Den svenska kärleksteorin (1): om historieskrivningen i en gravt misslyckad dokumentärfilm

Hösten 1972 antog Socialdemokratiska kvinnoförbundet en familjepolitisk programskrift som lade stor vikt vid idealet om självständighet och dess grund i ekonomiskt oberoende. Det handlar om att unga ska kunna välja utbildning och bostadsort utan att luta sig på föräldrarna och om att äldre ska ha rätt till offentlig omsorg, inte behöva förlita sig på sina barn. Framför allt handlar det om att kvinnor som lever tillsammans med män inte ska vara helt utlämnade till mannens vilja. Regelverket borde enligt S-kvinnorna utformas så att gifta makar “kan behålla ett stort mått av självständighet under äktenskapet”.

Alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga.

Om det inte är det ekonomiska beroendet som får ett äktenskap att fortbestå eller en familj att hålla samman, blir samlevnaden mer av ett genuint och ömsesidigt val. Denna vision om “frivilliga relationer” bildar kärnan i vad Henrik Berggren och Lars Trägårdh har kallat “den svenska teorin om kärlek”.

Att detta skulle vara unikt svenskt, eller fullständigt implementerat i Sverige, är givetvis retoriska överdrifter. Historiskt må de vara fallet att Sverige med sin välfärdsstat gick allra längst på “statsindividualismens” väg, som i vissa avseenden faller tillbaka på en längre svensk historia där statskyrkan spelar en viktig roll, något som framhävs av Berggren/Trägårdh. Men detta är likväl historia.
De senaste 30 årens utveckling har inte inneburit realiseringen av 1970-talets självständighetsvisioner. I många avseenden har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning. Äldre blir åter beroende av sina barn, kanske inte för den dagliga omsorgen men för att lotsa dem genom valfrihetens snårskog, fram till de rättigheter som de formellt ännu har. För att inte tala om hur bostadsmarknaden, som gynnat en äldre generation, sätter den yngre generationen i nya beroendeförhållanden till föräldrarna. Och det vore ett stort skämt att påstå att vår tids svenska parförhållanden skulle ut- eller avveckla sig oberoende av den extrema bostadsbristen.

Mot bakgrund av detta blir det rätt konstigt att som Erik Gandini utpeka 1972 som starten på ett stort samhällsexperiment som nu har gjort svenskarna till världens mest ensamma folk. Detta är nämligen den tes som han kastar fram i dokumentärfilmen The Swedish Theory of Love som hade premiär igår.

Gandini är alltså djupt influerad av Berggren/Trägårdh, men har valt bort den längre historiska kontexten till förmån för att suggerera S-kvinnornas kongress år 1972 som den stora vändpunkten i svensk historia. Det blir lite av en konspirationsteori. Gott så. Konspirationsteorier kan funka utmärkt som utgångspunkt för dokumentärfilmer, som Adam Curtis flera gånger har demonstrerat. Men hos Curtis sker detta genom en historieskrivning som sätter skruv på sig själv genom att frilägga dolda samband mellan skenbart skilda strömningar. Så icke hos Erik Gandini, vars nya film är monumentalt endimensionell.
Även denna endimensionalitet hade kanske varit okej om den hade genomförts med bättre valda exempel och om han kunnat hålla sig till ämnet. Men det gör han tyvärr inte. För filmen handlar väldigt lite om just kärlek. I stället handlar den om ensamhet och antyder att den “svenska ensamheten” skulle vara ett resultat av just den politiska strävan efter att möjliggöra “frivilliga relationer”. Antyds därmed att kärlek och ensamhet skulle utgöra varandras motsatser, eller att ett samhälle byggt på ofrivilliga (familje)relationer åter skulle bli mindre ensamt? Detta förblir oklart och åskådaren stimuleras knappast att själva tänka vidare i dessa banor.
Erik Gandini misslyckas alltså med att följa upp sitt eget tema. Därtill är det ganska förbluffande hur han lyckas undvika genusaspekten i att det framför allt är manlig ensamhet som han skildrar – och att visionen från 1972 handlade om att befria kvinnor från beroendet av män. Värst av allt är dock de två motexempel som han anför. Till dessa vill jag återkomma.

Sista ordet i filmen får den åldrade sociologen Zygmunt Bauman, som sannerligen inte gör sitt livs insats. Det är riktigt skämskuddevarning på den intervjun. Efter att ha uppställt en polariserad motsättning mellan “internet” och “verkligheten” trasslar sig den leende Bauman allt djupare in i ren rappakalja. På internet knyts inga mellanmänskliga band och allt präglas av fragmentering, medan verkligheten påstås vara precis tvärtom. Så fort man inte är på internet så befinner man sig i en förlovad värld av genuina möten, för i verkligheten existerar ingen segregation. Tack för den, Zygmunt Bauman.

Jag har ännu inte kommit till de värsta bitarna i The Swedish Theory of Love, som jag såg på en förhandsvisning på Bio Rio i förrgår, men hoppas det framgår att detta är en riktigt misslyckad dokumentärfilm. (Jag tänker för övrigt att tesen hade kunnat drivas bättre i en spelfilm.)

