Vid det laget hade massmedia ännu inte börjat framställa Wikileaks som Julian Assanges personliga projekt, vilket jag tror är en felaktig historieskrivning. Snarare framstod Wikileaks som ett internationellt projekt med många aktivister, varav merparten av olika skäl valde att vara anonyma – därav behovet av en talesperson. Wikileaks hade och har även ett advisory board där bland annat flera kinesiska dissidenter ingår (en av dessa fanns också på plats i Linz för ett år sedan, vill jag minnas).

Jag höll ett femton minuter långt tal där jag förklarade det paradoxala för en gruppering som Piratbyrån att ta emot 5000 euro. (Just nu, när jag skriver denna bloggpost ett år senare, sker en slags fortsättning och fördjupning på årets upplaga av Ars Electronica. Magnus Eriksson har just pratat i Linz om bussar och nätaktivism och allt däremellan. Större delen av talet går att se via Bambuser.)

Efter mig var det Julian Assanges tur att tala. Han var mycket medveten om tidsgränsen på 15 minuter. Ändå pratade han bara på, och på, och på. Folk skruvade på sig. När han efter en halvtimme avbröts av arrangörerna blev han lite stött och visade detta öppet. Insåg de inte hur viktigt hans budskap var?
Jag tänkte att Julian Assange säkert var en utmärkt aktivist, men inte världens bästa talesperson. Wikileaks hade nog mått bra av att företrädas av någon mera ödmjuk och lyssnande.

Intrycket förstärktes när han knackade mig på axeln och började utgjuta galla över hur skandalöst det var att ett inte så jätterelevant projekt hade vunnit förstapriset i vår kategori. Visserligen kunde jag hålla med om att juryn fattat ett underligt beslut, uppenbart grundat i en konstig form av politisk korrekthet. Men medan jag mest roades åt saken verkade Julian Assange mäkta upprörd över den korruption, eller kanske konspiration, som snuvat Wikileaks och Piratbyrån på förstapriset. För det ska också sägas att han uttryckte den största respekt för Piratbyrån och The Pirate Bay.
En gång till har jag helt kort träffat Julian Assange. Det var på Chaos Communication Congress i Berlin i vintras. Då var han stressad och gav intryck av att vara ännu mer paranoid än tidigare. Paranoian var säkerligen befogad. Utan tvivel var han redan då en måltavla för säkerhetstjänster. Jag hade svårt att komma ifrån tankarna på vad det gör med en människa att vara i en sådan position.
Om jag vore en säkerhetstjänst som ville knäcka Wikileaks och hade gott om tid, då skulle jag inte slå till direkt mot dem. Jag skulle sprida ut ett nät av märkliga indicier för göda deras paranoia så att deras verklighetsuppfattning långsamt, långsamt började lösas upp. Sen skulle de undergräva sig själva.

Allt detta, ska understrykas, är mina högst personliga intryck. De förminskar inte min stora respekt för Wikileaks arbete. De ska heller inte hållas mot Julian Assanges aktivism och har givetvis ingenting att göra med de allvarliga brottsmisstankar som nu utreds av svensk polis.

Lärdomen som måste dras, av aktivister i allmänhet och nätaktivister i synnerhet, är att inte låta projekt bli synonyma med en person. Genom att massmedierna har presenterat Julian Assange som ledaren för Wikileaks gjordes organisationen mycket mer sårbar.
Att undvika individfixering är inte lätt. En del av problemet är en så trivial sak som att massmedier vill ha illustrationer till sina texter, vilket ofta är svårt när det gäller nätaktivism. Har man inga andra bilder så får man dra till med ett foto på en person, vilket steg för steg bidrar till att utmåla personen som ledargestalt.
En lösning kan alltså vara att tillhandahålla alternativt bildmaterial. Gärna i form av platsbaserade händelser och artefakter som pressfotograferna kan få kasta sig över. Men detta räcker inte. Ofta är den enda lösningen att låta sig förökas genom delning. Inte bygga en stor organisation, utan ständigt framträda under nya namn. Tänk på Telecomix, Wikicong och Thaileaks för att bara nämna några aktuella exempel.

