K261: Vad minusräntan säger om vår tid

I torsdags sänkte Riksbanken den svenska styrräntan till -0,5 procent. Beslutet får kallas historiskt, men innebär ändå inget världsrekord för Sverige, för ett land har gått ännu djupare på negativt territorium: Schweiz med -0,75 procent. På tredje plats återfinns eurozonen där ECB satt en styrränta på -0,3 procent.

Detta har resulterat i negativa räntor på statsobligationer runt om i Europa. Den som lånar ut pengar till staten kan alltså se fram att få fram ett nominellt mindre belopp. En översikt i The Economist visar på vissa skillnader inom Europa. I länder som Spanien och Italien gäller bara den negativa räntorna i upp till två år, därefter ges positiv ränta på statsobligationerna. Schweiz tar rekordet med minusränta ända upp på tioåriga statsobligationer, följt av Tyskland med sju år. Här återfinns Sverige på en europeisk mellanposition, vad nu det säger.

Man kan fråga sig varför någon vill låna ut pengar till en stat om räntan är negativ. Svaret är att dessa investerare inte ser några bättre alternativ och någonstans måste ju pengar placeras, om de ska fortsätta vara pengar.
Att låna ut pengar till minusränta blir också direkt lönsamt i ett deflationskris, där pengarnas köpkraft ökar mer än vad deras antal minskar. Därtill går det att spekulera i ändrade valutakurser. En grekisk investerare som väntar sig att Grekland ska kastas ut ur euron gör nog helt rätt i att köpa tyska eller svenska statsobligationer.

Att svenska staten (och svenska kommuner) kan få betalt för att låna pengar, det säger mest av allt något om den globala bristen på ställen att investera pengar i kapitalistisk varuproduktion med vinstutsikter.

Omvänt så är det ofrånkomligt att minusräntor innebär ett uppsving för kapitalistisk varuproduktion utan vinstutsikter. Det som affärspressen brukar kalla “felinvesteringar” (som om det funnes ett “rätt” i dagens läge).

Sverige har nu haft minusränta i drygt ett år. Det återstår att se hur denna episod kommer att skildras i framtida historieskrivning. Visserligen är det inte självklart att just styrräntans nollstreck skulle vara så viktigt i sig, men det har onekligen ett symboliskt värde. Detta i kombination med det senaste årets politiska högerkantring. Med tiden kommer politik och ekonomi att smälta samman till en enda backspegling.

Andreas Cervenka kammar hem några poänger (och missar några andra) i sitt raljerande över Riksbanken. Enligt riksbankslagen ska myndigheten verka för “prisstabilitet” – men av ganska godtyckliga skäl har man bestämt sig för att stabilitet innebär två procents inflation. Plötsligt framstår en verkligt stabil prisnivå på noll procent som ett problem som måste bekämpas genom extrema räntesänkningar.

Av Riksbankens retorik att döma får man lätt uppfattningen att detta mål räknats fram i ett nationalekonomiskt superlaboratorium med män i vita rockar som stirrar på en liten nål och ser den stanna på exakt 2,000 procent.
Sanningen är att siffran 2 procent är resultatet av ett blött finger i luften. Två procent var vad inflationen råkade ligga på 1993 när målet sattes.

Men förvirringen är ännu större än vad Cervenka påvisar. Det handlar inte bara om inflationsmål utan även om inflationsmått. Vi får inte glömma bort att varje inflationssiffra vilar på en ofattbar mängd godtyckliga kvalitetsjusteringar där man använder s.k. hedoniska metoder för att bedöma hur mycket bättre årets smartphone är än förra årets. (Om priset är oförändrat med en ny funktion har tillkommit, bör detta i princip resultera i att ytterligare lite deflation skrivs in i nationalräkenskaperna.)
Vi måste också ifrågasätta premissen att inflation och deflation skulle vara varandras motsatser. Citerar ur ett tidigare inlägg:

Ett rimligt antagande, tror jag, är snarare att vi går mot en situation med både deflation och inflation. Nationalekonomerna kan inte tänka sig något sådant, eftersom de förstår ekonomin utifrån en nationellt aggregerad nivå. Deras mätredskap låter deflation och inflation ta ut varandra i en siffra som ser “lagom” ut trots att penningmediet kanske befinner sig i fullt sammanbrott.
/…/
Efter ett sekel av allmän inflation (1914–2014) med spridda inslag av deflation, kanske vi i den rikaste delen av världen är på väg in i en allmän deflation med inslag av inflation.

