Nyss trillade det in några mycket tankeväckande kommentarer.
1.Martin historicerar skillnaden mellan Piratbyrån och Telecomix.
2.Isobel ifrågasätter bloggnostalgin. Hon skriver om samtalsklimatet pre-2007:
Var det inte också då manliga bloggande akademiker enbart refererade till varandra (förtjänstfullt skildrat i Kalle Palmås gubbslemsprojekt) och man (män) tänkte de djupa, långsiktiga tankarna och pratade med varandra (män) på ett seriöst och säkert tillfredsställande sätt som det intellektuella patriarkatet alltid gjort?
Jag är inte alls bara spetsig här, den här nostalgin finns ju kring kultursidorna “förr i världen” också, eller medierna i allmänhet, och detta förr i världen refererar alltid till miljöer som förvisso var intellektuellt stimulerande men också alltid närmast totalt enkönade. Jag tror att det är bra att tänka på.
Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre. Lägre inträdesbarriärer innebär också mer trams, mer ointressant, mer kommersialism. Det är förstås inte så kul. Om jag kunde föreställa mig mig själv som en person som hade haft inträde till forna tiders intellektuella mansklubbar hade jag nog också varit mer nostalgisk, men nu är ju den vägen inte så öppen för mig.
Isobel har alldeles rätt i att vi inte ska försjunka i nostalgi. Åtminstone inte om nostalgi är att odla en myt om en svunnen guldålder. Inget är så meningslöst som längtande tillbakablickar på en svunnen offentlighet. Dels för att det är tveksamt att tala om “offentligheten i sin helhet”, som Christopher påpekar. Dels för att det sociala (som i “sociala medier”) inte är detsamma som det offentliga. Snarare handlar det om gråzoner och överlappningar mellan privat och offentligt.
Facebook har inte bara usurperat de trådbaserade forumen, utan även mycket av det chattande som tidigare skedde i mer slutna rum. Samma sak med Twitter, som inte bara kan förstås i relation till någonting “långsammare” som fanns innan.
Även om jag kan se en viss poäng i “spekulativ nostalgi” (för att låna ett begrepp från Molekyler), blir det allt mer klart för mig varför nostalgi har ett begränsat taktiskt värde. Då tror jag mer på både sorg och vrede.
Låt oss inte hylla hur det var. Låt oss hylla hur det kunde ha blivit. Låt oss sörja de potentialer som inte förverkligades. Låt oss vända sorgen mot framstegsmyten om nätet, för att göra det möjligt att tänka sig verkligt framsteg – bortom accelerationism och konservatism.
Inte ställa snabbhet mot långsamhet. Hellre då tänka som Spinoza: en kropp är en relation mellan snabbheter och långsamheter. Även en kollektiv kropp.
3.Martin L resonerade vidare om manliga privilegier i de relativt gamla, relativt långsamma medierna. Sänkta trösklar till “offentligheten” är väl i grunden positivt, men…
Men det gör egentligen frågan om arkivet, om minnet, mer brännande: ska vi verkligen acceptera att ett system som släpper in och inkluderar fler gör det endast på villkoret att vi snabbt glömmer vad de sa och gjorde?
Här tror jag vi nått en viktig hållpunkt i diskussionen.
Jag tror på två viktiga principer. Jag tror på allas rätt till ett privatliv och jag tror på öppenhet. Det är två principer som inte helt sällan krockar.
Piratpartiet är delvis det realliberala partiet par excellence, i den meningen att de konsekvent belyser hur de liberala rättigheterna kolliderar (t.ex. upphovsrätt och privatliv, upphovsrätt och äganderätt). Ofta har de varit tvärsäkra på vilka av rättigheterna som måste gå före. Så inte denna gång. Anna Troberg framstår som genuint nyfiken på frågan och dess gråzoner utan att ha svaret klart på förhand.
Debatten har hittills mest handlat om hur lagen kommer att påverka journalistiken. En pressfotograf som trycker på avtryckaren i fel läge riskerar själv att straffas (till skillnad från felaktiga publiceringar, som går på ansvarige utgivaren). Därför kan de antas ta det säkra före det osäkra, så att viss form av påträngande bildjournalistik försvinner – på gott eller på ont.
“Enligt justitieminister Beatrice Ask kan journalister komma att undantas från lagen”, skriver Journalistförbundet. Men i stället för att vänligt ta emot ett yrkesprivilegium sparkar de bakut och framhäller, precis som piratpartisterna, att “lagen ska omfatta alla medborgare”. Eloge för det.
Undantag i fotolagen för en viss yrkesgrupp vore att betrakta som en slags korporativism – en inte helt ovanlig utväg ur realliberalismens dilemman. Hellre än göra avvägningen mellan rättigheter i en universellt formulerad lag, eller att överlåta regleringen till frivilliga avtal mellan organisationer, innebär den korporativa vägen att lagen särbehandlar medborgare beroende på yrke.
Men det är inte vad som står i lagförslaget. Personer med presslegitimation ska i princip inte få fotografera friare än någon annan. Undantaget som görs är luddigare än så:
Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.
“Klarare kan skrivningen knappast vara”, menar Kristanstadsbladets ledarsida, vars idé om klarhet verkar ytterst vid. Jurister som kommenterat lagförslaget menar ju tvärtom att det kommer krävas prejudikat innan vi har en aning om vad som gör en fotografering “försvarlig”. Lagens förarbete ger inte heller klara riktlinjer:
Vid bedömningen av om gärningen är försvarlig bör särskilt beaktas om den sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse, utgör ett inslag i undervisning eller vetenskapligt arbete eller låter sig försvaras av konstnärliga hänsyn.