För alla som gillar idén med Wikileaks är det nu oerhört viktigt att bryta personfixeringen på Julian Assange. Själv gjorde jag det härom dagen genom att bloggporträttera den isländska parlamentsledamoten Birgitta Jónsdóttir som ju faktiskt också är en talesperson för Wikileaks.
Nu kommer intressant nog pressuppgifter om att Birgitta Jónsdóttir rekommenderar Julian Assange att ta en timeout. Rubriken som talar om “inbördeskrig” i Wikileaks förefaller däremot lite överdriven. Birgitta Jónsdóttir säger helt enkelt att det för tillfället är hög tid för andra att ta över stafettpinnen som talespersoner.

Somebody needs to say this. If it means I get banned, I don’t care. I really care very much for WikiLeaks and I do consider myself to be Julian’s friend. But good friends are the people who tell you if your face is dirty. There should not be one person speaking for WikiLeaks. There should be many people.

Birgitta Jónsdóttir, som kan läsa svenska, uppger att hon har läst igenom polisens papper om fallet. Hon konstaterar att anklagelserna om våldtäkt/ofredande knappast är ett led i en konspiration mot Wikileaks, vilket Julian Assange fortfarande verkar hävda.

“I have never seen this as a conspiracy”, she said, adding that she has no reason to doubt – or affirm – the honesty of the two women making the charges against Assange. “I want to be neutral on this, because I don’t have the full story. I don’t want to diminish the seriousness of what they are saying.”
/…/
“Julian is brilliant in many ways, but he doesn’t have very good social skills”, she said. “And he’s a classic Aussie in the sense that he’s a bit of a male chauvinist.”

Själv har jag alltså bara träffat Julian Assange två gånger och känner honom verkligen inte. Men jag måste jag säga att mitt intryck av honom går väl ihop med vad Birgitta Jónsdóttir säger. Och hennes krav på att han ska ta en timeout är väldigt, väldigt rimligt.

Allmän ekvivalens är ett kännetecken för varor. Marx inleder Kapitalet med en analys av varans dubbelkaraktär. En vara är dels konkret bruksvärde, dels abstrakt bytesvärde. Å ena sidan någonting partikulärt (partiskt, partistiskt), å andra sidan någonting mät- och utbytbart.

Ringmurarna kring Visby materialiserade en gång denna gräns: utanför muren skötte bönderna produktionen, innanför muren skötte borgarna utbytet. Även den konsumtion som skedde innanför ringmuren var relativt separerad från utbytets moment. Ingenting av detta rumsliga åtskiljande märks av i Almedalen, vilket bara betyder att dubbelkaraktären är desto starkare. Almedalsveckan är en storartad hyllning till politikens varuform.

Att kritisera penningens makt, eller slöseriet, är trivialt och kräver sannerligen ingen Marx. Att upphöja bruksvärderingar på bekostnad av bytesvärderingar bryter heller inte med varuformen.
När varans dubbelkaraktär av Marx beskrivs som en dialektik har många marxister gjort misstaget att betrakta dialektiken som en naturlag, eller åtminstone som en universell sanning för allt samhällsliv. Kapitalet gör dock inga anspråk på att analysera annat än just kapitalet.
Dialektiken är inte allmängiltig, den är en konsekvens av varuformen. Eftersom kapitalackumulationen har accelererat någonting oerhört sedan ringmuren byggdes så är denna dialektik förvisso oerhört inflytelserik, men det är ingen ursäkt för att välja sida, tvärtom – att gå bortom kapitalismen innebär att förkasta bytesvärde och bruksvärde.

Marx beskriver bytesvärdet som en abstraktion, men en abstraktion som har blivit verklig. Under dessa villkor finns det inte längre några “rena” bruksvärden och inga “uppriktiga” åsikter.
Att låta de annars ohörda komma till tals i Almedalen – som Alternativveckan gör – hotar knappast politikens varuform, stärker den snarare. Förvisso mildras kravet på att ha pengar för att vara med i leken. Men lekens enda spelregel är fortfarande åsikternas allmänna ekvivalens. När vi gör upp dagens schema kan vi kryssa fritt mellan alternativt och kommersiellt, vänster och höger, engagemang och ironi.

