Search Results for 'gråzon' ↓

Urbana och digitala gråzoner

Håkan Forsell skissar på en alternativ förståelse av urbanisering. Vi misstar oss om vi tänker “staden” som given slutdestination. Urbanisering är en process som kan resultera i stadsliv, men inte alltid. Snarare upprättas en “urban ekonomi” som inte bara omfattar städer och deras “tillväxtkorridorer”, utan även avfolkningsbygderna, särskilt i den mån de rymmer naturresurser. Inte minst handlar det om att se hur urbaniseringen skapar gråzoner.

Gråzoneringen förvandlar nyttjanderätt till platsen till någonting provisoriskt och motverkar en systematisk längre användning. De grå zonerna är “pseudo-permanenta marginaler i dagens urbana ordning”. Det är ett rum där staten administrerar oönskade, “otämjda” invånare och svårflyttade grupper.

Men det är också ett rum där det sker sociopolitiska transformationer av bärande vikt för samhällets funktioner; naturresurser eller tillfällig, inte sällan semilegal arbetskraft befinner sig i gråzonerna i mängder.

Jag är inte helt säker på hur “gråzoneringen” ska begripas. Ordet i sig tycks mig rymma en ambivalens som inte kan reduceras till ett ensidigt påförande av neo-kolonial makt.

Piratbyrån pratade mycket om gråzoner som en möjlighet. Med tiden överfördes dessa tankar i någon mån på stadslivet, där vi började tala om värdet av “gråzoner mellan de båda ytterligheterna privat och offentligt” (se t.ex. texten “Att göra gemensamma rum i Brand 1/2010). Fast detta kanske är en helt annan typ av “gråzonering”?

I vilket fall vore det intressant att pröva en återknytning av Håkan Forsells idéer till det digitala territoriet. Föreställningen att urbanisering resulterar i städer kan nog jämställas med föreställningen att digitalisering resulterar i ett cyberspace (eller i “molnet”). Går parallellen att fortsätta in i gråzonerna?
När vi talar om nätets gråzoner kan vi syfta på väldigt olika fenomen. Om vi t.ex. talar om upphovsrättsliga gråzoner kan vi syfta på The Pirate Bay och Aaaaarg, men lika gärna om “ljusgrå” fenomen som Youtube och Soundcloud. Om vi däremot tittar på Anonymous, Bitcoin eller Flashback får vi anledning att tänka på andra typer av digitala gråzoner. Går det att påstå att alla dessa har blivit “gråzonade”? Man kan alltid fundera på vilken maktanalys detta skulle implicera.

Även i detta fall stämmer det som Håkan Forsell skriver: “När jag tänker efter är det flera frågor som kunde rymmas inom denna teoriram. Betydligt fler än vad den håller för, tyvärr.”

Censurering, sortering, kopiering: In och ut ur lagens gråzoner

Ett udda inslag på Göteborgs filmfestival gick under titeln Magic Bullet.

Konstnären Markus Öhrn har sammanställt samtliga censurklipp i kronologisk ordning och skapat filmen Magic Bullet, där våldet, porren och omoralen som du skulle skyddas från, väller fram i ett 55 timmar långt surrealistiskt kollage.

Projektet är intressant inte bara för vad det kan säga om censurens och det förbjudnas historia, utan för vad det säger sin egen realisering i förhållande till regelverken. Markus Öhrn kunde hämta ut samtliga censurklipp i Biografbyråns arkiv. Så långt ingenting märkligt. Han har på egen hand digitaliserat dem och sitter sålunda på ett ytterst smaskigt arkiv. Frågan är vad det rent lagligt innebär att på en biograf visa upp samtliga dessa klipp i kronologisk ordning.
Femtiofemtimmarsvisningen kan i teorin bryta mot åtminstone två lagar. Å ena sidan mot den lag som föreskriver filmcensur – men censurpraktiken är numera nästan helt urvattnad i praktik och därtill är lagen som gjord för att kunna kringgås. Göteborgs filmfestival kallar sig för ett “slutet sällskap”, trots att köpet av medlemskort i dörren fungerar exakt som ett vanligt biljettköp, där man inte ens behöver uppge sitt namn för att bli medlem i det slutna sällskapet. Å andra sidan har vi upphovsrättslagen, och där torde det vara rätt uppenbart att Magic Bullet är en 55 timmar lång piratprodukt.
Göteborgs filmfestival gör sig med andra ord sannolikt skyldiga till ett storskaligt upphovsrättsintrång, i konstens namn. Det djärva initiativet kan bara applåderas. Bland de censurerade klippen finns ju även Disney-filmer, med scener som “Husvagn med Kalle Anka och Musse Pigg faller ned för klippa”. Att dessa klipp skulle ha clearats är helt otänkbart. Så varför skickar inte Disney sina advokater? Eller gör de?

Sista festivalkvällen togs projektet till en ny nivå av Malmös mest intressanta teatergrupp, Teatr Weimar. Två skådespelare sittande vid ett bord börja läsa upp alla de beskrivande rubriker som Biografbyrån satt på de filmklipp som censurerats bort. År för år. That’s all. Noll dramatisering, bara ett flöde av torrt beskrivna filmiska farligheter. Här är några exempel på hur det kan låta under 1950-talet:

Jättelik bläckfisk hotar män i båt.
Man misshandlar man.
Man hugger sabel i clown.
Skottlossning.
Krogslagsmål.
Man askar cigarr i Karl-Alfreds mun.
Bulldozer schaktar ned lik i massgrav.
Hund slåss med varg.
Striptease med blottade bröst.
Strid mellan indianer och vita.

