Åter till frågan om shuffle

Shuffle är för mig ett sätt att kastas in i ett flöde av ljud, utan att tvingas ta stora omvägar via text. Det handlar helt enkelt om att sätta lyssnandet främst, vilket inte alltid är så lätt i umgänget med en digital musiksamling. Mitt vardagliga musiklyssnande sker i huvudsak via en mp3-spelare och den är mestadels inställd i shuffle-läge.

Det handlar inte om att bejaka slumpen, utan om att undfly texten. Att slippa skriva i en sökruta vad jag vill lyssna på. Att slippa skumma genom långa listor av artistnamn för genomföra ett val. Att slippa läsa spellistans ordningsföljd på förhand. Texten står alltför ofta i vägen för lyssnandet. Etiketterna kastar sin skugga framåt, över musiken.

Likväl måste ett urval alltid göras: inom vad vill jag shuffla? Funktionen förutsätter att det finns en spellista. Även om den består av alla tillgängliga ljudfiler, så är denna uppsättning resultatet av otaliga kopieringar och raderingar.

Shuffle är ett medium, vars innehåll är urval.

Jag återvänder till shufflefrågan efter att ha läst Amorf, en fin essä av Elias Hillström som nyligen blivit utgiven som en av tio skrifter i Fria serien. Det betyder att den kan beställas antingen som ett separat häfte, eller som del i en tjockare lunta.

Amorf kan varmt rekommenderas till alla som intresserar sig för postdigital kulturkritik (om uttrycket tillåts). Jag gjorde en massa läsanteckningar som jag kommer att återvända till framöver, men just nu vill jag uppehålla mig vid frågan om shuffle. Elias Hillström skriver bland annat:

Stora delar av Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet handlar också om hur man ska lyckas ta sig “bort från shufflandet i ett oöverskådligt överflöd, ut ur den individuella bubbla som innesluts av små vita hörlurar“. “Bruket av en shuffle-funktion urvattnar känslan av närvaro“, skriver han till och med. Intressant nog nästan tvärtemot hur jag skulle kunna beskriva det.

Därmed drevs jag att åter öppna Manifestet, som för mig känns som en nästintill uråldrig skrift trots att den bara har fyra år på nacken. Låt mig nu bortse från det grumliga talet om närvaro, för jag tycker ändå det är rätt intressant med min ambivalenta behandling av shufflefunktionen. För jag vill ändå inte påstå att Manifestet förkastade shufflandet. Talet om att söka sig “bort från shufflandet” syftade inte på vardagslyssnandet utan på skapandet av kollektiva, experimentella situationer. Men i efterhand inser jag att mycket av kritiken av shuffle egentligen var en kritik av skip, av “den ständiga frestelsen att hoppa till nästa spår“.

Greppet känns nu, i efterhand, aningen missriktat. Manifestet utgick kort sagt från Itunes snarare än Spotify. Under de senaste tre åren har Spotify expanderat enormt, vilket har skett på bekostnad av mp3-lyssnandet. En följd av detta har blivit att shuffle försvunnit ut ur ganska många människors vardagsliv – fast skip är kvar.

När jag jämför shufflefrågans behandling i Manifestet (2009) respektive Amorf (2013) tycks det handla om två olika förståelser av slumpen. Två olika sätt att tänka “slumpens motsats”. Detta blir särskilt tydligt i förhållande till John Cage.

Amorf ställer, i likhet med Cage, det slumpartade mot det förutbestämda. Shuffle betraktas då som en typ av slumpmässigt lyssnande, till skillnad från lyssnandet på en spellista eller ett album vars ordningsföljd på förhand står fast. Emellertid poängterar Amorf även att shuffle alltid sker inom ramar som är givna på förhand som aldrig bryts. Endast ordningsföljden blir slumpmässig, inte innehållet. Håller då jämförelserna som görs mellan shuffle och derivé, eller mellan shuffle ochcut-up?

När jag själv lyssnar på musik via Ipod, brukar jag inte shuffla spår, utan album. “Album” syftar i dessa sammanhang på ett “släpp”, den kan alltså lika gärna kan vara en singel, men poängen är att ett flertal spår hänger ihop. Visserligen brukar det i praktiken bara vara delar av ett album som finns till hands på min Ipod, eftersom jag även använder en shufflefunktion när jag låter föra över mp3:or dit från datorhårddisken. Men det finns fortfarande en påtaglig grad av konsistens: shuffle kan betyda att jag hör tre spår av artist A, sedan ett spår av artist B, därefter sju spår av artist C.
Snarare än total slumpmässighet hör jag brottstycken av något har förprogrammerats i förväg. Och vad skulle “total slumpmässighet” betyda? Troligen inte musik. För då skulle det ju knapast räcka att gå ner på spårnivå, eller ens att slumpa ordningsföljden av toner, för även en enskild ton från ett musikinstrument har i någon mening en förprogrammerad klangfärg.

