Search Results for 'gråzon' ↓

Urbana och digitala gråzoner

Håkan Forsell skissar på en alternativ förståelse av urbanisering. Vi misstar oss om vi tänker “staden” som given slutdestination. Urbanisering är en process som kan resultera i stadsliv, men inte alltid. Snarare upprättas en “urban ekonomi” som inte bara omfattar städer och deras “tillväxtkorridorer”, utan även avfolkningsbygderna, särskilt i den mån de rymmer naturresurser. Inte minst handlar det om att se hur urbaniseringen skapar gråzoner.

Gråzoneringen förvandlar nyttjanderätt till platsen till någonting provisoriskt och motverkar en systematisk längre användning. De grå zonerna är “pseudo-permanenta marginaler i dagens urbana ordning”. Det är ett rum där staten administrerar oönskade, “otämjda” invånare och svårflyttade grupper.

Men det är också ett rum där det sker sociopolitiska transformationer av bärande vikt för samhällets funktioner; naturresurser eller tillfällig, inte sällan semilegal arbetskraft befinner sig i gråzonerna i mängder.

Jag är inte helt säker på hur “gråzoneringen” ska begripas. Ordet i sig tycks mig rymma en ambivalens som inte kan reduceras till ett ensidigt påförande av neo-kolonial makt.

Piratbyrån pratade mycket om gråzoner som en möjlighet. Med tiden överfördes dessa tankar i någon mån på stadslivet, där vi började tala om värdet av “gråzoner mellan de båda ytterligheterna privat och offentligt” (se t.ex. texten “Att göra gemensamma rum i Brand 1/2010). Fast detta kanske är en helt annan typ av “gråzonering”?

I vilket fall vore det intressant att pröva en återknytning av Håkan Forsells idéer till det digitala territoriet. Föreställningen att urbanisering resulterar i städer kan nog jämställas med föreställningen att digitalisering resulterar i ett cyberspace (eller i “molnet”). Går parallellen att fortsätta in i gråzonerna?
När vi talar om nätets gråzoner kan vi syfta på väldigt olika fenomen. Om vi t.ex. talar om upphovsrättsliga gråzoner kan vi syfta på The Pirate Bay och Aaaaarg, men lika gärna om “ljusgrå” fenomen som Youtube och Soundcloud. Om vi däremot tittar på Anonymous, Bitcoin eller Flashback får vi anledning att tänka på andra typer av digitala gråzoner. Går det att påstå att alla dessa har blivit “gråzonade”? Man kan alltid fundera på vilken maktanalys detta skulle implicera.

Även i detta fall stämmer det som Håkan Forsell skriver: “När jag tänker efter är det flera frågor som kunde rymmas inom denna teoriram. Betydligt fler än vad den håller för, tyvärr.”

Klickjägarna

Hugo Ewalds blogg bjuder åter på högintressanta observationer av medieklimatets mutationer. En serie inlägg utforskar fenomenet “clickbait” och hur svenska nyhetsföretag på smått desperat vis söker ett sätt att göra sina produkter virala.

Clickbait (klickbete) kan definieras som “en rörelse inom journalistiken och inom mediasfären i helhet”, där strävan efter att maximera antalet klick blir till ett överordnat mål. Ofta tar det sig uttryck i “översensationella rubriker som syftar till att locka människor till att klicka sig in på dem via sociala medier”, men Hugo Ewald förklarar att detta bara är en av flera typer. Clickbait är en genre som kan delas in i tre undergenrer:
List-clickbait verkar vara den äldsta typen. Här utförs ett journalistiskt arbete med att sammanställa en lista med ett antal punkter.
Video-clickbait kräver mindre arbetsinsats. Det räcker att leta upp videoklipp på Youtube som klickjägaren sedan bäddar in på sin egen sajt (vilket utgör en upphovsrättslig gråzon). Avgörande är att videoklippet förses med en lockande rubrik som utlovar överraskning och/eller patetik.
Artikel-clickbait påminner om film-clickbait, i det att man hittar något på nätet och bjuder ut det i ny förpackning, men i stället för färdiga videoklipp gör man en rewrite på artiklar från andra sajter.

En Familjeliv-tråd som handlar om någon som hämnats på sin otrogna pojkvän kan enkelt skrivas om till en artikel med en rubrik som “Pojkvännen var otrogen – men hennes hämnd är fantastisk”.
/…/
rubriken ska skapa en stor törst att läsa artikeln men egentligen inte säga någonting om den. Rubriken är nästan alltid tvådelad där den första delen ger en ”lägesbeskrivning” och där den andra delen som introduceras av ett tankstreck skapar en ”twist” på lägesbeskrivningen.

Klickjaktens grundval ligger i den åtskillnad mellan rubrik och artikel som finns på webben – en åtskillnad som överbryggas av ett simpelt klick, inte av pengar.
Här finns en viss skillnad mot den klassiska kvällstidningen och dess löpsedlar. Även om löpsedlarna presenterar en sensationell vinkel, måste den avslöja något om sensationens innehåll för att få läsaren att slanta upp. När pengarna försvinner, blir det i stället en klicklogik som styr, vilket ger upphov till den nya typen av tvådelad rubriksättning.

* * *

Först ut i USA var Buzzfeed och Upworthy. Den senare sajten startades för knappt två år sedan (i mars 2012) av den vänsterliberale profilen Eli Pariser, som under ett par års tid hade varnat för “filterbubblan“. Om de sociala medierna ledde till en fragmenterad offentlighet, framstod den virala logiken som ett sätt att åter lappa samman den – men till vilket pris?