Allt vi kan säga är att regeringen inte vill ha ett allmänt undantag för journalistisk verksamhet. Möjligtvis för “nyhetsförmedling”, vilket knappast omfattar all journalistik. Däremot kan det vara okej att fotografera in genom folks köksfönster om syftet är vetenskapligt eller konstnärligt – vilket är ännu svårare att avgränsa.
Dessutom varnar lagens förarbete för falska konstnärer. Om någon ger sitt medgivande för att fotograferas “i konstnärligt syfte” så kan medgivandet senare dras tillbaka om syftet inte – enligt konstexperterna i landets domstolsväsende – var tillräckligt konstnärligt:
Inte heller är samtycket giltigt t.ex. om det lämnas till en fotograf som utger sig för att vara konstnär och säger att fotograferingen sker för ett konstnärligt syfte men där han eller hon i själva verket inte är konstnär och har ett annat syfte med fotograferingen.
Emellertid är det nog inte i avgränsningarna mellan olika syften som lagen får störst praktiska effekter, utan i det offentliga rummets status.
Journalistförbundet anser att det finns en uppenbar risk att allmänheten får den felaktiga uppfattningen att all fotografering på allmän plats blir förbjuden genom lagförslaget.
Förbundet uppfattar den lagtekniska avgränsningen som att endast platser där allmänheten inte har insyn omfattas, men att förbudet inte omfattar fall där fotografering är försvarlig, som rimlig.
Slutligen ett par vidlyftigare reflexioner angående fotolagen. Som namnet antyder omfattas stillbild och video, men inte ljud. Av någon anledning anser vi det mer kränkande att vår kropp fångas på bild i intima situationer än att vår röst spelas in när vi uttrycker våra innersta känslor.
“Fotografi” definieras i förarbetet så att det innefattar även “annan upptagning av bild med tekniskt hjälpmedel”. Antagligen räknas inte pennor och penslar som tekniska hjälpmedel. Men vad sägs om sonografi via ultraljud? Eller sensorer som registrerar infraröd strålning i form av data som kan representeras som bild?
Inte för att svenskt rättsväsende lär svämma över av sådana fall, åtminstone inte inom den allra närmsta framtiden. Men det är intressant att fundera över de spektrala gränserna för “fotografi” – inte minst med Donna Haraway i bakhuvudet.
Fenomenet “print-on-demand” fick sitt svenska genombrott i januari 1997 då författaren PeterCurman styrde upp en välbevakad presskonferens tillsammans med kollegerna Lars Forssell och JanMyrdal. Demonstrativt lät de tillverka sina egna böcker hos Arkitektkopia, utan inblandning av bokförlag och skrev i ett pressmeddelande [pdf]:
Vi visar nu i samarbete med Arkitektkopia AB hur man med hjälp av Internet och en avancerad tryckerimaskin på mindre än tio minuter kan omvandla digitala ettor och nollor i en databas till färdiga böcker i den upplaga man för ögonblicket har behov av – två exemplar eller tvåhundra – till ett förnuftigt styckepris. Japanerna kallar det “lean production“.
Men vi öppnar med detta inget eget nytt förlag ty det är fördelaktigt för oss att kunna använda oss av förläggarnas kontor med personal som sköter formgivnig, reklam, distribution och bokföring. Vi visar bara förläggarna vad som kan göras. De bör dra lärdom och snabbt göra upp om de avtal som blivit nödvändiga. Annars kan det gå för dem och deras Förläggarförening som det gått för gaslyktetändarna och deras skrå.
/…/
Men – som sagt – vi är inte förläggarnas fiender. Vi räcker dem handen! Vill de bara sköta sitt uppdrag att föra ut våra böcker på marknaden så sköter vi nog vårt att skriva dem!
Ur detta utspel tillkom sedan (med pengar från stiftelsen Framtidens kultur) ett pilotprojekt som kom att ta sig namnet Podium. Tanken med allt detta var att “professionella” författare (medlemmar i Författarförbundet eller Författarcentrum) skulle befrias från sitt beroende från förlagen. Utifrån den premissen diskuterades print-on-demand i en första vända.
Drygt tio år efter den där presskonferensen på Arkitektkopia lanserade ett par betydligt yngre författare “Vulkanmanifestet“, med lika storslagna formuleringar om allt som print-on-demand skulle förändra. Skillnaden var att man nu inte talade om att förbättra villkoren för en existerande kår av författare, utan om att låta vem som helst bli författare.
Print-on-demand har hittills inte blivit någon revolution, åtminstone inte i fråga om att flytta makt från förlag till författare. Utvecklingen har med digitala mått gått ganska långsamt, men å andra sidan fortsätter den. Frågan är om vi nu inte kan se en tredje våg, som markerar ännu en ny riktning i den långsamma omvälvningen. Om den första vågen symboliseras av Podium och den andra av Vulkan, symboliseras den tredje vågen av Books LLC och VDM Publishing. Båda har över 100000 titlar var tillgängliga via nätbokhandlar som Bokus, samtliga bestående av text från Wikipedia. Förlagen har befriat sig från sitt beroende av författare – en märklig invertering av det som man först förväntade sig att print-on-demand skulle uppnå.
Här finns ett helt spektrum av gråzoner. Tyska VDM Publishing existerar öppet, medan Books LLC framstår som lite mer ljusskygga. Så länge de bara plockar text från Wikipedia och inkluderar licensen så bryter de inte mot upphovsrätten. Fast man kan fråga sig om det verkligen är okej av VDM Publishing att sätta namnet “Frederic P. Miller” som författare till tiotusentals böcker. På den svartare sidan av gråzonen återfinns den påhittade författaren Heinz Duthel, vars böcker är collage från alla möjliga källor på nätet.