När uppläsningen når fram till 1960-talets sista år utbryter en massiv sexualisering. Först handlar det om att censurera bort par som “kelar”. Ett par år senare år har detta “kel” ersatts med långa listor över sadistiska situationer. Allra mest komiskt blir det när masturberande kvinnor och “lesbiska smekningar” omedelbart följs av tecknade vargar som skrämmer små kaniner. Men mest av allt handlar det om våld mellan män. Totaliteten ger en förskevad och överlag knappast ljus bild av vår nära förflutenhet. De borde för övrigt ha använt ett analogt räkneverk stående på borde, i stället för att läsa upp årtalen, för att ytterligare stärka tidskänslan.
Tiden tycks förtätas något extremt under dessa år kring 1970. Den är så sprängfylld med handlingar att den kryper fram mycket långsammare än under föregående decennier. ChrisK somnar till bredvid mig. Avundas honom men tror mig vara alltför i gasen, slumrar dock snart själv. Under uppvaknandet har flödet av ord blivit till någonting mer ambient, meningslöst att försöka lyssna på aktivt. Det är storartat och på samma gång plågsamt långtråkigt. Hur länge ska de hålla på? På borden framför sig har de var sin rejäl hög av utskrifter, med alla rubriker ända fram till det nittiotal då antalet censuringrepp klättrar ner mot noll. Men när efter en timme pappershögen på sin höjd klarats av till hälften, bryter de bägge skådespelarna frankt. Tack, adjö.

Föreställningen för tankarna till hur den tyskitalienska konstnären Daniela Comani har publicerar nittonhundratalet i jag-form, fast där bryts seklets kronologi upp, och konstnären har själv formulerat händelserna i ord. Däremot minns vi hur Erik Holmström satte samman manus för den fantastiska pjäsen Trademark Sweden endast genom att kopiera repliker från en myndighets dokument. Ändå var det tydligt att han var upphovsman.

Det som framförs av Teatr Weimar är däremot knappast ett “verk”, snarare en katalog eller ett diarium. Vem som helst skulle kunna få idén om att uppställa en kronologisk lista över alla rubriker hos Biografbyrån, och de skulle (i teorin) komma till ett identiskt resultat. I upphovsrättslig mening kan därför de upplästa textlistorna knappast anses besitta verkshöjd. Om det som framförs inte är ett “verk”, är inte heller själva framförandet skyddat av några rättigheter. Det betyder att det i princip är tillåtet att spela in och sprida bootletgs, samt även att remixa och förvränga inspelningarna. (Den historiska bakgrunden till detta berörs i ett tidigare inlägg om clowners rättigheter).

Första kopian bryter mot upphovsrätten, andra kopian lämnar dess domäner. Kopiorna vandrar från film till konst till text till teater. I någon mån blir ju allt teater i slutändan. Frågan är mest om någon väljer att göra detta kopieringens sista led till ett uttalat.

För övrigt noteras att Teatr Weimar om en dryg vecka (tis 10/2) spelar föreställningen “Neo, det liberala samhällsmagasinet” på Malmö Stadsteater. I vilken mån som texten kommer ur nämnda magasin framgår inte.

Spotify i upphovsrättliga gråzoner

Inlägget som följer ska inte läsas som en kritik mot företaget Spotify, även om jag förblir mycket skeptisk till hur deras tjänst hajpas. Däremot är det ännu en betraktelse över den upphovsrättsliga gråzon som sådana tjänster verkar inom.

Bakgrund: År 2003 gav min grupp Vox Vulgaris på egen hand ut ett album benämnt The Shape of Medieval Music to Come i ett par tusen exemplar varav merparten såldes slut i samband med spelningar. Sedan dess har det funnits tillgängligt i MP3-format, framför allt via Last.fm och The Pirate Bay. Vi har förstås själva uppmuntrat detta. Däremot finns det ingen licens (t.ex. CC) som formellt tillåter spridande, utan strikt talat omfattas albumet av alldeles vanlig stenhård upphovsrätt (vilket under en eventuell privatpolislag bör betyda att vi har rätt att kräva ut namn på fans, exempelvis för att skicka tackbrev).

Tidigare under året betatestade ett stort antal människor, som kommit över en åtrådd inbjudan, den nya tjänsten Spotify. De kunde bland annat lyssna på The Shape of Medieval Music to Come. För en månad sedan lanserades tjänsten på bredare front. Samtidigt försvann också vårt album från utbudet. Detta tyckte jag verkade underligt. Därför skickade jag några frågor till Spotify och fick snabbt ett utförligt svar från företagets representant Niklas Ivarsson, vilket jag tackar för. Han förklarade hur det hade gått till när Spotify samlade ihop musik till betatestet:

Content till Beta-testet hämtade vi från egna + vänners musiksamlingar. I fallet med “The shape of medieval music to come” så är det uppenbarligen så att någon av de som bidrog med sin musiksamling gillade ert album och således hade detta.
För att säkerställa att vi testet gjordes under kontrollerade former och på ett korrekt sätt så kontaktade vi STIM och IFPI och ingick licensavtal med dem avseende vår Beta-test.
Vi har alltså haft avtal både med Publishingdelen (STIM) samt skivbolagsbranschen (IFPI) under vårt Beta-test.

Ur juridiskt perspektiv är detta givetvis intressant. Det finns ju otaliga mindre skivbolag som står utanför Ifpi och upphovsmän som står utanför Stim. Dessa valde Spotify att distribuera, i kommersiellt syfte, utan att något tillstånd hade erhållits. Därmed bröt de mot lagen, för de hade näppeligen kommit undan med att påstå att spridandet till kretsen av betatestare var “enskilt bruk”. Spotify gjorde dock den rimliga tolkningen att dessa aktörer inte skulle ha lust eller resurser att stämma skiten ur dem. Alltså tillät de sig själva att vara en “pirattjänst” under en begränsad tid. Nu försöker de däremot röra sig mot en vitare del av gråzonen.