Hugo Ewald konstaterar att en vagt vänsterliberal tendens har fortsatt att prägla clickbait-genren, framför allt undergenren video-klickbait. Det har nämligen visat sig funka särskilt bra att jaga klick med videos som tillfredsställer en vilja att beskåda medmänsklighet. Videoklippen “ställer sig på den mobbades eller utsattas sida. Det kan handla om en människa som tagit sig igenom någonting svårt, eller en människa som trots sin utsatta situation agerar osjälviskt.”

I princip alla clickbait-sidor har en ”liberal vinkel”, i den amerikanska betydelsen. Alltså ställer sig sidorna åt ”vänster” i socialpolitiska frågor, är hbtq-vänliga och mot Sverigedemokraterna. Varför det ännu inte finns någon nationalistisk clickbait-sida är intressant, även om Avpixlats sensationalistiska rubriker ofta påminner om clickbaitsidor trots att fenomenet egentligen är separat från clickbait-sidorna.

* * *

Medieföretagen i Sverige var anmärkningsvärt sena på bollen. Här är fenomenet inte ens ett år gammalt. Det var i början av mars 2014 som Daniel West startade Hyllat.se som ett litet experiment, tillsammans med Johanna Hård. Här fanns en ännu tydligare vänsterliberal tendens. Daniel West uttryckte ambitioner att “beröra och göra skillnad” och att “bidra till ett bättre samhälle”. Det kunde handla om videos som ifrågasätter “de snedvridna kvinnliga skönhetsidealen och ekologisk mat kontra mat full av tillsatser och gifter”.

Bara ett halvår senare fanns 15–20 kloner i Sverige och snart blev Hyllat omsprungna av kapitalstarkare aktörer: Lajkat (Schibsted), Omtalat (Expressen), Newsner (Nyheter365).
Alla jagade de efter samma målgrupp: människor i åldern 18–24 (enligt Facebooks sätt att dela in åldersgrupper); “för att de är hippa och pallar sällan läsa tidningar, enligt mediebilden”. Mediehusens företrädare förklarar att satsningen på klickjakt är ett sätt att dra in pengar, som ska kunna finansiera en kvalitetsjournalistik. Men om dessa satsningar verkligen blir lönsamma – tror någon verkligen att börsnoterade företag skulle använda pengarna till att finansiera olönsam journalistik?

Redan nu ställer sig frågan: har vi nått “peak click”?

När når vi peak click? Jo, när Clickbaitsidorna blivit så många och inflytelserika att det blir en sådan otroligt inflation på uppseendeväckande rubriker att de inte längre är uppseendeväckande. När alla skriver ”Du måste se det här!”, måste vi inte se det längre. Till slut kommer detta gå så långt att sidorna nästan kommer bedja till oss att vi ska klicka, då vet vi att det är någonting annat vi kommer att möta i framtiden. Redan nu går det faktiskt att se en viss minskning i trafiken till de ”tre stora” clickbaitsidorna, men frågan är om det egentligen handlar om att vi nått peak click eller om det blivit för många konkurrenter. Kanske är det faktum att clickbaitsidornas innehåll mer och mer börjar att bli identiskt ett tecken på det.

Mot slutet av 2014 märktes en ny tendens: svenska mediehus började köpa upp Facebook-grupper i hopp om att få sina klicksajter att växa. Schibsted köpte gruppen “Svenska Klipp”, medan Expressen investerade i populära men avdankade nonsensgrupper som “Vi som älskar att mysa <3” och “Vi som älskar fredagsmys“.

Expressens köp ska enligt deras sociala medier-chef Dan Edström ha kostat drygt 400 000 kronor, vilket kanske inte är någon jättesumma för Expressen men ändå värd att nämna.
Sådana här köp är förstås kontroversiella. ”Lajkarna” kan känna sig lurade när alla inlägg på sidor de gillar plötsligt dirigerar dem till Omtalat eller Lajkat, och varken Schibstedt eller Expressen har gjort det särskilt tydligt att de köpt Facebook-sidorna

I sitt senaste inlägg ställer Hugo Ewald frågan om varifrån allt material kommer, med utgångspunkt i ett reportage inifrån en “klickfabrik”. Summan av kardemumman: originalitet är onödigt.
Klickjägarsajterna kopierar sina listor från andra sajter, som i sin tur har kopierat ihop dem från andra håll, i långa kedjor som är svåra att överskåda. Längst bak i kedjorna återfinns, enligt Hugo Ewald, “ofrivilliga clickbaitmaskiner”. Jag blir vansinnigt nyfiken på att få lära mig mer om dessa, men också på vad som kan tänkas komma efter “peak click”.

Själv tänkte jag använda detta inlägg som språngbräda in i ett närliggande område, som också blivit föremål för spekulativa uppköp på senaste året: spellistor.

Om nätfiltreringen i Turkiet

Nyhetsrapporteringen om att Turkiet blockerar Youtube är tidstypiskt historielös. Svenska nyhetsmedier nämner inte ens att detta skedde redan 2007. Under 3,5 års tid var Turkiets internetoperatörer var beordrade att förhindra åtkomst av Youtube, innan blockaden hävdes 2010. Enligt vissa uppgifter var det Google/Youtube som vek sig och avlägsnade de videoklipp som uttryckte missaktning för landsfadern Atatürk.

En annan sajt som blockerades av Turkiet år 2007 var The Pirate Bay. Den blockaden verkar ha varit i kraft sedan dess, men kringgås i stor skala.