Efter att jag för en vecka sedan skrivit om Heinz Duthel-fenomenet, följde Sydsvenskan upp med en artikel om att biblioteken luras att betala dyra pengar för de utskrivna Wikipedia-sidorna. Jag hann själv göra en snabb studie av förekomsten av LLC-böcker på svenska forskningsbibliotek. Jag hittade 18 titlar, utspridda på lika många bibliotek. Från en källa på KTH:s bibliotek fick jag höra att deras LLC-bok kommit till biblioteket via en inköpsprofil, sammansatt av ett företag som tar betalt av biblioteket för sitt urval. Sydsvenskan intervjuar ansvarig bibliotekarie vid Malmö högskolebibliotek, som tycks anse det fullt normalt att biblioteket ska lägga pengar på utskrivna Wikipedia-sidor om någon skulle efterfråga det.
Säg att en student ska skriva en uppsats om The Pirate Bay-rättegången, letar efter litteratur via nätbokhandlarna och hittar “boken” Crime in Sweden: The Pirate Bay Trial, Sala Gang, the Pirate Bay Raid, Ica Meat Repackaging Controversy, Crime in Sweden (Books LLC), som är 108 sidor tjock, har ett ISBN-nummer och uppenbarligen är en utskrift av artiklarna i Wikipedias kategori “Crime in Sweden”. Studenten ber universitetsbiblioteket att köpa in boken, som uppenbarligen fyller en lucka i bibliotekets utbud – kopplingar mellan fildelning och köttsnusk är inte vanliga. Men vore det ändå inte rimligt att säga nej till sådana inköpsförslag av princip? Inte för att texter på Wikipedia skulle vara dåliga, men för att det är onödigt att betala överpris för dem – och för det finns en rad andra skäl till att ifrågasätta allmänintresset av böcker vars totala upplaga hittills har uppgått till noll.
Flodvågen av robotgenererade böcker borde aktualisera bibliotekens roll som urvalsinstitution, men av reaktionerna hittills verkar intresset svalt. Intressant nog är det i stället nätbokhandlarna som talar om detta som “ett branschproblem”. Adlibris och Bokus säger till Sydsvenskan att de arbetar för att rensa bort böcker som dessa ur sitt sortiment, men har i dagsläget sannolikt miljontals i sortimentet. Rutinerna verkar inte riktigt ha kommit på plats ännu, för fenomenet är nytt. “Det fanns i mindre skala redan 2009, men har ökat i år och accelerat de senaste månaderna”, säger Bokus på Twitter. Frågan är bara hur många barn som följer med badvattnet ut.
Vi ser att print-on-demand fortsätter att omvälva den litterära offentligheten, fast inte alls bara på det sätt som folk tänkte sig för några år sedan. Några klara vinnare eller förlorare är svåra att utse. Allt vi kan vara säkra på är att vi ännu bara sett en liten föraning av den boktsunami som är under uppbyggnad. Snart säkert också på svenska.
Själva teknologin för att framställa böcker var nog i sig inte det avgörande. Det är när denna teknik sammankopplas med andra teknologier som böckerna tycks börja skriva sig själva. Så fort en trend noteras på nätet triggas en algoritm som samlar ihop lämpliga artiklar från Wikipedia, packeterar det som bok och lägger ut till försäljning i hopp att någon ska nappa. Detta hade inte kunnat ske år 1997. Då fanns inte Wikipedia, heller inte de algoritmer för sökmotoroptimering och spambombning som dessa förlag använder. Med tanke på hur bra spamrobotarna är på att ta sig förbi spamfilter för att posta kommentarer på bloggar, är det inte svårt att tänka sig ett scenario där spamförlag blir allt bättre på att få in sina “böcker” i bokkatalogerna och även ta hjälp av lingvistiska algoritmer för att få böckernas innehåll att se helt oklanderligt ut.
Problemet är inte att innehållet i Wikipedia-böckerna skulle hålla dålig klass rent faktamässigt. En bok är väl mer än bara fakta? En bok är exempelvis ett beslut om utgivning. Dock inte dessa böcker, som genereras i hundratusentals varianter varav antagligen bara en bråkdel någonsin materialiseras. Ändå har de ISBN-nummer, fyller upp katalogerna med brus och ställer frågan på sin spets: Vad är en bok?
Nu kommer den enklaste av fallstudierna. Bara att citera främsta argumentet från Piratpartiets företrädare:
“Det enda sättet att beivra brott mot dagens obalanserade upphovsrättslagar är att övervaka och avlyssna all privat kommunikation på Internet. Dagens upphovsrättslagstiftning kolliderar med det öppna samhället som garanterar rätten till privat kommunikation. Det är själva brevhemligheten och meddelarskyddet som står på spel.”
“Om man vill försöka begränsa fildelningen av copyrightskyddat material, då är enda sättet att inskränka möjligheterna till fri och oövervakad kommunikation mellan människor. Någon annan väg finns inte. Så länge människor kan kommunicera utan övervakning kommer den möjligheten också användas till att sprida copyrightskyddad kultur.
Inget dåligt argument. Tvärtom, det är förbannat starkt och därför helt rätt av Piratpartiet att ihärdigt framföra det. Men är det en tillräcklig grund för rörelse? Nej, det kan jag inte se.
Argumentet förutsätter ju även en värdering: individens rätt till privat kommunikation är viktigare än individens rätt att kontrollera det offentliga spridandet av upphovsrättsliga verk. Alla håller inte med om det. Inte så få människor uppfattar upphovsrättens ovillkorliga skydd som en förutsättning för att Konsten ska existera och bland dessa finns de som går så långt som att Konsten är en förutsättning för ett meningsfullt liv och för att på längre sikt kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle. Utifrån dessas perspektiv är det helt rimligt att offra lite privatliv för att vinna någonting större.
Så länge vi nöjer oss med att ställa en individuell rätt mot en annan individuell rätt befinner vi oss inom det realliberala komplexet. Och ja, även upphovsrätten hör dit. Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.