Då räcker det inte att, som Cervenka gör, definiera deflation som “fallande konsumentpriser”. Prisfall är bara ett symptom, precis som att lönesänkningar är ett (mycket tidstypiskt) symptom på deflation. Arbetslöshet, konkurser och obetalda skulder hör till samma helhetsbild. Vissa bitar har fallit på plats, andra svävar fortfarande i luften.

Vad säger minusräntan om vår tid? Vad säger den om Europa (plus Japan)? Vad varslar den om?

19 kommentarer ↓

#1 kjell on 16 February 2016 at 10:36 am

…jag tycker “fjärilseffekten”, som nämndes i en tidigare postning, är mkt intressant.
Nationalekonomer har inte tagit till sig Kaosteorier, vi bör nog “orka med” det här;
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaosforskning

#2 Björn Nilsson on 16 February 2016 at 11:50 am

“Inflation” är ju ingen naturlag. Det är helt enkelt vad “någon” har bestämt skall ingå i matematiken när prisförändringar räknas ut. Dels vilka varor och tjänster man vill ha med, dels tidsfaktorer som får spela in. Om priset på boende skenar iväg men inte räknas in fullt i inflationen så ser ju prisutvecklingen lugnare ut än vad den i verkligheten är. Med andra ord finns det utrymme för en hel del subjektivitet och kanske skumma påtryckningar när det gäller att göra inflationsberäkningar. Det går inte att fastställa att inflationen är en viss procentsats, eftersom det inte finns något mått som är oberoende av observatören. (Jämför med ljusets hastighet i vakuum, det är något helt annat.) Inflationsmåtten är knappast mer pålitliga än exempelvis BNP, som ju också har skakiga grunder.

#3 Alaoglu on 16 February 2016 at 12:45 pm

Många detaljer i vad som pågår här är synnerligen oklara för mig, jag slänger ut några frågor och hoppas att någon annan vet mer:

(i) Det svenska systemet med reporänta är tydligen världsunikt, från Financial Times:

How are the negative rates imposed?
Two ways.
The Riksbank imposes the negative rates through its main auctions of central bank cash to the Swedish banking system. Lenders are required to pay what amounts to an annual tax of 0.5 per cent on the funds that they borrow from the central bank through these “repo” auctions. The auctions take place once a week — the same period that the funds are loaned for. The lenders then either exchange this central bank cash for Riksbank bills with week-long maturities, the price of which reflects the repo rate, or hold it at the central bank overnight, which costs 0.6 per cent.
But the Riksbank system is unique.
Most other central banks charging negative rates do so on lenders’ deposits. The rate charged usually applies only to a portion of reserves that lenders park at the central bank. This portion is usually dubbed as “excess” reserves as it is the level above the minimum central banks require lenders to hold in their coffers.

Riksbankens version av minusränta är därmed annorlunda än de andras, vad spelar detta för roll?

(ii) Inga banker tillämpar (vad jag vet) i nuläget negativa räntor på vanliga sparkonton, varför inte? Rimligen innebär det att bankerna förlorar pengar när de betalar ut ränta på insättningar, men själva åläggs negativ ränta hos Riksbanken?

(iii) Räntan på statsobligationer följer inte med någon nödvändighet centralbankens styrränta (hur den än implementeras), schweiziska korttidsräntor var exempelvis negativa redan 2011 när deras styrränta fortfarande var positiv och grekiska statsobligationer har definitivt inga negativa räntor, trots att de fortfarande (teoretiskt) är en del av eurozonen.

Den schweiziska centralbanken försvarade länge en kurs på 1.2 franc/euro på klassiskt kinesiskt valutamanipulationssätt, innan de gav upp och började sänka styrräntan under noll. Vad är egentligen skillnaden mellan dessa två strategier?

#4 rasmus on 16 February 2016 at 2:58 pm

Björn Nilsson: Exakt så, bra uttryckt! Förutom kvalitetsjusteringar borde jag även ha nämnt varukorgens sammansättning, som är ett ännu större godtycklighetsmoment.

#5 rasmus on 16 February 2016 at 3:00 pm

Bra sammanfattat: “Det är inte längre lönt att investera i produktion så investerare lånar till stater med minusränta för att åtminstone bevara penningformen.”

#6 rasmus on 16 February 2016 at 3:01 pm

Och tack för frågorna du lyfte, Alaoglu. Jag hoppas att någon som är insatt kan hjälpa till att besvara dem.

