K262: Pseudonatur och “strukturella krafter”

Dagens kristeoretiska reflexion tar avstamp i en kolumn på DN:s ledarsida, “Den positiva känslans politik“, närmare bestämt i en kort passage i denna kolumn.
Ur ett liberalkonservativt mittenperspektiv polemiserar kolumnisten David Brooks mot vänster- och högerpopulism i USA:s presidentvalkampanj:

Många tycker sig vara offer för en naturkatastrof som långsamt närmar sig. Sanders och Trump försöker lägga skulden för den på Wall Street eller invandrarna. Men i verkligheten är det en naturkatastrof orsakad av strukturella krafter, globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism.

Krisen som naturkatastrof – en klassisk metafor. Att samhället blir till en “andra natur” och framstår som någonting orubbligt, fast det egentligen bara är resultatet av stelnad praxis. Det var detta som Karl Marx försökte analysera i Kapitalet där han “hävdar att människor inte igenkänner varuproduktionens samhälleliga struktur som produkten av sina egna handlingar, utan tillskriver tingen magiska egenskaper, gör varorna till fetischer. Som sådana uppfattas deras egenskaper av att vara varor som en naturlig egenskap, en andra natur eller pseudonatur.” (Anders Ramsay)

Det behöver knappast påpekas att ledarkolumnisten tar denna pseudonatur för given – det hör trots allt till varje ledarkolumnists jobb.

Många amerikaner “tycker sig vara offer för en naturkatastrof”, skriver David Brooks och ger dem rätt – “i verkligheten är det en naturkatastrof” (min kursivering).

Enda sättet att bemöta en kristeori är med en annan kristeori – eller flera.

Just denna spänning mellan det singulära och det plurala frammanar David Brooks. (Kanske anas här även en parallell till förhållandet mellan populism och teknokrati.)

David Brooks attackerar de populister som ser en kris med en förklaring. I stället levererar han en hel lista av “faktorer” som samverkat till att skapa ett krisläge: “strukturella krafter, globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism”.
Det är väldigt underligt att inleda en sådan lista med “strukturella krafter”, som om inte de övriga faktorerna hängde samman i någon struktur. Underligheten beror på att Margareta Eklöf har felöversatt passagen. Ett litet skiljetecken kan göra stor skillnad. Här är originalpassagen:

Many Americans feel like they are the victims of a slow-moving natural disaster. Sanders and Trump try to put the blame for this disaster on discrete groups of people — Wall Street or immigrants. But in reality it’s a natural disaster caused by structural forces — globalization, technological change, the dissolution of the family, racism.

Okej, så David Brooks menar att “globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism” är exempel på “strukturella krafter”. Fast det klargör inte särskilt mycket. Formuleringen ger intrycket av en obestämd mångfald av strukturer som studsar runt och lite slumpvis krockar med varandra på ett sätt som ibland råkar förvärra eller lindra olika samhällsproblem.

(För övrigt är det lite lustigt att se en konservativ kolumnist beteckna rasismen som en “strukturell kraft”. Särskilt när hans kolumn publiceras på DN:s ledarsida som otaliga gånger har gått till storms mot teorier om “strukturell rasism”.)

Att skylla kristillstånd med en mångfald av “strukturella krafter” är slappt, så länge man inte gör minsta försök att reda ut i vilken mån de olika krafterna hör till samma struktur. Ingen kan rimligtvis mena att globalisering och digitalisering skulle sakna samband, eller bortse från att “familjens upplösning” på djupet hänger samman med hur varuproduktionens behov av arbetskraft under 1900-talet först ökade drastiskt, för att sedan åter minska. Massarbetslösheten som följde innebär att en allt större del av den urbaniserade mänskligheten framstår som överflödig. För den som betraktar varuproduktion som ett naturtillstånd är det då fullt logiskt att leta efter “naturliga” förklaringar till att vissa människogrupper måste hamna utanför. Och då kommer rasismen som ett brev på posten.

Här blir det även tydligt hur den metaforiska “andra naturen” tjänar till att bortbesvärja tanken på den första naturen. Inte ett ord om klimatet.