Vi är just nu i processen att ställa om från Beta-test databasen till enbart licensierat content. Vi håller som bäst på att optimera databasen där vi dels lägger till nytt licensierat material, dels tar bort material som vi använde under den tidiga beta-perioden, därav att “The shape of medieval music to come” inte är tillgängligt.

För det andra kan det konstateras att Spotify har spridit musikfiler som ursprungligen erhållits via fildelningsnätverk på icke alltid helt lagliga sätt (“egna + vänners musiksamlingar”). I fallet med The shape of medieval music to come finns en teoretisk möjlighet att någon av företagets anställda skulle ha köpt skivan, men långt troligare är att den kommits över via The Pirate Bay (vilket är ett brott mot vår upphovsrätt, hur mycket vi än applåderar detta brott) eller via konkurrenten Last.fm (vilket om inte annat lär bryta mot deras användaravtal).

Ingenting av detta upprör mig det minsta. Om något, så är det väl uppfriskande att Spotify vågar agera pragmatiskt. Inte minst är det positivt att de (liksom Last.fm) verkar vara öppna för att ingå avtal direkt med artister utan att gå omvägen via Stim. Även om det är lite väl fegt av dem att inte våga sprida Vox Vulgaris musik utan klartecken från vårt icke-existerande skivbolag, är jag beredd att ingå ett sådant avtal, vilket som bonus kan ge en smula från penningkakan.
Last.fm rapporterar förresten att de just nu är skyldiga Vox Vulgaris knappt två euro i royalties, för 2338 spelningar. Så nog är det smulor det handlar om i dessa sammanhang.

Anledningen till att ta upp Spotifys aktiviteter i gråzonen är bara att ett antal massmediala tyckare har försökt uppställa en svart-vit motsats mellan fildelningsnätverk och denna typ av strömmande tjänster, där ena sidan gärna utmålas som “olaglig” och den andra som “laglig”. Så enkelt är det helt enkelt inte. Och framför allt är det direkt världsfrånvänt att tala om att en modell ska ersätta en annan.
Aspekterna som här tagits upp handlar om Spotifys startfas. Konflikterna framöver kommer snarare att handla om metadatan. Förutsättningen för att tjänster som Spotify ska kunna beviljas några licenser att tala om över huvud taget, är att de ger sken av att förhindra användarnas möjligheten att spara ner musiken i ett lokalt mp3-bibliotek. De stora skivbolagen har kniven på Spotifys strupe. Med hot om indragna licenser kan de inte bara kapa åt sig eventuella växande vinstmarginaler om de får syn på några sådana, utan också tvinga fram en ständig kapprustning mot programvara för rippning. Sådan programvara kommer förstås att dyka upp, som den redan gjort för Last.fm. Det vore på flera sätt bättre om den dök upp förr än om den dök upp senare.

Nationalbibliotek navigerar i upphovsrättslig gråzon

Nittonhundratalets veckotidningar vittrar för eller senare bort. Kungliga Biblioteket (KB) tänker därför digitalisera dem. I en rapport [pdf] från detta projekt diskuteras frågan hur de scannade tidningarna ska kunna göras tillgängliga för allmänheten i pdf-format. Problemet stavas förstås upphovsrätt.

Rapporten konstaterar att det i rättslig bemärkelse finns två sorters tillgängliggörande. Att lägga tidningarna på en öppen server, exempelvis en webbsida, skulle räknas som överföring till allmänheten. Begreppet infördes med 2005 års skärpningar av upphovsrättslagen och åsyftar kopieringar såväl som radieringar som sker över fysisk distans.
Att lägga tidningarna på en server dit man endast har tillgång via terminaler i en och samma byggnad räknas däremot som offentligt framförande. Upphovsrätten bygger ju på metaforer, i det här fallet till scenframträdanden. Skillnaden handlar alltså om platsbundenhet. Den rotar sig ytterst i det faktum att ljud har begränsad räckvidd och kan dämpas av arkitektur.

Olika upphovsrättsliga villkor gäller beroende på distans. Upphovsrättsinnehavarnas tillstånd krävs alltid för överföringar till allmänheten, men offentliga framföranden kan under vissa villkor ske fritt. Dels får det inte finnas något vinstsyfte och tillträdet till lokalen ska vara avgiftsfritt, vilket inte är några problem i fallet med vårt nationalbibliotek. Dels heter det att “det offentliga framförandet får inte vara det huvudsakliga med verksamheten”. Lugnt så länge beståndet fortsätter att domineras av tryckta papper.
Slutsatsen blir alltså att man inte tillåts göra digitaliserade veckotidningar tillgängliga per distans.

Däremot bör Kungl. biblioteket kunna erbjuda materialet för visning på en lokal dator i Kungl. bibliotekets egna lokaler.

Trist lösning. Kan de inte KB kräva ett undantag från lagen? Skulle kanske avfärdas direkt med hänvisning till internationella konventioner.
Tills vidare gäller det att undersöka gråzonerna. Avgörande är då hur de lokala datorerna kommer att vara utformade. Kommer de måhända ha en usb-port där bibliotekets besökare kan kopiera över pdf-versioner av gamla tidningar? Givetvis i strid med bibliotekets regler, som de är tvungna att ha för att kunna hävda i rätten att det handlar om offentligt framförande och inte distribution av exemplar. Fast hur hårt behöver de kontrollera reglernas efterlevnad? Hur rummet med de lokala datorerna inreds blir en viktig fråga.
Förresten så kanske det går att tänja definitionen av offentligt framförande. Vad skulle hända om KB lät sina servrar med digitaliserade veckotidningar vara tillgängliga via ett lokalt trådlöst nätverk? Såvida nätets räckvidd inte överskrider byggnadens väggar går det kanske att hävda att tidningarna “framförs” lokalt. Fast det är kanske begripligt om KB inte vågar sig på en sådan sak, även om de har målsättningen att göra sitt material så tillgängligt som möjligt.

