K258: Utmaning, kris, kollaps

Hörde just Ekots lördagsintervju med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Om detta har jag inget särskilt att säga, annat än att det väldigt tydligt märks att regeringen har bestämt sig för att inte använda ordet “kris” (förutom om sådant som sker långt bort eller i en hypotetisk framtid).
Ordet som ständigt används är i stället “utmaningar”, alternativt “samhällsutmaningar” (Horizon 2020).

I den politiska retoriken verkar man nu tänka sig en tregradig skala av alarmism:
1. Utmaning
2. Kris
3. Kollaps

(Hjälp mig gärna att hitta ordvarianter med besläktade betydelser, oavsett om de förekommer i den politiska retoriken eller inte!)

Både utmaning och kollaps förses ofta med förledet “samhälls-” utan att den respektive innebörden förändras. Samhällsutmaningar är ett ord som ofta används i plural, syftande på den mångfald av saker som är möjliga att lösa på politisk väg. Samhällskollapsen är däremot singulär och leder till att all politik lamslås.

Kris är, i officiellt språkbruk, ett ord som kräver ett attribut. Talar man om “samhällskris” placeras diagnosen inom civilförsvarets område, vilket är något helt annat än en “ekonomisk kris”, “klimatkrisen” eller för den delen “skolkrisen”.

Jag fortsätter ha mina tvivel på krisbegreppets användbarhet. Oavsett om man talar i singular (“krisen”) eller plural (“kriser”) så blir det liksom fel. (Även om det inte blir direkt löjeväckande, som i det glättiga talet om “samhällsutmaningar”.)

Som nyligen påpekades i en kommentar uppstår det ofta en viss begreppsförvirring kring kollaps- och krisretoriken.

Begreppet kollaps – eller dess svenskare synonym “sammanbrott” – är på många sätt tilltalande. Problemet är mest att det dras med associationer till plötslighet. Finns det något sätt att tala om långsamma, ojämna och oöverskådliga sammanbrott – utan att ta till fordonsmetaforer?

20 kommentarer ↓

#1 Petter Ericson on 6 February 2016 at 3:17 pm

Upplösning kanske? Med “uppluckring” som ett mildare tillstånd.

#2 rasmus on 6 February 2016 at 3:19 pm

Bra! Släng gärna fram ännu fler ord. Det får gärna vara hur poetiskt eller byråkratiskt som helst ;)

#3 Christopher Kullenberg on 6 February 2016 at 3:37 pm

Bruno Latour talar ofta om en stor kris (dvs. modernitetens kris, som leder till bla. miljökris och en tänkandets kris (vi kan inte längre tänka modernt)). Men i någon mening tänker han att det går att åtminstone rädda planeten så att den blir beboelig (“habitable”) om vi gör en “omstart” av Moderniteten (“reset the modernity”). Det är nära till en teknisk metafor här.

Nu låter ju iofs “omstart” lika glättigt som “utmaning”. Sen är det ju farligt att tänka sig en omstart som ett enda tillfälle, en enda stor handling. (många tänker då på revolutione med stort R, som en singulär process).

Är krisen en totalitet eller är det många kriser?

Kris är ju inte nödvändigtvis något dåligt heller. En tänkandets kris är ju ofta något som de flesta tycker är “konstruktivt” i någon mening.

#4 kjell on 6 February 2016 at 5:18 pm

“Finns det något sätt att tala om långsamma, ojämna och oöverskådliga sammanbrott ?”
Jag tänker mig att det pågår just nu ngt som kan liknas vid en
“underkastelse”. Både för stater och människor. Kollapsretoriken tror jag inte på, nu framförs från “alla håll”
att bubblan spricker, det kommer inte som en överraskning vilket tidigare har varit fallet. Vi underkastar oss.

#5 martinb on 6 February 2016 at 6:12 pm

“förfall”? Säger inte att det är ett bra ord, men lägger upp det på bordet en stund så att det kan svepas bort igen av någon mer skarpsint.

#6 rasmus on 6 February 2016 at 9:53 pm

Förfall, absolut. Liksom dess mer franskklingande synonym: dekadens.

#7 MN on 6 February 2016 at 10:20 pm

Ett mycket odramatiskt ord som kanske passar ibland – brist, brister. Brister inom vården. Brister inom flyktingmottagandet.
Eller problem. Problem i skolan. Problem på asylboenden.
Båda orden har en mer snäv betydelse, är inte lika allvarliga som kris, kollaps, eller ens utmaning: brister och problem kan åtgärdas och sitter inte lika djupt.

#8 MN on 6 February 2016 at 10:24 pm

Men båda orden utgår ifrån att det inte är på väg att gå åt helvete. De förutsätter att situationen i grunden är ganska stabil. Mindre alarmistiskt kan man nog inte uttrycka sig än då man använder brister, problem, fel eller kanske bekymmer , svårigheter :-)

#9 Krisis on 6 February 2016 at 10:54 pm

Förruttnelse, röta. Samhällsröta. Ser ganska ok ut utanpå, inuti är förruttnelseprocesserna i full gång.

Brezjnevism? (BNP gick stadigt uppåt hela vägen fram till 1991)

#10 Gabrielle Björnstrand on 7 February 2016 at 12:41 am

Sönderfall. Euro-klasm. Entropi.