Reaktionerna från t.ex. Pen-klubben ger ett yrvaket intryck. Även där framställs Turkiets agerande som om det vore en blixt från klar himmel, när det snarare handlar om en repressiv stat som fortsätter agera som den alltid gjort. Inte heller nämns ett ord om landets blockad av The Pirate Bay.
Om det skulle vara så att Pen-klubben accepterar blockering så länge den görs med hänvisning till upphovsrätten, så blir de tvungna att tiga den dagen som en stat använder det motivet för att blockera t.ex. Youtube eller Twitter. Det vore alls inte otänkbart. Youtube är en upphovsrättslig gråzon och på Twitter postas (precis som på The Pirate Bay) gott om länkar till material som sprids utan rättighetshavares tillstånd. En mer konsekvent hållning vore på sin plats.

I stället för en nyhetsrapportering som är helt fixerad vid Twitter och Youtube, vore det intressant att få en större bild av den nätpolitiska utvecklingen i Turkiet under Erdoğan. En intressant grupp som verkar mot nätcensur kallar sig Alternatif Bilişim och höll en presentation på CCC för ett par år sedan. Så här skrev de då, 2011:

Until 2007, tens of thousands of websites had been blocked by courts as ‘precaution’, including sites like WordPress and YouTube. After the Law 5651 in 2007, even more websites were censored directly by government administration. As a response to this law, Sansüre Karşı Platform (Platform Against Censorship) was organized. In the first anti-censorship rally in 17 July 2010, nearly 3000 people participated, including Internet youth, political parties, trade unions, etc. /…/
In conclusion, we have reasons to believe that the government is currently developing infrastructure to utilize methods like deep packet inspection (DPI) as weapons in a ‘cyberwar’, possibly against its own people. These methods will include monitoring and labeling of Internet users as well as blocking communication.

I början av detta år postade samma grupp en varning för skärpt nätcensur i Turkiet. Det verkar som om DNS-filtreringen som hittills har tillämpats är tänkt att ersättas med en URL-filtrering som är svårare att kringgå. Alternatif Bilişim menar att Turkiet på några år kan ha kommit ikapp Kina vad gäller nätcensur.

Om nätnostalgi och manlig dominans

Vi fortsätter försöken att begripa den den nätpolitiska kontrarevolution som (enligt rådande arbetshypotes) fann sin riktning år 2007.

Nyss trillade det in några mycket tankeväckande kommentarer.

1. Martin historicerar skillnaden mellan Piratbyrån och Telecomix.

2. Isobel ifrågasätter bloggnostalgin. Hon skriver om samtalsklimatet pre-2007:

Var det inte också då manliga bloggande akademiker enbart refererade till varandra (förtjänstfullt skildrat i Kalle Palmås gubbslemsprojekt) och man (män) tänkte de djupa, långsiktiga tankarna och pratade med varandra (män) på ett seriöst och säkert tillfredsställande sätt som det intellektuella patriarkatet alltid gjort?

Jag är inte alls bara spetsig här, den här nostalgin finns ju kring kultursidorna “förr i världen” också, eller medierna i allmänhet, och detta förr i världen refererar alltid till miljöer som förvisso var intellektuellt stimulerande men också alltid närmast totalt enkönade. Jag tror att det är bra att tänka på.

Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre. Lägre inträdesbarriärer innebär också mer trams, mer ointressant, mer kommersialism. Det är förstås inte så kul. Om jag kunde föreställa mig mig själv som en person som hade haft inträde till forna tiders intellektuella mansklubbar hade jag nog också varit mer nostalgisk, men nu är ju den vägen inte så öppen för mig.

Isobel har alldeles rätt i att vi inte ska försjunka i nostalgi. Åtminstone inte om nostalgi är att odla en myt om en svunnen guldålder. Inget är så meningslöst som längtande tillbakablickar på en svunnen offentlighet. Dels för att det är tveksamt att tala om “offentligheten i sin helhet”, som Christopher påpekar. Dels för att det sociala (som i “sociala medier”) inte är detsamma som det offentliga. Snarare handlar det om gråzoner och överlappningar mellan privat och offentligt.
Facebook har inte bara usurperat de trådbaserade forumen, utan även mycket av det chattande som tidigare skedde i mer slutna rum. Samma sak med Twitter, som inte bara kan förstås i relation till någonting “långsammare” som fanns innan.

Även om jag kan se en viss poäng i “spekulativ nostalgi” (för att låna ett begrepp från Molekyler), blir det allt mer klart för mig varför nostalgi har ett begränsat taktiskt värde. Då tror jag mer på både sorg och vrede.

Låt oss inte hylla hur det var. Låt oss hylla hur det kunde ha blivit. Låt oss sörja de potentialer som inte förverkligades. Låt oss vända sorgen mot framstegsmyten om nätet, för att göra det möjligt att tänka sig verkligt framsteg – bortom accelerationism och konservatism.

Inte ställa snabbhet mot långsamhet. Hellre då tänka som Spinoza: en kropp är en relation mellan snabbheter och långsamheter. Även en kollektiv kropp.

3. Martin L resonerade vidare om manliga privilegier i de relativt gamla, relativt långsamma medierna. Sänkta trösklar till “offentligheten” är väl i grunden positivt, men…

Men det gör egentligen frågan om arkivet, om minnet, mer brännande: ska vi verkligen acceptera att ett system som släpper in och inkluderar fler gör det endast på villkoret att vi snabbt glömmer vad de sa och gjorde?

Här tror jag vi nått en viktig hållpunkt i diskussionen.