Kungliga Biblioteket håller ju på att slås samman med Statens ljud- och bildarkiv (SLBA), vars arkivspärrar i teorin är hårda men i praktiken tillåter läckor. Att ta med sig digital kopieringsutrustning i deras lokaler är visserligen strängt förbjudet. För oss som sitter på högskolor går det dock att fjärrlåna digitala kopior till våra lokala bibliotek, där man för sakens skull måste boka ett “medierum” med avspelningsutrustning, men ingen kontrollerar om man tar med sig datorn. (Så gick det till när teveklippet om “diskoavgiften” spreds över nätet.)
Om KB på motsvarande vis kan tillåta fjärrlån är bakdörren öppen för digitaliserade tidskrifter. Vågar de utnyttja gråzonen?

Snart rasar striden om radiorippandets gråzoner (Chilirec, Popcatcher)

Digital radioinspelning utgör en upphovsrättslig gråzon, där minst två nya svenska företag prövar sin lycka. De har just lanserat en sajt respektive en manick som erbjuder gratis musik i mp3-format, utan att själva betala några licenser.

Chilirec är en gratistjänst som låter en välja bland hundratals nätradiostationer, extraherar individuella spår, lagrar dem på sin centrala server och låter dem finnas tillgängliga där, prydligt sorterade efter artist och station. Någon dag efter registreringen sitter man med tusentals spår som inte bara kan lyssnas på i sajtens inbyggda spelare, utan också laddas ned som mp3. Chilirec gör alltså ingenting som en användare inte skulle kunna göra lokalt på sin egen dator, men förenklar drastiskt en process som manuellt utförd kräver tidsödande klippning och taggning.

Snabb utvärdering efter att ha rippat några utvalda kanaler i några dagar: Utbudet är enormt. Laddade just ned Åke Hodells USS Pacific Ocean, ett slags världspolitiskt ljudspel som uruppfördes år 1968 på Moderna museet. Det sändes på nätradiostationen Electroacustic Sweden och kommer att finnas i min ficka nästa gång jag går hemifrån.

Att såväl P2 som P3 finns med bland radiostationerna som kan rippas är mycket attraktivt. Tyvärr var metadatan oftast inte synkroniserad med musiken, utan flertalet rippade spår börjar antingen med prat eller med slutet på föregående spår. Dessutom är ljudkvaliteten begränsad till 96 kbit/s, vilket för övrigt gäller många andra av de tillgängliga kanalerna, däribland de från Digitally Imported som sänder elektronisk musik av flera olika slag. En radiokanal vid namn “Otto’s Classical Musick” förvandlades av Chilirec till en stor mp3-samling varifrån jag bland annat hämtade en utmärkt tolkning av C.P.E. Bach och Claude Debussy. Visst låter de märkbart kantigare än de dubbelt så högupplösta versioner som jag kunde dra hem via Soulseek, men uthärdar man att lyssna på SR-stationer över nätet så kan man knappast klaga på mp3-filer i samma ljudkvalitet.
Hur som helst så rippar Chilirec även en hel del kanaler som sänder i 128 kbit/s. Ett par som kan nämnas är Destroyer.net fokuserad på mörka breakbeats och DroneZone med allehanda ambient musik, inklusive sådant som Stars of the Lid.
Chilirec är långt ifrån färdigutforskat och kommer åtminstone någon tid framöver att förbli ett komplement i det allmänna musikhittandet.

Det andra svenska företaget i fråga heter Popcatcher och säljer en liten box kallad The Ripper. Tydligen har redan 20000 exemplar sålts i Sverige sedan lanseringen i senaste julhandeln.
The Ripper har en FM-antenn som ställs in på att mottaga en analog radiokanal, vars signaler under någon tid bearbetas med någon form av algoritm för mönsterigenkänning, innan reklamen kan rensas bort och låtarna spelas in och sparas som separata mp3-filer, redo att överföras till datorn. Någon metadata följer inte med, vilket gör jämförelsen med att spela in på kassett eller minidisc hamnar ännu närmare.
En möjlighet är förstås att identifiera spåren genom att anlita en kommersiell databas för musikmetadata – vilket vips skulle få funktionaliteten att te sig mer jämförbar med att ladda ner musikfiler från en server. Enligt vissa uppgifter är detta vad Popcatcher tänker göra under 2008. Nästa steg lär då bli en pryl med egen internetanslutning.

Givetvis hävdar både Chilirec och Popcatcher att deras tjänster är lagliga, vilket nog är sant. Några invändningar har ännu ej anlänt från musikens rättighetsinnehavare. Även Ifpi tycks hittills köpa argumentet att allt företagen gör är att automatisera en privat kopiering som är fullt tillåten. Ändå är det antagligen bara en tidsfråga innan Stim via Copyswede försöker att kräva privatkopieringsersättning, bara för att upptäcka att deras rättsliga grund är skakig.
Copyswede får nog inga problem med att kräva pengar för varje sålt exemplar av The Ripper: 0,4 öre per megabyte lagringsutrymme. Saken är bara att Popcatcher lätt kan undvika detta genom att sälja sin pryl utan medföljande minneskort. Att det första användaren gör kan vara att koppla in en gigantisk hårddisk som fylls med musik ligger utom indrivarnas befogenheter.
Lagen talar om “anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”. Eftersom nätsidor knappast lär kunna räknas som “anordningar”, blir det nog även svårt att komma åt Chilirec, trots att de tillhandahåller stort lagringsutrymme åt varje användare på sina egna servrar.
Chilirec kanske behöver oroa sig mindre för privatkopieringsavgifter och mer för fullständig kriminalisering. För även om det kanske är tillåtet för ett företag att upplåta verktyg som låter kunderna utföra en privat kopiering, bygger det argumentet lite på att varje kund ges en personlig service – vilket kanske inte är fallet, som Download Squad skriver:

ChiliRec does not let users add their own radio streams. We have a feeling the service is constantly recording each of the streams in its directory, and when you sign up for an account it simply gives you access to the stored recordings starting at the moment you hit record. That would use up a lot less bandwidth and storage space than actually creating separate recordings for each user.