God PR handlar i hög grad om att accentuera det outbytbara, det vill säga skapa bruksvärden. Det kan göras på massa olika sätt, exempelvis genom att hyra en historisk byggnad eller genom inhägnader som skapar exklusivitet. Årets grej är pseudo-exklusivitet: på grund av kommunens alkoholföreskrifter måste man stå på gästlista för att dricka gratis rosé, fast oftast går det bra att skriva upp sig i dörren.
Provokationer är ett annat beprövat sätt. Allra bäst funkade uppeldningen av 100000 kronor, som en PR-byrå hade skänkt till Feministiskt initiativ (FI) på villkor att de brändes. Jag uppfattade saken ungefär så här: En PR-byrån trollade FI, FI trollade hela Almedalen, gubbarna i publiken trollade Gudrun Schyman och hon trollade tillbaka med bravur.
Trollformeln för varuformen. Jag kan inte förneka att jag älskar pengabål. Oavsett vad för slags symbolik som läggs in i dem, fungerar de samtidigt som ett avklädande av varuformen, men inte på något sätt ett upphävande. Snarare togs väl politikens varuform till sin yttersta spets genom pengabålet i Almedalen. En ypperligt effektiv produktion av bruksvärderingar – en “snackis” som räddar åtskilliga mingelsamtal från tristessdöden. Gott så, för ingen tristess kommer att rädda någon uppriktighet som ändå inte finns i Almedalen.

En höjdpunkt: Går på Hästgatan och någonsticker en bok i min hand. “Vad är politik?” lyder frågan på omslaget. Wow! Det var ju vad jag tänkt på halva eftermiddagen när jag satt för mig själv och läste vid vallgravarna norr om ringmuren. Visade upp boken för mina vänner och öppnade den sedan, inte utan andakt. Sidorna var tomma. Vita. Oskrivna. Vad jag höll i var inte boken, utan reklam för en kommande bok med samma titel, upplyste ett istucket flygblad. Vilken vacker reklam!

Maximerad alienation (plus alkohol) framstår som förutsättningen för att med viss värdighet i behåll kunna njuta av spektaklet. Jag var på ön i 32 timmar och uppnådde detta stadium gradvis. Att jag försov mig till ett seminarium hjälpte.

Någon lyssnade på ett samtal med bland andra Nyamku Sabuni om hotet “extremister”, som fanns av tre slag: vänster, höger och islamister. Frågan låter sig nästan ställas om definitionen av “extremist” har blivit synonym med “sådana som inte åker till Almedalen”. Att kollektivt odla åsikter utan att bry sig om deras representation i Almedalen anses åtminstone lite suspekt. Så länge man är här kan man utpekas som politiskt förkastlig, men aldrig som extremist.

Finns det ett “Jag tycker…” utanför varuformen? Jag tycker inte det. Eller jag tror inte det. Utan att förneka betydelsen av vare sig jaget eller åsikter, tror jag det är svårt att ägna sig åt tyckande utan att röra sig mot den allmänna ekvivalensen, mot politikens varuform. Åtminstone på platser som särskilt har inrättats för utbyte av åsikter.

Paneldebatten på Tekniska Museet var mycket lyckad. Återkommer till den. (Kolla in den på Tekniska Museets Bambuser-kanal där hundratals kollade live!)
Kan bara skvallra om detaljen med störst nyhetsvärde: Kungliga Biblioteket ser sig nödgade att sluta erbjuda besökarna trådlöst internet, på grund av IPRED-lagen som träder i kraft 1 april!

På en plattform sitter Monique i en kontorsstol. Hennes ansikte är vänt åt väster.
På scenens norra sida står 18 kopimister med välkomstplakat.

Monique:
– Det finns en liten sekt av så kallade kopimister runt The Pirate Bay. Däremot inte någon ideologisk rörelse med bred förankring bland svenska ungdomar.
– Några martyrer kommer de inte att bli. The Pirate Bay har varit väldigt duktiga på att romantisera bilden av sig själva. De har en liten hängiven skara runt omkring sig, men utöver den är det väldigt få som vet eller ens bryr sig om vilka de är.
– En vanlig tonåring förstår att det här med olaglig fildelning är brottsligt och inte kan pågå för evigt.

