K249: Om putiniseringen av Polen och den allmänna rörelsen mot “illiberal demokrati”

Journalisten Eszter Zalan har skrivit en träffsäker manual: “How to build an illiberal democracy in the EU. Det handlar alltså om hur Polen nu går i Ungerns fotspår; i förlängningen om hur Ungern precis som Turkiet går i Rysslands fotspår i riktning mot “illiberal demokrati” på nationalpopulistisk grund.

När allt fler länder går i samma riktning, blir jag allt mindre säker på att “putinisering” är det bästa ordet, särskilt som ingenting säger att dessa länder blir geopolitiskt allierade med Ryssland. I vilket fall rör det sig om en tendens som allt tydligare karakteriserar vår samtid, i synnerhet kanske Europas periferier och närområden.

Hur hänger denna tendens samman med den ekonomiska världskrisens fortlöpande rörelse? Det är inte så enkelt som att en ekonomisk nedgång i ett land leder till att landet går i en auktoritär politisk riktning. Men över tid går det att se kopplingarna mellan de båda krisprocesserna, den nationella demokratins och den globala ekonomins. Låt mig citera ur en tidigare artikel:

Putiniseringen av Ryssland inleddes 2007, när ekonomin var på topp tack vare höga oljepriser. Likaledes inleddes Turkiets putinisering år 2011 på höjden av en febrig högkonjunktur, underblåst av stimulanstriljonerna från USA och Kina. Vändpunkten inträffade i maj 2013 när ett ränteutspel från Ben Bernanke fick kapitalflödena att byta riktning och Turkiet att svaja.

På liknande vis är dagens Polen “ett av mycket få länder som har gått helskinnat genom den ekonomiska krisen och dessutom haft en exceptionell tillväxt i tjugo år”. Så skriver Eugeniusz Smolar i en mycket intressant artikel om Polens väg.
Artikeln nämner också uppgifter som antyder att det inte räcker att bara se till landets samlade BNP-utveckling. Trots den starka tillväxten har arbetslösheten i Polen legat kvar på över 10 procent, ännu högre bland ungdomar, trots att 1,5 miljoner har utvandrat för att söka jobb i länder som Tyskland och Irland. Lönerna har heller inte ökat i takt med arbetskraftens produktivitet.

Arbetsgivarna har i stor skala återgått till korttidsanställningar och vägrar att erbjuda heltidssysselsättning. Den allt större osäkerheten har fördjupat en växande demografisk kris – polska kvinnor föder färre barn jämfört med Storbritannien eller Sverige.
Ännu en motsägelse: i många sociologiska studier uppger en majoritet polacker att deras egen och familjens personliga situation är god, men att det går utför med landet.

Eugeniusz Smolar pekar på hur katolska kyrkan i Polen har givit sitt stöd till högerpartiet Lag och rättvisa (PiS), som nu alltså styr landet med egen majoritet. Åtminstone ytligt går det att se paralleller till den ortodoxa kyrkans roll i Ryssland, liksom till Erdoğans islamism.

Polen är nu ett djupt splittrat land. Det vi har bevittnat är inte bara politik. Det är också ett brinnande kulturellt krig mellan två stammar som inte har något gemensamt: traditionalisterna och modernisterna, precis som i Turkiet, Ungern och Ryssland. Därför är en kompromiss svår att föreställa sig. Jaroslaw Kaczynski och hans anhängare kommer att göra allt de kan för att säkra sin makt i framtiden.

Eugeniusz Smolar nämner också hur strategerna i PiS “lyfter fram den orealistiska idén om en ny allians av mindre stater från Östersjön till Svarta havet.” Han har säkert rätt i att en sådan allians är omöjlig så länge ländernas inställning till Putins Ryssland skiljer sig. Men det öppnar ändå tanken för vilka länder i Östeuropa som kan tänkas stå näst på tur för att genomgå samma process. En tanke som möjligtvis kan stå i vägen för att se parallella utvecklingar i Västeuropa.

7 kommentarer ↓

#1 Albert on 14 January 2016 at 3:11 pm

Jag håller med om att Putinisering inte är ett bra ord. Precis som du säger så har inget av de här länderna något bra förhållande till Ryssland. Särskilt inte Turkiet och Polen. Ordet Putinisering antyder att man närmar sig Ryssland, vilket alltså inte är fallet.

Däremot kan man säga att hela Europa, inklusive Ryssland, rör sig i en anti-liberal riktning. Länderna i Östeuropa går i täten och övriga länder följer efter. Vissa snabbare och vissa saktare.

#2 Alaoglu on 14 January 2016 at 5:16 pm

Albert: Ungern har inte ett bra förhållande till Ryssland?

Sedan finns det väl ingenting som säger att putinisering, som en politisk process, skulle ha mer med Putin att göra än balkanisering har med Balkan?

#3 Albert on 14 January 2016 at 7:44 pm

Alaouglu: Det är väl en definitionsfråga, men jag menar att Ungern är neutralt inställda till Ryssland medan Turkiet och Polen är direkt fientliga. Det enda ländet i Europa som egentligen är positivt till Ryssland är Serbien. Inte ledarskapet där, men befolkningen.

#4 Alaoglu on 14 January 2016 at 10:31 pm

Albert: Lite knepigt bara att hålla sig “neutralt inställd” när man just avtalat om att Ryssland skall bygga ungerska kärnkraftverk på krita för hundra miljarder…

Hur den ungerska befolkningen ställer sig till Ryssland har jag ingen aning om, kanske någon annan kan bidra med insikter där?

#5 Albert on 16 January 2016 at 10:24 am

Angående ordval. I P1 konflikt använde de ordet “Orbanisering” av Polen. Efter Viktor Orbán. Dagens avsnitt (16/1).

#6 COPYRIOT | Om hur den högerradikala miljön ånyo orienterar sig mot Centraleuropa on 30 January 2016 at 5:45 pm

[…] K249: Om putiniseringen av Polen och den allmänna rörelsen mot “illiberal demokrati” […]

#7 Knyttet on 11 February 2016 at 2:18 pm

Apropå “Putinisering”:
http://www.lrb.co.uk/v38/n04/adam-shatz/israels-putinisation

Kommentera