Fallstudie 4 i realliberalism: Fotolagen

Regeringens förslag om en ny fotolag (Olovlig fotografering, Ds 2011:1) väcker åter frågan om realliberalism – urvalet ur ett överflöd av individuella rättigheter. Anna Troberg (PP) förklarar varför:

Jag tror på två viktiga principer. Jag tror på allas rätt till ett privatliv och jag tror på öppenhet. Det är två principer som inte helt sällan krockar.

Piratpartiet är delvis det realliberala partiet par excellence, i den meningen att de konsekvent belyser hur de liberala rättigheterna kolliderar (t.ex. upphovsrätt och privatliv, upphovsrätt och äganderätt). Ofta har de varit tvärsäkra på vilka av rättigheterna som måste gå före. Så inte denna gång. Anna Troberg framstår som genuint nyfiken på frågan och dess gråzoner utan att ha svaret klart på förhand.

Andra aktörer intar de två realliberala motpositionerna. Å ena sidan Journalistförbundet som menar att rätten att fotografera måste gå före. Å andra sidan ideologiskt liberala forskare i juridik, exempelvis Mark Klamberg och Mårten Schultz, varav åtminstone den senare ytterligare vill stärka privatlivets lagskydd.

Debatten har hittills mest handlat om hur lagen kommer att påverka journalistiken. En pressfotograf som trycker på avtryckaren i fel läge riskerar själv att straffas (till skillnad från felaktiga publiceringar, som går på ansvarige utgivaren). Därför kan de antas ta det säkra före det osäkra, så att viss form av påträngande bildjournalistik försvinner – på gott eller på ont.

“Enligt justitieminister Beatrice Ask kan journalister komma att undantas från lagen”, skriver Journalistförbundet. Men i stället för att vänligt ta emot ett yrkesprivilegium sparkar de bakut och framhäller, precis som piratpartisterna, att “lagen ska omfatta alla medborgare”. Eloge för det.
Undantag i fotolagen för en viss yrkesgrupp vore att betrakta som en slags korporativism – en inte helt ovanlig utväg ur realliberalismens dilemman. Hellre än göra avvägningen mellan rättigheter i en universellt formulerad lag, eller att överlåta regleringen till frivilliga avtal mellan organisationer, innebär den korporativa vägen att lagen särbehandlar medborgare beroende på yrke.
Men det är inte vad som står i lagförslaget. Personer med presslegitimation ska i princip inte få fotografera friare än någon annan. Undantaget som görs är luddigare än så:

Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

“Klarare kan skrivningen knappast vara”, menar Kristanstadsbladets ledarsida, vars idé om klarhet verkar ytterst vid. Jurister som kommenterat lagförslaget menar ju tvärtom att det kommer krävas prejudikat innan vi har en aning om vad som gör en fotografering “försvarlig”. Lagens förarbete ger inte heller klara riktlinjer:

Vid bedömningen av om gärningen är försvarlig bör särskilt beaktas om den sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse, utgör ett inslag i undervisning eller vetenskapligt arbete eller låter sig försvaras av konstnärliga hänsyn.

Allt vi kan säga är att regeringen inte vill ha ett allmänt undantag för journalistisk verksamhet. Möjligtvis för “nyhetsförmedling”, vilket knappast omfattar all journalistik. Däremot kan det vara okej att fotografera in genom folks köksfönster om syftet är vetenskapligt eller konstnärligt – vilket är ännu svårare att avgränsa.
Dessutom varnar lagens förarbete för falska konstnärer. Om någon ger sitt medgivande för att fotograferas “i konstnärligt syfte” så kan medgivandet senare dras tillbaka om syftet inte – enligt konstexperterna i landets domstolsväsende – var tillräckligt konstnärligt:

Inte heller är samtycket giltigt t.ex. om det lämnas till en fotograf som utger sig för att vara konstnär och säger att fotograferingen sker för ett konstnärligt syfte men där han eller hon i själva verket inte är konstnär och har ett annat syfte med fotograferingen.

Emellertid är det nog inte i avgränsningarna mellan olika syften som lagen får störst praktiska effekter, utan i det offentliga rummets status.

Journalistförbundet anser att det finns en uppenbar risk att allmänheten får den felaktiga uppfattningen att all fotografering på allmän plats blir förbjuden genom lagförslaget.
Förbundet uppfattar den lagtekniska avgränsningen som att endast platser där allmänheten inte har insyn omfattas, men att förbudet inte omfattar fall där fotografering är försvarlig, som rimlig.

Slutligen ett par vidlyftigare reflexioner angående fotolagen. Som namnet antyder omfattas stillbild och video, men inte ljud. Av någon anledning anser vi det mer kränkande att vår kropp fångas på bild i intima situationer än att vår röst spelas in när vi uttrycker våra innersta känslor.
“Fotografi” definieras i förarbetet så att det innefattar även “annan upptagning av bild med tekniskt hjälpmedel”. Antagligen räknas inte pennor och penslar som tekniska hjälpmedel. Men vad sägs om sonografi via ultraljud? Eller sensorer som registrerar infraröd strålning i form av data som kan representeras som bild?
Inte för att svenskt rättsväsende lär svämma över av sådana fall, åtminstone inte inom den allra närmsta framtiden. Men det är intressant att fundera över de spektrala gränserna för “fotografi” – inte minst med Donna Haraway i bakhuvudet.

