagen erbjuder. Kort sagt, använd ungefär samma kompetens, men använd den medvetet och dynamiskt.

Å andra sidan: Vad är Anna Trobergs omfamnande av maximalt flexibla projektmodeller annat än den samtida arbetsmarknadens förhärskande ideologi (en ideologi som skulle kunna stämplas som nyliberal eller postfordistisk)? Utan att låsa fast oss i trötta politiska kategorier, bör vi nog ägna en tanke på flexibiliseringsmyntets baksida. Angela McRobbie skriver i nya numret av Fronesis:

För gammal för att vara inne? För osäker för att klara av att marknadsföra dig? För olycklig för att festa? Sådana bekymmer kommer bara de redan kända tillåta sig att ha.
/…/
De barnlösa unga kvinnorna kommer alltså att lägga beslag på så många av de nya kulturjobben som de kan /…/ Detta omformar och framhäver klasskillnaderna mellan unga kvinnor. Och när flytande gränser träder i stället för fasta strukturer framstår de projektjobb som snappats upp vid bardisken som utslag av “tur”. På dessa nöjesbetonade platser som karakteriseras av någon viss “scen” eller “atmosfär” döljer själva uppluckringen av gränsen mellan arbete och fritid de materiella hinder som ställer sig i vägen för upptäckten av “talanger”.

Uppdatering: Tobias Nielsén skriver mycket intressant om bokens framtid.

Kluster och kosing

Förra inlägget konstaterade att tingsrätten i sin dom avfärdade åklagarens påståenden om att de The Pirate Bay-åtalade gjort miljonvinster på reklamen. Allt som konstaterades var att driften finansierats via reklamintäkter, administrerade av israelen Oded Daniel. Tingsrätten ansåg detta dock tillräckligt för att klassa hela verksamheten som “kommersiell” vilket är en förutsättning för att utdöma ett års fängelse. Läs detta inlägg innan du fortsätter.

Göran Greider gnäller: Peter, Fredrik och Gottfrid “vågar inte tillstå att de försökt tjäna pengar på sin sajt”, skriver han. Visserligen fick detta åklagarpåstående inte ens stöd i domslutet. Men för Göran Greider, liksom för Håkan Roswall, är det en självklarhet att den som driver en potentiellt lönsam verksamhet också väljer att profitera på den.
För någon som saknar egen erfarenhet av att driva nätprojekt, kan det givetvis te sig obegripligt att inte bara outsourca ekonomiavdelningen, utan även all potentiell vinst från annonsförsäljningen. Hur kan man, bara sådär, avstå från pengar?

För oss som däremot sysslar med spontan klusterorganisering är det inga märkvärdigheter. Vi vet hur dynamiken kan dö av den formalisering som ett stadigt penningflöde innebär. Hur administrationen av en kassa tvingar fram starkare gränsdragningar mellan insida och utsida, vilket dödar lusten som drivkraft för tillfälliga inhopp.
I verksamheter som knappt kräver något kontinuerligt arbete, men däremot kostsam hårdvara och bandbredd, kan det vara en fördel att skjuta all ekonomisk administration så långt ifrån sig som det är möjligt. Så har The Pirate Bay gjort, och så har även Piratbyrån gjort, om än på ett annat sätt.
Observera att det inte handlar om idealistiskt moraliserande över pengar, utan om en alternativ organisationsmodell, som helt klart kan leda till intäkter, fast indirekt och individuellt – företrädare för såväl The Pirate Bay som Piratbyrån tar betalt för föreläsningar. Tjänar vi då pengar “på” fildelning när vi föreläser?

Tingsrätten avfärdade åklagarens påståenden om miljonvinster

Åklagaren lade mycket krut på att påvisa att de åtalade drivit The Pirate Bay i vinstsyfte. I slutpläderingen påstod han att vinsten uppgick till tio miljoner kronor om året, efter att driftskostnader betalts.

– Vinsten är minst tio miljoner. Då är inte The Pirate Bay någon ideell verksamhet, utan en affärsverksamhet. Det är geschäft, sade Håkan Roswall under pläderingen.

