Search Results for 'Wikileaks' ↓

Förra inlägget i serien om Island tog upp komikern Jón Gnarr och hans parodiska populistparti Besti flokkurinn som vann vårens lokalval i Reykjavík. Då ter det sig logiskt att nu presentera ännu en färgstark islänning som i finanskollapsens kölvatten trillat in i politiken: Birgitta Jónsdóttir, poet och sedan omvalet i april 2009 även ledamot av Alltinget. Där har hon varit den drivande kraften bakom lagpaketet Immi som är tänkt att göra Island till ett “yttrandefrihetsparadis“.

Birgitta Jónsdóttir är dessutom talesperson för Wikileaks. Därför är hon extra intressant att lyfta fram just nu, när alla i Sverige verkar tro att Wikileaks är lika med Julian Assange.
Kontrasten mellan de två är för övrigt slående. Julian Assange är programmerare som reser jorden runt, utan fast bostadsort och utan några uttalade åsikter annat än den tekniskt grundade principen om fri information. Birgitta Jónsdóttir, däremot, är poet som står stadigt med bägge fötterna i Reykjavík.
En titt på hennes webbsida eller blogg ger en distinkt bild av hennes dragning till djupekologi, för att inte säga nyandlighet. Hon talar om hur “Gaia” vaknar till medvetande, om att bedriva politik utifrån intuition i stället för ideologi, bortom vänster och höger.
Vi läser i hennes personliga resumé om hur hon organiserade protester mot Irakkriget och att hon är synnerligen engagerad till stöd för ett självständigt Tibet. Vi läser på Islandsbloggen att hon som parlamentariker bland annat har engagerat sig för förbud mot strippklubbar samt för att bryta de diplomatiska förbindelserna mellan Island och Israel. Hon är skeptisk till EU-medlemskap men ändå positiv till euron som valuta. Framför allt har hon kämpat för att Alltinget ska säga nej till Icesave-överenskommelsen, ett nej som resolut bekräftades när islänningarna i gemen fick folkomrösta i våras.

Ur protesterna som inleddes när Islands finansväsende kollapsade växte det fram ett antal gräsrotsnätverk. Birgitta Jónsdóttir var verksam med att koordinera dessa och ett resultat blev Medborgarrörelsen, som bildades bara åtta veckor innan valet men ändå erhöll 7 % och fyra mandat. Eftersom det uttalade syftet är att stå upp för “vanligt folk” gentemot en korrupt elit så måste partiet klassas som populistiskt, om än i en helt annan mening än Besti flokkurinn (vars seger i Reykjavíks lokalval alltså skedde ett drygt år efter att Medborgarrörelsen valts in i Alltinget).
Det krävdes inte många månaders parlamentarisk representation innan det rådde rejält infekterad stämning inom Medborgarrörelsen. Efter ett år splittrades organisationen – enligt Birgitta Jónsdóttir kuppades årsmötet av en fraktion, varefter parlamentarikerna i stället startade en ny organisation, rätt och slätt benämnd Rörelsen. Ett väl valt namn för ett parti med svårgreppad agenda.

Rörelsens webbsida är helt på isländska. Maskinöversättningar visar sig inte helt begripliga – för ett komiskt exempel, se länklistan.
Ett visst hum om Rörelsens politiska prioriteter går ändå att få utifrån sidor som “Policy“. Dels handlar det om att upprätthålla välfärd och försvara den nationella kontrollen över naturresurser gentemot IMF:s ockupanttendenser. Dels om att genomföra diverse demokratireformer, inklusive fler folkomröstningar och mer personval.
Ledamöterna fria att driva frågor på egen hand, samtidigt som Rörelsen tycks vara mån om att förankra sitt parlamentariska arbete i öppna gräsrotsmöten varje vecka. De anser sig inte ha några ledare, men Birgitta Jónsdóttir är inte bara gruppledare för Rörelsens parlamentariker utan har i praktiken även blivit dess internationella talesperson eftersom hon gärna och väl uttrycker sig på engelska.

Det internationella intresset för Birgitta Jónsdóttir har i hög grad medierats via nätkanaler som måste betecknas som konspiracistiska. Tidigare år blev hon intervjuad av Alex Jones och därefter av Henrik Palmgren på Red Ice Radio. De senare har uppmärksammats för att torgföra teorier om hur en judisk konspiration styr världen. Vilka kopplingar som dessa konspiracister än har så ska det givetvis inte hållas mot Birgitta Jónsdóttir.
Intrycket som ges vid lyssnande på delar av intervjuerna är snarare att hon är så vältalig att de intervjuande männen knappt får en chans att driva samtalet åt sitt eget håll. Alex Jones kör förstås som Alex Jones-grej, som framför allt handlar om att betona konflikten mellan “Island” och “bankirerna” – en nationalstat mot en liten grupp av elaka kosmopoliter. Birgitta Jónsdóttir låter sig inte drivas riktigt dit, även om den populistiska retoriken av “folket” mot “eliten” är klart kompatibelt.
Alex Jones hetsar på om att Island måste utfärda arresteringsorder mot bankirer, “to signify that they are the criminals, they are the bad guys“. Vad han brinner för är ressentimentets politik, av att skylla på någon annan. Birgitta Jónsdóttir talar hellre om gränsrotsorganisering och självverksamhet. Men i den andra radiointervjun nämner hon även att hon tror sig ha identifierat en “economic hit man” som personligt huvudansvarig för Islands kollaps, även om hon ännu inte vill nämna något namn. Att betrakta det finansiella systemet som djupt korrupt, vilket Birgitta Jónsdóttir uppenbarligen gör, är inte detsamma som att reducera det till en sammansvärjning av några få.

