Från postdigitalt till postanalogt?

Enligt min kollega Pelle Snickars är det dags att “överge det post-digitala som begrepp”, när vi talar om alla exempel på nyväckt intresse för “analoga” medieformat: vinylskiva, pappersbok, sjuttiomillimetersfilm.

jag undrar om detta koncept inte snarare borde föras över mot resonemang kring ett slags övergripande post-analogitet som tar spjärn mot “det digitala”.

Jag håller med om att begreppet “postdigital” ofta har fått en alltför smetig tillämpning, särskilt i talet om en “postdigital estetik” som sedan 2012 blivit populärt i vissa konstkretsar.

Men i stället för att förkasta begreppet helt, tror jag på en mer rigorös definition. Det handlar då inte om någon särskild estetik, utan om produktionsteknik. Pappersboken är bokstavligen ett postdigitalt objekt, när den först har existerat som digital förlaga, exempelvis ett pdf-dokument, för att sedan ha materialiserats på ett tryckeri. Samma sak gäller de allra flesta vinylskivor och kassettband.
Postdigitaliteten hos sådana objekt är något att förhålla sig till såväl estetiskt som ekonomiskt, men innebär inte nödvändigtvis att de är uttryck för en enda “postdigital estetik”.

Vad är då det postanaloga? Finns det verkligen ett behov av ett sådant begrepp? Jag avstår från att besvara de frågorna, men min nyårskänsla säger mig att det finns goda chanser att vi får se en ökad förekomst av begreppet “post-analog” under 2016. Åtminstone i konstvärlden. Redan förra året ställde ett New York-galleri ut måleri under rubriken “Post-analog painting“.
Men om begreppet ska få någon praktisk betydelse tror jag det är bättre att, som Snickars föreslår, börja från det motsatta hållet:

Olika slags pågående omförhandlingar kring boken (och dess materialitet) som medium bör snarare betecknas som post-analogt – och här är det givetvis också intressant att fundera på vilka medieformer som inte tar sig den här typen av uttryck, televisionen framför allt. Post-analog tv finns ju inte på kartan (även om det linjära tittandet fortfarande är omfattande).

10 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 4 January 2016 at 1:42 am

Jag vet inte om jag är helt med i definitionen. Lite förvirrad.

Men är inte Netflix och alla dessa TV-kanaler just postanalog TV? De syftar ju till “TV-tittande” även om de drar nytta av både ett digitalt transport- och applikationslager samt de “nya mediernas” relation till meta-data. På samma sätt som en kassett eller LP-skiva idag är omgärdad med lika mycket metadata och digital produktionsteknik. (att själva skivan, bandet eller filmen är analog är ju bara en komponent i en större anordning).

Problematiskt med konstvärldsbegrepp för övrigt. Sällan de står sig genom nästa säsong.

#2 Christopher Kullenberg on 4 January 2016 at 1:48 am

(Vad jag menar med konstvärldsbegrepp är alltså inte deras ursprung, som oftast kommer utifrån, utan deras tillfälliga användning. Ex. “rhizom”, “transmedialitet”, “textualiet” etc.)

#3 kjell on 4 January 2016 at 9:14 am

…om jag försår dig “rätt”; skulle Karin Broos konst benämnas
“postanalog paintings”, då förlagan är fotografiet (antagligen digitalt)?

#4 rasmus on 4 January 2016 at 10:08 am

kjell: Frågar du mig eller Christopher?

Låt mig ändå förtydliga: själv vill jag tills vidare avstå från att definiera eller använda begreppet “postanalog”. Jag noterar bara att det kommit i svang.

#5 Pelle Snickars on 4 January 2016 at 10:32 am

… jag inser också att begreppet postanalogi är bökigt – men jag tycker det är användbart att fundera kring, inte minst för att komma bort från resonemang kring “analog nostalgi”. Den understreckare av Alexandra Borg som föranledde min bloggpost handlar ju om hur (somliga inom) bokbranschen idag experimenterar med bokmediet i analog form som en effekt av “digitaliseringen”, och alltså inte i termer av nostalgi. Givetvis är även denna postanalogitet inskriven i den metadata-impregnering som idag präglar i princip alla medieformer (som Christopher Kullenberg riktigt påpekar). Även det postanaloga är såtillvida postdigitalt.

#6 kjell on 4 January 2016 at 11:39 am

…är det kärleken till “originalet” som stökar till det?
Kan inte ens en “tanke” kallas original, pga av att den är beroende av elsynapser och div spårämnen?

