K255: “Samhällskontraktet är brutet”

Mathias Wåg skriver initierat i Aftonbladet om bakgrunden till de rasistiska lynchmobbar som i fredags drog runt i Stockholm. De kom inte ur den organisade extremhögern, utan ur de två huliganfirmor som håller på AIK respektive Djurgården. Utöver att misshandla folk enbart på grundval av hudfärg, delade de även ut ett flygblad.



Polisen har med all tydlighet visat att man saknar medel för att stävja dessas framfart och vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten.

Den retoriska figuren om “samhällskontraktet”, som står i fetstil på flygbladet, har har Wåg spårat tillbaka en bit:

Under systemkollapshögerns mest högljudda dagar i höstas skrev Merit Wager en text om”samhällskontraktet är brutet”.
Det plockades upp av Ingrid Carlqvist på muslimhatarsidan Gatestone Institute.
Senaste veckan har naziradion Motgift använt frasen om att “samhällskontraktet är brutet” och uppmanat till gardespatrulleringar.

Detta betyder givetvis inte att alla som använt frasen står för samma politik. Utifrån påståendet om ett brutet samhällskontrakt drog Merit Wager den retoriska slutsatsen att skatterna borde sänkas kraftigt, medan nazisterna drar sin praktiska slutsats i form av gatuvåld. Utan att hänfalla till guilt by association är det intressant att följa de politiska begreppens vandringar.

Kedjan kan följas ännu längre tillbaka. Nån vecka innan Merit Wagers bloggpost skrev Ann-Charlotte Marteus på Expressens ledarsida:

Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.

Denna ledartext hänvisade i sin tur till ett uppmärksammat utspel som historikern Lars Trägårdh gjorde i Studio Ett den 13 oktober. “Samhällskontrakt” är det centrala begreppet i alla hans analyser. Jag tog nyligen upp detta i en bokrecension och vill gärna upprepa min egen fråga:

Vad lurar bakom antagandet att vi infödda medborgare antas ha slutit ett ”samhällskontrakt” med staten i samma ögonblick som vi föddes?

Föreställningen om samhällskontraktet brukar betraktas som central för upplysningens filosofi. Ett par portalgestalter var Thomas Hobbes (Leviathan, 1651) och Jean-Jacques Rousseau (Om samhällsfördraget, 1762). Att det var fråga om en fiktion stod klart från början. Ingen menade att staten faktiskt hade uppstått genom att människorna vid någon historisk tidpunkt hade undertecknat ett kontrakt om saken; snarare handlade det om att förstå den ideala politiken efter modell från marknaden.

När nu nazister talar om ett brutet samhällskontrakt, så är det värt att fundera på. Är det bara en slump? En retorisk anpassning till en allenarådande liberalism? Eller finns det mer djupgående förbindelser?
En förbindelse är inte ett likhetstecken. Att föreställa sig politiken ett samhällskontrakt är inte detsamma som att tänka sig ett brutet samhällskontrakt – men det finns ändå en gemensam tankefigur, som på intet sätt är självklar. (Den accepteras inte heller av alla liberala teoretiker, vilket kanske bör påpekas.)

Många reagerar mot den så kallade alarmismen och talet om “systemkollaps”. Det är begripligt. Men en mer djupgående kritik kan inte nöja sig med att hävda att samhällskontraktet inte är brutet. Den måste skärskåda själva kontraktstanken och ställa frågor om vilka föreställningar som döljer sig bakom den, när den nu återkommer denna förbannade vinter.

20 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 3 February 2016 at 9:34 pm

Oisín Cantwell levererar ett så klockrent exempel på den vänsterreaktion som förnekar att någon systemkollaps har inträffat, eller är på gång, att man misstänker att han läst tidigare inlägg på denna blogg som inspiration…

Alternativt är Oisíns budskap att samhällskollapsen är här, men att “det är av betydelse att myndigheten känner att den har samhällets stöd” och att ansvarskännande människor (som han själv) därför har en skyldighet att förneka detta.

Sedan kan man ju undra när fotbollshuliganer började vurma för ett samhällskontrakt vars främsta funktion skall vara att överföra (rätten till) våldsanvändning från individer till samhälleliga institutioner.