#11 Magnus on 7 February 2016 at 1:02 am

Förfall eller erodering – medelklassens eller politikens erodering/erosion /korrosion.

Den klassiska politikens afasi, kunde man också tala om, som en litet mer medveten och skruvad mefafor. Politiska strukturer och språk som tappar substans, mening, som förvandlas till PR-retorik för små klaner av lobbyister och politiska klättrare.

#12 Sven-Erik Klinkmann on 7 February 2016 at 10:57 am

Etymologiskt tycks ordet gå tillbaka på latinets collapsus som är en form av verbet collabor, (alltså con + labor) dvs sjunka samman, störta, digna ned. Collapsus ingår som en del i olika latinska tempusformer, förutom perfekt även pluperfekt occh perfekt futurum. Det som faller samman, sjunker ihop, störtar blir som substantiv då just sammanbrott, förlust av kontroll, hälsa, frihet, styrka, disintregration, ett ofta plötsligt och snabbt fall av något slag. Problemet med kollaps blir då i det fall du diskuterar, där utmaning och kris ligger nära i betydelse, att kollaps signalerar någonting snabbt och plötsligt.
Finns det något sätt att tala om långsamma, ojämna och oöverskådliga sammanbrott, utan att ta till utan att ta till fordonsmetaforer? Ja, kanske är katastrof och katastrofscenarier ett sätt. Katastrofen kan ju vara smygande och osynlig, som en kris i exempelvis den liberala demokratin som om den inte stoppas i tid kan få katastrofala följdverkningar vad gäller förtroendet för samhällsbygget, det liberal-demokratiska system som vi fått som ett slags arv av tidigare generationer.

#13 rasmus on 7 February 2016 at 11:12 am

Katastrof förklaras förvisso också av SAOB som någonting “plötsligt inträdande”. Jag gillar att etymologin leder till grekiskans ord för “vändning” eller “vridning”. Detsamma gäller såklart katastrofens logiska motsats: anastrofen.

#14 Sven-Erik Klinkmann on 7 February 2016 at 12:12 pm

Slitage, förslitning, utmattning? Lite som döda metaforer …

#15 Flute on 7 February 2016 at 1:24 pm

“Finns det något sätt att tala om långsamma, ojämna och oöverskådliga sammanbrott – utan att ta till fordonsmetaforer?”
John Michael Greer talar om “The Long Descent” (inga fordon inblandade!), vilket även är titeln på en av hans böcker. På svenska skulle det kunna bli “den långa nedstigningen” eller “den långa nedgången”. Kanske “långsamma” kan passa istället för “långa”.

#16 x on 7 February 2016 at 4:07 pm

Sidospår: tack till Rasmus #13 för att du gav ett ord – “anastrof” – för hur Yoda pratar.

#17 rasmus on 7 February 2016 at 6:01 pm

Flute: Jag läste Greers bok 2009 och oavsett vad man säger om hur man bedömer sakförhållanden så blev jag mycket tagen av hans starka skildring av hur svårt det är att ta in just långsamma förfallsprocesser.

#18 György on 8 February 2016 at 1:28 am

Pekar inte “dekomposition” i åtminstone ett par intressanta riktningar?

https://en.wikipedia.org/wiki/Decomposition_(disambiguation)

https://de.wikipedia.org/wiki/Dekomposition

#19 Sven-Erik Klinkmann on 8 February 2016 at 8:12 am

Tänker ännu apropå de här tre substativen att det tycks finnas en skillnad i hur aktivt respektive passivt subjektet i de olika fallen fungerar. Utmaningar, inklusive samhällsutmaningar, känns som någonting utifrån kommande som något subjekt har att ta ställning till, reagera på. Jean Starobinski har ju skrivit ett högintressant verk om dualismen aktion – reaktion (med undertiteln the life of a couple) som har något med detta att göra, alltså frågan om graden av aktivt respektivt passivt. Aktion härleder han från latinets agere med betydelsen skuffa framåt, få en hjord att röra sig framåt, medan reaktion enligt honom har en mer komplicerad och senare etymologi än den som gäller aktion som är från den klassiska eran. Antonymen till agere är patior, att lida eller genomgå, antonymen till actio är passio, passion, lidande. Reagere tillkom, skriver Starobinski, under skolastikens tid som ett slags alternativ till patior och ett skuggbegrepp eller derivat till agere, med en aktiv betydelse eller form, samtidigt antagonistisk, spatial och temporal.
Kris är som du säger ett ord som tillhör diagnostiken, det lyfter fram det utmanande i ett tillstånd eller en process, det vill forcera ett avgörande i någon riktning, positiv eller negativ. Det tycks fokusera på ett aktivt subjekt och samtidigt peka mot ett temporalt sammanpressande av något slag, något måste ske relativt snabbt om inte något annat ska inträffa.
Vad gäller lång(sam) nedstigning eller nedgång som alternativ till kollaps finns där ju inbyggd en fysisk, också lätt ganska regelbunden rörelse som nog kan aktualisera ett ”fordon”, människans egen rörelseförmåga.

#20 MN on 10 February 2016 at 10:03 pm

Haveri.
Om ingen sagt det redan.

Kommentera