3 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 19 February 2016 at 4:37 pm

Fast kan inte slappheten också återfinnas i de som talar om att allt är samma struktur. Att tänka många heterogena strukturer (vad jag brukar kalla ontologisk pluralism) kan ju vara fel. Men det måste inte nödvändigtvis vara “slappt”. (tvärtom kan det vara jobbigt, många fler register att hålla reda på)

#2 Magnus on 21 February 2016 at 5:26 pm

Jag har länge uppfattat det som en av de tunga poängerna med s k intersektionellt tänkande att det ofta handlar om en *dynamisk* och rörlig balans av flera olika ordningar; därmed behöver det inte i alla lägen vara givet vilka personer som är ovanpå respektive förtryckta. Alla vita män är inte VD:ar eller bekvämt privilegierade slackers, alla kvinnor delar inte den invandrade städerskans svårigheter att komma vidare, alla infödda eller icke-vita som levde i kolonierna före 1940 var inte slavar eller ständigt förtryckta. Allt är inte primärt förtryck bara för att det skiljer sig från nutiden eller en drömd framtid och dess möjligheter. Intersektionaliteten kan alltså användas kritiskt för att komma förbi den schablonmässiga blindhet som skapas av enklare statistik och hemmablindhet i nuet.

Om man kom till begreppet från Foucault, som jag gjorde, så känns det som en rätt uppenbar vinkel. men jag har förstått att för många, inte minst här i Sverige, så är poängen tvärtom att IS ska ge bilden av att alla olika former av förtryck sitter fast i en enda stor, omfattande och svåröverskådlig (ibland osynlig) struktur, så att man alltid kan få det till att allt bekräftar den slags förtrycks-parameter som man är mest nischad på (i Sverige ofta genus), Till slut blir det alltså den konfliktlinjen som hela tiden tecknas i varje problem. Detta är i princip inte olikt den typiske konspirationsteoretikern, som alltid kan övertala sig och sina kompisar att det finns en hemlig Bilderbergplan riktad mot dem.

(Sedan håller jag med om att det är rätt komiskt att DN:s ledarsida släpper fram en skribent som talar om strukturell rasism som en tydlig verklighet, när den sidan länge har satt sig så tydligt emot varje tanke på att rasistiska strukturer existerar. Dessutom en man från hävdar detta från höger…)

#3 Sven-Erik Klinkmann on 21 February 2016 at 6:19 pm

Ann Garry har talat om begränsningar vad gäller det intersektionella tänkandet. Hon menar att intersektionalitet varken erbjuder några strukturella analyser av förtryck och privilegier eller någon specifik analys av någons komplexa identitet eller upplevelser. I stället pekar det på vilka typer av analyser som kunde vara nyttiga, nämligen de som tar hänsyn till ömsesidigt konstruerade eller sammanblandade axlar av förtryck eller aspekter av identitet.
Garry menar att intersektionalitet inte är en teori om makt, förtryck eller något annat centralt begrepp inom social eller politisk teori. Inte heller erbjuder det någon teori om identitetsformeringar eller om handlingar/aktörer. I stället för att utplåna identitetskategorierna gör det dem mer komplexa, röriga och flytande. Och intersektionalitet förutsätter inte att alla situationer är intersektionella i samma utsträckning.
Kanske ligger styrkan i intersektionalitetstänkandet framför allt i dess uppskjutande funktion i signifikationsprocessen, ifall man också beaktar de olika nivåerna i konstruktionerna, praktikerna och representationerna analytiskt. Då behöver man inte längre känna sig bunden av en fast eller entydig identifikatorisk kärna vad gäller undersökningarna. Man kan röra sig mellan sociala strukturer och subjektiviteter av olika slag och avläsa olika typer av identiteter som historiskt kontingenta artikulationer. Lawrence Grossberg talar om vardagslivet som en konstruktion av möjligheter, “rum av mobilitet och plats, eller en strukturerad mobilitet”. Enligt Grossberg är sådana platser tillfälliga punkter av tillhörighet och identifikation, orientering och inbäddning. Det är använd på det sättet, tror jag, man kan ha störst nytta av det intersektionella tänkandet.

Kommentera