Påståendet bekräftas inte i tingsrättens dom. Enligt tingsrätten är det endast klarlagt “att åtminstone sammanlagt 1 200 000 kr betalats till de tilltalade för reklamutrymme på The Pirate Bays webbplats”. Inte ett ord om vinst! Snarare bekräftas att reklamen finns där för att täcka driftskostnader. Ändå skriver tingsrätten, i följande mening, att betalningarna belägger att driften av The Pirate Bay får anses “ha skett inom ramen för ett kommersiellt syfte” (s. 71-72).
Detta som uppföljning till konstaterandet tidigare i domskälen, att åtalet om medhjälp innebär att “tingsrätten måste pröva /…/ om, och i vilken omfattning, det är fråga om ett kommersiellt utnyttjande av nämnda verk och prestationer” (s. 49).

Varför detta behöver klargöras blir tydligt senare i domskälen, där straffsatsen diskuteras. (s. 78-80). När maximistraffet för upphovsrättsintrång i början av 1980-talet höjdes från sex månader till två år, betonades det i förarbetena (prop. 1981/82:152) att de högre straffen endast skulle användas vid “omfattande kommersiella olovliga utnyttjanden”. Man syftade givetvis på exemplarframställning och -försäljning, inte på medhjälp till tillgängliggörande. Hur som helst – för att utdöma ett års fängelse, måste domstolen anse det belagt att det påstådda brottet i någon bemärkelse är “kommersiellt”. Tingrätten menar i sin dom att “tillhandahållit möjligheterna för andra att tillgängliggöra och ta del av upphovsrättsligt skyddat material”, och att detta har skett “på ett kommersiellt sätt” (s. 80, 103).

I korthet: Tingsrätten avfärdar i det tysta åklagarens påståenden om att de tilltalade tjänat pengar från annonserna på The Pirate Bay. Ändå, menar tingsrätten, är The Pirate Bay är en verksamhet med “kommersiellt syfte”, eftersom den är finansierad.

Ordet “kommersiell” används inte särskilt många gånger i domen. Bortsett från referaten av parternas inlagor, nämner tingsrätten det bara i nyss nämnda fyra-fem passager. Begrepp som “vinst” eller “förtjänst” (eller motsvarande) används inte alls i beskrivningarna av The Pirate Bays verksamhet.
Domskälen representerar därför en begreppsglidning. “Kommersiell” definieras av SAOL som “affärsmässig; som i första hand tjänar vinstintressen”. Den äldre definitionen i SAOB tar fasta dels på handelsväsendet, dels på erhållande av vinst.
Begreppslidningen kunde även noteras i höstas, i förarbetena till Ipred-lagen, samt i socialdemokraternas motförslag. Där användes det slippriga begreppet “kommersiell skala” som i klarspråk bara tycks betyda “stor skala”. Någonting ska alltså kunna stämplas som kommersiellt, med den strängare rättsliga syn som det kan medföra, alldeles oavsett om det inte finns ett vinstsyfte eller en vinst.

Även om man skulle stå fast den gängse definition där någonting måste ha ett vinstsyfte för att klassas som kommersiellt, kvarstår oklarheten hos vem som ett vinstsyftet ska finnas, för att den strängare straffsatsen ska kunna utdömas. Rimligtvis hos den som döms, kan man tycka. Men tingsrätten har valt att behandla The Pirate Bay som ett “team” (s. 67-68, 78) bestående av inte fyra utan fem personer: de fyra dömda samt den israeliska annonsförsäljaren Oded Daniel.

Av allt att döma har Oded Daniel kunnat behålla en ansenlig vinst, efter att han betalt fakturor åt The Pirate Bay. Här finns ett klart kommersiellt syfte – hos en person som inte ens blev åtalad. Då väcks två intressanta frågor. För det första: Smittar vinstsyfte via e-post? (Tingrättens tal om ett “team” implicerar detta.) För det andra: Varför har ingen väckt åtal mot Oded Daniel? (En ledtråd till den andra är att Israel saknar utlämningsavtal. Men även i Israel finns det antipiratbyråer och domstolar.)