Medan Monique uttalar sin replik träder ytterligare fem kopimister in från scenens södra sida. Med sig har de 23 säten som placeras mitt på scenen.
Efter att Monique uttalat sin replik börjar någon att (via valfri uppspelningsanordning) spela nationalsången för nationen NSK (Neue Slowenische Kunst), i någon av de två versioner som inspelats av musikgruppen Laibach.

De 23 kopimisterna slår sig ned på de 23 sätena. Livliga samtal utbryter. Alla pratar i mun på varandra så vilket gör de flesta repliker omöjliga att urskilja. Med jämna mellanrum reser sig några av de 23 kopimisterna från sina säten och förflyttar sig till andra säten, alltjämt pratande. I samband med förflyttningarna kommer vissa av dem åt en mikrofon, så att vissa spridda repliker och korta replikväxlingar blir klart urskiljbara – nämligen följande:

– Det här är grädden uppe på tårtans lager, uppe på alla de lager som vi redan har byggt.
– Det röda körsbäret uppe på grädden!
– Det illröda giftiga kanderade körsbäret.
– Det gummiaktiga bäret.
– Uppe på tårtan.
– Är det vår buss? Gummi?
– Aluminium!
– Ska vi inte till Barnhusbron?
– Babels bro?

– Var är de där EKG–grejerna?
– Linas porträtt? Tog inte Melanie dem?
– Melanie kopierade dem på en copyshop i Belgrad, Lina har nog dem nu.
– Jag hade en 23–megahertzare, men du hade en 50–megahertzare.
– Med 12 megabyte RAM.
– Wow!

– Gottfrid, det är fest i kväll och du ska med.
– Jaha.
– Ska du inte med på Laibach också, i Uppsala?
– Nja, jag har inget svenskt leg.
– Måste man inte ha det om man är åtalad? Tänk om du skulle skicka en kopia till tingsrätten liksom.
– Kanske, men jag kan ändå inte få något svenskt leg eftersom jag inte är folkbokförd i Sverige. Men jag ska skriva ut ett eget nästa vecka. Ett piratleg.

– Hur har det varit för dig då?
– Hungrigt.
– Jag har ingen aning om vilket årtal, jag trodde den hade VGA–grafik, men…
– Vad roligt att vi tre har samma färg på tröjorna!
– Jag är tjugo år och har precis börjat lågstadiet.
– Oooh, Gamla stan!
– Åååh, tunnelbanan!
– Det där borde utföras automatiskt.
– Men det konstigaste var egentligen när vi kommit på färjan i Gdansk, att liksom ”nu kan vi inte bussa mer”…

– Fan vad fett att vi är på Gullmarsplan!
– Nu är det som en saga. Här går jag med min dotter varje dag.
– Man undrar vad de utanför tänker…
– Vad gör du Rasmus?
– Skriver manus till en teaterpjäs som redan utspelar sig.
– Härligt!
– Vad gör du Rasmus?
– Skriver manus till en teaterpjäs som redan utspelar sig.
– Kan inte jag få första repliken?
– Jo.

– Kan vi inte ta ett extravarv i rondellen?
– Extravarv? ”För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten…”
– Vänta, vänta, Fredrik ska intervjuas av Rapport klockan tre, ska vi inte åka dit med bussen och kidnappa honom?
– Ja!
Bussen tutar två gånger.
– Megafonen, vart tog den vägen?
– Varför åker vi i cirklar?

– Nu ska vi hämta upp Bambuser och två tyska journalister.
– TVÅ TYSKA SURREALISTER?
– Vad för surrealister?
– Den ena är från Süddeutsche Zeitung.

– Sover ni där bak?
– Det går att göra. Vi har sovit sex personer som mest.
– När bussen stod inne i utställningslokalen låg en och sov där bak medan en konstkritiker på förhandsbesök tittade in. Senare fick han frågan ”Are you the guy with the hard–on?”
– Konstkritikern trodde att det var en performance!