#2 Christopher Kullenberg on 3 February 2016 at 9:58 pm

Idén om ett samhällskontrakt är ju i grunden en rationalistisk och upplysningsfilosofisk tanke. Fria och förnuftiga män “ingår” ett sådant med staten.

Kvalitativ fascism behöver inga sådana kontrakt. Då arbetar man med förrationella affekter.

Eller. Kanske. Om man river upp samhällskontraktet kvarstår bara naturtillståndet och då är det gatans lag som gäller. Fast då är man tillbaka till ruta ett.

Bättre då att skippa kontraktet och bara gå på Spinozas vilja.

#3 rasmus on 3 February 2016 at 10:12 pm

Alaoglu: Visst går det att i sista stycket läsa in något av den irrationella föreställningen om att en ansvarskännande medborgare av princip måste förneka varje sammanbrott, för att inte sammanbrottet ska förvärras.
Men i sak tycker jag annars att Cantwell har helt rätt när han skriver:
“Den som hävdar att staten har kollapsat är antingen en lögnare eller en person som lider av en gravt snedvriden verklighetsuppfattning och som troligen aldrig har satt sin fot i ett land som verkligen är i upplösningstillstånd.”

Staten har inte kollapsat.
Däremot är det möjligt att statens kollaps har påbörjats, men ännu befinner sig i ett tidigt skede så att kollapsfrågan inte kan besvaras förrän om flera år.
I så fall är det fråga om en mycket långsam kollaps som – skulle jag säga – snarare har pågått i årtionden än i månader.
Om ens “kollaps” är ett rimligt ord för den typen av gradvisa sönderfall.

#4 rasmus on 3 February 2016 at 10:24 pm

Christopher Kullenberg:
Det är möjligt att begreppet “fascism” förvirrar mer än det förklarar i just detta sammanhang.
I den fascistiska idétraditionen finns det förvisso de genuina antiliberaler och antidemokrater som uttryckligen har avfärdat tanken på ett samhällskontrakt.

Å andra sidan kan man tänka fascismen utifrån tanken på ett undantagstillstånd. Och där förutsätts ju att det funnits en normalitet som blivit upphävd. Det kan (men behöver inte var) ett “kontrakt” som “brutits”.

#5 folkets vän on 3 February 2016 at 10:37 pm

Har alltid tyckt tanken på “samhällskontraktet” är fånig. Liberaler fantiserar ihop en startpunkt i historien där alla var fria atomiserade individer vilka sedan satte upp reglerna för samhället. Detta urtillstånd av fria atomiserade individer som handlar i rationellt egenintresse liknar misstänksamt mycket föreställningen om det goda liberala samhälle man vill ha i nuet.
Man kan jämföra med “urkommunismen”, dvs. att man projicerar sina egna drömmar på det förflutna och använder dessa för att legitimera sin politik.

#6 Magnus on 4 February 2016 at 8:35 am

Trägårdh drev i sin artikel tesen att medborgarna i en stat har andra anspråk på statens beskydd (och på den samhälleliga välfärd folket har arbetat fram, ekonomiskt och politiskt) än de som bara har kommit inflyttande och har någon form av uppehållstillstånd (eller inte heller har sådant), dessutom menade han ju att länken mellan medborgarnas rättigheter och deras *plikter* måste bli tydligare. Det här är naturligtvis gammalt som gatan, men en som plockade upp tanken var Ivar Arpi; för någon vecka sedan tog han (i Godmorgon Världens helgpanel) upp distinktionen mellan mänskilga rättigheter och medborgerliga rättigheter, och menade att skillnaden mellan dessa också måste poängteras. De andra deltagarna – Lisa Pelling och Karin Pettersson – verkade klart besvärade.