Åklagarsidan politiserar

Under torsdagen blev rättegången öppet politisk. När åklagarsidan började fråga ut Fredrik hoppades det friskt mellan ämnena, men en återkommande ambition handlade om att bevisa ideologiska motiv bakom hans inblandning i The Pirate Bay. Formellt handlar det om att påvisa ett uppsåt, vilket i och för sig är rutin i rättegångar. Praktiskt innebär det att varje tecken på att Fredrik skulle ha en kritisk inställning till rådande upphovsrätt preseras som försvårande omständigheter. Åklagarsidan försöker, de facto, få honom dömd för sina åsikter.
Om någon i The Pirate Bay-trion är helt opolitisk så är det ju Fredrik, men av någon uppfattar åklagarsidan opolitiskhet som en förmildrande omständighet och plockar därför fram ny “bevisning” (vilket irriterade domaren). De visar upp en filmupptagning från demonstrationen på Mynttorget där tal hölls av bland andra representanter för Ung Vänster och LUF, jag själv för Piratbyrån, samt Fredrik som representant för The Pirate Bay. Att han personligen, tre dagar efter razzian, kunde närvara och berätta att sidan just återuppstått, var oerhört viktigt. Själva talet var dock spökskrivet av folk i Piratbyrån. Vad allt detta nu spelar för roll. Att åklagarsidan tycker det, får en förstås att undra om de menar att en identisk sökmotor utan ideologisk överbyggnad skulle vara laglig. Samt om de menar att politiska opinionsuttryck i sig kan vara kriminella. De skulle förstås svara nej på den senare frågan, men hela upplägget, hur de pratar om Piratbyrån och vill utreda dess relation till The Pirate Bay, är ganska olustigt.

En intressant detalj är att videoupptagningen där Fredrik håller tal är inspelad av Rosemari Södergren, som inte alls uppskattar att åklagaren använder den på detta sätt. Är hennes rättigheter irrelevanta i rättssalen? Därtill verkar det som att klippet visades direkt från piratsajten YouTube, där det finns tillgängligt utan att formellt tillstånd inhämtats från övriga rättighetshavare (om talet har verkshöjd, vilket det bör ha, har både talskrivaren och Fredrik rättigheter i det). Om åklagarsidan hade gjort så man egentligen ska göra och på förhand anmält klippet som bevisning, skulle alltså Rosemari Södergren (om hon kommit ihåg sitt gamla lösenord) ha kunnat ta bort det från YouTube. I princip hade även Piratbyrån och Fredrik själv kunnat begära att det plockades ned på grund av upphovsrättsintrång, och hur som helst kan YouTube utan närmare motivering när som helst ta bort ett klipp. Nog är detta intressanta sätt att påverka rättsprocesser! Å andra sidan hade åklagarsidan kunnat ladda ner klippet från YouTube genom att använda något aktuellt hack, fast det är en möjlighet som de nog egentligen inte vill vidkännas…

Även i förhör med Gottfrid visade åklagaren att han tydligen anser åsikter vara försvårande. Gottfrid förklarar att The Pirate Bay skapas av användarna, att detta är själva tanken. “Det vill säga yttrandefrihet?” frågar Håkan Roswall, i hopp om att få ett jakande svar som skulle peka på ideologiska motiv. Fast i stället svarar Gottfrid: “Jag skulle hellre betrakta det ur ett rent tekniskt perspektiv, som en förmedlingstjänst.”

Allra intressantast är nog ändå krocken mellan två världar: Åklagarens värld där allt som händer måste ha beordrats av någon, och vår värld av spontan klusterorganisering.

Uppdatering: Fredag morgon. Håkan Roswall inleder förhöret med Peter med att försöka “avslöja” att Piratbyrån skulle vara kritisk mot rådande upphovsrätt, och med att pressa Peter på hans åsikter. Detta är stötande.
Åsiktspolis i Stalinanda” är Oscar Swartz träffande beskrivning.