På sin blogg rekommenderar hon fyra filmer om ekonomi: Money as debt, The money masters, The secret of Oz samt Capitalism – a love story. Kombinationen är kanske karakteristisk för den ekonomikritik som varken förstår sig som vänster eller höger. Men ingenting tyder på att Birgitta Jónsdóttir skulle intressera sig nämnvärt för Ron Paul-högerns idéer om återgång till guldmyntfot. Snarare lutar hennes ekonomiska populism åt vänster. Hennes egen minidokumentär om finanskollapsen avslutas med en hänvisning till Naomi Klein. Och när hon intervjuas om EU ger hon prov på en nyanserad kritik som inte är av det nationalistiska slaget.

Båda de konspiracistiska radiovärdarna, Alex Jones och Henrik Palmgren, blir entusiastiska när Birgitta Jónsdóttir talar om att överskrida en gammal åtskillnad mellan vänster och höger. Vad som räknas är inte ideologier utan the issues, menar de alla. Birgitta Jónsdóttir säger till Alex Jones:

we are also working on this level that we think left and right is redundant, what we really need to focus on are the issues and our causes.
Our movement does not define itself as left or right. Our main objective is to bring the power to the people, the power that they rightfully own, back to them.

Sådana analyser väcker flera frågetecken. Vilka är de “issues” som bara antas finnas där? Vem bestämmer vad som är en “issue”? Vilka är “folket” och hur ställer man sig till motsatta intressen inom detta folk? Premissen är att makt är någonting som kan innehas. Makten ska ges tillbaka till folket. Folket har alltså tidigare – när? – innehaft makten, men sedan förlorat den.

Allt detta är klassiska frågor att ställa när populistiska rörelser dyker upp. Att ställa dem är inte detsamma som att kategoriskt döma ut rörelserna i fråga, exempelvis Rörelsen – eller Wikileaks.

Jugoslavien, Afghanistan, Irak… Island? Nu höjs kravet på att USA ska ta till sina militära muskler gentemot sin Nato-partner Island, i syfte att stoppa Wikileaks.
Det är inte vem som helst som undertecknat dagens ledarkolumn i Washington Post, utan Marc Thiessen som tidigare varit förste talskrivare åt president George W. Bush. Numera är han verksam vid den neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institute.

Marc Thiessen börjar med att slå fast: “Wikileaks är ingen nyhetsförmedlare. Det är ett kriminellt företag.” Wikileaks utgör en allvarlig fara för USA:s nationella säkerhet. Särskilt utpekas Julian Assange, citerandes USA:s försvarsminister som i helgen uttalade sig om dennes “moraliska skuld” för superläckan. Kolumnen går systematiskt igenom de möjligheter som finns för USA att agera mot Wikileaks i allmänhet och mot Julian Assange i synnerhet.

Assange is a non-U.S. citizen operating outside the territory of the United States. This means the government has a wide range of options for dealing with him. It can employ not only law enforcement but also intelligence and military assets to bring Assange to justice and put his criminal syndicate out of business.
/…/
Assange seems to believe, incorrectly, that he is immune to arrest so long as he stays outside the United States. He leads a nomadic existence, operating in countries such as Sweden, Belgium and Iceland, where he believes he enjoys the protection of “beneficial laws.”

Sverige, Belgien och Island är de tre länder som Marc Thiessen pekar ut som lämpliga objekt för diplomatiska påtryckningar. Om ändå Sverige eller Island inte går med på att gripa Julian Assange, bör FBI-agenter kidnappa honom på svenskt respektive isländskt territorium, för att föra honom till USA för rättegång (en infrastruktur av hemliga CIA-flygningar är lämpligt nog redan etablerad).
Marc Thiessen menar allvar på denna punkt. Han hänvisar till ett memorandum från 1989, utarbetat av Reagan-administrationen och betitlat “Authority of the Federal Bureau of Investigation to override international law in extraterritorial law enforcement activities”.