Min uppfattning verkar överlag delas av flera filmkritiker, typ Malin Krutmeijer i Sydsvenskan, Ida Therén i ETC och Gunnar Bolin i radions Kulturnytt. De är alla läsvärda.

9 kommentarer ↓

#1 Caspar on 9 January 2016 at 6:04 pm

Har inte sett filmen och har just nu inga planer på att göra det. Men jag reagerar ändå på svenska feministers reaktioner som utstuderat undviker elefanten i rummet, som ju har stöd i faktisk statistik. Malin Krutmeijers recension går ett steg längre och insinuerar att det hela är Gandinis påhitt, alltså att svenskar skulle vara speciellt ensamma. Du verkar vara inne på samma linje. Jag hittar tyvärr inga övertygande argument mot filmens huvudtes i någon av recensionerna eller i den här bloggposten. Kritiken verkar mest handla om att dokumentären inte samtidigt tar upp det ena eller det andra. Att nyliberalismen har fått stort genomslag de senaste 30 åren är i sig inget bevis för att jämställdheten slutat fungera eller att ungdomar inte kan få tag på bostad. Det är ju fortfarande enorma skillnader mellan ex. Italien och Sverige.

#2 Jesper Nilsson on 9 January 2016 at 10:08 pm

Caspar : Vilken definition av ensamhet är det som stöds av statistik? Upplevd ensamhet, avsaknad av nära vänner, ensamhushåll etc. Jag är intresserad av hur det är svenska feminister som bär bevisbördan här. Om det finns en viss ensamhet som man (läs. Gandini) vill förklara så är det väl bara den som säger sig kunna förklara den – t.ex. utifrån statsindividualism – som bär bevisbördan? Kritiker (svenskar, feminister etc.) kan ju inte annat än att kritisera just den förklaringen som ges. Och i de recensioner jag läst så är det just vad man försöker göra. Mer eller mindre lyckat.

#3 Caspar on 10 January 2016 at 12:11 am

Jesper: Nu var det så att det inte bara är Gandinis analys som ifrågasätts utan själva faktaunderlaget och då förväntas man komma med någon sorts belägg. Att flytta bevisbördan till mig hjälper väl knappast?

#4 Christopher Kullenberg on 10 January 2016 at 10:48 am

Låt oss ta del av lite statistik. En av de få enkätundersökningarna som genomförts är Brülde och Fors SOM-undersökning, som dels bryter ned i “objektiv” och “subjektiv” ensamhet, och jämför med ESS data. Ur författarnas slutsatser:

Det talas ofta om att svenskarna är ett förhållandevis ensamt folk, men ESS-data pekar snarare på att ensamheten är mer utbredd i de flesta andra europeiska länder, särskilt då den subjektiva ensamheten. Andelen ensamboende är visserligen ganska hög i Sverige, men vad gäller vänskapsrelationernas kvantitet och kvalitet
tycks vi ligga bättre till än andra europeiska länder. En möjlig förklaring till detta är att den svenska individualismen gör det lättare att välja sitt eget umgänge, och att detta leder till fler och bättre vänskapsrelationer.

Möjligtvis är det alltså så att “statsindividualismen” leder till bättre relationer och mindre ensamhet.

#5 Caspar on 10 January 2016 at 11:29 am

Intressant, fast den studien säger inte så mycket om Sverige i jämförelse med andra länder. De har rakt av jämfört medelvärdena från alla 20 länder, vilket är omöjligt eftersom den subjektiva skalan inte är konstant mellan länder: http://www.ssoar.info/ssoar/handle/document/6669

#6 Arvid on 12 January 2016 at 10:14 am

Intressanta reflektioner.

Men jag undrar lite över hur du, Rasmus, ser på den svenska välfärdsstatens utformning i jämförelse med andra västerländska (välfärds)stater?

Bostadsmarknaden sätter förvisso unga i ett beroendeförhållande till sina föräldrar, men i jämförelse med andra länder så är ju exempelvis dom sociala systemen i Sverige mycket mer individuellt anpassade. Studiebidrag ges oberoende av vad dina föräldrars inkomst (där skiljer sig Sverige ex från Tyskland och Frankrike), gifta beskattas individuellt (också till skillnad från i Tyskland); man kan säkert hitta många fler sådana här exempel. Så i en internationell jämförelse undrar jag om inte Sverige, eller kanske dom Skandinaviska länderna, ändå är rätt annorlunda. Även om det inte inneburit en realiseringen av 1970-talets självständighetsvisioner.

#7 COPYRIOT | Den svenska kärleksteorin (2): om falska alternativ till individualismen on 13 January 2016 at 1:48 pm

[…] ← Den svenska kärleksteorin (1): om historieskrivningen i en gravt misslyckad dokumentärfilm […]

#8 Andy on 13 January 2016 at 6:24 pm

Jag har inte sett filmen men det verkar som han har spunnit vidare på Fredrik Lindströms “Världens modernaste land”. Han är själv med 13:30 in i avsnittet om den svenska singeln: https://www.youtube.com/watch?v=v56ZeIUp1hM

#9 Caspar on 19 February 2016 at 4:18 pm

Lite sent men den här länken hör hemma här: http://fof.se/artikel/svenskar-inte-sa-ensamma

Kommentera