Just för att upphovsrätten och privatlivet är besläktade rättigheter är de extra tacksamma att ställa mot varandra. De försöker samspela men det skär sig förskräckligt, den som inte hör det är döv. Men den som är alltför upptagen på att lyssna in dissonanserna mellan upphovsrätt och privatliv blir lätt döv för alla ljud som inte ens spelar i den liberala melodin. För hela den verkligen av gråzoner som inte kan reduceras till de två sfärerna privat och offentligt.
Om man alltför envetet insisterar på privatlivets helgd så övertygar man till slut sig själv om att det där “privatlivet” liksom bara finns där, som en bubbla kring varje individ. Att det inte är något vi gör gemensamt och ständigt omförhandlar. Att apellera till ett skyddat privatliv är samtidigt att bekräfta en av liberalismens – och även upphovsrättens – grundantaganden.
Dessbättre är det även möjligt att uppnå allt detta även på andra sätt. Upphovsrätten kan kompliceras, kritiseras, kringgås och krossas på mer praktiskt orienterade sätt: kopimi, hacktivism eller vad man nu hittar för ord. Det handlar i förlängningen samtidigt om att utveckla nya etiska normer, mer finkänsliga än den moral som bygger på grovhuggna uppdelningen i privat och offentligt.
Inte heller motståndet mot övervakning behöver baseras på ett värnande av individens rätt till privatliv. Christopher Kullenbergs nätpolitiska manifest handlar delvis om just detta. Om en aktivism som inte utgår från tanken på universella rättigheter, utan från nätvaro – den gemensamma erfarenheten av att gå till näts i olika gråzoner av öppenhet och slutenhet.
Därför vill jag beteckna även Det nätpolitiska manifestet som en utpräglat icke-liberal bok, vilket inte betyder att den är antiliberal. Den utpräglat antiliberala hållningen kan förknippas med fascismen, som gör anspråk på att genom att gordiskt hugg avverka alla liberala rättighetskonflikter. Fascismen erkänner nämligen varken upphovsrätt, privatliv eller för den delen yttrandefrihet som universell rättighet. Allt handlar i stället om vad som anses tjäna nationens organiska gemenskap.
Fascismen erkänner verken gråskalorna eller liberalismens svartvita sfärande. Allt ska vara vitt. Inte nödvändigtvis vitt som i vit hud, men vitt som mjölet i påsen.
Sommaren 2007 skrev jag en bloggpost om “Professionalism, fanjunkarsynkoper och folkpartistisk kulturpolitik“. Folkpartiet behandlade just sitt nya kulturprogram vars centrala del handlade om att lyfta fram begreppen kvalitet och professionalism som ersättning till 1974 års kulturpolitiska ambition om att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Sedan dess har den senare avskaffats till på förslag av kulturutredningen, men landets moderata kulturminister har varit påfallande försiktig med att stuva om i systemet.
Inför nästa mandatperiod tycks dock folkpartiet hungriga på kulturministerposten, om deras block skulle vinna fortsatt majoritet. Kandidaten tycks då heta JasenkoSelimović, teaterregissör och journalist som i nästa riksdag sannolikt blir en av två FP-ledamöter från Göteborg.
Jasenko Selimović utgav i våras en kulturpolitisk programförklaring som inte saknar tänkvärda inslag. Han diskuterar hur 1974 års kulturpolitik satte tillgänglighet som huvudmål, vilket på många sätt var rimligt men idag har blivit problematiskt av två olika skäl. För det första har digitaliseringen åstadkommit en “tillgänglighetsrevolution”, så att problemet på många områden snarare är hur vi ska välja bland all tillgänglig kultur. Detta är just vad jag skriver om i min bok Det postdigitala manifestet, där jag bland annat diskuterar vad kulturpolitikens uppgift kan vara för den så kallade klassiska musiken. Mitt svar är att det knappast kan vara att skapa tillgång eller motverka en föreställd brist, utan att se till att nya generationer av musiker skolas in i den klassiska musiktraditionen, inte minst eftersom den kompetensen ständigt kommer till användning även inom andra musikformer.
Precis i slutet av boken konstaterar jag: “Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum.” Fysiska rum för kollektiva kulturaktiviteter är nödvändiga för att ett urval ska kunna växa fram mellan människor (snarare än kommenderas fram av konstnärliga ledare eller kalkyleras fram av marknadsavdelningar). Dessa rum kan inkludera allt från parker och klubbar till replokaler och ateljéer, samt givetvis även bibliotek och muséer. Dock verkar Jasenko Selimović inte intresserad av de icke-institutionella rummen. Hans manifest för en liberal kulturpolitik tycks för övrigt ha som outtalad premiss att det enbart gäller statlig kulturpolitik, inte kommunal. Möjligtvis kan det ses som ett tecken på hans intresse för en ministerpost.
Jasenko Selimović ser ett andra problem med en kulturpolitik som främst prioriterar tillgänglighet: “att denna politik resulterat i en ständig erodering av kulturen och en breddning av kulturbegreppet till oigenkännlighet”. Kultur blir allt och därmed inget. Nog kan man hålla med om att det är problematiskt, men ligger inte förklaringen till detta i någonting mycket större än det lilla fält som vi brukar räkna som kulturpolitiken? Någonstans måste man väga in hur “kultur”, “kreativitet” och “upplevelser” under de senaste tjugo åren har tillskrivits ett ekonomiskt värde av närmast magisk art. Oändligt många näringspolitiska strategidokument, som på alla nivåer åtnjuter betydligt större tyngd än de kulturpolitiska, har nog gjort mer för att smeta ut kulturbegreppet till oigenkännlighet.