Manifestet frammanar i stället en motsats mellan två typer av slump. Å ena sidan det som kan kallas för stokastisk eller aleatorisk slump, där det finns ett visst antal möjliga utfall och sannolikheten går att beräkna: tärningskastet, lottdragningen, shufflefunktionen. Å andra sidan den “ontologiska” slumpen, alltså den genuina oförutsägbarheten.

Manifestet (§ 36) tog fasta på Florian Cramers kritik av John Cage. Kort sagt menar Cramer att Cage inte fattade skillnaden mellan de två typerna av slump, vilket paradoxalt nog höll honom bunden till det som han ville revoltera mot:

Cage’s approach to musical composition could be seen as anti-romantic and ultimately anti-Western while owing more to Western tradition than it acknowledged. Cage’s anti-tradition is most pronounced in Credo in Us from 1942, a piece that pokes fun at late romanticist symphony music by playing it randomly from gramophone records. It could be called the first musical piece using “scratching” and “Plunderphonics.” Still, Cagean indeterminism remained reciprocal to the mathematical determinism of Western music. It only replaced the Pythagorean formula of symmetry through a formula of chance. It seems only logical that Cage formalized his composition methods and implemented them into computer software tools. /…/
The mere fact that a musical piece sounds “like John Cage” or “Cagean” because of its atonality and lack of development for example, disproves Cage’s claim of “indeterminacy.” If his music were really, ontologically indeterminate, it should—for example—be able to sound like a Britney Spears song, too.
/…/
This example illustrates a general limit of computation and software. There is, first of all, no way of turning them into anti-formal, anti-determinist technology, either through stochastic chance, disruption of semantics (as in the cut-ups) or a higher-order complexity of programming /…/ If one compares Cage and Stockhausen and their seemingly contrarian understanding of musical composition, one can practically observe how deterministic over-complexity turns into chaos and conversely, chaos ends up as a formalism and cliché.

Vi kan konstatera att shufflefunktionen har en tydlig gräns. Shuffle har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon “anti-formell, anti-deterministisk teknik”, utan förblir ett gränssnitt för uppspelning av ett personligt färgat urval. Som sådant har det dock klara fördelar jämfört med automatiska rekommendationer som gränssnitt till ett opersonligt överflöd. Amorf formulerar en bra kritik av dessa algoritmer, med Spotify som exempel:

Här kommer man aldrig undan marknadskrafterna. Betalvarianten utan reklam känns mest som en dimridå. Hur du än klickar dig vidare på “related artists” tycks det förr eller senare sluta i, säg, Pink Floyd eller The Smiths. Det är inte så att du kommer längre och längre ut i marginalen, man får i stället lätt känslan av att man rör sig inåt mot mitten. Någon plats som de på förhand hade räknat ut att man skulle hamna på.

Den där observationen vill jag återvända till. Liksom till en lång rad andra observationer som Elias Hillström gör i Amorf. Samtidigt stärks min lust att återvända till Det postdigitala manifestet och skriva en fristående uppföljning, punkt för punkt.

Nu har det klarnat för mig vad shufflekritiken i Manifestet handlar om, eller borde ha handlat om. Det är inget nedvärderande av shufflefunktionen i sig, utan det är just en kritik, alltså ett sökande efter dess gränser. Dessa gränser återfinns i det opersonliga överflödet och i kollektiva lyssnandet – då är inte shuffle en framkomlig strategi för att bli berörd av musik. Shuffle har sitt värde som ett medium för individuellt lyssnande inom ramarna för ett befintligt urval.

19 kommentarer ↓

#1 bananders on 12 November 2013 at 7:26 am

Total slumpmässighet skulle väl vara vitt brus då, i så fall.

#2 rasmus on 12 November 2013 at 8:26 am

bananders: Om ens det. För att ljud ska bli totalt slumpmässigt måste det nog även finnas en rumslig slump inbyggt. Vitt brus ur en högtalare är ju väldigt förutsägbart – man vet var man har ljudet, liksom.

#3 Viktualiebrodern on 12 November 2013 at 2:22 pm

Musikupplevelse består väl en hel del i att hjärnan förutsäger vad som kommer härnäst, timing och höjd. Glädjen är när man “nästan” får rätt. Men helt rätt är trist.

Stor förutsägbarhet, men med en liten stokastisk inblandning, kanske också är “rätt” på en högre nivå än för toner, hela låtar?

