K266: Antropocen? Några invändningar mot ett populärt begrepp

Tänkte skriva några ord om Roy Scrantons djupt pessimistiska lilla bok om klimatkrisen, Learning to die in the anthropocene. Men då vill jag först bringa reda i några av kontroverserna kring begreppet begreppet antropocen. Det står för en ny geologisk epok som, enligt vissa, nu har ersatt epoken holocen som inleddes för omkring 12000 år sedan. Andra menar att det “bara” är fråga om ett nytt stadium inom holocen. Ännu existerar inget vetenskapligt konsensus. Frågan diskuteras nu, sedan ett antal år, även av en särskild arbetsgrupp inom Internationella kommissionen för stratigrafi. Någon typ av besked väntas därifrån under 2016.

Vad som framför allt skulle definiera “människans tidsålder”, i geologisk mening, är alltså klimatförändringar och massutrotning.

Jodi Dean menar att den stora fascinationen för antropocenbegreppet handlar om en njutning i att få konstatera att “vi förändrade världen, trots allt”. Hon kritiserar den berättelse som bara tycks ge plats för människor i en av tre roller: betraktaren, offret, överlevaren:

A current of left anthropocenic enjoyment circulates through evocations of unprecedented, unthinkable catastrophe: the end of the world, the end of the human species, the end of civilization. Theorists embrace extinction, focus on deep time, and displace a politics of the people onto the agency of things. Postmodern Augustinians announce the guilt or hypocrisy of the entire human species.

En grundligare kritik mot begreppet antropocen kommer från humanekologerna vid Lunds universitet, i synnerhet Andreas Malm som både i The Anthropocene Review och i Jacobin har påpekat att det är fel att peka ut “mänskligheten” som ansvarig för fossilexplosionen. Att tala om antropocen är ett sätt att släta över den extremt ojämnlika förbrukningen av jordens resurser.

Andreas Malm går emellertid inte tillräckligt långt i sin kritik. Det menar den brasilianske skribenten Daniel Cunha, som skrivit en replik i The Anthropocene Review, tillika en artikel i Mediations. Influerad av värdekritikerna (Postone Jappe, Kurz) lägger Cunha större vikt vid det marxska begreppet fetischism. Resultatet blir mer än bara hårklyverier. Även om värdekritikern och humanekologen delar sin skepsis mot antropocen-begreppet, begrundas den på delvis olika sätt.

Daniel Cunha köper inte utpekandet av “kapitalisterna” som de skyldiga till klimatförändringarna. Då framstår det “som om störningarna i jordens biogeokemiska kretslopp skulle ha varit ett subjektivt val” hos den härskande klassen. Men att vattenkraft en gång ersattes av kolkraft hade ju ingenting att göra med någon som helst avsikt att påverka jordens klimatet. Det handlade helt enkelt om att fanns större tillgång till billig arbetskraft i städerna och att bruket av fossila bränslen gjorde det möjligt att flytta produktionen dit.

The most fundamental concept for a critical understanding og the Anthropocene is not inequality /…/ but rather fetishism. Fetishism, as conceptualised by Karl Marx, is the social process in which social relations are objectified and inverted: ‘the process of production has mastery over man, instead of the opposite’, because ‘the circulation of money as capital is an end in itself’.
/…/
Contrary to liberal economic thinkers, who invariably depict capitalism as the ultimate rational system – as shown by the expression ‘optimal allocation of resources’, /…/ Marx explicitly theorized capitalism as fetishistic or irrational.

Fetischismen syftar alltså inte (primärt) på något “falskt medvetande”. Det är ingen vrångbild av verkligheten, ingen villfarelse som skulle kunna avlägsnas för att blottlägga hur kapitalismen “verkligen” funkar. Fetischismen är verkligheten. Inte hela verkligheten, men det ekonomiska systemets verklighet. Ett system där kapitalägarna utför sina funktioner inte för att de är giriga eller oupplysta, utan för att de är underkastade samma systemtvång som alla andra. Som individer kan de såklart avstå, byta från en roll till en annan, men överlåter då bara sin funktion åt någon annan.
Det kapitalistiska produktionssättets yttersta drivkraft är inte egenintresset hos någon klass, utan kapitalets egen logik där tillväxt är ett självändamål. Inom dessa ramar är det knappast tänkbart att “mänskligheten” skulle ta kontroll över jordens klimat, vilket antyds av begreppet antropocen.

Intressant nog tycks den radikala kritiken hos Daniel Cunha i någon mening gå varvet runt: antropocen inte som beteckningen på en innevarande epok, utan som utopi. Genom att integrera ekologiska systemvetenskap med matematisk modellering till en “geocybernetik” skulle det kanske vara möjligt att konstituera ett “världssubjekt”, skriver Cunha (som är påtagligt influerad av Herbert Marcuse). Ett sådant bruk av teknikens möjligheter skulle givetvis vara liktydigt med kapitalismens avskaffande.