#7 Amilah on 16 February 2016 at 4:31 pm

Alaoglu: bankerna tar ut avgifter istället för minusränta, eftersom det är lättare att sälja in hos folk. avgift för kort, internetbank, överföringar, tjänster, tilläggstjänster, ännu mera tilläggstjänster och så vidare. de stora bankerna betalar väl inte ut någon ränta på insatta pengar numera? varför små nischbanker fortfarande gör det förstår jag inte riktigt, men jag gissar att de jagar marknadsandelar.

bankerna är, vad jag förstår, tvungna att placera sina likvider hos riksbanken. det är pengar de kommer behöva ha tillgängliga nästa dag och till ett nominellt belopp som är stabilt. statslåneräntan däremot, liksom övriga räntor, bestäms av marknaden och kan fluktuera för mycket vid oroliga tider och i takt med nyhetsflödet för att vara vara användbara till detta dagliga nyttjande. därför är grekiska statsräntor höga – ingen vet om och hur länge grekiska staten kommer hållas under vingarna av omvärlden.

att den schweiziska statslåneräntan kunde gå på minus när styrräntan var positiv tror(!) jag har att göra med att statslånepapper handlas på en internationell marknad, medan bankerna som är direkt påverkade av styrräntan inte är tvungna att (plötsligt) ta emot några miljarder i kontanta placeringar från internationella investerare. men detta är inget jag har speciellt bra koll på, så någon mer insatt får gärna förklara om det fungerar annorlunda.

#8 Mats Henricson on 16 February 2016 at 6:11 pm

Något du inte nämner är inflations*förväntningar*. Nu har vi haft runt 0% ränta ett tag, och då blir det lätt att man börjar förvänta sig att det håller i sig. Jag har fått intrycket att det egentligen är ännu “sämre” än att räntorna emellanåt dippar för lågt.

#9 Alaoglu on 16 February 2016 at 10:25 pm

Efter att ha spenderat lite tid med google är jag fortfarande förvirrad. Först och främst verkar Riksbanken använda “reporänta” på ett helt annat sätt än vad typ hela resten av världen gör: här exempelvis betecknar “repo rate” helt enkelt den faktiska ränta som erhålles vid en viss tidpunkt på en repo market; räntan är därmed knuten till det specifika värdepapper som används som säkerhet i repan:

The demand for Treasury collateral has propelled traders to pay up to borrow the securities. The overnight repo rate for the 10-year note sold in May was minus 2.9 per cent earlier this week.

Denna “repo rate” sätts således genom priserna på repomarknaden. Riksbanken å andra sidan, i sin deprimerande illa skrivna information, säger (tror jag) att reporäntan är den ränta Riksbanken själv garanterar på repor med löptid på en vecka:

Om banksystemet har ett strukturellt likviditetsunderskott mot Riksbanken genomförs en
repotransaktion med en veckas löptid där Riksbanken köper
värdepapper vilket ger likviditet till banksystemet till reporäntan.

Enligt ortodoxa (före 2008) principer borde räntan på statspapper drivas till att konvergera mot den reporänta Riksbanken garanterar på enveckaslån (om statspapper antas vara “riskfria” lån). Negativa faktiska räntor (är detta vad Riksbanken i sin information kallar “dagslåneräntan”?) på repomarknaden kan då bara uppkomma vid likviditetsbrist på marknaden för statspapper (som används som säkerhet för “reporna”):

At times, short-demand for a security can outweigh the available supply causing settlements to fail, which can then lead to negative Repo rates.

Negativa räntor på statspapper med lång löptid samtidigt som styrräntan är positiv borde då indikera att marknaden inte tror att riksbanken kommer att nå sitt inflationsmål.

Att en centralbank skulle vilja driva fram negativa räntor på repomarknaden genom att konfiskera likvida medel som deponeras hos dem är därmed – enligt denna pre-2008-förståelse – helt obegripligt.

Historisk fråga:

(iv) När Riksbanken den 16e september 1992 höjde marginalräntan (vad skilde denna från den reporänta som infördes efter krisen?) till 500% misslyckades man ändå fullständigt med att stävja kronfallet. Varför, undrar man, när kronfallet inte blev i närheten av 80%? Varför inte då deponera kronor hos Riksbanken i en repa och få tillbaka med 500% ränta? På wikipedia antyds det att den 15% ränta brittiska centralbanken utlovade samma dag var en luring:

It was later revealed that the decision to withdraw had been agreed at an emergency meeting during the day between Norman Lamont, Prime Minister John Major, Foreign Secretary Douglas Hurd, President of the Board of Trade Michael Heseltine, and Home Secretary Kenneth Clarke (the latter three all being strong pro-Europeans as well as senior Cabinet Ministers), and that the interest rate hike to 15 percent had only been a temporary measure to prevent a rout in the pound that afternoon.