Enda sättet att bevisa att Chilirec gör det rationella men antagligen olagliga valet att spela in varje ström bara en gång torde dock vara genom en husrannsakan där alla datorer beslagtas, med konkurs för företaget som trolig följd, även om de senare skulle frias i domstol.
En spännande gråzon, som sagt. Associationerna går genast till skivuthyrning, en nu bortglömd affärsverksamhet som tydligen blomstrade i Sverige under ett par åt i början av 1980-talet. Man kunde deponera 100 kronor för att hämta ut en skiva, och dagen efter återfå 90 kronor när man lämnade tillbaks skivan efter att ha kopierat av musiken på sitt kassettdäck. Efter att bland andra Stim protesterat ändrades lagen den 1 januari 1983 och året efter att skivuthyrare dömts i två fall fick dessa butiker slå igen. Gissningen ligger nära till hands att Stim även nu kommer att uppvakta regeringen om skärpta lagar.

I amerikanska senaten ligger redan ett lagförslag som siktar på att förbjuda sådant som Chilirec. Det kallas PERFORM Act och är kanske det bästa exemplet på hur långt upphovsrättens abstraktion har drivits under det tjugoförsta århundradet. Lagen ska tvinga nätradiostationer att införa restriktioner mot automatiserad åtkomsten av metadata såsom spårnamn, samtidigt som det busenkla kringgåendet av sådana restriktioner kriminaliseras. Copyriot har redan skrivit om vansinnet ett par gånger.

Gråzonsteori

Missa inte att bloggen Fade to Grey antagit ny skepnad som Blay.se. Där har Magnus just publicerat en presentation som hölls på ett arrangemang kring “spontankultur” som ägde rum i Malmö förra veckan. Obligatorisk läsning!
Ett par särskilt spännande saker att lyfta fram, och några spontana tankar som de väcker:

Den alternativa, subkulturella utanförpositionen som var möjlig från 80-talet och fram till Internets utbredning håller på att försvinna. Den alternativkulturen kom till i en tid då det gick att etablera alternativa nätverk och distributionsformer för fanzine, kassetter, skivor, spelningar, inspelningar. /…/
Idag existerar all kommunikation i samma släta rum. Vi får ett fragmenterat kulturellt landskap med olika mikrokulturer, men inte subkulturer som tar avstånd från EN mainstreamkultur.

På samma sätt görs en distinktion mellan 1990-talets nätkultur och nätkritik, som tenderade till att se internet som en ny virtuell värld, och de processer som vi nu är mitt uppe i, som utgår från hur nätet snarare muterar existerande praktiker. På så vis, skriver Magnus, är Piratbyrån en nätkritikens “andra våg”:

Vi startade när nätet bestod av gråzoner. Det var delvis kommersiellt, delvis ideellt. Delvis möjliggjorde frihet, delvis kontroll.

(Något liknande är förresten jag inne på i ett svar till Armin Medosch som ett Londoncrew nyligen publicerade i skriften Deptford.TV diaries II – Pirate Strategies.)

I en intressant diskussion om “kreativa industrier” skiljer Magnus även på en “första våg” baserad på tillverkningstänk och “direkt ekonomisk kapitalisering av immateriella produkter”, och en “andra våg” som är mer upplevelsebaserad och flätar samman sin ekonomi med det materiella. Själv blir jag lite tveksam till att placera dem efter varandra i tiden, som vågmetaforen oundvikligen gör. Jag tror att båda levt och lever parallellt, i potentiell konflikt men sammanknutna av otaliga tillfälliga mikroallianser. Men det finns definitivt en poäng i att skilja på olika former av kapitaliserande på kreativitet, mer eller mindre destruktiva.
Med en blick mot Barcelona och Berlin görs ännu en distinktion:

Det är också viktigt att skilja flödet av människor i form av turism, där man kommer till en stad och deltar och upplever den som konsument, oavsett om det är för en vecka eller för ett år, och den där människor deltar som en del av ett produktivt nätverk.

Detta är förstås en tänkvärd provokation. Inte bara för att varje utdefinierande av “turister” tenderar att återskapa en situation där en hel serie av mer eller mindre tillfälliga besökare leker “katten på råttan, råttan på repet” – jag minns särskilt en fantastisk serie av Fabian Göransson, som skildrar just detta bland backpackers, folkhögskolestudenter och biståndsarbetare nånstans i Latinamerika. Inte heller bara för att det alltid går att peka på fall där turister definitivt är kulturellt produktiva. Utan för att den självklara följdtanken blir om inte en massa bofasta människor förhåller sig till sina städer nog så parasitärt som de värsta turister gör? Är deltagande i ett “produktivt nätverk” generellt, oavsett produktionens natur, bättre än den ensamma betraktarens position?
Här någonstans gör Magnus åter en mycket belysande parallell till nätfenomen:

Om vi tar wikipedia som exempel så är det ett fåtal produktiva som upprätthåller en tjänst för flertalet icke-produktiva – turister. På webben är det ok att ha den här fördelningen eftersom en gratisanvändare inte innebär någon kostnad och inte tränger ut aktiva användare på något sätt. Balansen mellan produktiva och icke-produktiva behöver nog vara annorlunda när det gäller städers kultur som använder sig av begränsade utrymmen.

Fast fortfarande – fungerar det verkligen att skilja “produktiva” människor från “icke-produktiva”? Självklart handlar det om roller, inte om att individer enbart är det ena eller andra. Men ändå. Pekar inte begrepp som “kulturproducenter” just mot ett tillverkningstänk, snarare än ett upplevelsetänk? Att i stället byta ut begreppen mot “aktörer” och “åskådare” (eller liknande) besvarar inga frågor, men låter oss kanske ställa fler. Hur omvandlar nätverkskulturerna själva relationen mellan aktör och åskådare? Vad kan läras från teater- och performanceteori?