Tre vågor av print-on-demand: från författarnas befrielse från förlagen till förlagens befrielse från författarna

Fenomenet “print-on-demand” fick sitt svenska genombrott i januari 1997 då författaren Peter Curman styrde upp en välbevakad presskonferens tillsammans med kollegerna Lars Forssell och Jan Myrdal. Demonstrativt lät de tillverka sina egna böcker hos Arkitektkopia, utan inblandning av bokförlag och skrev i ett pressmeddelande [pdf]:

Vi visar nu i samarbete med Arkitektkopia AB hur man med hjälp av Internet och en avancerad tryckerimaskin på mindre än tio minuter kan omvandla digitala ettor och nollor i en databas till färdiga böcker i den upplaga man för ögonblicket har behov av – två exemplar eller tvåhundra – till ett förnuftigt styckepris. Japanerna kallar det “lean production“.
Men vi öppnar med detta inget eget nytt förlag ty det är fördelaktigt för oss att kunna använda oss av förläggarnas kontor med personal som sköter formgivnig, reklam, distribution och bokföring. Vi visar bara förläggarna vad som kan göras. De bör dra lärdom och snabbt göra upp om de avtal som blivit nödvändiga. Annars kan det gå för dem och deras Förläggarförening som det gått för gaslyktetändarna och deras skrå.
/…/
Men – som sagt – vi är inte förläggarnas fiender. Vi räcker dem handen! Vill de bara sköta sitt uppdrag att föra ut våra böcker på marknaden så sköter vi nog vårt att skriva dem!

Ur detta utspel tillkom sedan (med pengar från stiftelsen Framtidens kultur) ett pilotprojekt som kom att ta sig namnet Podium. Tanken med allt detta var att “professionella” författare (medlemmar i Författarförbundet eller Författarcentrum) skulle befrias från sitt beroende från förlagen. Utifrån den premissen diskuterades print-on-demand i en första vända.

Drygt tio år efter den där presskonferensen på Arkitektkopia lanserade ett par betydligt yngre författare “Vulkanmanifestet“, med lika storslagna formuleringar om allt som print-on-demand skulle förändra. Skillnaden var att man nu inte talade om att förbättra villkoren för en existerande kår av författare, utan om att låta vem som helst bli författare.

Print-on-demand har hittills inte blivit någon revolution, åtminstone inte i fråga om att flytta makt från förlag till författare. Utvecklingen har med digitala mått gått ganska långsamt, men å andra sidan fortsätter den. Frågan är om vi nu inte kan se en tredje våg, som markerar ännu en ny riktning i den långsamma omvälvningen. Om den första vågen symboliseras av Podium och den andra av Vulkan, symboliseras den tredje vågen av Books LLC och VDM Publishing. Båda har över 100000 titlar var tillgängliga via nätbokhandlar som Bokus, samtliga bestående av text från Wikipedia. Förlagen har befriat sig från sitt beroende av författare – en märklig invertering av det som man först förväntade sig att print-on-demand skulle uppnå.

Här finns ett helt spektrum av gråzoner. Tyska VDM Publishing existerar öppet, medan Books LLC framstår som lite mer ljusskygga. Så länge de bara plockar text från Wikipedia och inkluderar licensen så bryter de inte mot upphovsrätten. Fast man kan fråga sig om det verkligen är okej av VDM Publishing att sätta namnet “Frederic P. Miller” som författare till tiotusentals böcker. På den svartare sidan av gråzonen återfinns den påhittade författaren Heinz Duthel, vars böcker är collage från alla möjliga källor på nätet.

Efter att jag för en vecka sedan skrivit om Heinz Duthel-fenomenet, följde Sydsvenskan upp med en artikel om att biblioteken luras att betala dyra pengar för de utskrivna Wikipedia-sidorna. Jag hann själv göra en snabb studie av förekomsten av LLC-böcker på svenska forskningsbibliotek. Jag hittade 18 titlar, utspridda på lika många bibliotek. Från en källa på KTH:s bibliotek fick jag höra att deras LLC-bok kommit till biblioteket via en inköpsprofil, sammansatt av ett företag som tar betalt av biblioteket för sitt urval. Sydsvenskan intervjuar ansvarig bibliotekarie vid Malmö högskolebibliotek, som tycks anse det fullt normalt att biblioteket ska lägga pengar på utskrivna Wikipedia-sidor om någon skulle efterfråga det.
Säg att en student ska skriva en uppsats om The Pirate Bay-rättegången, letar efter litteratur via nätbokhandlarna och hittar “boken” Crime in Sweden: The Pirate Bay Trial, Sala Gang, the Pirate Bay Raid, Ica Meat Repackaging Controversy, Crime in Sweden (Books LLC), som är 108 sidor tjock, har ett ISBN-nummer och uppenbarligen är en utskrift av artiklarna i Wikipedias kategori “Crime in Sweden”. Studenten ber universitetsbiblioteket att köpa in boken, som uppenbarligen fyller en lucka i bibliotekets utbud – kopplingar mellan fildelning och köttsnusk är inte vanliga. Men vore det ändå inte rimligt att säga nej till sådana inköpsförslag av princip? Inte för att texter på Wikipedia skulle vara dåliga, men för att det är onödigt att betala överpris för dem – och för det finns en rad andra skäl till att ifrågasätta allmänintresset av böcker vars totala upplaga hittills har uppgått till noll.

Flodvågen av robotgenererade böcker borde aktualisera bibliotekens roll som urvalsinstitution, men av reaktionerna hittills verkar intresset svalt. Intressant nog är det i stället nätbokhandlarna som talar om detta som “ett branschproblem”. Adlibris och Bokus säger till Sydsvenskan att de arbetar för att rensa bort böcker som dessa ur sitt sortiment, men har i dagsläget sannolikt miljontals i sortimentet. Rutinerna verkar inte riktigt ha kommit på plats ännu, för fenomenet är nytt. “Det fanns i mindre skala redan 2009, men har ökat i år och accelerat de senaste månaderna”, säger Bokus på Twitter. Frågan är bara hur många barn som följer med badvattnet ut.