Det här är en viktig poäng, men svenska politiker på senare årtionden har närmast gått in för att minimera skillnaden mellan medborgarskap och PUT eller TUT, när det gäller vad dessa leder till i praktiken. Skolgång, rätt till (långvarig) vård, rätt till fria studiemedel, rätt till folkpension och bostadsbidrag är i stort sett lika för medborgare och PUTare, och sedan grundlagsändringarna 2010 blir den som bott i landet med PUT i fem år i stort sett automatiskt medborgare. Inflyttade gäster röstar också i kmmunalval och det finns garanterat en del som menar på att PUT borde ge rösträtt i riksdagsval. Det är möjligt att det är en enklare ordning att hantera för olika byråkratier, skolor, försäkringskassor och kontrollorgan om alla behandlas lika i denna mening, men något informerat samtycke till de här förskjutningarna har politikerna aldrig på allvar sökt. Man har kört sitt eget race.

Det handlar på litet sikt om en devalvering av medborgarskapet och dess innebörd, och man kan naturligtvis tala om en tragedy of the commons: det som anses tillhöra alla bryr sig ingen om att vårda eller diskutera. När det visar sig att medborgarskapet tömts på mening, både för gamala och nya invånare, blir reaktionen arg och ibland explosiv.

Man kan också notera att i USA – det ständiga j’mförelseobjektet i svensk politisk populärdebatt – är medborgarna tvärtom grundpelaren för hela författningsbygget, hela tänkandet kring hur samhället ska motiveras politiskt, och där är kraven för den som vill bli medborgare höga; så har det alltid varit (och amerikaner anser överlag sannerligen inte att kulturell bakgrund eller kunskaper om landet i stort sett är helt likglitiga för frågan om någon är amerikan). Vilket aldrig nämns i t ex Ola Larsmos eller Per Svenssons förenklande pläderingar för en “amerikansk princip” för medborgarskap: om man åker i tunnelbanan i Stockholm så är man (som bekant) svensk.

#7 Magnus on 4 February 2016 at 9:04 am

Det är givetvis denna artikel av Trägårdh i GP jag syftar på: http://tinyurl.com/jg63n3f

#8 Etspets on 4 February 2016 at 9:47 am

Problemet med “det svenska samhällskontraktet” är uppenbart redan i Trägårdhs definition: “medborgare som arbetar, betalar skatt och därmed förtjänar sina sociala rättigheter”.

De sju arbetslösa procenten av befolkningen förtjänar inte sina rättigheter enligt den definitionen. Inte heller hemmafruar eller funktionsnedsatta. Man kan inte ens vara säker på att alla pensionärer har arbetat och gjort sig förtjänta av pensionen.

För många verkar också det stora problemet med de asylsökande inte vara att de kostar samhället pengar utan att de inte arbetar och “gör rätt för sig”.

Så länge vi håller upp lönearbetet som det som ger rätt till samhällets omsorg, och samtidigt inte skapar möjlighet till full sysselsättning, så kommer en stor del av befolkningen att stå utanför samhällskontraktet även om vi aldrig tar emot en enda flykting.

#9 Magnus on 4 February 2016 at 10:13 am

@Etspets: de här personerna (hemmafruar, arbetslösa, långtidssjuka m fl) har stadig anknytning till Sverige genom sina familjer, genom föräldrar som i de allra flesta fall har arbetat och betalat skatt, och varit en aktiv del av det svenska samhället. I varje fall i tillräckligt stor del av populationen för att det ska fungera och bevara förtroendet från medborgarna, från folket.

Jag håller med om att för många ute till höger är problemet med migranter och asylsökande (vare sig dessa har skäl för asyl eller inte) inte primärt att de “inte är svenskar” – svenskar kan man bli med tiden och det inser de flesta – utan att de inte arbetar och “drar sin egen vikt” för samhället. Eftersom vi har ett samhällsbygge där vi inte gärna glatt tolererar att tusentals människor dör i smuts och elände på gatan eller blir utnyttjade av kriminella ligor, ockrare, traffickers osv, och där vi använder välfärdssystemen som krockkudde när konkurrenssamhället fäller vissa människor, så blir resultatet att folk som inte har visat att de kan klara sig själva via lönearbete eller liknande de facto blir en kostnad för staten – och för de medborgare som betalar skatt. Eller för alla medborgare, egentligen, eftersom servicen och tillväxten i landet kommer att försämras

Om du tycker att det låter brutalt kan jag hälsa att i USA är retoriken kring medborgare och samhälle ibland mycket hårdare. Swim or sink, typ. Där är det många som inte har några som helst problem med att säga “låt ghettomänniskorna skjuta ihjäl varandra om de inte klarar att försörja sig – men skjuter de på *mig* eller min familj så tar jag mig rätten att ta till våld tillbaka, med egna vapen, utan att vänta på polisen”.