Om rollbesättningen i en av de kommande teatrarna

Marcin tycker det är märkligt att ingenting skrivs om åklagarsidans val av vittnen i den kommande rättegången mot The Pirate Bay. De har alltså bjudit in en serie branschbossar från film- och skivindustrierna. Man rentav flyger in den internationella Ifpi-bossen John Kennedy från London.

Alla dessa är säkert jätteduktiga på att i siffror förklara hur stora skador fildelningen påstås ha orsakat på de affärsmodeller som de gillar. Åklagaren tycks ha glömt bort att domstolen inte ska ta ställning till frågan om fildelningens existens, utan om svensk lag förbjuder länkning till upphovsrättsskyddade filer.
Naturligtvis vet alla att tingsrättens beslut rent rättsligt inte kommer att vara värt mer än pappret det skrivs på, eftersom domen kommer att vandra vidare uppåt i både en och två instanser. Alltså får vittnesvalen betraktas som en rent teatral fråga. Kul att Håkan Roswall resonerar som oss på den punkten, fast mer symmetriskt än så blir det knappast, utan det kan förväntas två helt olika parallella teaterpjäser som delvis delar samma scen.
De har förvisso heltidsanställda skådespelare och en armé av sufflörer. Men vi har något som inte de har: Vi har en buss, som bara ska köras upp från Belgrad, men det verkar ju fixa sig för insamlingen fick ju genom många bäckar små ihop de önskade tjugotretusen kronorna på bara åtta dagar! Ett varmt tack till alla er som donerade – kom ihåg att ni är VIP-gäster på festen, planerad till första rättegångshelgen. Musiken kommer att bli vansinnesbra, fast lokalbokning är ännu inte helt löst. Vad som helst duger inte. Som vanligt brinner det i knutarna men det brukar vara så vi jobbar i Piratbyrån.

För att återgå till rättegångsteatern – The Spectrial, som vi kallar den – finns det inga skäl att uppröras över åklagarens val av branschvittnen. Vill man framställa sig som giriga storbolag så… fine, lite uttjatat bara. Mer anmärkningsvärt är placerandet av mutsnuten Jim Keyzer i huvudrollen. Där är det seriöst viktigt att få till stånd en riktig debatt om hur oförblommerade mutor som är OK inom poliskåren, och vilket värde (om något) en mutad polis har.

Jim Keyzer-grejen är bara en av många saker som behöver rotas fram ur det digra arkivet med The Pirate Bay-relaterade turer. Nätpolitikens sedvanliga guldfiskminne är faktiskt här ett problem, men nätets goda arkiv utgör en stor del av botemedlet – arkiven behöver bara aktualiseras genom nya index. Christian Engström har sammanställt en oerhört värdefull länksamling. Där påminns även om Copyriots tidslinje över påtryckningarna som föregick tillslaget. Plugga på! Och hitta gärna på egna teaterscener för att komma närmare det kopimistiska målet: Total panspektakulär dominans!

Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”?

I veckan utkommer en ny bok på svenska som fyller flera luckor genom att sikta mitt på aktuella strider om upphovsrätten: Allt mitt är ditt av Johan Söderberg. Förhoppningsvis kommer den att stötas och blötas på bloggar och kultursidor, och även ta plats på litteraturlistor i såväl samhällsvetenskapliga som konstnärliga högskoleutbildningar. Bokens form är varken renodlat journalistisk eller akademisk. I stort sett sammanför den sådant som redan skrivits på olika områden, inom ett uttalat ideologiskt ramverk betecknat som vänster. Även om ordet socialism är frånvarande från framtidsvisionerna – med slutmålet att fullständigt upphäva “skiljelinjen mellan producent och konsument” – så är grundperspektivet marxistiskt:

Bortom immaterialrätten hägrar en värld där var och en fiskar på förmiddagen och gör litteraturkritik på kvällen, utan att bli varken fiskare eller kulturarbetare. [221]

Allt mitt är ditt består av kapitel med olika inriktning. De klart starkaste är bägge mittenkapitlen om hacking respektive deltagarkultur, där Johan Söderberg i högre grad utgår från personliga erfarenheter. De omramas av kapitel om upphovsrätten och dess ideologi, vilka är mer problematiska. Den tudelade recensionen här på Copyriot hade gärna börjat i den mer positiva sidan, om det inte vore för att boken har fått den väldigt reducerande (men säkert mer säljande) underrubriken “Fildelning, upphovsrätt och försörjning”. Tyvärr lär väl därmed tidningarnas recensioner bli lika begränsade.