#7 Mangan on 4 January 2016 at 12:00 pm

Digitaliseringen har onekligen gjort folk mer uppmärksamma på att medier och medieteknologier faktiskt dör eller tappar/ändrar utrymme över tid. För fyrtio-femtio år sedan var diskussionen om olika medier för inspelad musik eller “death of print” specialistgrejer, debatter som enbart fördes inom ett litet skikt av medievetare och filosofer (samt några få journalister). Idag är det uppenbart för de flesta att cd-skivor inte är det slutgiltiga formatet för musik (även om det är ett av de rent ljudtekniskt bästa hittills), att många dagstidningar och tidskrifter på papper är i farozonen och att arkiv och bibliotek i en nära framtid (eller redan nu) inte kan bestå av enbart kilometervis med hyllor med böcker och papper samt litet magnetband, fotografilådor och cd-skivor. Och att man inte heller kan utgå från att det nya formatet automatiskt blir bättre, säkrare och beständigare över tid.

#8 Sven-Erik Klinkmann on 4 January 2016 at 1:04 pm

Jag recenserade nyligen Dominik Bartmanski och Ian Woodwards studie VINYL. The Analogue Record in the Digital Age (i Kulturella Perspektiv) och noterade då bland annat att de två författarna placerar in vinylen i den digitala tidsåldern framför allt i Berlin och i technokulturen där, en inringning som får effekter för hur hela det här fältet sedan beskrivs i boken. Technokulturen, inte minst i Berlin, har enligt Bartmanski och Woodward lett till att vinylen igen fått en renässans, sedd inte längre som ett mainstreammedium eller -format utan tvärtom som ett exklusivt, ”långsamt” medium, ett medium för hipsters och bohemer. VINYL-boken är alltså både starkt platscentrerad och tidsmässigt väldigt bunden till föreställningar om det kontemporära, allt betraktat genom vinylens speciella reflektionsyta. Boken arbetar med en rad nyckelord som gör att en viss form av vinylanvändning blir den paradigmatiska, medan andra former kommer att betraktas med likgiltighet eller rentav skepsis. Figurer som hamnar utanför kritcirkeln är exempelvis äldre crate diggers, de passionerade samlarna.
Frågan om tidsaspekten eller kanske hellre tidsperspektivet i boken blir enligt min mening aldrig riktigt ställd på sin spets. Allt utgår ifrån visionen av Berlinvinylen i ett vibrerande just nu, medan de frågor som pockar på uppmärksamhet handlar om det den kanadensiske filosofen Jay Lampert beskrivit som a staggered simultaneity eller a staggered time, tiden som en skiftande kontinuitet av händelser på ett visst avstånd, organiserade i en dialektik av samtidighet och fördröjning, vilket enligt Lampert leder till elastiska rytmer av olika slag, och ett nerbrytande av ett enkelt nu till förmån för olika objektsrelaterade tidslinjer, olika stopptider som ”vill bli” synkroniserade.

#9 Lars Björk on 5 January 2016 at 11:12 pm

Som mänskliga varelser kan vi bara interagera med information i analogt format. Det digitala är ett lagrings-, transport- och bearbetningsformat, inget mer. Jag tror att begrepp som “original” stökar till det ytterligare i detta sammanhang; den medeltida handskriften är också en kopia, på samma sätt som den blytryckta texten i relation till tryckformen och pdf-filen i relation till utskriften eller skärmbilden. Alla format har dessutom sina nostalgiska/estetiska berättiganden men ska man formulera mer långtgående slutsatser avseende mediemässiga särdrag tror jag att definitionerna behöver fördjupas ytterligare. Dikotomin analogt/digitalt är inte användbar utan ytterligare precisering.

#10 Christopher Kullenberg on 6 January 2016 at 12:57 pm

Lars Björk: Intressant! Men, jag skulle ändå vilja tänka lite till där.

Om du instruerar din dator att lägga samman 1 + 1 så kan du sedan ta resultatet och fortsätta huvudräkna. Förvisso arbetar din hjärna på ett annat sätt med dessa heltalsoperationer, du behöver inte omvandla dem till bytekod för att processa. Men resultatet blir detsamma. Om du är en duktig pianist kan du läsa digitala noter och spela dem på ett analog-mekaniskt instrument.

Lite hänger detta samman med hur strikt vi definierar begreppet Digital (vilket du uppmuntrar till). Men jag tror inte vi ska dra gränsen digital/analog vid människan, bara för att hen i jämförelse är väldigt långsam. Den mänskliga hjärnan/kognitionen är Turingkomplett.

Världen är inte så analog som vi tror. Tvärtom är den uppstyckad i många diskreta delar som till vardags är beränkningsbara med de kognitiva algoritmer vi bär med oss i huvudet. När vi ger dricks på restaurangen på chartersemestern interagerar vi med abstraktionen pengar och grundläggande matematiska operationer. En lika digitaliserad operation som när vi instagrammar vad som ligger på tallriken.

Kommentera