Kanske allra viktigast att ta fasta på, i ett läge där frasen “tjäna pengar ” används i moraliserande syften på förskräckligt slarviga sätt, är följande passage, om hur kulturella aktiviteter aldrig kan tänkas som fristående från kommersiella intressen:

Den spontana kulturen är beroende av mjukvara, telekom, fastighets- och krögarbranschen, staten, EU, konstinstitutioner, universitet. Nätverkskulturer skapar inte egna zoner, utan gråzoner inom existerande institutioner. De tar existerande arkitektur och institutioner i anspråk, bemäktigar sig dem och använder dem som plattformar. Nätverkskulturen frodas i de här gråzonerna. Icke-formella situationer, o-definierade platser, tillfälliga utrymmen, luckor i lagstiftningen. /…/
Tyvärr tenderar talet om de kreativa industrierna också ackompanjeras av försök till att utradera gråzonerna. Från de första idéernas fokus på hårdare upphovsrätt till hur stadsomvandlingarna i kreativitetens tecken skapar nya, rena områden.

Massiv metadata-indexering utforskar nya gråzoner

Under de senaste månaderna har Jan Gerber och Sebastian Lütgert suttit och kodat dag och natt på en konceptuell mjukvara, som de i kväll lanserade med en tillställning på Bootlab i Berlin.

0xdb.org, som vuxit fram utifrån det enorma filmarkiv som Pirate Cinema Berlin har samlat på sig, är “en unik form av filmdatabas, byggd uppe på fildelningsnätverken“.
Lite som Google Book Search, fast för film i stället för text. Liknande intressanta upphovsrättsfrågor väcks, men inte blott som en oönskad bieffekt. Hela idén med 0xdb är att utforska gråzonerna, förklaras det:

The core idea behind the 0xdb is that file-sharing networks can not only be used to download digital works, but also to just retrieve information about them. Even though most movies in the 0xdb are copyrighted, and many of them are practically inaccessible for legal reasons, the monitoring of peer-to-peer traffic allows the 0xdb to identify and index these materials.

The 0xdb is not a place to download movies, which in many parts of the world would constitute copyright infringement. The 0xdb simply exercises a few elementary fair use rights: it collects metadata, provides citations, analyzes and contextualizes different types of media, and makes both the information it gathers and the tools it employs available for personal, non-commercial use.

Ja, det är sant – 0xdb.org låter en söka bland filmrepliker (vilket möjliggörs genom indexering av de undertext-filer som finns spridda över fildelningsnätverken). Men det tar inte slut där, utan texterna mappas även mot visuella element. Läs mer i deras FAQ.
Där klargörs att man anser projektet var hundra procent legalt ur upphovsrättssynpunkt, men också att man har ett Security Advisory System“, som i en skala av färglagda gråtoner visualiserar hur stor risk det kan tänkas vara att en upphovsrättsföreträdare går till attack. (Formuleringarna känns igen från ett annat varningssystem…)

Kan 0xdb sätta nya standarder för vad som kan göras med metadatan över distribuerade arkiv? För att avgöra den kanske man måste besöka Bootlab på plats i Berlin, där möjligen andra former av tillträde till databasen ges. Det självklara tillfället att göra detta blir i oktober, då en konferens anordnas, inom ramarna för samma övergripande projekt som finansierat och väglett 0xdb: The Oil of the 21st Century. Perspectives on Intellectual Property. (Datum borde komma precis när som helst.)

Uppdatering, måndag: Se den utförligare presentationen på Alan Toners blogg!

Klickjägarna

Hugo Ewalds blogg bjuder åter på högintressanta observationer av medieklimatets mutationer. En serie inlägg utforskar fenomenet “clickbait” och hur svenska nyhetsföretag på smått desperat vis söker ett sätt att göra sina produkter virala.

Clickbait (klickbete) kan definieras som “en rörelse inom journalistiken och inom mediasfären i helhet”, där strävan efter att maximera antalet klick blir till ett överordnat mål. Ofta tar det sig uttryck i “översensationella rubriker som syftar till att locka människor till att klicka sig in på dem via sociala medier”, men Hugo Ewald förklarar att detta bara är en av flera typer. Clickbait är en genre som kan delas in i tre undergenrer:
List-clickbait verkar vara den äldsta typen. Här utförs ett journalistiskt arbete med att sammanställa en lista med ett antal punkter.
Video-clickbait kräver mindre arbetsinsats. Det räcker att leta upp videoklipp på Youtube som klickjägaren sedan bäddar in på sin egen sajt (vilket utgör en upphovsrättslig gråzon). Avgörande är att videoklippet förses med en lockande rubrik som utlovar överraskning och/eller patetik.
Artikel-clickbait påminner om film-clickbait, i det att man hittar något på nätet och bjuder ut det i ny förpackning, men i stället för färdiga videoklipp gör man en rewrite på artiklar från andra sajter.

En Familjeliv-tråd som handlar om någon som hämnats på sin otrogna pojkvän kan enkelt skrivas om till en artikel med en rubrik som “Pojkvännen var otrogen – men hennes hämnd är fantastisk”.
/…/
rubriken ska skapa en stor törst att läsa artikeln men egentligen inte säga någonting om den. Rubriken är nästan alltid tvådelad där den första delen ger en ”lägesbeskrivning” och där den andra delen som introduceras av ett tankstreck skapar en ”twist” på lägesbeskrivningen.