Ändå måste jag erkänna att jag uppskattar den uttalade prioriteringen av urval:
En kulturpolitik som vägrar diskutera kvalitet gestaltar inte bara en romantisk önskan om gränslös- het utan också en rädsla att gallra, välja bort, vara tvungen att avgöra konstens värde.
Frågan är hur urvalet operationaliseras i en kulturpolitik. Och här är det uppenbart att Jasenko Selimović inte har tänkt igenom alla områden lika väl. Han har visserligen helt rätt i att public service borde upprätthålla sin egen standard för kvalitet, hellre än att tävla med kommersiella kanaler. Sedan har vi det där med kanon, som hittills mest bringat förvirring i den kulturpolitiska debatten. Som om det fanns folk som på allvar motsatte sig kanonbildning inom olika konstarter! Frågan gäller ju i vilken mån staten ska fastställa en kanon och i vilket syfte. Framför allt är det enorm skillnad på att göra en lista på litteratur som bör läsas i skolan – en fråga där experter på pedagogik borde få mera utrymme – och att upprätta en statlig lista för varje konstart, mest för att det ter sig monomentalt.
Jasenko Selimović förespråkar som komplement till biblioteken “en nationell strategi för läsplatteanvändande“. Tanken tycks vara att varje medborgare ska få en läsplatta genom vilken staten erbjuder viss litteratur. Och då följer en statlig litteraturkanon per automatik, konstaterar han helt korrekt.
Biblioteken står för ett decentraliserat och brett urval, som inte blir särskilt styrande i förhållande till kanon. Centrala servrar för spridning av litteratur blir däremot någonting annat – som jag påpekade i min kommentar till vänsterpartiets förslag om “digitala bibliotek”.
Mot slutet av programförklaringen framstår det ändå allt mer som att kvalitet är synonymt med professionalism. Jasenko Selimović landar med andra ord i samma folkpartistiska kulturpolitik, som tyvärr inte är mer reflekterad den här gången i sina glåpord mot “amatörerna”. Låt mig rekapitulera vad jag skrev om folkpartiets kulturprogram:
Sambandet mellan professionalism och kvalitet tas för givet, vilket kan tyckas logiskt om man utgår från ekonomiska teorier om arbetsdelning. Problemet är bara att sådana teorier utesluter tiden ur ekvationen.
Därför kan de inte hur som helst appliceras på något så flyktigt och snabbskiftande som “kultur”. Även om vissa, mer stabiliserade kulturformer helt klart mår bra av en långt driven professionalisering, finns tydliga historiska exempel på andra fall där en överdriven professionalisering av kulturutövandet snarare har varit ödeläggande för kvaliteten.
Såväl för mycket som för lite professionalism kan skada kulturens kvalitet. Olika kulturområden mår bra av olika grader av professionalisering. Inom musiken tenderar amatörer, gång på gång i historien, att vara bättre än professionella på att nosa sig fram till nya impulser. Teaterkonsten, där formell högre utbildning spelar större roll, drivs nog i högre grad fram av professionella – samtidigt som mycket få kan ägna sig åt skådespeleri på heltid året om och de flesta får hanka sig fram i en semiprofessionell gråzon.
Jasenko Selimović kommer från teaterns fält, vilket är en tillgång. Men erfarenheter därifrån kan inte överföras rakt av till alla slags musik, eller till litterärt skrivande. Själva kärnan i problematiken, som han vägrar röra vid, är att alla börjar som amatörer. Vanligtvis måste en människa utöva en konstart oavlönat under många år innan man gradvis kan övergå till att försörja sig professionellt på den – på heltid eller deltid. Detta ogiltigförklarar parallellen mellan konstnär och kirurg, som Jasenko Selimović gör både i sin programförklaring och i den artikel i GP som fungerade som dess första utkast:
Om kulturen i Sverige ska spela någon roll måste den professionaliseras och sluta ses som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. För handen på hjärtat: vill ni bli opererade av en amatörkirurg vars främsta kompetens är att ”han vill vara med och operera”? Om inte – ställ då frågan: varför skulle kulturen ha så dålig status att alla kan vara med och vara konstnärer?
Sådan retorik är bara hafsig. Den ger sken av att en kulturminister skulle kunna hindra folk från att vara konstnärer. Menar Jasenko Selimović på allvar att det skulle vara hans uppgift som kulturminister? Tror han att det kommer att ske någon professionell återväxt om inte amatörer ges spelrum? Har han någonsin funderat över att spelrum förutsätter fysiska utrymmen även utanför institutionsteatrar, museum och bibliotek? En rad frågor återstår.
Brand har varit väldigt olika tidningar sedan starten 1898. Anarkistisk har inriktningen alltid varit, men det har kunnat betyda ganska olika saker. Efter att tidningens förra variant somnat in sker nu en nystart i form av ett betydligt fräschare magasin som anlände från tryckeriet i morse. Allmänt tillgänglig blir tidningen först om en vecka, 1 maj.
Brand har producerats utan bidrag från vare sig staten eller kapitalet. Formmässigt hör den annars till samma genre som magasinen Bang, Neo och Arena – fast snyggare, uppriktigt talat. Många och vackra illustrationer på de 84 sidorna, tryckt mot matt och tjockt papper. Inget prassel, ingen glans! Ett par redaktionsmedlemmar luktar på trycksvärtan:
Ett genomgående tema i första numret av nya Brand är allmänningar och gemensamma rum. En rad artiklar sätter den senaste vågen av husockupationer i sitt sammanhang, en annan tar upp open access i forskningsvärlden. Nick Dyer-Whiteford kopplar samman informationens och rummets allmänningar i en översatt text om “commonism”.
Ytterligare en artikel resonerar kring kopplingen mellan nätet och staden, slår ett slag för en ny definition av offentlighet och diskuterar vilka rum och gråzoner som tillåter nya gemenskaper att formera sig. Den är gemensamt skriven av Brand-redaktören Samira Ariadad och mig, med utgångspunkt i ett panelsamtal som vi genomförde i höstas.