Med det gamla sättet att lyssna hörde man nästa låt i huvudet redan när föregående tonade ut. Det tillhörde upplevelsen det också.

#4 Anon on 12 November 2013 at 8:34 pm

Jag lyssnar bara på vitt brus, sedan 10 år tillbaka, för det innehåller mest information av alla möjliga ljud, och då får man mest utbyte av varje sekund.

#5 Albin on 13 November 2013 at 8:39 am

Jag har börjat göra spellistor för att komma runt det här med att behöva besluta om vad jag ska lyssna. Då får man visserligen också en textingång, men kontaktytan är i alla fall mindre (hitta en lista i samlingen, klicka på den).

Förvånansvärt nog har jag också börjat lyssna väldigt mycket på andras listor på 8tracks (det går f.ö. att ladda ner dem med ripprogram, för den som undrar).

#6 lasso on 13 November 2013 at 9:14 am

Det verkar som om även streamingtjänsterna jobbat en del med “randomlyssnande” den senaste tiden. Den musiktjänst jag använder mig av (Rdio) har till exempel något de kallar för “Stations” där man utgår från en eller flera låtar/låtlistor och sedan ställer in nivån på variation man vill ha, från “artist only” till “adventureous”. Sen är det bara att trycka på play. Jag har visserligen inte koll på Spotify och Wimp längre, men jag misstänker att de har liknande funktioner för att göra liknande saker.

Själv är jag lite kluven till shufflelyssnandet. Som någon som gärna bygger spellistor känns tanken på att helt plötsligt få något oväntat som man avskyr i örat ganska jobbig, men å andra sidan är det också på samma sätt jag upptäcker den *bra* musiken. Skip-knappen blir därför ovärderlig, med hjälp av den kan man våga upptäcka ny musik utan att behöva oroa sig för saker man inte tycker om skall ta upp värdefulla lyssningsminuter.

Vilken inställning till slumpvis uppspelning jag har beror naturligtvis även på _syftet_ med uppspelningen. Om jag behöver koncentrera mig på något, t.ex skriva en text eller utföra en komplicerad arbetsuppgift blir jag otroligt mycket känsligare för störningsmoment och väljer därför den säkra, väldefinierade spellistan. Om jag å andra sidan inte behöver koncentrera mig utan bara har på musiken i bakgrunden så är det mycket lättare att tolerera även “dåliga” spår (även om skip-knappen ofta kommer till användning om jag är tillräckligt nära datorn).

#7 goto80 on 13 November 2013 at 10:14 am

Någonstans finns det också en skillnad mellan statistisk slump och annan slump. Alltså den slumpen som känns, men som egentligen inte finns. Vitt brus, t.ex, känns ju inte det minsta slumpartad även om den är det. Det är ju närapå en helt annan sak när en människa försöker göra något slumpigt, jämfört med när den programmerar ett system som skapar “perfekt” slump. Att försöka skriva något oalfabetiskt med en penna, att säga något ospråkligt, att spela något omusikaliskt = svårare än svårast.

Infinite monkey theorem menar att en apa vid en skrivmaskin “almost surely” skriver en Shakespeare text.

För övrigt, som shuffle-älskare så kunde man ju känna agg från Piratbyråns vurmande för sammanhang. Har nog raljerats en del om shuffle här på Copyriot också, vill jag minnas. Men som sagt, nu är det ju andra tider.

Men tillbaks till spellistor: Att köra igång 5tfu.org känns för mig mer slumpigt än att trycka shuffle.

Mitt i ett äventyr
Du tänder en eld som aldrig kan försvinna
Brinnande av livslust hissar jag segel
Och reser på främmande hav
(Mitt) i ett äventyr
Och upptäcker allting som jag har att vinna
Ingen kan stoppa mig, mitt äventyr är med dig

#8 Viktualiebrodern on 13 November 2013 at 3:55 pm

Eftersom vitt brus nämns, så har det visat en terapeutisk, koncentrationshöjande effekt i små doser

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/brusapp-hjalp-vid-inlarning_6914135.svd

#9 Christopher Kullenberg on 13 November 2013 at 7:15 pm

Själv är jag emot musik som man blir berörd av. Jag är även emot musik med mycket information.

Istället är jag för musik som man upplyst av och som är en fröjd i sitt undanträngande av mörker. Musik als Aufklärung und Freude.

Denna systematiska glädje går inte att öka med shuffle. Det vore som att kasta tärning i ett bibliotek.