Klickjaktens grundval ligger i den åtskillnad mellan rubrik och artikel som finns på webben – en åtskillnad som överbryggas av ett simpelt klick, inte av pengar.
Här finns en viss skillnad mot den klassiska kvällstidningen och dess löpsedlar. Även om löpsedlarna presenterar en sensationell vinkel, måste den avslöja något om sensationens innehåll för att få läsaren att slanta upp. När pengarna försvinner, blir det i stället en klicklogik som styr, vilket ger upphov till den nya typen av tvådelad rubriksättning.

* * *

Först ut i USA var Buzzfeed och Upworthy. Den senare sajten startades för knappt två år sedan (i mars 2012) av den vänsterliberale profilen Eli Pariser, som under ett par års tid hade varnat för “filterbubblan“. Om de sociala medierna ledde till en fragmenterad offentlighet, framstod den virala logiken som ett sätt att åter lappa samman den – men till vilket pris?

Hugo Ewald konstaterar att en vagt vänsterliberal tendens har fortsatt att prägla clickbait-genren, framför allt undergenren video-klickbait. Det har nämligen visat sig funka särskilt bra att jaga klick med videos som tillfredsställer en vilja att beskåda medmänsklighet. Videoklippen “ställer sig på den mobbades eller utsattas sida. Det kan handla om en människa som tagit sig igenom någonting svårt, eller en människa som trots sin utsatta situation agerar osjälviskt.”

I princip alla clickbait-sidor har en ”liberal vinkel”, i den amerikanska betydelsen. Alltså ställer sig sidorna åt ”vänster” i socialpolitiska frågor, är hbtq-vänliga och mot Sverigedemokraterna. Varför det ännu inte finns någon nationalistisk clickbait-sida är intressant, även om Avpixlats sensationalistiska rubriker ofta påminner om clickbaitsidor trots att fenomenet egentligen är separat från clickbait-sidorna.

* * *

Medieföretagen i Sverige var anmärkningsvärt sena på bollen. Här är fenomenet inte ens ett år gammalt. Det var i början av mars 2014 som Daniel West startade Hyllat.se som ett litet experiment, tillsammans med Johanna Hård. Här fanns en ännu tydligare vänsterliberal tendens. Daniel West uttryckte ambitioner att “beröra och göra skillnad” och att “bidra till ett bättre samhälle”. Det kunde handla om videos som ifrågasätter “de snedvridna kvinnliga skönhetsidealen och ekologisk mat kontra mat full av tillsatser och gifter”.

Bara ett halvår senare fanns 15–20 kloner i Sverige och snart blev Hyllat omsprungna av kapitalstarkare aktörer: Lajkat (Schibsted), Omtalat (Expressen), Newsner (Nyheter365).
Alla jagade de efter samma målgrupp: människor i åldern 18–24 (enligt Facebooks sätt att dela in åldersgrupper); “för att de är hippa och pallar sällan läsa tidningar, enligt mediebilden”. Mediehusens företrädare förklarar att satsningen på klickjakt är ett sätt att dra in pengar, som ska kunna finansiera en kvalitetsjournalistik. Men om dessa satsningar verkligen blir lönsamma – tror någon verkligen att börsnoterade företag skulle använda pengarna till att finansiera olönsam journalistik?

Redan nu ställer sig frågan: har vi nått “peak click”?

När når vi peak click? Jo, när Clickbaitsidorna blivit så många och inflytelserika att det blir en sådan otroligt inflation på uppseendeväckande rubriker att de inte längre är uppseendeväckande. När alla skriver ”Du måste se det här!”, måste vi inte se det längre. Till slut kommer detta gå så långt att sidorna nästan kommer bedja till oss att vi ska klicka, då vet vi att det är någonting annat vi kommer att möta i framtiden. Redan nu går det faktiskt att se en viss minskning i trafiken till de ”tre stora” clickbaitsidorna, men frågan är om det egentligen handlar om att vi nått peak click eller om det blivit för många konkurrenter. Kanske är det faktum att clickbaitsidornas innehåll mer och mer börjar att bli identiskt ett tecken på det.

Mot slutet av 2014 märktes en ny tendens: svenska mediehus började köpa upp Facebook-grupper i hopp om att få sina klicksajter att växa. Schibsted köpte gruppen “Svenska Klipp”, medan Expressen investerade i populära men avdankade nonsensgrupper som “Vi som älskar att mysa <3” och “Vi som älskar fredagsmys“.

Expressens köp ska enligt deras sociala medier-chef Dan Edström ha kostat drygt 400 000 kronor, vilket kanske inte är någon jättesumma för Expressen men ändå värd att nämna.
Sådana här köp är förstås kontroversiella. ”Lajkarna” kan känna sig lurade när alla inlägg på sidor de gillar plötsligt dirigerar dem till Omtalat eller Lajkat, och varken Schibstedt eller Expressen har gjort det särskilt tydligt att de köpt Facebook-sidorna

I sitt senaste inlägg ställer Hugo Ewald frågan om varifrån allt material kommer, med utgångspunkt i ett reportage inifrån en “klickfabrik”. Summan av kardemumman: originalitet är onödigt.
Klickjägarsajterna kopierar sina listor från andra sajter, som i sin tur har kopierat ihop dem från andra håll, i långa kedjor som är svåra att överskåda. Längst bak i kedjorna återfinns, enligt Hugo Ewald, “ofrivilliga clickbaitmaskiner”. Jag blir vansinnigt nyfiken på att få lära mig mer om dessa, men också på vad som kan tänkas komma efter “peak click”.

Själv tänkte jag använda detta inlägg som språngbräda in i ett närliggande område, som också blivit föremål för spekulativa uppköp på senaste året: spellistor.

Om nätfiltreringen i Turkiet

Nyhetsrapporteringen om att Turkiet blockerar Youtube är tidstypiskt historielös. Svenska nyhetsmedier nämner inte ens att detta skedde redan 2007. Under 3,5 års tid var Turkiets internetoperatörer var beordrade att förhindra åtkomst av Youtube, innan blockaden hävdes 2010. Enligt vissa uppgifter var det Google/Youtube som vek sig och avlägsnade de videoklipp som uttryckte missaktning för landsfadern Atatürk.