Man undrar: vad hände med de pengar som deponerades hos Riksbanken [Bank of England] när de utlovat 500% [15%] ränta? Meddelade styrelsen en vecka senare att det vara ett skämt och att man inte ska tro på all skit de slänger ur sig? (Privata banker var uppenbarligen snabba med att utnyttja situationen för att skinna små aktörer på deras pengar.)

#10 Amilah on 17 February 2016 at 11:00 am

jag har för mig att riksbanken har i praktiken tre räntor: reporäntan är riktmärket och har en löptid på en vecka. Om en bank i slutet av en dag har pengar över, som de inte lånat ut eller använt i transaktioner, får de göra en inlåning hos riksbanken över natten till en ränta som är lite lägre (0,75 procentenheter tror jag) under reporäntan. Om banken däremot är kort om pengar i slutet av dagen får de låna pengar av riksbanken till en ränta som är motsvarande högre än reporäntan. det är detta som är dagslåneräntan. poängen med detta är att bankerna skall låna sina över/underskott sinsemellan för att riksbanken skall få mindre besvär med de dagliga fluktuationerna mellan bankernas konton.

repo är bara konstruktionstypen: ett sätt att uttrycka nominellt belopp genom tid. det verkar som att finansmarknaderna har en mycket rik uppsättning facktermer för olika varianter, i form av tidsspann och andra villkor, av vad som i praktiken bara är köp, sälj och låna. varför riksbanken har denna konstruktion som sitt riktmärke vet jag inte, kanske för att tvinga farma en viss (en veckas) framförhållning och därmed stabilitet i systemet. på engelska wikipedia står att också USAs centradbank använt repo som ett komplement till sin vanliga styrränta vid tillfällen.

statspapper är ju knutna till en stats betalningsförmåga (som man hade övervärderat kraftigt fram till för några år sedan), men centralbankens styrränta rör mer de dagliga transaktionerna i valutan. även om svenska staten skulle få det knapert och börja förhandla om skuldavskrivningar så skulle vi fortsätta att använda våra kronor för att köpa mat och vi skulle göra det med hjälp av bankerna och ytterst riksbanken. men marknadsräntor och styrräntor har ju en tendens att följas åt, trots lokala avvikelser. däremot kan man inte säga att det är styrräntorna som styr.

#11 Alaoglu on 17 February 2016 at 1:06 pm

Amilah: Här har Riksbanken något bättre skriven information: dagslåneräntan är den faktiska ränta man betalar i RIX-systemet på en placering över natten. (Samma sak som FT kallar “repo rate” antar jag.) Denna försöker Riksbanken styra genom att garantera in- och utlåningsräntor som är ∓ 0.75% av reporäntan, som du skrev.

statspapper är ju knutna till en stats betalningsförmåga (som man hade övervärderat kraftigt fram till för några år sedan)

Förutsatt att staten själv kontrollerar den valuta pappren är nominerade i kan den ju trolla fram de pengar som behövs för att betala (en förklaring av hur den praktiska mekanismen för detta ser ut efterlyses dock), därmed beteckningen “riskfria lån”.

marknadsräntor och styrräntor har ju en tendens att följas åt, trots lokala avvikelser. däremot kan man inte säga att det är styrräntorna som styr.

Riksbanken är skyldig, om jag har förstått det rätt, att garantera både en insättning och utlåning till sin angivna reporänta (eller möjligen ± 0.75% av den) om ett statspapper lämnas som säkerhet. Enligt de naivaste av ekonomiska modeller (som Riksbanken säkerligen utgått från…) bör priset på statspapper inte kunna falla för lågt, då vore det nämligen en bättre affär att använda dessa som säkerhet i ett repolån istället för att sälja och räntan på statspapper justeras nedåt; omvänt skulle för höga priser på statspapper göra det till en bra affär att dumpa tillgångar hos Riksbanken i utbyte mot statspapper och räntan på dessa justeras uppåt.