Redan på de första sidorna börjar Johan Söderberg tala om “nätpiraterna”. Eftersom begreppet aldrig definieras kan författaren låta sig glida mellan två högst olika betydelser: dels de faktiskt involverade i diverse upphovsrättsöverträdelser via internet, dels de olika debattörer och grupper som via internet för en kritisk diskussion kring upphovsrättens funktion. Dessa klumpas samman till en enhetlig politisk position som aldrig bemöts direkt utan endast svepande – till skillnad från åsikter som uttryckts i papperstidningar, vilka konsekvent får namn och källhänvisning.
Johan Söderbergs nedlåtande von oben-perspektiv gentemot “nätpiraterna” är beroende av att pappersbokmediet ger honom vissa privilegier, vilka han aldrig reflekterar över, hur väl han än kan redogöra för Foucaults analys av författarfunktionen.
Uppfattningen om “ideologins död” är enligt Johan Söderberg “allenarådande bland nätpiraterna”, ett mycket märkligt påstående. “Nätpiraterna” strävar vanligen efter “ett ovillkorligt avskaffande av upphovsrätten”, och de påstås samfälligt förespråka “att artisten får betalt i exponering snarare än i pengar” – vilket Johan Söderberg sedan kan avfärda som en nyliberal villfarelse. I sin iver att framstå som den ensamme vänstermusketören måste han få det till alla andra är höger:

I vilket fall är förbindelserna täta mellan nätpiraternas talesmän och högerns tankesmedjor. De mest röststarka opinionsbilderna inom det immaterialrättskritiska lägret har engagerats i att skriva för och delta i seminarier arrangerade av Timbro, Den Nya Välfärden, och högertidningen Neo. Det klingar falskt när samma människor hävdar att den immaterialrättsliga frågan inte kan förstås i termer av traditionell blockpolitik. Sanningsenligare vore att säga att debatten monopoliserats av högern till den grad att alla positioner kring immaterialrätten förenas i ett liberalt samförstånd. Min ambition med boken är att ge röst åt den andra sidan, det vill säga att analysera ställningstagandena för och emot immaterialrätten utifrån ett vänsterperspektiv.

Även om namn konsekvent utelämnas, så utgår jag från att de opinionsbildare som Johan Söderberg avser bland annat syftar på Swartz och Nylander, men även på mig. För jag skrev en gång i Neo, och skrev dessutom nyligen för nyliberala Cato. Sålunda är Copyriot “höger”? Enligt samma guilt-by-association-logik blir dock Copyriot minst lika mycket “vänster”. Jag har skrivit långt mer för Arena än Neo och deltar betydligt oftare i arrangemang som anses vara “vänster”. Men suck, vilken tramsargumentation.
Man får intrycket att Johan Söderberg kräver att alla interventioner i upphovsrättens strider måste ges en åtföljande ideologisk förklaring, underordnas ett större mål. Konsekvensen kan då bara bli att en stenhård gräns måste dras upp mellan politik och lek – vilket är extremt intressant, med tanke på den centrala roll som han ger leken i övriga kapitel.

Att fler “åsikter bröts mot varandra internt i det immaterialrättskritiska lägret” vore högst önskvärt. Denna recensions kritiska anslag syftar just till sätt att stimulera sådan debatt. Johan Söderberg misslyckas däremot med att uppnå den diversifiering han säger sig eftersträva, så länge han fortsätter att själv klumpa samman “nätpiraterna”.