En annan sajt som blockerades av Turkiet år 2007 var The Pirate Bay. Den blockaden verkar ha varit i kraft sedan dess, men kringgås i stor skala.

Reaktionerna från t.ex. Pen-klubben ger ett yrvaket intryck. Även där framställs Turkiets agerande som om det vore en blixt från klar himmel, när det snarare handlar om en repressiv stat som fortsätter agera som den alltid gjort. Inte heller nämns ett ord om landets blockad av The Pirate Bay.
Om det skulle vara så att Pen-klubben accepterar blockering så länge den görs med hänvisning till upphovsrätten, så blir de tvungna att tiga den dagen som en stat använder det motivet för att blockera t.ex. Youtube eller Twitter. Det vore alls inte otänkbart. Youtube är en upphovsrättslig gråzon och på Twitter postas (precis som på The Pirate Bay) gott om länkar till material som sprids utan rättighetshavares tillstånd. En mer konsekvent hållning vore på sin plats.

I stället för en nyhetsrapportering som är helt fixerad vid Twitter och Youtube, vore det intressant att få en större bild av den nätpolitiska utvecklingen i Turkiet under Erdoğan. En intressant grupp som verkar mot nätcensur kallar sig Alternatif Bilişim och höll en presentation på CCC för ett par år sedan. Så här skrev de då, 2011:

Until 2007, tens of thousands of websites had been blocked by courts as ‘precaution’, including sites like WordPress and YouTube. After the Law 5651 in 2007, even more websites were censored directly by government administration. As a response to this law, Sansüre Karşı Platform (Platform Against Censorship) was organized. In the first anti-censorship rally in 17 July 2010, nearly 3000 people participated, including Internet youth, political parties, trade unions, etc. /…/
In conclusion, we have reasons to believe that the government is currently developing infrastructure to utilize methods like deep packet inspection (DPI) as weapons in a ‘cyberwar’, possibly against its own people. These methods will include monitoring and labeling of Internet users as well as blocking communication.

I början av detta år postade samma grupp en varning för skärpt nätcensur i Turkiet. Det verkar som om DNS-filtreringen som hittills har tillämpats är tänkt att ersättas med en URL-filtrering som är svårare att kringgå. Alternatif Bilişim menar att Turkiet på några år kan ha kommit ikapp Kina vad gäller nätcensur.

Om nätnostalgi och manlig dominans

Vi fortsätter försöken att begripa den den nätpolitiska kontrarevolution som (enligt rådande arbetshypotes) fann sin riktning år 2007.

Nyss trillade det in några mycket tankeväckande kommentarer.

1. Martin historicerar skillnaden mellan Piratbyrån och Telecomix.

2. Isobel ifrågasätter bloggnostalgin. Hon skriver om samtalsklimatet pre-2007:

Var det inte också då manliga bloggande akademiker enbart refererade till varandra (förtjänstfullt skildrat i Kalle Palmås gubbslemsprojekt) och man (män) tänkte de djupa, långsiktiga tankarna och pratade med varandra (män) på ett seriöst och säkert tillfredsställande sätt som det intellektuella patriarkatet alltid gjort?

Jag är inte alls bara spetsig här, den här nostalgin finns ju kring kultursidorna “förr i världen” också, eller medierna i allmänhet, och detta förr i världen refererar alltid till miljöer som förvisso var intellektuellt stimulerande men också alltid närmast totalt enkönade. Jag tror att det är bra att tänka på.

Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre. Lägre inträdesbarriärer innebär också mer trams, mer ointressant, mer kommersialism. Det är förstås inte så kul. Om jag kunde föreställa mig mig själv som en person som hade haft inträde till forna tiders intellektuella mansklubbar hade jag nog också varit mer nostalgisk, men nu är ju den vägen inte så öppen för mig.

Isobel har alldeles rätt i att vi inte ska försjunka i nostalgi. Åtminstone inte om nostalgi är att odla en myt om en svunnen guldålder. Inget är så meningslöst som längtande tillbakablickar på en svunnen offentlighet. Dels för att det är tveksamt att tala om “offentligheten i sin helhet”, som Christopher påpekar. Dels för att det sociala (som i “sociala medier”) inte är detsamma som det offentliga. Snarare handlar det om gråzoner och överlappningar mellan privat och offentligt.
Facebook har inte bara usurperat de trådbaserade forumen, utan även mycket av det chattande som tidigare skedde i mer slutna rum. Samma sak med Twitter, som inte bara kan förstås i relation till någonting “långsammare” som fanns innan.

Även om jag kan se en viss poäng i “spekulativ nostalgi” (för att låna ett begrepp från Molekyler), blir det allt mer klart för mig varför nostalgi har ett begränsat taktiskt värde. Då tror jag mer på både sorg och vrede.

Låt oss inte hylla hur det var. Låt oss hylla hur det kunde ha blivit. Låt oss sörja de potentialer som inte förverkligades. Låt oss vända sorgen mot framstegsmyten om nätet, för att göra det möjligt att tänka sig verkligt framsteg – bortom accelerationism och konservatism.

Inte ställa snabbhet mot långsamhet. Hellre då tänka som Spinoza: en kropp är en relation mellan snabbheter och långsamheter. Även en kollektiv kropp.

3. Martin L resonerade vidare om manliga privilegier i de relativt gamla, relativt långsamma medierna. Sänkta trösklar till “offentligheten” är väl i grunden positivt, men…

Men det gör egentligen frågan om arkivet, om minnet, mer brännande: ska vi verkligen acceptera att ett system som släpper in och inkluderar fler gör det endast på villkoret att vi snabbt glömmer vad de sa och gjorde?

Här tror jag vi nått en viktig hållpunkt i diskussionen.