Korrigeringar av fel ovan mottages tacksamt…

#12 Amilah on 17 February 2016 at 8:43 pm

som jag förstår det är ‘repo’ i riksbankens reporänta upplägget att de lånar ut pengar mot säkerhet med fasta datum (en vecka i riksbankens fall). all in- och utlåning som är kortare än så sker till dagslåneräntan, som är dyrare för bankerna.

det är den internationella biten som gör detta knepigt: statspapper handlas internationellt av aktörer som hoppas att i slutändan ha lite mer köpkraft än vad de satsade. att som amerikan placera pengar i svenska statspapper är inte bara en förhoppning om att svenska staten betalar sina räntor utan att knota, utan även att den svenska kronan inte sjunker så mycket mot dollarn under tiden att hela affären blir en förlust i köpkraft. det är därför jag menar att det inte är styrräntorna som styr: det är marknadens förväntningar på huvudsakligen inflation/deflation i det stora och växelkurser/kreditvärdighet i det lilla. centralbankerna försöker bara dämpa svängningarna.

#13 Amilah on 17 February 2016 at 8:45 pm

varför riksbanken har det här envecka-systemet förstår inte jag heller. det får någon gärna förklara.

#14 Alaoglu on 17 February 2016 at 9:13 pm

Mer grävande i de negativa schweiziska obligationsräntorna: Schweiz hade ett mycket dramatiskt fall av “der Geldschöpfungsmultiplikator” åren efter finanskrisen: från 11 åren innan till 2.7 år 2012. I Schweiz fall är orsaken centralbankens försvar av den ovan nämnda fasta växelkursen:

Die Schweiz hat der Aufwertung des Schweizer Franken, zu der es nach Ausbruch der Krise im Euroraum kam, durch eine Deckelung des Wechselkurses entgegengewirkt. Um diese Deckelung durchzusetzen, mussten erhebliche Eurobestände für Schweizer Franken angekauft werden, die nun allerdings im Ausland (als liquide bisher wertbeständige Anlageform) gehalten werden und daher nicht in der Schweiz geldmengenwirksam werden.

Extrem efterfrågan på schweiziska statspapper, samt centralbankens beslut att dumpa de franc som deponeras hos dem – enligt mekanismen ovan – utomlands för att hålla ner växelkursen ledde till negativa räntor. Samma utveckling med dramatiskt fallande GSM kan ses i USA, i eurozonen och i Sverige efter 2008, samt sedan nittiotalet i Japan.

Keynesianer tolkar ovanstående som en likviditetsfälla, som bör motverkas genom en massiv ökning av statsskulden för att återställa likviditeten på repomarknaden, varvid (i teorin) långa och korta räntor bör konvergera igen.

Alternativ förklaring från FT Alphaville:

During banking crises, however, preferences for one particular type of money over another (usually state money) reappear. As a result values diverge and money markets fragment.

The fragmentation exposes not only the variety and breadth of values within the private money system, but also the superior position of true state money within the system. The harder it is to segregate preferred money from the entangled system, the greater the proverbial crisis. Indeed, if cash entanglement is very severe, the only sure way of not holding compromised private money is by holding Treasury debt, physical banknotes and/or commodities.

Centralbankernas quantative easing är i så fall direkt kontraproduktiv och bidrar till att skapa en divergens mellan styrräntor och räntor på statspapper:

While Treasury fumbles about in gathering witnesses, there are two more obvious processes at play that may lead to these types of negative repo situations in the first place. The first is QE 3 & 4, as the Federal Reserve purchases both MBS and US Treasury securities from “the market”. In the course of doing this, the Fed also purchases and takes out of collateral circulation on-the-run issues, reducing the available pool in the aggregate.

(v) Varför håller centralbankerna fast vid dessa dysfunktionella repomarknader? Förutom att vara notoriskt ogenomträngliga för alla utomstående betraktare (det är betydligt lättare att ta reda på hur man bygger en vätebomb än att förstå hur basen för vårt monetära system ser ut…) fungerar de uppenbarligen inte längre som en länk mellan centralbankens styrräntor och den penningmängd som finns tillgänglig för vanliga dödliga.

Varför har inte centralbankerna direkt kontroll även över digitala pengar?

Imagine if the Fed could bypass official bank reserves entirely by issuing digital cash directly into consumer and money market wallets. This could be done by offering to convert standing consumer and money market fund deposits into digital cash held in encrypted file form

#15 rasmus on 17 February 2016 at 10:17 pm

Jag kan tills vidare bara applådera detta grupparbete!