Vi skriver även en kort text om Sunn O))). Själv är jag däremot inte knuten till redaktionen och har inte läst hela numret, men är stolt över att få medverka och ytterst nyfiken på att se hur nya Brand tas emot på olika håll.
Tidningen bjuder även på serier av Sara Hansson, Lars Sjunnesson, Liv Strömqvist och Karin Casimir Lindholm. Samt ett översatt utdrag ur den omtalade boken Det stundande upproret (The Coming Insurrection) som har skrivits av “den osynliga kommittén” som av fransk säkerhetstjänst kopplats samman med “TarnacNine“. Där förs bland annat en egenartat uppfriskande diskussion om gemenskaper och om vänskapens politik, influerad av Giorgio Agamben.
Återkommer säkert till innehållet i nya Brand. Tills vidare kan jag annars bara hänvisa till hemsidan och twitterflödet, samt tipsa om releasefesten som hålls 1 maj på Boulehallen i Stockholm. Inträdet kostar 60 kronor inklusive ett nummer av tidningen. På festen spelar bland andra Sveriges och världens bästa chiptune/datarave-artist Goto80 + VJ Jossystem, därtill DJ:s som Mountain Girl (även känd som Josefine Jinder) och Hästkobra, och förhoppningsvis en barorganist.
Kalle Palmås har en artikel i lördagens GP om “om Noko Jeans, mobilisering av politisk affekt, The Pirate Bay och Prometheusk eld”. Det handlar om hur separationen mellan entreprenörskap och aktivism är i färd att lösas upp.
Ett ytterligare exempel kan vara Planka.nu, som är en aktivistgrupp verksam som tankesmedja men också som politiska entreprenörer, då de driver P-kassan, som är ett led vad Planka.nu kallar en “avgiftsstrejk”, men som också skapar ett betydande överskott som finansierar den opinionsbildande verksamheten.
Vi kan också nämnda Djurrättsalliansen. De backar upp en radikal aktivism mot köttindustrin, arbetar medietillvänt genom det senaste avslöjandet om grisarna, men de arrangerar även (senast förra helgen) Vegomässan – en marknadsplats för kommersiella företag, även om många av företagen säkerligen har politiskt engegemang som en drivkraft. Eller ta alla veggo-, queer- och vänsterpolitiska kaféer. Det finns otaliga andra exempel.
Är allt detta någonting nytt? Egentligen inte. “Gamla sociala rörelser” började driva företag långt före både 1968 och 1999. Tänk bara på folkparkerna och Folkets hus, som länge var en enorm verksamhet under direkt socialdemokratisk kontroll, liksom A-pressen, för att inte tala om Konsum och Fonus, som också har betraktats som delar av “rörelsen”. Det är heller inte unikt för socialdemokraterna. Mellan 1921 och 2009 ägde fackföreningen SAC tryckeriet Federativs, som ett vinstdrivande företag på en marknad.
En skillnad kan däremot ligga hur djupt politik och entreprenörskap är sammanflätat i de mer samtida exemplen. Den organisatoriska uppdelningen mellan politiskt subjekt och ekonomiskt objekt tenderar att vittra bort. Utan tvivel skapar det viss oreda i förhållande till den stat som även fortsättningsvis, exempelvis genom skattelagstiftning, skiljer mellan ideella och kommersiella verksamheter.
Vad som i extra hög grad provocerar med Planka.nu och The Pirate Bay är dock inte själva sammanblandningen av aktivism och entreprenörskap i sig. Det är heller inte bara det faktum att deras verksamhet installerat sig i vad som kan kallas för rättsliga gråzoner. De otaliga finans-, underhållnings- och medieföretag som också verkat i gråzoner har måhända också uppfattats som kontroversiella, men utifrån helt andra kriterier.
Här är det själva penningflödena i sig som av vissa framställs som suspekta. Därigenom får de föreställda populationerna “plankare” respektive “fildelare” en oklar status. Kritikerna försöker på olika sätt tvinga fram ett ställningstagande: politik eller egenintresse?
Filesharing ist kein politisches Statement. Es gibt keinen tieferen Grund, keine Metaebene beim illegalen Downloaden. Menschen downloaden nicht, weil sie die Welt verbessern wollen und nicht, weil sie für den Zugang zu sogenanntem freien Wissen streiten und Kultur teilen und verfügbar machen möchten. Der Grund ist viel banaler. Sie tun es schlicht und einfach, weil sie es können, weil es technisch möglich ist. Sie tun es, weil sie das sehen und hören möchten, was sie wollen.
Så skriver Tysklands antipiratboss Christian Sommer. Han inskärper att fildelning inte är en politisk meningsyttring, trots att CCC:s debattartikel som han svarar på heller inte har sagt så – de har sagt att fildelning är en politisk fråga och att kriget mot fildelningen hotar viktiga politiska värden. Förhoppningsvis lyckas CCC undvika ge sig in i ett meningslöst försvar av en subjektiv politik, ställt mot ett objektivt egenintresse.
Johnny Bröndt (m), vice ordförande i Västtrafiks styrelse, har anmält Planka.nu till Skatteverket, då han menar att P-kassan är en olaglig försäkringsverksamhet. Liknande anmälningar har gjorts tidigare, utan resultat.
Vad som är intressant är argumentet som Johnny Bröndt framkastar: “Det är inte längre någon ideell organisation.” Greenpeace, Röda korset och Amnesty är således ideella, även när de i hård konkurrens med varandra betalar företag för att låta lågavlönade värvare förnedra sig på gatorna. Att skänka pengar med autogiro är tydligen ideellt – men inte att skaffa sig personliga fördelar. Martyrskapet som politiskt ideal är högst levande.