NSK:s nationalsång går mot sitt slut. Ur högtalarna hörs alltså Winston Churchills bevingade ord: ”…we will defend our island, whatever the cost will be…”
Musiken tystnar och en av de 23 kopimisterna gör en segergest: Bandspelaren har bemästrats och börjar låta. Ett kaotiskt hoppande mellan breakbeats och kängpunk, radioröster och radiobrus, samt ett gammalt kassettband med träningsinstruktioner. Röster ur bandspelaren varvas med repliker från de 23 kopimisterna, som nu återupptagit sina livliga (och mestadels ohörbara) samtal.

– Den sufiska mystiken i den islamiska traditionen, det icke–politiska.
– Vi ses på måndag!
– Armbågen, spänn och lyft.
– Ja, det bandet!
– Vinkla, jobba på.
– Gaffa, gaffa!
– .se
– Vi ses på måndag!
– Vinkla foten, bra jobbat.
– Vi måste in till tingsrätten, vi ska fixa samma ljud ut som Sveriges Radio.
– Fett.
– Vissa ser bussen för första gången nu, vänner till oss.
– Böj benen långt fram och spääänn.
– Det är svårt att säga vilka härinne som är Piratbyrån.
– Vi ska låta folk säga vad de tycker och projicera videon ner på isen under bron.
– Åh, snö och is – myten om Sverige!
– Framför allt har vi otroligt roligt. Allt annat följer av det.
– Amatörkulturrådet.
– Jag har ett deltidsjobb som IT–support. Sen skriver jag en magisteruppsats i sociologi, Lunds universitet.
– Jag fick fruktansvärd feber samma morgon vi skulle åka och det gjorde så fruktansvärt ont i öronen.
– Hur många som fildelar… det brukar nämnas siffror på mellan en och tre miljoner. Fast om man gör en enkätundersökning tolkar nog folk frågan på olika sätt. Man kanske mailar över en låt, är det då fildelning?
– Jag jobbade på Ericsson för tre år sedan.
– We had a conference called ”Oil of the 21st century”.
– Klockan tolv på Tekniska museet.
– Aktuellt vill ha någon till direktsänd debatt klockan nio, vill du?
– Ingolstadt?
– Yeah, we went to Ingolstadt.
– Har vi övergett idén om en bergstopp?
– ”Lectures, art, theatre…” ”Ah, komedia!”
– Ja, dygnet runt! Man gick in, det var blått ljus och olika gngar, det var en hårdrocksbar, en reception, en pizzeria. Och på övervåningen var det en FET bingohall.
– Men den var inte nattöppen?
– Jo, där satt folk två på natten och spelade bingo.
– Det verkar rätt coolt i Bratislava.
– Sara, vad gör du?
– Tänker.
– Är det roligt?
– Jaaa.
– Där står en random–man och plåtar också.
– Nej, det är ju Christian Engström från Piratpartiet.
– Ska den städas? Jag trodde den skulle vara såhär.
– Ja, genau. Telefonplan, ist das schon vorbei?
– Neeej, gympabandet!
– Spänningen är olidlig.
– Jag kommer från Tyskland och gör radioreportage för Radio Bremen, som är en public service–station som sänder i Bremen.
– Den sprider ut skrivningarna via en hash.
– Jävla gott textstoff som vi suger i oss via osmos.
– Det är ett monsterstift. Men på min sida ska jag bara uppdatera lite heartbeats.
– Haha, det är avslappningen!
– Vadå, är det bandet?
– Tänk på gul.

– Telefonplan, det är väl LM:s hood, LM Ericssons.
– Ja, Telefonplan befinner sig verkligen mellan telekom och konst.
– Telekonst!
– Telekonst låter som något i en videotexterminal från mitten av 1980–talet.
– Eller som Pär Thörns bok ”Din vän datamaskinen”.
– Den boken är så jävla bra.
– Jag har en sån videotexterminal. Den är mäktig, som en stor teve med touchbuttons.
– SLXX, standarden som var knäckt innan den togs i drift.
– But you have been illegal in Germany before, haven’t you?
– No! I have never been an illegal immigrant in Germany. I have been an illegal immigrant in France. I possess a Fiktionsbescheinigung.
– Ah, ”Schein”, that’s the most interesting word in the whole German language.
– Jag tänkte bygga en dräkt, men vi kan ju ha pysseldag imorgon.
– En dräkt?
– Ja, jag tänkte göra ett frågetecken av papp. Se ut som ett stort frågetecken.
– Eeeh…
– Eeeh…
– Eeeh…
(Unisont) – Mat!