#16 Alaoglu on 18 February 2016 at 12:03 am

En fråga till:

(vi) Sverige har de senaste åren fört en mycket märklig ekonomisk politik, som kombinerar ultralåga räntor med en kraftig reduktion av statsskulden, samtidigt som Riksbanken numera även sysslar med QE; dvs de köper själva upp de fåtal nya statsobligationer Riksgälden auktionerar ut. Om detta, enligt teorier ovan, är vad som leder till likviditetsbrist för statspapper på repomarknaden och den fallande Geldschöpfungsmultiplikatorn undrar man vad som händer om denna brist avhjälps. Makram El-Shagi igen (fetningarna är mina):

Obwohl sich die Multiplikatoren zwischen den Ländern erheblich unterscheiden, wird an dieser Tabelle sowohl deutlich, wie außergewöhnlich niedrig die aktuellen Multiplikatoren in den USA und Europa sind, als auch wie groß der Sprung ist, den der Multiplikator in diesen Ländern gemacht hat. Selbst in Japan, wo viele Beobachter seit vielen Jahren von einer Liquiditätsfalle ausgehen, d.h. einer Situation, in der die Wirtschaftssubjekte kein weiteres Geld nachfragen und die Geldpolitik daher machtlos wird, ist der Multiplikator deutlich höher.

Alles deutet also darauf hin, dass die Struktur der Finanz- und Bankensysteme in diesen Regionen nicht langfristig mit einem Multiplikator in dieser Größenordnung vereinbar ist.

Dass die Banken die Liquidität in diesem Maße nachfragen und nicht in Form von Krediten weitergeben, ist wohl teilweise ein Beleg dafür, dass die Liquiditätsversorgung durch EZB und Fed notwendig war, um Schlimmeres im Bankensektor zu verhindern. Allerdings bedeutet es auch, dass bei einer Entspannung der Situation im Bankensektor ein erhebliches Potenzial zur Geldschöpfung besteht. Wenn die überschüssige Geldbasis dann nicht abgeschöpft werden kann, würde eine Inflation drohen.

Technisch besteht zu einer solchen Abschöpfung sicherlich die Möglichkeit. Unklar sind dabei allerdings die Kosten. Eine hektische Reduktion der Geldbasis, auf die zu spät reagiert wird, könnte den Bankensektor verunsichern und so zu einem Wiederaufflammen der Finanzkrise führen.

När nu migrationsverket plötsligt har frikort att budgetera obegränsade summor måste den svenska statsskulden börja öka igen, om det får igång repomarknaden skulle Sverige ha att välja mellan tvåsiffrig inflation eller att spräcka bostadsbubblan och hantera ett kollapsande banksystem. Bra va?

#17 Amilah on 20 February 2016 at 2:03 pm

jag hittade det här på riksbankens hemsida: “Säkerheterna utgörs i huvudsak av olika typer av värdepapper, men i viss utsträckning kan även utländsk valuta användas som säkerhet. Värdepapper som accepteras ska vara utfärdade av stat, centralbank, kommun eller annat offentligt organ eller företag som har en tillfredsställande kreditvärdighet. Det krävs vidare att den stat där emittenten har sin hemvist är godkänd av Riksbanken.”

så de verkar inte låsta vid statspapper.

#18 COPYRIOT | K263: Att jubla över BNP-siffror, i antirasismens namn on 2 March 2016 at 11:23 am

[…] Som om det vore antirasistiskt att behandla flyktingar som finansstimulanser. Som om det vore vänster att applådera kortsiktiga uppgångar i en nationalstatlig BNP. Som om det funnes några ursäkter alls för att okritiskt acceptera BNP som ensamt mått på hur “ekonomin” mår, utan att se till sådant som skuldsättning eller fördelning. Utan att vilja tala om det extrema läget, kännetecknat av minusränta. […]

#19 Mirjam Tuominen och väntan på nästa kris | konflyktlinjer on 6 March 2016 at 8:22 am

[…] Man kan fråga sig varför någon vill låna ut pengar till en stat om räntan är negativ. Svaret är att dessa investerare inte ser några bättre alternativ och någonstans måste ju pengar placeras, om de ska fortsätta vara pengar. Att låna ut pengar till minusränta blir också direkt lönsamt i ett deflationskris, där pengarnas köpkraft ökar mer än vad deras antal minskar. Därtill går det att spekulera i ändrade valutakurser. En grekisk investerare som väntar sig att Grekland ska kastas ut ur euron gör nog helt rätt i att köpa tyska eller svenska statsobligationer (Vad minusräntan säger om vår tid). […]

Kommentera