För ett drygt år sedan, under bussresan S23X från Bolzano till Belgrad, spekulerade vi kring primtal som nyckel till att förstå tillfälligt slutna gemenskapers dynamik. Det postdigitala manifestet nämner åter primtalen – som exempel tas “7, 13, 17, 23, 47″ – i avsnittet om att hitta gråzonen mellan det småskaliga och det storskaliga (§ 24).
Senaste helgens försök till en festteori, “Hur fest äger rum“, definierade festen som en viss typ av fragmenterad (räfflad) socialitet. Inlägget började som en sammanfattning av två kvällars hobbyantropologi men ledde, helt oväntat, till ett numeriskt resultat:
Enligt ovanstående definition krävs minst sex personer för att en fest ska kunna äga rum, eller snarare sju, för att möjliggöra en rörlighet mellan grupperna.
Vissa av oss minns tiden då man fortfarande memorerade fasta telefonnummer, vars maximala längd brukade vara sju siffror. Vissa stackare i Stockholms yttre förorter hänvisades dock till åttasiffriga nummer, som var omöjliga att minnas som ren sekvens. För att minnas åtta siffror i följd blev hjärnan tvungen att identifiera ett mönster, om än långsökt, eller en referens till någonting yttre, exempelvis årtal.
När vi ska memorera i vilken ordning som saker har hänt, brukar upp till sju saker vara möjliga att rada upp i minnet som en simpel sekvens. Längre än så kommer vi däremot inte, utan att foga samman sakerna till en berättelse. Om sakerna är toner, är det kanske där som vi börjar tänka deras ordningsföljden som en melodi. Musikminnet, för nästan alla av oss (fåtalet med absolut gehör undantagna) är tydligen också begränsat till fem, sex eller möjligen sju olika tonhöjder. Att sedan ens relativa gehör kan användas för att därifrån hålla koll på fler toner, det är nog en annan sak.
George A. Miller (1956): “The Magical Number Seven, Plus or Minus Two: Some Limits on Our Capacity for Processing Information” är en av psykologins mest citerade artiklar genom tiderna. Dess utgångspunkt är att hjärnans arbetsminne lagrar sina beståndsdelar som “chunks”, som kan vara exempelvis bokstäver eller ord. Gränsen för hur mycket som ryms däri går alltså inte vid en viss mängd information, utan beror också på hur stora “chunks” man är kapabel att “chunka”. Att tala ett språk flytande betyder exempelvis att man kan rymma flera fonem i samma chunk. Den som behärskar en viss speltradition på ett musikinstrument kan memorera en folkvisa som en sekvens av figurer, inte ton för ton. Mikhail I. Rabinovich och Christian Bick utgår delvis från George A. Miller, men detaljerna i deras neurofysiska förklaring är det nog ingen idé att reda ut här på Copyriot. Georges A. Millers artikel från 1956 avslutas med följande ord:
And finally, what about the magical number seven? What about the seven wonders of the world, the seven seas, the seven deadly sins, the seven daughters of Atlas in the Pleiades, the seven ages of man, the seven levels of hell, the seven primary colors, the seven notes of the musical scale, and the seven days of the week? What about the seven-point rating scale, the seven categories for absolute judgment, the seven objects in the span of attention, and the seven digits in the span of immediate memory? For the present I propose to withhold judgment. Perhaps there is something deep and profound behind all these sevens, something just calling out for us to discover it. But I suspect that it is only a pernicious, Pythagorean coincidence.
Pythagoras, ja. Pythagoréernas besatthet vid de olika talens egenskaper har länge ansetts som suspekt och lite fult – ända sedan Aristoteles, kanske. Thomas Svensson fortsätter delvis i den traditionen i sitt kritiska inlägg om Manuel DeLanda, vars användande av matematisk teori knyts till den pythagoréiska idén om matematik som magi. Ett mycket läsvärt inlägg om den tendens till “matematism”, alltså en övertro på matematikens förmåga att representera verkligheten, som kan finnas hos DeLanda. Marcus skriver en lika läsvärd kommentar, bland annat om hur Deleuze’ ontologi knyter an till differentialkalkylen i sitt intresse för oändligt små skillnader. Differentialkalkyl är dock en sak, talteori en helt annan. Vare sig hos Deleuze eller DeLanda ger särskilt stort utrymme för spekulationer kring, exempelvis, siffran sju. På deleuzianska pratar man helst alls inte om antal. Men när ickelinjära system tillämpas inom neurovetenskapen – så som hos Rabinovich & Bick – framträder åter heltalen. Likaså i Silvan Tomkins affektteori, som utifrån vissa neurologiska tröskelvärden kommer fram till att det finns exakt nio känslor som vi kan känna. Kan sådana studier peka ut riktningar för filosofin?
Enligt mediefilosofer som Florian Cramer och Friedrich Kittler kan Pythagoras världsbild betraktas som en direkt föregångare till digitaliseringen. Kanske är vi i någon bemärkelse neo-pythagoréer, vare sig vi vill det eller ej, ochleibnizianer, och…?
Filosofin bör kunna befatta sig med frågor som rör heltal, inklusive heltal än de uttjatade ett, två och tre. Sjudagarsveckans oerhörda evolutionära framgång borde vara skäl nog för detta. Om neuroforskningen visar att minnets gränser relaterar till vissa heltal, exempelvis sju, är det inget skäl att tro på en värld uppbyggd av heltal, men kanske ändå att släppa den slentrianmässigt antipythagoreiska hållning som associerar heltal till hokuspokus.
Renodlade svartklubbar är nästan lika ovanliga som helt “vita” (lagliga) nattklubbar. Natten till söndag tillbringade jag dock på en klubb som nog utan omsvep kunde kallas för svartklubb: Industrilokal i närförort, 100 spänn i dörren, bar med en burköl som inte tar kontanter utan bara ölbiljetter köpta i dörren, techno till sju på morgonen. Inga uniformerade vakter, inga störiga gäster. Svart som natten, med andra ord.