Och om vi inte ser upp kan vi snart ha den vigilantismen här. Men inte beroende på “onda människor” utan för att staten håller på att tappa greppet.

#10 m on 4 February 2016 at 10:54 am

Wagers “brutet samhällskontrakt, inget legitimt skatteuttag” är intressant i vad det utesluter: privat ägande naturaliseras. Det är tydligen lättare att tänka sig både samhällskontraktets upphörande och systemkollaps än att se den privata äganderätten som den kontingenta juridiska konvention den är.

Den kontraktsteoretiska traditionen är brokig men där finns gott och resurser för att argumentera för radikal jämlikhetspolitik och öppenhet. Förlös potentialen hos Rawls och Rousseau!

#11 Alaoglu on 4 February 2016 at 11:42 am

rasmus: Stycket du citerar av Cantwell fick mig att tänka på Johan Norbergs gamla schablonsvar: “Fattiga i Sverige?? Du har uppenbarligen aldrig varit i Darfur! Där är folk fattiga!!”

#12 rasmus on 4 February 2016 at 1:04 pm

Jag kan ju tillägga att jag i den aktuella bokrecensionen ger Trägårdh halvt rätt. Konflikten han nämner finns, men han tar upp den på ett försåtligt sätt och är till synes ointresserad av att utveckla vad han menar med det “samhällskontrakt” som han ständigt anför:

Lars Trägårdh har rätt i att medborgarskap och mänskliga rättigheter inte bara är skilda saker, utan att det finns en potentiell konflikt. Han har också rätt i att denna konflikt skärps när allt fler människor tvingas på flykt över nationsgränserna. Men hur kan han utgå från att alternativen bara är två? Varifrån hämtar han det ”vi” som har att välja vilka rättigheter som ”de” ska tillerkännas? Vad lurar bakom antagandet att vi infödda medborgare antas ha slutit ett ”samhällskontrakt” med staten i samma ögonblick som vi föddes?

Nyckeln till en kritisk analys finns givetvis i kommentar #8 av Etspets; när vi pratar om nationalstatens kris måste vi samtidigt tala om arbetssamhällets kris.

#13 Karl on 4 February 2016 at 1:50 pm

Jag tycker att det ofta uppstår en viss begreppsförvirring kring kollaps- och krisretoriken. Det är påtagligt missvisande att föreställa sig kollapsen – vilket Cantwell närmast antyder – som att Sverige över en natt skulle försättas i samma tillstånd som Somalia. För mig råder det inget tvivel om att samhällskollapsen, vare sig den nu har inletts eller inte, är en krypande process, precis som Rasmus menar. Den rör sig så långsamt att den egentligen enbart kommer att kunna definieras på ett vettigt sätt av framtidens historiker. Inifrån kommer den dessutom också se väsentligt annorlunda ut från den plats där eliter som Cantwell befinner sig, jämfört med mer perifera perspektiv.

Så Cantwell har på ett plan rätt när han framhåller att den svenska staten inte har kollapsat. Men om kollapsen har inletts kan vi ärligt talat inte uttala oss säkert om. Ta EU som exempel. Den som besöker Bryssel idag kan se alla yttre tecken på en politisk union som fungerar: folk arbetar inom dess institutioner, den producerar gällande lagtexter på löpande band, o.s.v. Men det är ju ändå knappast otroligt att framtiden kommer att datera inledningen på en eventuell EU-kollaps till en punkt som redan ligger bakom oss. Detsamma kan förstås även gälla Sverige.

#14 Christopher Kullenberg on 4 February 2016 at 2:03 pm

Kan det inte vara så att stater blir starkare? Varför går det gradvis nedåt och inte gradvis uppåt? Vad har vi för empiriska indikatorer?