Den marknadsliberala tolkningen av immaterialrätten hos Karl Sigfrid och “pirat-moderaterna” överensstämmer i stort med hur talesmännen för Piratpartiet och debattörerna i bloggosfären förstår saken. Några av de senare lägger tonvikten på informationsteknologins unika egenskaper, medan andra hämtar inspiration i tysk medieteori och fransk poststrukturalism. Men på en punkt är rösterna samstämmiga: de tänker sig att en marknad i information kan existera utan immaterialrätten. Det antagandet bottnar i en nyliberal grundsyn som blundar för statens och lagstiftningens roll i att upprätthålla privategendomen och marknadsutbytet.

Anklagelsepunkten om “nyliberal grundsyn” är alldeles uppenbart riktad mot (bland andra) Copyriot. Tyvärr är den svår att bemöta eftersom det är fullständigt oklart vad Johan Söderberg menar med “en marknad i information”. Om något, så brukar Copyriot argumentera för att sådana fantasier är dödsdömda, eftersom information endast har värde i sina kopplingar till sådant som inte går att kopiera. Och hur kan han påstå att det finns en “samstämmig” ovilja att se statens roll?
Visserligen är jag van vid att från och till bli stämplad som såväl kommunist som nyliberal som annat, men då vanligtvis av personer som vill försvara sin egen vägran att sätta sig in i frågor.

Journalistiska formuleringar som “de bägge kombattanterna” positionerar författaren som utomstående betraktare med lätt rynkad näsa. En svartvit motsats målas upp, bara för att sedan avslöjas som en symbios. Johan Söderberg snackar om “nätpiraternas anspråk på att de är i färd med att störta skivindustrin i gruset”, och vill vara den som falsifierar dessa odefinierade anspråk genom att visa på att kulturindustrin visst kan dra fördel av piratkopiering. “Företeelsen är inte alls lika subversiv som den framställs av både nätpiraterna och deras ideologiska motståndare.”

Intressantare ändå är att mediebolagen i det tysta anpassar sina affärsmodeller så att den illegala kopieringen blir till en produktiv kugge också för dem. /…/ Filmbolagen betalar /…/ de kommersiella piratdistributörerna under bordet för att dessa ska fördröja släppet av sina billiga kopior. [48-49]

Vad som gäller för asiatiska dvd-fabriker antas även gälla för p2p-nätverk och sneakernets. Därmed blir analysen av upphovsrättens kontrollaspekt tunn.
Piratbyrån med flera har i flera år talat om att frågan inte handlar om piratkopiering eller inte, utan om vilka infrastrukturer den begagnar sig av och inte minst de olika kulturella följder det får. Johan Söderberg, å sin sida, drar olika infrastrukturer över en kam.
På sida 144 görs en underlig likställande mellan den kontroll som Google utövar genom att ta betalt för högre rankning och den kontroll som The Pirate Bay utövar med sin rankning av sökresultat – vilken helt simpelt rankar nya och populära torrents högre än gamla torrents med få distributörer.
Utan egentlig koppling till textens argumentation slänger Johan Söderberg fram åklagarens fantasifulla siffror om hur mycket annonspengar The Pirate Bay ska ha dragit in (byggda på orealistiska förslag från påiga annonssäljare och på att intäkter räknats flera gånger om). När han sedan etablerar som en faktauppgift Håkan Roswalls påstående om “19 miljoner kronor varje år”, vilket inte ens prövats i rätten, gapar man bara. Dessutom påstås felaktigt att The Pirate Bay uppmanar folk att donera till driften, vilket de slutade med för bra länge sedan.
Varför han inte passar på att kasta nazistkortet när han ändå är i farten är obegripligt. Johan Söderberg nöjer sig med att anklaga indexeringssajter för “cynism”. Ett begrepp som för övrigt borde förtjäna att fördjupas. För den som inte vill gå ända till Nietzsche, rekommenderas inte minst Paolo Virnos diskussion av cynism och postfordism i A Grammar of the Multitude – som dessutom hör till en (post)marxistisk tanketradition inte helt olik Söderbergs egen.

