K253: Spekulationer kring deflationer – ett litet axplock

Sedan sommaren 2015 har världens aktiemarknader varit platsen för en storskalig elimination av penningvärden. De två första veckorna 2016 utgjorde den värsta årsstarten för Dow Jones index sedan starten 1896. Allra störst är dramatiken på aktiemarknaden i Kina.
So what? Att aktiekurser går upp eller ned är inte hela världen. Desto intressantare är den uppfattning som nu verkar breda ut sig allt mer: att vi bara sett början, att 2016 mycket väl kan bli året för en ny global finanskris, följd av en global recession.
Jämförelserna med 2008 duggar allt tätare och följs av konstaterandet att världens ledande centralbanker inte längre har någon ammunition kvar till att möta en krasch, efter att styrräntorna i åratal hållits kring nollstrecket.

Det är inte bara monetära och finansiella indikatorer som varslar om en annalkande storm, utan också mer handfasta mått på världshandelns materiella omfång. Wal-Mart ska stänga 269 butiker och det hörs episodiska berättelser om hur järnvägsgodstrafiken i USA på senare tid har stagnerat. Desto tyngre väger väl att direktören för rederijätten Maersk gör bedömningen att tillväxten i världen håller på att tillväxten i världen saktar in och kommer att hamna långt under de officiella prognoserna.
Många hänvisar nu till Baltic Dry Index som mäter den globala efterfrågan på att frakta råvaror till sjöss. Det kan alltså läsas som ett mått på hur mycket som fraktas i förhållande till den totala kapaciteten. Idag gjorde detta index ännu en historisk bottennotering. Må vara att detta säger mer om överutbud på godsbåtar än om en stagnerande industri – även båtar och hamnar är investeringar som gjorts av någon som bokfört ett framtida betalningsflöde, alltså delar av det globala skuldberget.

Förra finanskrisen kunde i någon mån sägas ha sitt ursprung på marknaden för bostadslån, framför allt i USA. Den här gången förefaller krisdynamiken vara mer omedelbart global, även om många väntar sig att epicentrum ska ligga i Kina. Uttryck som “peak debt” (skuldkrönet) används för att karakterisera läget i världsekonomin. Förvisso ofta av mer eller mindre effektsökande domedagsekonomer, men inte bara.

William White, tidigare chefsekonom på BiS, nu höjdare på OECD, uttalade sig nyligen om den globala skuldbubblan som byggts upp under de senaste åtta åren. I nästa recession kommer det visa sig att många av dessa skulder aldrig kommer att återbetalas, vilket “kommer bli obekvämt för många som tror att de äger tillgångar som är värda något”.
Någon form av skuldavskrivningar måste ske i jättelik skala, administrerad av överstatliga institutioner som har att utse vinnare och förlorare. Det är förstås en världspolitisk krutdurk.
Europeiska banker är synnerligen utsatta efter att ha lånat ut stora pengar till tröskelekonomierna – de länder som efter 2008 sågs som en stor del av krisens lösning, men som nu är en lika stor del av problemet.

Vi har nyligen nämnt de möjliga följderna av en kinesisk devalvering under 2016. Spekulationerna breds ut ännu vidare i artikeln “Square Holes and Currency Pegs“, publicerad på bloggen Automatic Earth (vars trovärdighet jag själv är lite osäker på).
Där påpekas att deflation inte är detsamma som fallande priser; det senare är bara ett vanligt symptom. Deflationsprocessen har puttrat länge länge, åtminstone sedan 2008, men inte kommit upp till ytan eftersom den övertäckts av en ständigt växande skuldbubbla som hållit många priser uppe. Viktigare än prisrörelserna är att titta på pengarnas velocitet (omsättningshastighet, alltså hur snabbt “konsumenterna” spenderar sina pengar. Och även om detta är ytterst svårt att mäta, verkar få ifrågasätta att det finns en nedåtgående tendens sedan länge.

Deflationen sätter press på de länder vars valutor har fast växelkurs, alltså är knutna till en annan valuta – vanligtvis dollarn eller (för många afrikanska stater) euron. Tyngst bland dessa länder väger Kina och Saudiarabien, som båda fortsätter kämpa med att följa med dollarkursen. Lite tillspetsat kan sägas att om Saudiarabien hade låtit sin växelkurs falla med oljepriset, hade de kunnat få betalt för sin olja i dollar värda dubbelt så mycket, men så har ännu inte skett. Om och när dessa länder till slut släpper taget, alltså låter sin valuta devalveras, kommer det att frisläppa en lång kedja av följdverkningar. Kanske börjar det hela med Hong Kong-dollarn som befinner sig i ett utsatt mellanläge, med ett värde direkt knuten till USA:s stigande dollar.