Vi ser att print-on-demand fortsätter att omvälva den litterära offentligheten, fast inte alls bara på det sätt som folk tänkte sig för några år sedan. Några klara vinnare eller förlorare är svåra att utse. Allt vi kan vara säkra på är att vi ännu bara sett en liten föraning av den boktsunami som är under uppbyggnad. Snart säkert också på svenska.
Själva teknologin för att framställa böcker var nog i sig inte det avgörande. Det är när denna teknik sammankopplas med andra teknologier som böckerna tycks börja skriva sig själva. Så fort en trend noteras på nätet triggas en algoritm som samlar ihop lämpliga artiklar från Wikipedia, packeterar det som bok och lägger ut till försäljning i hopp att någon ska nappa. Detta hade inte kunnat ske år 1997. Då fanns inte Wikipedia, heller inte de algoritmer för sökmotoroptimering och spambombning som dessa förlag använder. Med tanke på hur bra spamrobotarna är på att ta sig förbi spamfilter för att posta kommentarer på bloggar, är det inte svårt att tänka sig ett scenario där spamförlag blir allt bättre på att få in sina “böcker” i bokkatalogerna och även ta hjälp av lingvistiska algoritmer för att få böckernas innehåll att se helt oklanderligt ut.
Problemet är inte att innehållet i Wikipedia-böckerna skulle hålla dålig klass rent faktamässigt. En bok är väl mer än bara fakta? En bok är exempelvis ett beslut om utgivning. Dock inte dessa böcker, som genereras i hundratusentals varianter varav antagligen bara en bråkdel någonsin materialiseras. Ändå har de ISBN-nummer, fyller upp katalogerna med brus och ställer frågan på sin spets: Vad är en bok?

Fallstudie 2 i realliberalism: Upphovsrätt och privatliv

Tidigare i samma serie:

Nu kommer den enklaste av fallstudierna. Bara att citera främsta argumentet från Piratpartiets företrädare:

“Det enda sättet att beivra brott mot dagens obalanserade upphovsrättslagar är att övervaka och avlyssna all privat kommunikation på Internet. Dagens upphovsrättslagstiftning kolliderar med det öppna samhället som garanterar rätten till privat kommunikation. Det är själva brevhemligheten och meddelarskyddet som står på spel.”

Om man vill försöka begränsa fildelningen av copyrightskyddat material, då är enda sättet att inskränka möjligheterna till fri och oövervakad kommunikation mellan människor. Någon annan väg finns inte. Så länge människor kan kommunicera utan övervakning kommer den möjligheten också användas till att sprida copyrightskyddad kultur.

Inget dåligt argument. Tvärtom, det är förbannat starkt och därför helt rätt av Piratpartiet att ihärdigt framföra det. Men är det en tillräcklig grund för rörelse? Nej, det kan jag inte se.
Argumentet förutsätter ju även en värdering: individens rätt till privat kommunikation är viktigare än individens rätt att kontrollera det offentliga spridandet av upphovsrättsliga verk. Alla håller inte med om det. Inte så få människor uppfattar upphovsrättens ovillkorliga skydd som en förutsättning för att Konsten ska existera och bland dessa finns de som går så långt som att Konsten är en förutsättning för ett meningsfullt liv och för att på längre sikt kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle. Utifrån dessas perspektiv är det helt rimligt att offra lite privatliv för att vinna någonting större.

Så länge vi nöjer oss med att ställa en individuell rätt mot en annan individuell rätt befinner vi oss inom det realliberala komplexet. Och ja, även upphovsrätten hör dit. Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.

Just för att upphovsrätten och privatlivet är besläktade rättigheter är de extra tacksamma att ställa mot varandra. De försöker samspela men det skär sig förskräckligt, den som inte hör det är döv. Men den som är alltför upptagen på att lyssna in dissonanserna mellan upphovsrätt och privatliv blir lätt döv för alla ljud som inte ens spelar i den liberala melodin. För hela den verkligen av gråzoner som inte kan reduceras till de två sfärerna privat och offentligt.

Om man alltför envetet insisterar på privatlivets helgd så övertygar man till slut sig själv om att det där “privatlivet” liksom bara finns där, som en bubbla kring varje individ. Att det inte är något vi gör gemensamt och ständigt omförhandlar. Att apellera till ett skyddat privatliv är samtidigt att bekräfta en av liberalismens – och även upphovsrättens – grundantaganden.

Dessbättre är det även möjligt att uppnå allt detta även på andra sätt. Upphovsrätten kan kompliceras, kritiseras, kringgås och krossas på mer praktiskt orienterade sätt: kopimi, hacktivism eller vad man nu hittar för ord. Det handlar i förlängningen samtidigt om att utveckla nya etiska normer, mer finkänsliga än den moral som bygger på grovhuggna uppdelningen i privat och offentligt.
Inte heller motståndet mot övervakning behöver baseras på ett värnande av individens rätt till privatliv. Christopher Kullenbergs nätpolitiska manifest handlar delvis om just detta. Om en aktivism som inte utgår från tanken på universella rättigheter, utan från nätvaro – den gemensamma erfarenheten av att gå till näts i olika gråzoner av öppenhet och slutenhet.
Därför vill jag beteckna även Det nätpolitiska manifestet som en utpräglat icke-liberal bok, vilket inte betyder att den är antiliberal. Den utpräglat antiliberala hållningen kan förknippas med fascismen, som gör anspråk på att genom att gordiskt hugg avverka alla liberala rättighetskonflikter. Fascismen erkänner nämligen varken upphovsrätt, privatliv eller för den delen yttrandefrihet som universell rättighet. Allt handlar i stället om vad som anses tjäna nationens organiska gemenskap.
Fascismen erkänner verken gråskalorna eller liberalismens svartvita sfärande. Allt ska vara vitt. Inte nödvändigtvis vitt som i vit hud, men vitt som mjölet i påsen.