Technology so reconfigured and socialized would no longer be determined by profitability, but would be the technical translation of new values, and would tend to become art. Instead of being determined by the unidimensional valorization of value, social production would be the outcome of a multiplicity of commonly discussed criteria, ranging from social, ecological, aesthetic, and ethical considerations, and beyond — in other words, material wealth should be freed from the value-form.
/…/
Then and only then Man could be in conscious control of planetary material cycles and could use this control for human ends (even if deciding to keep them in their “natural” state). In fact, this means taking the promise of the Anthropocene very seriously, that is, Man should take conscious control of planetary material cycles
/…/
what emerges here is a truly utopian perspective, the promise of the realization of the Anthropocene, not as an anthropological constant or a “natural” force, but as a fully historical species-being that consciously controls and gives form to the material conditions of the planet.

Oavsett vad man säger om denna utopi och dess beståndsdelar, finns det onekligen något intressant i att vända på steken som Cunha gör.

11 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 12 March 2016 at 12:45 pm

Jag hänger inte helt med i fetisch-begreppet.

Är inte “kapitalets egen logik där tillväxt är ett självändamål” just en sådan ekonomifetisch. En abstrakt kraft ovan människorna som påverkar dem vare sig de vill eller inte. En (andra eller tredje) naturkraft.

Jag är kritisk mot antropocenbegreppet av en annan anledning. Varför blanda geologi (naturvetenskap) med ekonomi (pseudo-vetenskap) och “människan” överhuvudtaget? Det finns inget världssubjekt och ingen geocybernetik. Det finns världar, subjekt, geologi och informationssystem (cybernetik/ekonomi). Att alltid vilja “att allt hänger samman” är en slapphet i tanken.

Relationen mellan kapitalismen och jordklotet är inte “en och samma process”, utan medierade processer mellan ett visst produktionssätt, dess teknovetenskapliga ingrepp, och ett jordklot vars geologi/klimat förändras. Det finns ingen anledning att ställa “människan”, “ekonomin” eller “teknik” som överordnad kraft eftersom det bara är hur dessa sätts samman som ger ett visst (förödande) resultat.

#2 h on 12 March 2016 at 2:11 pm

fint skrivet om fetischismen. fick mig att tänka på: “skådespelet är inte ett tillägg till den verkliga världen, en pålagd dekoration. Det är det verkliga samhällets innersta overklighet.”

och intressant att hen cunha mejslar fram vad wägner kallat: “denna speciella form av äganderätts- och härskarinställning som tillåter människan [sic] att förfara med den levande naturen som om den vore ett dött maskineri”

själv är jag jättejätteskeptisk till en ickekapitalism som fortfarande bygger på en härskarinställning, men tycker det var skönt att få läsa om någon som faktiskt separerar de två. som säger att härskarinställningen och kapitalismen inte sitter ihop, utan att den första kan existera utan den senare. (men den senare kan väl inte finnas utan den första)

#3 Flute on 12 March 2016 at 6:00 pm

“Vad som framför allt skulle definiera “människans tidsålder”, i geologisk mening, är alltså klimatförändringar och massutrotning.”
Fast vad jag förstår innefattar antropocen fler aspekter av mänsklighetens framfart och dessa ses av vissa forskare som de viktigaste. Det handlar om hur människan på större delen av landytan tagit över som främsta drivkraft för biologisk och geologisk förändring.
Vad gäller biologisk förändring är det inte bara massutrotningen som är intressant, utan även det faktum att mänskligheten tagit över styrningen av ekologin på större delen av jordens landyta, genom att anlägga åkrar, ta över marker för betesdrift och hugga skogar för virke och ved. Och det gäller inte bara den rikare delen av befolkningen (den som framförallt frossar i användningen av klimatpåverkande fossila bränslen). Se på kartor och flygbilder hur exempelvis Afrika utvecklats de senaste 40-50-60 åren. Allt mer natur har omvandlats till jordbruksmark i en rasande takt och detta har framförallt drivits av fattiga människor i behov av jordbruksmark.
Vad gäller de geologiska förändringarna är skillnader i sedimentavlagringar en av de viktigaste krafter som mänskligheten styr – till största delen som oplanerad bieffekt. Nedhuggna skogar och stora arealer plöjda marker ger storskalig erosion. Dämda vattendrag ger andra effekter på sedimenten, liksom mänsklighetens försök att på andra vis kontrollera vattnets framfart genom att exempelvis valla in vattendrag för att undvika översvämningar.
Så nog tycker jag att termen Antropocen är berättigad. Den kritik du citerar ovan berör endast vissa aspekter av begreppet.

#4 Christopher Kullenberg on 12 March 2016 at 6:30 pm

Instämmer med Flute i att det är här vi har den korrekta användningen av begreppet.

Jorderosionen är människans förstorade fotavtryck på denna planet. Om kapitalismen skulle överleva in i någon form av osannolikt robotövertagande (högfrekvenshandel är iofs. scary) skulle det se annorlunda ut. Robotocene skulle lämna andra avtryck helt enkelt.