Alla de 23 kopimisterna utom en lämnar scenen. De sista ord som hörs är:

– …och ett palettsystem, där man kan loopa vartannan palett. Man måste kanske precachea alla åttabitstexturer…

Kvar på scenen är nu endast en av kopimisterna – Sara – samt, uppe på sin plattform, Monique.

Monique
– I min värld är de ingenting annat än brottslingar. Internetaktivisterna har blivit mer och mer aggressiva. Med hot och trakasserier mot meningsmotståndare och företrädare för rättighetshavare som jag. De har även attackerat regeringens, polisens och Antipiratbyråns hemsidor. Det som från början var en kultur som verkade för fred och globalisering har utvecklats till en osund subkultur där medlemmarna anser sig stå över lagen. Att det skulle vara nödvändigt med särskilda frihetsregler just på internet är givetvis nonsens. De upphovsrättsregler som finns fungerar också på nätet.

Sara
– Internet är inte skyldigt upphovsrätten någonting.

En till kopimist dyker upp på scen.

Isobel
–Vi sekteristiska kopimister lever i ett samhälle där den förhärskande tanken tycks vara att idéer mår bäst av att låsas in i separata boxar tillgängliga endast för inlåsaren själv. Bara så anses man kunna främja kreativitet, genom allt längre patenttider på allt mindre upptäckter, genom allt längre upphovsrätter. Någon gång måste vi våga ställa oss frågan om vad vi vinner på detta system som är tillräckligt för att väga upp de uppenbara nackdelarna.

Chris Anderson tar avstamp i tre välkända utvecklingar inom digitala teknologier, tre resurser som i rask takt blir billigare och rör sig i riktning mot nivån “too cheap to meter”. Processorkraft, lagringsutrymme, bandbredd. Att förstå hastigheterna i dessa utvecklingar, hur de är separata men samverkande, är utan tvekan viktigt. Chris Anderson förenklar dock en del aspekter, exempelvis när han tar upp exemplet Yahoo Mail som enligt honom erbjuder “infinite storage, forever, for free”. Det är en rätt kortsiktig definition av “forever”. Långsiktig lagring av digital data är i själva verket oerhört dyr och osäker, till skillnad från lagring på analoga papper. Fast den aspekten är kanske snarast av existentiell art och mindre intressant i ett tal om affärsmodeller.
Man kan också ifrågasätta om Moore’s law (om hur processorers kapacitet med jämna mellanrum fördubblas) verkligen kan formuleras om i termer av att “processorkraftens pris halveras var x:e månad”. Är bruksvärdet av en klockcykel konstant över tid, eller bör det förstås i relation till en mjukvarudriven kapprustning mot allt högre klockfrekvenser? Frågan landar i hur vi ser på gränssnitt och standarder. Vi kan i teorin fortsätta att köra all mjukvara i kommandorad och i princip kunna åtnjuta hela den ökade datorprestandan utan att den äts upp av allt tjusigare grafik. Men den hypotetiska individ som aldrig använt ett grafiskt gränssnitt skulle bli oanställningsbar på de flesta företag.
Hur som helst är det kul att Chris Anderson uttalat beskriver grafiska gränssnitt som “slöseri” (waste), i positiv bemärkelse. Hans synsätt tycks vara att en teknikutveckling som väl satts i rullning kommer att rulla på av sig själv, så att problemet snarast blir hur man ska förslösa överflödet av resurser. I början av 1970-talet hittade Alan Kay en lösning på slöseriproblemet i form av processorslukande grafiska gränssnitt. Chris Andersons slutsats blir någonting om att teknologernas jobb inte är att uppfinna vad teknologin är till för, utan det måste “vi andra” göra genom fritt förslösande. Men vi bör inte stanna där utan kan dra större paralleller till teorin om att social organisering inte är driven av brist, utan har uppstått genom slöseri.