Jasenko Selimović och den folkpartistiska antiamatörismen

Sommaren 2007 skrev jag en bloggpost om “Professionalism, fanjunkarsynkoper och folkpartistisk kulturpolitik“. Folkpartiet behandlade just sitt nya kulturprogram vars centrala del handlade om att lyfta fram begreppen kvalitet och professionalism som ersättning till 1974 års kulturpolitiska ambition om att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Sedan dess har den senare avskaffats till på förslag av kulturutredningen, men landets moderata kulturminister har varit påfallande försiktig med att stuva om i systemet.
Inför nästa mandatperiod tycks dock folkpartiet hungriga på kulturministerposten, om deras block skulle vinna fortsatt majoritet. Kandidaten tycks då heta Jasenko Selimović, teaterregissör och journalist som i nästa riksdag sannolikt blir en av två FP-ledamöter från Göteborg.

Jasenko Selimović utgav i våras en kulturpolitisk programförklaring som inte saknar tänkvärda inslag. Han diskuterar hur 1974 års kulturpolitik satte tillgänglighet som huvudmål, vilket på många sätt var rimligt men idag har blivit problematiskt av två olika skäl. För det första har digitaliseringen åstadkommit en “tillgänglighetsrevolution”, så att problemet på många områden snarare är hur vi ska välja bland all tillgänglig kultur. Detta är just vad jag skriver om i min bok Det postdigitala manifestet, där jag bland annat diskuterar vad kulturpolitikens uppgift kan vara för den så kallade klassiska musiken. Mitt svar är att det knappast kan vara att skapa tillgång eller motverka en föreställd brist, utan att se till att nya generationer av musiker skolas in i den klassiska musiktraditionen, inte minst eftersom den kompetensen ständigt kommer till användning även inom andra musikformer.

Precis i slutet av boken konstaterar jag: “Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum.” Fysiska rum för kollektiva kulturaktiviteter är nödvändiga för att ett urval ska kunna växa fram mellan människor (snarare än kommenderas fram av konstnärliga ledare eller kalkyleras fram av marknadsavdelningar). Dessa rum kan inkludera allt från parker och klubbar till replokaler och ateljéer, samt givetvis även bibliotek och muséer. Dock verkar Jasenko Selimović inte intresserad av de icke-institutionella rummen. Hans manifest för en liberal kulturpolitik tycks för övrigt ha som outtalad premiss att det enbart gäller statlig kulturpolitik, inte kommunal. Möjligtvis kan det ses som ett tecken på hans intresse för en ministerpost.

Jasenko Selimović ser ett andra problem med en kulturpolitik som främst prioriterar tillgänglighet: “att denna politik resulterat i en ständig erodering av kulturen och en breddning av kulturbegreppet till oigenkännlighet”. Kultur blir allt och därmed inget. Nog kan man hålla med om att det är problematiskt, men ligger inte förklaringen till detta i någonting mycket större än det lilla fält som vi brukar räkna som kulturpolitiken? Någonstans måste man väga in hur “kultur”, “kreativitet” och “upplevelser” under de senaste tjugo åren har tillskrivits ett ekonomiskt värde av närmast magisk art. Oändligt många näringspolitiska strategidokument, som på alla nivåer åtnjuter betydligt större tyngd än de kulturpolitiska, har nog gjort mer för att smeta ut kulturbegreppet till oigenkännlighet.

Ändå måste jag erkänna att jag uppskattar den uttalade prioriteringen av urval:

En kulturpolitik som vägrar diskutera kvalitet gestaltar inte bara en romantisk önskan om gränslös- het utan också en rädsla att gallra, välja bort, vara tvungen att avgöra konstens värde.

Frågan är hur urvalet operationaliseras i en kulturpolitik. Och här är det uppenbart att Jasenko Selimović inte har tänkt igenom alla områden lika väl. Han har visserligen helt rätt i att public service borde upprätthålla sin egen standard för kvalitet, hellre än att tävla med kommersiella kanaler.
Sedan har vi det där med kanon, som hittills mest bringat förvirring i den kulturpolitiska debatten. Som om det fanns folk som på allvar motsatte sig kanonbildning inom olika konstarter! Frågan gäller ju i vilken mån staten ska fastställa en kanon och i vilket syfte. Framför allt är det enorm skillnad på att göra en lista på litteratur som bör läsas i skolan – en fråga där experter på pedagogik borde få mera utrymme – och att upprätta en statlig lista för varje konstart, mest för att det ter sig monomentalt.
Jasenko Selimović förespråkar som komplement till biblioteken “en nationell strategi för läsplatteanvändande“. Tanken tycks vara att varje medborgare ska få en läsplatta genom vilken staten erbjuder viss litteratur. Och då följer en statlig litteraturkanon per automatik, konstaterar han helt korrekt.
Biblioteken står för ett decentraliserat och brett urval, som inte blir särskilt styrande i förhållande till kanon. Centrala servrar för spridning av litteratur blir däremot någonting annat – som jag påpekade i min kommentar till vänsterpartiets förslag om “digitala bibliotek”.