#5 Alexander Ekelund on 13 March 2016 at 12:45 am

Det är ju egentligen helt uppenbart att den geologiska epoken bör heta kapitalocene!
Angående fetishbegreppet är dess centrala användning hos Marx helt enkelt som benämning för hur varor besjälas genom att man i tingen ser bytesvärdet.
(efter den korta kapitalocenaepoken följer säkert “Robotocene” … nu när människan förlorat mot maskinen i Go å allt (jag tror de snabbt skulle frigöra sig från det där fipplandet med börshandel och hitta på nya geologiska trick)

#6 Alexander Ekelund on 13 March 2016 at 12:55 am

(jag är för min del annars helt ok med “antropocene”; som geologisk term behöver ju begreppet varken implicera jämnt fördelad skuld eller medvetna intentioner. Kapitalismen är ju trots allt ett system av mänskliga sociala relationer (åtminstone så länge en inte ger sig in på diskussioner om Gattungswesen)

#7 Alexander Ekelund on 13 March 2016 at 1:01 am

men valet av benämningen beror ju förstås också på när det geologiska epokskiftet tidsbestäms, som ju blir en väldigt intressant fråga för geologin… (jag läste Flutes inlägg ovan nu)

#8 Jonas Hannestad on 13 March 2016 at 11:02 pm

Frågan om när antropocen inleds är intressant på många olika sätt. Inte minst eftersom det är möjligt att peka ut så många olika tänkbara startpunkter och koppla dem till mätbara indikatorer av väldigt varierande natur. Det rimliga synsättet är att när alla inblandade parter är överens kommer en tillräckligt stark indikator att finnas, snarare än att en definitiv indikator kommer att generera en konsensusuppfattning. Den starkaste kandidaten just nu är väl förekomsten av radioaktivt nedfall som har en tydlig topp kring mitten av 1900-talet. Vilket är intressant eftersom det i sig inte direkt relaterar till det som förknippas med antropocen (klimatförändringar, massutrotning, markomvandling).

#9 Subaltern on 14 March 2016 at 2:07 pm

Reklampaus:

Läs gärna Gianni Carchias “Glossa till Humanismen” som publiceras i det kommande Subaltern-numret om slutet och berör det falska alternativet mellan humanism och anti-humanism. Carchia, Camatte, Cesarano och Collu skrev ju om dessa frågor redan på sextio- och sjuttiotalet på ett sätt som i alla fall enligt mitt tycke gör dem mer intressanta än exempelvis de efterkommande värdekritikerna. I nämnda nummer finns också Bloch-översättaren Christer Perssons smått fantastiska “Mot nästan intets biom”, som behandlar de här frågorna på ett lite oväntat sätt:

“Om vi nu, för att låna ett uttryck från det kalla krigets dagar, av ren oskicklighet skulle råka
”bomba oss tillbaka till stenåldern”, vad innebär det på tidsskalan? Ett litet tick? Inte ens det? Eller flera sekunder? Spelbordet borde fortfarande kunna återställas, är det inte en rimlig tanke? Om en forcerad uppvärmning av jorden gör sig gällande då, en värmespik så häftig att alla lösta drivhusgaser går till väders och världshavens alger får svårt att hinna med, eller muterar, eller lämnar fältet fritt för en mikrob à la Methanosarcina? Vi kan rikta blicken mot den stora artdöden i skarven mellan Perm och Trias, den inföll för 252 miljoner år sedan, en och en halv timme bakåt på vår hop- pressade skala, man uppskattar att den varade i 60 000
år och att det tog 100 miljoner år (36 minuter på vår skala) för ekosystemen att på nytt nå sin gamla diversitet. När den globala uppvärmningen nådde sin kulmen hade världshavens ytvatten en temperatur på 40o C vid ekvatorn, 95 % av alla vattenlevande och 70 % av de landlevande organismerna dog ut. Methanosarcina sitter med Svarte-Petter efter artdöden vid Perm/Trias (proximativt, en meteorträff kan ha varit den yttersta orsaken), är nästan Intet förkroppsligat, en destruktionens agent värre än Timur Lenk. Men var den inte i längden snarare systemets räddning? Dessutom: hos en av släktets arter har man påvisat förstadier till hemoglobin. Om vi bombades från Homo sapiens’ epok tillbaka till Methanosarcinas, skulle en bit av föreställningen kanske kunna köras i repris, med små korrektioner på begynnelsevillkoren. Så nära nollpunkten, och fortfarande så mycket möjligt liv.”

#10 Gustav on 15 March 2016 at 9:48 am

Hade äran att deltaga tidigare i månaden på DIY in Anthropoce. Ett event som skedde i djupaste dalsland.

Vi spenderade inte så mycket tid över att dissekera begreppet, men jag upplevde att det fanns konsensus över att det är en behändig beskrivning.

#11 Olof on 15 March 2016 at 1:17 pm

Det kan ju vara värt att notera att en sedan länge aktiv “klimatskeptiker” Lars Bern driver den, enligt sin egen definition, Liberterianska bloggen http://antropocene.se/

Siktdjupet i det vatten Bern simmar är sådär tycker jag. Det finns en del läsvärd kritik av Bern värv genom åren på http://uppsalainitiativet.blogspot.se/search/label/Lars Bern

Kommentera