#15 Magnus on 4 February 2016 at 2:33 pm

Tja, Cantwell är ju ingen tänkare precis. Trägårdh driver visserligen självständiga (och historiskt grundade) resonemang, men hans ansats i just denna debatt är mer inriktad på grunderna för praktiska politiska beslut i nuläget, eller på fem, tio års sikt, än på abstrakta diskussioner om medborgarskapets filosofiska bas. Han är dessutom en av ganska få röster i den pågående debatten som lyfter skillnaderna melan centrum och periferi, implicit frågan om white flight och politiska eliter som beslutar men drar sig undan att leva med följderna av somliga av sina beslut.

Man kan tycka att debatten borde skilja tydligare på högre teori och frågor om aktuell politisk praktik, men jag förstår att den här bloggen sysslar mer med teori än med analys av direkta, samtida politiska frågeställningar och konkret möjliga val.

#16 Olof on 4 February 2016 at 5:46 pm

Det har ju funnits liknade tankar hos i andra politiska läger ett tag tycker jag. I texten till 1900 från Stefans Sundströms/Fabler från Bällinnge bro (utg. 2006) kan man höra:

“I Svergie kommer vi ihåg vårt stilleståndsavtal
överklassen bröt det i sent 1900-tal
nu finns det tiggare igen…”

Avtalet refererar till ett stycke tidigare i texten där arbetarna slapp ta av sig mössan och hälsa mot att företagarna fick behålla sina företag. En helt lysande poetisk tolking av 1900’s historien även i övrigt.

#17 folkets vän on 4 February 2016 at 8:54 pm

Hmm… Olof i kommentar #16 får mig att fundera. Vad är väl inte ett svenskare samhällskontrakt än abstraktionen “den svenska modellen” med dess mer konkreta form, saltsjöbads-avtalet från 1938, som historisk myt?

#18 Gustav on 9 February 2016 at 11:55 am

Samhällskontraktet som tankefigur är vanligare än man kan tro (åtminstone än vad jag trodde fram till nyligen). Stefan Löfven och Anders Borg använder sig av begrepp, liksom GP’s ledarskribent Alice Teodorescu, men även Göran Greider.

När jag föreläste om samhällskontraktet för studenter visade det sig också att de var väldigt mottagliga för denna teori. Till och med min egen bror visade sig häromveckan till viss del förespråka samhällskontraktet.

https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2893006-flyktingkrisen-kraver-en-nationell-handlingsplan?m=print
http://www.dagenssamhalle.se/debatt/ingen-vagar-beraetta-om-de-verkliga-problemen-19394
http://www.riksdagen.se/sv/Debatter–beslut/Ovriga-debatter/Partiledardebatter/Partiledardebatt/?did=H2C120141008pd#/pos=1949
https://www.youtube.com/watch?v=7dCB2U9lX48
http://www.fokus.se/2009/04/det-brutna-kontraktet/
http://www.dn.se/debatt/det-sociala-kontraktet-ar-upplost-i-grekland/
https://www.youtube.com/watch?v=ttu8va9_x1g
http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2966296-alice-teodorescu-ett-systemskifte-ar-nodvandigt

#19 Olof on 10 February 2016 at 11:04 pm

@#17 I Sverige var staten var aldrig regulatoriskt inblandad i minimilöner som i andra länder. Det var ju avtal som undertecknades av verkliga människor mellan arbetsgivare och fackföreningar som var den svenska modellen. Så i den aspekten är det inte frågan om någon mytbildning om hur det fungerade. Att människor i dag uppfattar det som att staten försvunnit tror jag är ett resultat av att det i själva verket just var fackföreningarna som var avtalspart och inte staten och att fackföreningarna försvagats. Sen var det nog lätt att uppfatta fackföreningsrörelsen och stat som samma ett tag på grund sammanväxten med SAP.

#20 Åt helvete med den svenska modellen | folkets vän on 16 February 2016 at 4:34 pm

[…] svenska modellen påminner om den liberala tankefiguren om Samhällskontraktet. Att samhällets legitimitet skulle vila på en händelse i det förflutna då rationella individer […]

Kommentera