#10 Daniel on 14 November 2013 at 11:40 am

Det är ett tillstånd eller “stämning” att finna “? noll 000″ av “musik&ingenting”. Kom bara en kniv i din rygg (metafor då) och jag i saknad av min kära, VILL HA KÄNSLOR AV MUSIK. Notera VILL ha. Nietzsche fick migrän av Wagners pampiga stycken. Jag håller med honom. Och Heidegger skrev nästan aldrig om musik. Men Nietzsche såg sina aforismer som musik. Steg i skog mot bergen och allt var musik. Likadant när jag vandrar med grannkatten. Till långt däruppe. Musik ÄR.

Så för att konkretisera så musik som eskapism?

Ja, Nej.

Man får hitta sin väg själv. Och den vägen kan vara fruktansvärt svår.

#11 Daniel on 14 November 2013 at 11:58 am

Det jag menade med att musik “ÄR” är att den just “ÄR”. Definitionen av “ÄR” kanske är att man (lyssnaren) helt glömt bort att stycket, låten eller rhymet kommer att ta slut.

#12 kjell on 14 November 2013 at 1:19 pm

…är det här “shuffle” lika med “blandband” man gjorde på 60-70-talet ?

Christopher: “Själv är jag emot musik som man blir berörd av. Jag är även emot musik med mycket information.”
Var hamnar man då? i en slags “minimalism”?, en fuga däremot innehåller en oändlig massa “information” .

#13 Christopher Kullenberg on 14 November 2013 at 1:56 pm

@kjell

Kanske måste vi först definiera “information”. Exemplet med vitt brus verkar ju låna inspiration av Shannon & Weavers informationsteori och vara relaterat till vad vi kan sända genom en viss kanal. Här är vitt brus “mer” information än en enstaka sinuskurva.

Men vi lyssnar ju inte på musik som cybernetiska Empfängsgeräte.

En fuga innehåller “mer” information ur ett fraktalteoretiskt perspektiv, i och med att den arbetar algoritmiskt och iterativt utifrån ett enkelt tema. Dock kan man inte lyssna som Empfängsgerät, eftersom informationen fortsätter att multipliceras i själva lyssnandet. Här måste cybernetiken överges.

Sen kan man ju nå högre komplexitet genom subtraktion. Vi vet ju alla att om man infogar kontinuerliga moment av tystnad i ett vitt brus, så får vi en snare drum i en TR808. Köttet kan därmed vibrera.

#14 kjell on 14 November 2013 at 2:27 pm

Christopher: “Sen kan man ju nå högre komplexitet genom subtraktion”, är det verkligen så? John Cage med “tyst musik” eller Malevitj med “vit kvadrat”, var finns det komplexa ngnstans? . Historiskt har detta visat sig vara återvändsgränder för “konsten” och sedan assimileras in i filosofin och det “akademiska”. Jag vill nog beröras och bli berörd. Stendahl (Henri Beyle) däremot tyckte Rossini var vispgrädde han föredrog Verdi, gällande beröringsaspekten.

#15 Daniel on 14 November 2013 at 2:47 pm

Grabbigt här. Världen lever. Ge en gåva:

http://www.redcross.se/teman/filippinerna/akutinsamling-fillippinerna/

#16 Magnus A on 14 November 2013 at 2:58 pm

(Akustiskt) brus är något som människor är bra på att identifiera, nästan som toner. Precis som toner kan ha en klangfärg kan också brus ha en klangfärg, och alla talade språk jag känner till använder olika former av brus just för att vi dels enkelt kan generera det, och dels är bra på att identifiera det.

Som Christopher skriver är ju även trumljud ofta brus av olika slag.

#17 kjell on 14 November 2013 at 4:00 pm

Magnus A: Vad är det för skillnad på “brus” och “toner”.
“en ton” går inte att “isolera”, för mig “är det samma sak”.

#18 Magnus A on 14 November 2013 at 10:32 pm

En ton har en grundfrekvens (tonhöjd, grundton, f0) och ett antal övertoner (f0*2, f0*3, f0*4, osv). Klangfärgen bestäms av intensiteten av övertonerna i förhållande till grundtonen.

Brus innehåller “alla” frekvenser, och då bestäms klangfärgen istället av en kurva över intensiteten på y-axeln och frekvensen på x-axeln. I princip samma sak som för toner, men med skillnaden att tonerna bara är enskilda (diskreta) frekvenser.

Uppdelningen av både brus och toner i (sinus-)frekvenser är väl någorlunda godtycklig, men konsistent med vår hörsel och vågbeteendet rent fysikaliskt.

#19 kjell on 15 November 2013 at 6:39 am

Tack Magnus A, ( jag är väl inte helt nöjd :) )

Kommentera