Chris Anderson upprepar visserligen Nicolas Negropontes gamla dikotomi mellan atomer och bits: 1900-talets atomekonomi är inflationär, 2000-talets bitekonomi är deflationär. Men han är inte digitalfundamentalist, långt ifrån. Han understryker exempelvis hur han tror på den fysiska bokens fortbestånd, och ännu mer på fysisk närvaro.

Give away abundance, sell scarcity.
Give away the product, sell the performance.

Inom samma diskurs verkar både Wired-gänget och Piratbyrån. Skillnaden är kanske främst av allt att vi faktiskt vill diskutera kvalitet – inte kvalitet som ett inneboende värde i “content”, utan i ett bredare perspektiv som innefattar församlingen av gemenskaper.
Chris Andersons betoning av tid som knapp resurs verkar utgå från att tid är något som individen i bekvämlighetens namn alltid vill spara. Däremot sägs inte mycket om hur man gemensamt med andra människor vill förslösa och fördriva tid. Men hans kommande bok, med sitt tjusiga bejakande av slöseri (av processorkraft, lagringsutrymme och bandbredd) kan erbjuda ett utmärkt läge att gå vidare till den nivån.

Chris Anderson är kulturnihilist. Kvalitet är för honom ingenting att diskutera, utan avgörs av marknaden. Villkoren för grupper av kulturellt yrkesverksamma vägrar han att över huvud taget att diskutera, för allt som finns är individer. Exempelvis författare, som bara undantagsvis kan försörja sig på att sälja exemplar. Frågorna om kvalitetsjournalistik viftar han bort på ett smått chockerande vis: “Jag är intresserad av vad som händer med mina barn och mina grannar, inte av bilbomber i Bagdad.” En musiker som klarar sig utan brödjobb har ingen rätt att gnälla utan ska vara tacksam, punkt slut. “Music is not supposed to be a paying occupation.”
Med de premisserna blir ingen av de sexhundra mediemänniskorna i rummet chockad när han flera gånger säger:

I don’t believe in copyright.

Kvällspostens ledarredaktör Peter J Olsson noterar

Det är intressant att en stor mainstream affärskonferens är så behärskad av tankar som i den allmänna politiska debatten anses extrema och “piratmässiga”.
Det tyder på att etablissemanget som i dag styr den politiska debatten kommer att förlora i morgon.

I sitt marknadsliberala ekonomperspektiv påminner Chris Anderson en hel del om Oscar Swartz. Skillnaden är väl att Swartz inte är kulturnihilist utan en livsstilsliberal som bejakar vissa kulturella värden (lekfullhet, deltagande, nonkonformism, livsstilsexpansionism). Visserligen refererar även Chris Anderson med jämna mellanrum till att de affärsmodeller han omhuldar ger utrymme för en i någon mening bättre kultur än den likriktat monologiska, men alltid bara som extra support för redan nämnda ekonomiska argument. Han vänder sig mot “winner takes all”-modeller inom de så kallade kreativa industrierna och föredrar när man kan betala mindre pengar fast till fler. Men som princip håller han hårt på att det kulturella hör till en privatsfär och egentligen inte är intressant i en diskussion om ekonomi.

I know abut economics. Supply and demand. Are there talent willing to do the same for less? Probably.

Så svarade han på en fråga från en SVT-företrädare och man kan meditera över innebörden i orden “do the same”. Kan två olika personer producera exakt samma kultur? Knappast, men de kan producera exakt lika många ögonpar att sälja till annonsörer, vilket är hur reklam-TV jobbar.