In other words, we do not need permission to apprehend Assange or his co-conspirators anywhere in the world.
/…/
Last year, the Obama administration stood up a new U.S. Cyber Command (USCYBERCOM) to “conduct full-spectrum military cyberspace operations” in defense of U.S. national security. With the stroke of his pen, the president can authorize USCYBERCOM to protect American and allied forces by eliminating WikiLeaks

Men nej, Marc Thiessen nöjer sig inte med detta. På sin blogg vecklar han ut en ännu större plan för militär styrkeuppvisning. Särskilt är det Island som befinner sig i skottgluggen på grund av “Icelandic Modern Media Initiative (IMMI), ett lagpaket som har inspirerats av Wikileaks och som antogs av ett enhälligt parlament den 16 juni. Lagpaketet inkluderar bland annat principer om källskydd, ansvarsfrihet för nätoperatörer och garantier mot att domstolsprocesser används för att tysta obekväma röster. Vi är vana vid lågskatteparadis, men Island kan nu bli världens enda “högyttrandefrihetsparadis“. Detta skrämmer skiten ur Marc Thiessen, som skriver:

The United States must make clear to Iceland that it will not tolerate this. /…/
The IMMI calls into question Iceland’s seriousness as a NATO ally, and Iceland needs to realize there will be consequences for its actions.

American Enterprise Institute står förvisso långt till höger om Obama och hans regering. Men de är en allt annat än marginell röst. Utspelet kanske bäst kan förstås som en “väderballong”, syftande till att läsa av reaktionerna.

En relaterad nyhet är att den amerikanska hackern och miljöaktivisten Jacob “ioerror” Appelbaum i helgen greps på en flygplats i New York efter att ha rest in i sitt hemland. Under tre timmar förhördes han om sin roll i Wikileaks, bland annat av representanter för armén. Han fick behålla sin dator men agenterna beslagtog tre mobiltelefoner från honom.

PS.
Om du gillar att jag lade ett par timmar på det här inlägget får du hemskt gärna flattra här:


(Annars går det alltid att donera till Copyriot via Flattr-knappen längst upp till höger!)

Uppdatering: Cirka en timme efter att detta inlägg postats så utsändes en kommuniké från Telecomix-klustret, “Do not let the Pentagon turn internets into Wikistan!“.

Idag offentliggjordes 2009 års vinnare av Prix Ars Electronica, ett prestigefyllt pris i flera kategorier som delas ut i september, vid Ars Electronica-festivalen i Linz.

I kategorin “digital communities” tilldelas en award of distinction till Piratbyrån. Förutom äran betyder det även 5000 euro, vilket är ganska mycket pengar för en lös gruppering som Piratbyrån. Pengarna möjliggör investeringar i servrar för framtiden, interventioner som Embassy of Piracy samt antagligen en total renovering och ommålning av bussen.

Vi är förstås jättestolta samtidigt som det är extra kul med den kontrastverkan som uppstår när kulturministern fördömer internationellt framgångsrika konstprojekt.

Grattis också till WikiLeaks som också får motta motsvarande pris. Undrar om de kommer att visa sig på ceremonin.

Att furstendömet Liechtenstein i hög grad lever på kriminalitet knappast någon hemlighet. Den saken uppmärksammas just nu mycket intensivt, såväl här i grannlandet Österrike som hemma i Sverige. Utan att ta del i de pågående diskussionerna, kan det finnas skäl att helt kort nämna ett par aspekter som inte riktigt verkar ha tagits upp ännu.

Tydligen så har tyska skattemyndigheter “köpt stulna kundregister från en bank i Liechtenstein”. Om informationen köpts från hackare eller från illojal bankpersonal framgår inte. Däremot att Sverige verkar få del av uppgifterna, och att Skatteverkets chef inte ser några principiella problem i att betala för “stulna uppgifter”.
Vore detta, som vissa hävar, “statligt häleri“? Så formulerat blir det en intressant fråga, som inte alls handlar om skattefusk i sig, utan om vad information är. Enligt brottsbalken handlar häleri om att någon

tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott, [eller] bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv

Att frånhända någon något, är att undanhålla någon detsamma. Bankerna i fråga har knappast förlorat informationen – den har kopierats, inte stulits. Att kopieringen tycks ha varit olaglig förändrar inte saken. Om kopiering är något annat än stöld, går det knappast att tala om “informationsstöld”.
Definitionen av häleri utgår från att “något” illegitimt har bytt ägare. Är data ens “något”? Frågan är befogad. I vilket fall blir det svårt att hävda att någon har “frånhänts” något.

För övrigt berättar SAOB att ordet “häla” ursprungligen betyder gömma, skydda. Det har samma rot som engelskans conceal, latinets celare, gammalgrekiskans καλύπτειν (“inhölja”), fornnordiskans dödsrike Hel – vi snackar alltså rent etymologiskt om samma ordstam som till helvetet.

(På tal om information som påstås ha stulits från banker, finns det även paralleller till senaste Wikileaks-historien.)