Överlag är boken betydligt starkare i de mer sammanfattande passager där Johan Söderberg vågar släppa sina skenmotståndare ur siktet. Några bra exempel:

Det är samma företagskongomlerat som bekämpar fildelningen med högra handen och tjänar pengar på fildelningen med den vänstra. Därmed inte sagt att företagen agerar irrationellt när de låter kriminalisera fildelarna. Deras agerande tycks paradoxalt endast om lagen uppfattas som uteslutande en juridisk och ekonomisk konstruktion. Men lagtexten har även en funktion som historieberättare. Lagen skapar en diskurs av illegalitet och bekräftar en föreställning om vem som är skyldig vem. /…/
De sporadiska tillslagen mot fildelare kan förstås som ett pedagogiskt, snarare än ett rättsligt, ingrepp. /…/ Utmaningen mot immaterialrätten är av filosofisk snarare än ekonomisk karaktär. I fildelningsnätverken skolas ett uppväxande släkte i ett radikalt nytt förhållningssätt till idén om författarskapet. [53-54]

De tekniska låsen, domsluten och subventionerna är pedagogiska åtgärder som upprätthåller föreställningen i folks medvetande om en reellt existerande marknad i information. Centralt för denna föreställning är kopplingen mellan ett (uteblivet) köptillfälle och en ersättning. /…/
Kanske jag ska understryka att det inte finns någon konspiration som lurar i bakgrunden. Alltsammans har följt på företagens kortsiktiga och lokala manövreringar för att dra maximal nytta av den uppkomna situationen. [190-191]

Även redogörelsen för upphovsrättens historia är välskriven, befriad från uppifrånperspektivet. I centrum står John Lockes arbetsteori – uppfattningen om “lön för mödan” som det liberala lägret delar med det fackliga – och analysen om immaterialrätten som en andra inhägnadsrörelse. Alldeles särskilt läsvärda är passagerna om patenträttens utvidgning och om den oerhörda vidden av vad mjukvarupatent kan omfatta inom en snar framtid.
Boken handlar alltså om “framförallt upphovsrätten och i viss mån patenträtten”, men dess större resonemang tar sikte på hela immaterialrätten. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan synliggörs större ekonomiska tendenser, å andra sidan reduceras konflikter till att handla om en “stark” kontra “svag” immaterialrätt, vilket osynliggör de kontrollaspekter som bäst förstås i termer av en ständig modulering av högst skilda praktiker, av hur vi förstår begreppen “konstverk” och “nätverk”.
Johan Söderbergs tecknar bilden av att immaterialrätten har stärkts kontinuerligt under en lång tid. Jag tror att den bilden måste kompletteras, kanske med det perspektiv som jag nyligen försökte utveckla i Cato-essän, om hur upphovsrätten genomgått åtminstone två kvalitativa mutationer i karaktär: text (1800) — verk (1900) — verktyg (2000). Alltsammans har mycket riktigt följt på kortsiktiga manövreringar, inte bara vinstkalkyler utan även politisk styrning. Upphovsrättens tidigare funktioner har inte upphört att verka, men nya former av kontroll har tillkommit som respons på att tidigare gröpts ur (både genom nya kulturyttringar och nya medier).

Ett och annat faktafel har smugit sig in. Johan Söderberg refererar till “Piratpartiets första maj-tåg” när han uppenbarligen syftar på Piratbyråns parksamling den första maj 2005.
Boken är slarvigt korrläst, kanske i iver att få med hänvisningar till senaste fildelarrättegången. Flera gånger hänvisas till en tidskrift kallad “The Nature“. Sebastian Lütgert anglifieras av någon anledning till “Luetgert”. Haecksen, den tyska sammanslutnignen för kvinnliga hackers, felstavas konsekvent “Haeksen”. På sida 123 dyker ordet “Foss-licenser” upp en enda gång i förbifarten, utan att tidigare ha definierats. På ett annat ställe används det underliga ordet “upphovsrättsmän”.
Slutligen förekommer en referens till “Konstverket i den mekaniska reproduktionsåldern”, när Walter Benjamins essä i själva verket heter “Konstverket i sin tekniska reproducerbarhets tidsålder” – fast den skillnaden kanske det bara är jag som bryr mig om.