Mot slutet av programförklaringen framstår det ändå allt mer som att kvalitet är synonymt med professionalism. Jasenko Selimović landar med andra ord i samma folkpartistiska kulturpolitik, som tyvärr inte är mer reflekterad den här gången i sina glåpord mot “amatörerna”. Låt mig rekapitulera vad jag skrev om folkpartiets kulturprogram:

Sambandet mellan professionalism och kvalitet tas för givet, vilket kan tyckas logiskt om man utgår från ekonomiska teorier om arbetsdelning. Problemet är bara att sådana teorier utesluter tiden ur ekvationen.
Därför kan de inte hur som helst appliceras på något så flyktigt och snabbskiftande som “kultur”. Även om vissa, mer stabiliserade kulturformer helt klart mår bra av en långt driven professionalisering, finns tydliga historiska exempel på andra fall där en överdriven professionalisering av kulturutövandet snarare har varit ödeläggande för kvaliteten.

Utvecklat i en bloggpost från 2008:

Såväl för mycket som för lite professionalism kan skada kulturens kvalitet. Olika kulturområden mår bra av olika grader av professionalisering. Inom musiken tenderar amatörer, gång på gång i historien, att vara bättre än professionella på att nosa sig fram till nya impulser. Teaterkonsten, där formell högre utbildning spelar större roll, drivs nog i högre grad fram av professionella – samtidigt som mycket få kan ägna sig åt skådespeleri på heltid året om och de flesta får hanka sig fram i en semiprofessionell gråzon.

Jasenko Selimović kommer från teaterns fält, vilket är en tillgång. Men erfarenheter därifrån kan inte överföras rakt av till alla slags musik, eller till litterärt skrivande. Själva kärnan i problematiken, som han vägrar röra vid, är att alla börjar som amatörer. Vanligtvis måste en människa utöva en konstart oavlönat under många år innan man gradvis kan övergå till att försörja sig professionellt på den – på heltid eller deltid. Detta ogiltigförklarar parallellen mellan konstnär och kirurg, som Jasenko Selimović gör både i sin programförklaring och i den artikel i GP som fungerade som dess första utkast:

Om kulturen i Sverige ska spela någon roll måste den professionaliseras och sluta ses som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. För handen på hjärtat: vill ni bli opererade av en amatörkirurg vars främsta kompetens är att ”han vill vara med och operera”? Om inte – ställ då frågan: varför skulle kulturen ha så dålig status att alla kan vara med och vara konstnärer?

Sådan retorik är bara hafsig. Den ger sken av att en kulturminister skulle kunna hindra folk från att vara konstnärer. Menar Jasenko Selimović på allvar att det skulle vara hans uppgift som kulturminister? Tror han att det kommer att ske någon professionell återväxt om inte amatörer ges spelrum? Har han någonsin funderat över att spelrum förutsätter fysiska utrymmen även utanför institutionsteatrar, museum och bibliotek? En rad frågor återstår.

Malin Krutmeijer skriver lite mer polemiskt på Aftonbladets kultursida.

Brand är tillbaka

Brand har varit väldigt olika tidningar sedan starten 1898. Anarkistisk har inriktningen alltid varit, men det har kunnat betyda ganska olika saker. Efter att tidningens förra variant somnat in sker nu en nystart i form av ett betydligt fräschare magasin som anlände från tryckeriet i morse. Allmänt tillgänglig blir tidningen först om en vecka, 1 maj.

Brand har producerats utan bidrag från vare sig staten eller kapitalet. Formmässigt hör den annars till samma genre som magasinen Bang, Neo och Arena – fast snyggare, uppriktigt talat. Många och vackra illustrationer på de 84 sidorna, tryckt mot matt och tjockt papper. Inget prassel, ingen glans! Ett par redaktionsmedlemmar luktar på trycksvärtan:

Ett genomgående tema i första numret av nya Brand är allmänningar och gemensamma rum. En rad artiklar sätter den senaste vågen av husockupationer i sitt sammanhang, en annan tar upp open access i forskningsvärlden. Nick Dyer-Whiteford kopplar samman informationens och rummets allmänningar i en översatt text om “commonism”.

Ytterligare en artikel resonerar kring kopplingen mellan nätet och staden, slår ett slag för en ny definition av offentlighet och diskuterar vilka rum och gråzoner som tillåter nya gemenskaper att formera sig. Den är gemensamt skriven av Brand-redaktören Samira Ariadad och mig, med utgångspunkt i ett panelsamtal som vi genomförde i höstas.

Vi skriver även en kort text om Sunn O))). Själv är jag däremot inte knuten till redaktionen och har inte läst hela numret, men är stolt över att få medverka och ytterst nyfiken på att se hur nya Brand tas emot på olika håll.

Tidningen bjuder även på serier av Sara Hansson, Lars Sjunnesson, Liv Strömqvist och Karin Casimir Lindholm. Samt ett översatt utdrag ur den omtalade boken Det stundande upproret (The Coming Insurrection) som har skrivits av “den osynliga kommittén” som av fransk säkerhetstjänst kopplats samman med “Tarnac Nine“. Där förs bland annat en egenartat uppfriskande diskussion om gemenskaper och om vänskapens politik, influerad av Giorgio Agamben.

Återkommer säkert till innehållet i nya Brand. Tills vidare kan jag annars bara hänvisa till hemsidan och twitterflödet, samt tipsa om releasefesten som hålls 1 maj på Boulehallen i Stockholm. Inträdet kostar 60 kronor inklusive ett nummer av tidningen. På festen spelar bland andra Sveriges och världens bästa chiptune/datarave-artist Goto80 + VJ Jossystem, därtill DJ:s som Mountain Girl (även känd som Josefine Jinder) och Hästkobra, och förhoppningsvis en barorganist.