Nu börjar detta låta lite som ett gnäll på Chris Andersons marknadsliberala grundsyn, fast det är inte meningen. Visserligen är kvalitetsnihilism och kvalitetsprotektionism i sig två stycken föga fruktbara positioner. Mellan dem kanske finns en förutsättning för att något slags dialektisk sanning ska bryta fram, men då måste kvalitetsnihilismen gå hela vägen och helt förkasta värden som “kvalitetsjournalistik” eller “professionellt musikutövande” – vilket Chris Anderson faktiskt gör. Det är djupt uppfriskande, för vad han säger skulle helt enkelt vara omöjligt för en europé att säga. Omöjligt. Vi européer är oförmögna att släppa tanken på kulturens egna värde. Inte ens de mest hårdnackat upphovsrättskritiska libertarianerna är beredda att säga att de skiter helt i kulturell kvalitet, utan känner sig tvungna att bevisa att kvaliteten visst kommer att överleva.
Kvalitetsprotektionismen, å andra sidan, utgår från oron över att någonting värdefullt kan gå förlorat. Sådan oro är fullt legitim – som startpunkt för att omförhandla värderingar, men kvalitetsprotektionisterna tar den i stället som en slutpunkt bortom vilken man inte får gå. Men nu ska vi inte trassla in oss längre i denna lilla resonemang, som kanske redan har givit upphov till alltför många neologismer. Vi nöjer oss med att spekulera i möjligheten till någon form av dialektik mellan “amerikansk” kulturnihilism och “europeisk” kulturprotektionism, vilket inte betyder att någondera uppfattningen är dominerande på respektive kontinent, bara att var dess mest konsekventa former återfinns. Det ska också nämnas att det finns andra kontinenter än Amerika och Europa, med potential att göra hela diskussionen mycket roligare.

Bambuser-Måns ställde en spännande fråga till Chris Andersson, med utgångspunkt i ingen mindre än Karl Marx och med referens till rättegången mot The Pirate Bay. Går det att i sammanhanget se tecken på en social omvandling, som ett resultat av en motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden? Svaret, eller snarare icke-svaret: “Are you asking me if we’re just waiting for the state to take over the net?” Namnet Marx var för Chris Anderson uppenbarligen synonymt med “statligt ägande”.

Min egen fråga till Chris Anderson under panelsamtalet rörde sig i en liknande riktning, även om det kanske inte var så uppenbart. Den började med en observation (citerar ur mina anteckningar, inte ordagrant vad som sades):

I regard “free” as a kind of threshold.
To perceive something as “free” seems to imply a kind of imaginary price tag (even if the number on it is zero).
Anything without such an imaginary price tag we just take for granted. We don’t even think about it as “free”.
That’s how I understand your talk about the generation who are “digital natives”: They do not even think that digital stuff is for free, it just is.

Chris Anderson tog emot betraktelsen mycket positivt och verkade uppriktigt inne på att integrera tanken på den mentala prislappen (ur ett Copyriot-inlägg från 2006) i sitt fortsatta gratispratande. Även flera stycken ur publiken meddelade efteråt, på plats och på bloggar att de fann den tanken upplysande.
Well, försökte sen gå vidare till att ställa en fråga om “gratis arbete”, någonting som annars helt kom bort i frågan om gratis varor och tjänster. Någonting i stil med:

So what about our own everyday activities, on- and offline, that are creating value of different kinds?
From helping a friend with a task, to blogging or building a Facebook profile.
Why do we sometimes put an imaginary price tag on ourselves, but certainly not always?
Should we think more often that we are giving away services for free? Or should we, on the contrary, just go ahead and fo what we’re good at?

Frågan gällde alltså distinktionen mellan “arbete” och “fritid”. Att tänka att man utför arbete är i någon mening att sätta en prislapp på sig själv, oavsett om siffran på prislappen är noll eller någon annan siffra. Då blir det också möjligt att känna sig utsugen, särskilt om arbetet är obetalt. Fritid däremot en tid som i princip ligger utanför gratisdomänen.
Chris Anderson svarade någonting om att ingen som uppdaterar Wikipedia någonsin har känt sig utsugen, vilket nog stämmer. Alltså hör Wikipedia till domänen “fritid”. Men varför är det så, och hur bör vi tänka på våra liv? Nå, den frågan ska man nog inte förvänta sig slutgiltiga svar på, särskilt inte i en tillställning av detta slag.