I nästa avsnitt av recensionen, som kommer efter midsommar, diskuteras några av bokens idéer om hacking, deltagarkultur och amatörism. Då blir det lite mer positivt…

Jim Keyzer

Det var bloggaren Kopit som upptäckte denna detalj när han gick in på Facebook-profilen för Jim “Söze” Keyzer, som bland annat lett utredningen mot The Pirate Bay:

Brokep utgick först från att det var ett skämt, men ett telefonsamtal till Jim Keyzer bekräftade att han strax efter avslutad utredning slutat hos tagit tjänstledigt från polisen och börjat jobba för Warner Bros. Han uppgav per telefon att han “sökt tjänsten som alla andra”. Man får fråga sig var den utlystes. Platsbanken?
The Pirate Bay och Piratbyrån skickade ut ett gemensamt pressmeddelande och nu är nyheten ute överallt. Sydsvenskan var först och de intervjuar Peter Althin, försvarsadvokat i målet, som menar att hela utredningen nu kan behöva göras om.
Två personer valde genast att göra sig onåbara: Åklagaren Håkan Roswall, som tänker kalla Jim Keyzer som vittne i rättegången, och Warner-vd:n (tillika styrelseledamoten i Antipiratbyrån) Lars Håkansson. I stället får Sydsvenskan tag i Monique Wadsted, som förstås säger att allt är i sin ordning, men hennes åsikt är just nu fullständigt irrelevant.
Vad detta innebär för rättegången mot The Pirate Bay diskuteras redan för fullt. Tre andra frågor måste ställas:

  1. Vilka är Jim Keyzers arbetsuppgifter hos Warner Bros.?
    Ännu har ingen ställt den frågan. Varför vill ett underhållningsföretag anställa en polis? Det är föga troligt att Jim Keyzer ska bidra till filmproduktioner. Snarare får man räkna med att Warner vill köpa tillgång till någon form av kunskap som Jim Keyzer tillägnat sig under utredningen mot The Pirate Bay, men som inte blivit offentlig i förundersökningsprotokollet. Jim Keyzer var bland annat pigg på att fråga de förhörda (även de icke misstänkta) om deras politiska uppfattningar och personliga förhållanden. Vad som inte hamnar i förundersökningsprotokollet ska stanna inom polismyndighetens väggar, är det sagt. Att det ändå är möjligt att köpa information förvånar väl ingen – korruption existerar i alla poliskårer – men att det sker så pass öppet att det basuneras ut på Facebook…?

  2. Är Jim Keyzer välkommen tillbaka till polisen i höst?
    Enligt Ulf Göranzon, pressansvarig vid länskriminalen i Stockholm, är Jim Keyzer tjänstledig från sitt polisjobb, sedan den 1 mars i år och sex månader framåt.” Är det acceptabelt att han sedan återgår till att leda utredningar där Warner är målsägande – eller utredningar där Warner är misstänkta för brott? Anses det rentav som fullt normalt att pendla in och ut mellan polisen och privata aktörer? Vem vet, nästa år kanske det är Ifpi som vill köpa hans tjänster ett tag. Finns det några gränser för hur sådant jojo-beteende får fortgå?

  3. När återupptas förundersökningen mot Warner Bros, med flera medieföretag?
    I september 2007 polisanmälde The Pirate Bay tio stora medieföretag för olaga dataintrång. Läckt korrespondens visade att de betalat företaget MediaDefender för att sabotera The Pirate Bays infrastruktur. Polisutredningen lades nyligen ned – utan att ett finger tycks ha lyfts, utan att ett förhör hållits – av Jim Keyzer. Om svensk polis är mån om att bibehålla ett minimum av förtroende måste de självklart sätta en annan, opartisk polis på att återuppta utredningen.

    Uppdatering: Warner Bros. fanns tydligen inte bland de företag som The Pirate Bay polisanmälde för dataintrång. Detta minskar dock inte relevansen i fråga tre. Huruvida Jim Keyzer verkligen jobbar bara för Warner, eller i praktiken åt alla anslutna till Antipiratbyrån, är också omöjligt att avgöra för utomstående.