De länder som tillämpar flytande växelkurs och är beroende av råvaruexport har fått se sina valutor falla i värde: från Brasilien och Sydafrika till Norge, Kanada och Australien, samt givetvis Ryssland. Om man betraktar världsdeflationen via prisrörelserna råder det inget tvivel om att oljan leder vägen nedåt, följd av övriga fossilbränslen. Men 2015 var verkligen ett historiskt uselt år för alla betydande råvaror. Av alla metaller gick det bäst för bly (-3,5%), betydligt värre för aluminium (-17,8%), koppar (-26,1%), zink (-21,5%) och nickel (-41,8%). Även ädelmetallerna föll såklart, vilket är en tydlig indikator på att ingen är rädd för inflation. Bland livsmedlen rasade priserna på allt från majs (-9,6%) till vete (-20,3%). Men då snackar vi dollarpriser – om vi skulle räkna i rubel eller real blir nog prisbilden mer spretig.

Nu görs diverse spekulationer i hur de fallande råvarupriserna uppvisar ett mönster som påminner om vad som skedde med subprime-bostadslånen 2007–2009. Vad man nu ska dra för slutsatser om detta. Allt som med säkerhet kan sägas är att vi under de senaste åtta åren har levt genom ännu en epok av kreditbubblor utan historisk motsvarighet, vilket satt avtryck i diverse priser som förr eller senare måste falla. Vart detta fall leder vet ingen. Det rör sig verkligen om okända vatten.

5 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 29 January 2016 at 10:25 am

Vilka effekter får egentligen en fallande kurs för rialen? Eftersom saudibarbarien har en i stort sett helt obefintlig inhemsk ekonomi är det inte helt klart vad de använder sin valuta till…

Men jag antar att godispåsarna saudierna får från familjen saud nomineras i rial, så att folk kan bli kinkiga när de vill uppgradera sin iphone eller behöver en ny afrikansk slavflicka?

#2 DanceK on 29 January 2016 at 10:26 am

Det känns som om världsekonomin hoppar från ena krisen till den andra. Kan det vara så att den underliggande krisen är den urholkade medelklassen i USA och Västeuropa? Det brukade väl vara denna stora del av befolkningen som uppehöll konsumtionen på marknaden, men nu när alltmer kapital ackumuleras bland de superrika kan bara medelklassen upprätthålla sin livsstil genom allt högre lån -> ständigt pågående skuldkriser av olika slag.

#3 rasmus on 29 January 2016 at 11:38 am

Alaoglu: Mycket bra fråga. Till vad används egentligen SAR?
Någon betydelse måste den ändå ha, eftersom det nu förekommer en flitig spekulation i saudiska valutaderivat.

DanceK: Det är sannerligen en kris som “yta, brottytor, övergångar, undergångar, retning mellan enskilda delar, fri turbulens. Tar en vändning, en helt annan vändning. Vänder och vrider, vänds och vrids. Och följer en utvecklingskurva. Söker en form. Griper bakåt i tiden. Vändning efter vändning får en annan vändning.”
Den urholkade medelklassen (och sjunkande reallönerna för befolkningsmajoriteten) i USA och Västeuropa – som kommer till politiskt uttryck i högerpopulism – är bara en del, tänker jag. Grunden till alltsammans söker jag i hur arbetet görs överflödigt i varuproduktionen. Kapitalet stöter ifrån sig sin egen substans, för att tala med Marx.

#4 Niels Möller on 29 January 2016 at 10:55 pm

Vad gäller båtfrakt och hamnar måste jag citera The Box (Marc Levinson).

Scale was the wholy grail of the maritime industry by the late 1970s. Bigger ships lowered the costs of handling each ship. Bigger containers–the 20-foot box, shippers’ favorite in the early 1970s, was yielding to the 40-footer–cut down on crane movements and reduced the the time needed to turn a vessel around in port, making more efficient use of capital. A virtuous circle had developed: lower costs per container permitted lower rates, which drew more freight, which supported yet more investments in order to lower costs even further. If ever there was a business in which economies of scale mattered, container shipping was it.

Jag hänger inte alltid med i Marxologisk kristeori, men det känns som ett ovanligt tydligt exempel på en process som inte riktigt kan vara långsiktigt hållbar.

#5 COPYRIOT | K257: Kan vi bygga en ekonomi på att klia varandras ryggar? on 5 February 2016 at 1:32 pm

[…] K253: Spekulationer kring deflationer – ett litet axplock […]

Kommentera