Fester där det säljs starkvaror utan utskänkningstillstånd är dock inte per automatik svarta. Långt vanligare är gråklubbarna, i Stockholm exempelvis Lilla Ukraina, Kruthuset och Detroit. De räknar sig som slutna sällskap och kräver formellt medlemskap, antingen genom en simpel namnlista i dörren eller på förhand. Att låta gästerna skriva upp sig i dörren ger klubben en mörkare nyans av grått. Även om det inte är svart, ökar sådant risken för anmärkningar. Efter ett antal anmärkningar ryker utskänkningstillståndet, så som skedde med Kafé Edenborg.
Ställen med utskänkningstillstånd är heller inte per automatik “vita”. Det är ett välkänt faktum att nästan alla krogar skattefuskar. Eftersom huvuddelen av nattlivet befinner sig någonstans i en stor gråzon, blir polisens prioriteringar av enormt stor vikt.
Tillslaget mot Utkanten och Forskningsavdelningen måste betraktas i detta gråa ljus. Ölförsäljningen på den spelning som pågick är inte olaglig, om sammankomsten räknas som ett slutet sällskap – samma luddiga gränsdragning mellan privat och offentligt som gör att upphovsrätten på internet ofta blir någonting väldigt abstrakt. Själv har jag dock aldrig varit på Utkanten och vet inte hur det brukar gå till på deras fester.
Vissa kanske tycker att principen “slutet sällskap” mest ter sig som ett krystat sätt att kringgå lagen. Men att klubbar kräver medlemskap hörs ju liksom på namnet. Det är snarare innerstadsbarernas öppna klubbar som frångått klubbkonceptet!
Frågan är vad som är värst: Jordbruksverkets beslut eller Mayhems följsamhet. Black metal ist krieg! Här blottas dock ett dilemma i frågan om hur svartmetall äger rum. Mayhem-spelningen ägde rum på Fryshuset, vars hemsida marknadsförde den jämsides med Frälsningsarméns julkonsert:
Skratta gärna, men här finns någonting värt att ta på allvar. Svartmetall, eller vilken annan marginell musikalisk inriktning som helst, kan sällan äga rum under autonoma förhållanden, utan hänvisas till generiska lokaler med snäva gränser för den konstnärliga friheten.
Visst, skratta gärna även åt att jag nämner konstnärlig frihet och ruttnande grishuvuden i samma stycke. Men kunde tajmningen vara bättre?
alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och som idissla, dem fån I äta.
Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren; /…/
svinet, ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar icke, det skall gälla för eder såsom orent.
Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.
Observera att Torah i princip inte förbjuder bruket av griskadaver på scen, eller för den delen uppfödning av grisar. Det görs bara en gränsdragning mellan ren och oren föda, vilket inte kan reduceras till “vidskepelse” utan är något som alla civiliserade människor och kulturer gör. Vare sig kristna eller europeiska ateister brukar exempelvis äta råtta eller hund.
Majoriteten, såväl bland kristna som ateister, kallar sig dock “allätare” och förnekar att de skulle dra en gräns mellan rent och orent. Mayhems ruttnande grishuvuden, eller (ännu hellre) Gorgoroths ruttnande fårskallar, är en ovanligt effektiv konstnärlig provokation mot detta. Precis som förre Gorgoroth-sångaren Gaahl är även Mayhem-sångaren Atilla Gabor Csihar övertygad vegetarian och säger till Verdens Gang att grishuvudena är ett sätt att utmana det oreflekterade köttändandet. Att de samtidigt utmanar idén om att djur har “rättigheter” gör det hela dubbelt så bra. Tvåfrontskrig mot pseudokristenheten!
Genom att lyda Jordbruksverkets påbud, visar dock Mayhem att de har långt kvar till den ribba som sattes av bandets forna sångare gitarrist Øystein “Euronymous” Aarseth (som mördades av Varg “Burzum” Vikernes år 1993). Surreal Documents-bloggen (som dessvärre tycks ligga på is) har publicerat många och långa inlägg om Mayhem. Ett av de märkligaste inläggen spekulerar friskt kring Lenin och Sorel, men återger helt adekvat den strategi som Mayhem under sina storhetsdagar var en del av:
Like a Sorelian, Leninist elite, the Black Metal Inner Circle hoped to provoke the staid Norwegian society to engage in a brutal Manichaean struggle.
And like Sorel, Aarseth wanted his enemies to be self-confident, unashamed, brutal:
“From what we have heard there are extreme, fundamentalist Christians planning actions against us, which we think is great. We want to see Christians become militant. We hate to see the born again Christians going around being nice to the whole world. That’s extremely annoying. We want so see Christians with weapons coming here to kill us. That’s what we want.“
Det är onekligen synd att varken Jordbruksverket eller Djurrättsalliansen fick tillfälle att gå till angrepp mot Mayhem-spelningen. Då hade den aktuella grisdiskussionen på allvar tagit en spännande skruv. Ett bra musikklimat skulle innebära att såväl svartmetallare som rastafarianer och technonördar hade tillgång till egna rum. “Rum där skaror kan samlas och utveckla en tillit. Rum för gråzoner. Rum för det oförutsägbara. Rum för musiken att äga.” (§ 46)
Tillgången till rum behöver inte vara permanent och suveräniteten kan aldrig vara total. Men det vore på alla sätt bra om avvägningen mellan Jordbruksverkets regler och det konstnärliga uttrycket inte ständigt hamnade hos institutioner som Fryshuset. Inte minst för debatten om grisar. Min personliga åsikt är klar: Svin ska pålas, inte ätas!
